Fort men snabbt.

När jag var liten, näe jag menar när jag var ung. I alla fall yngre än i dag. Då myntades ett uttryck. Jag minns faktiskt inte om det var av mig själv, eller möjligen av N.  Det jag minns var att jag sedan under många år hade detta uttryck som nå´t slags valspråk. Kanske att ta i, men ändå. Som ett signum.
"Fort men snabbt".  Visserligen lite av en tårta-på tårta, men väl så bra som "För Sverige i tiden".
De där tre orden beskrev mig ganska bra.  Varför var jag så snabb?  Varför skulle allt gå så fort? Visserligen tog jag en del medaljer i grenen 60 meter, på Skolmästerskapen i hemstaden. Nu vill jag ju inte tro att det var det enda positiva med snabbheten. Jag har alltid varit relativt snabbtänkt. Snabb att komma med idéer. Som helst skulle testas NU. Inte i morgon. Snabb/rapp i käften också. Det kan ju vara positivt i vissa sammanhang.
N brukade ofta säga att han inte hann med i mina tankar, det gick för fort. När han skulle replikera på nå´t jag sagt, framfört eller undrat - då var jag redan i nästa tankebana. Säger han så idag? Oj, det har jag inte tänkt på. Måste kollas upp.

Jag minns när jag började jobba i skolans värld. I skolans korridorer. Hårda golv var det på den skolan.  När jag kom i korridoren hördes mina steg. Det gjorde väl allas, men mina liksom kändes igen pga - just snabbheten. Småspringande, inte gående. Så ådrog jag mig förstås benhinneinflammation...
I dag är jag mer : "Fort men inte snabbt". Jag vill gärna tro att jag fortfarande är rätt kvicktänkt. Men jag vet ju att jag inte är så snabb i fötterna direkt. Alltså tänker jag fort, men rör mig inte så snabbt. Eller tvärtom.  Och så äter jag väldigt snabbt. För snabbt för mitt eget bästa. Undrar om det är en yrkesskada, efter alla år i skolmatsal?  Eller om det bara är så jag är?
När jag tänker efter så är jag snabb på fler saker. Jag läser väldigt snabbt. Jag ser t.o.m. på tv snabbt. På svtplay, där jag kan snabbspola. Hit hör väl också egenskapen att aldrig komma för sent. Inte ens till fester. Alltid först, lite före utsatt tid.
Det finns tillfällen då jag tänkt; kanske är det bra att jag har en kropp som är skruttig. Annars hade jag nog varit utbränd innan den termen ens fanns.
Håhåjaja. Det var nog tur att jag fick en dotter som K. Även om det varit en prövning för mitt tålamod många gånger, att inte kunna skynda. Det går inte att skynda med K. Hon är klar när hon är klar, liksom.