En svår konst.

En ganska svår konst. I alla fall för somliga. Dit räknar jag mig själv. Konsten att säga NEJ. Vissa personer har mycket lättare för det. Verkar inte behöva träna alls. Är det medfött? Arvet eller miljön? Inte vet jag.
Det jag vet är att jag behöver träna och träna och träna. Och då har jag ändå varit på ett ganska långt och tufft träningsläger under ett antal år.
Lite bättre har jag faktiskt blivit. Dock långt ifrån godkänd.
Jag känner t.ex. personer som liksom jag, gått igenom diverse livskriser. Och när de kommer ut på andra sidan krisen har de lärt sig. Konsten att säga nej. Hur har de gjort? Nästan som en personlighets-förändring i miniatyr.
Självklart har jag ställt frågan. Hur gör du?  Det vanligaste svaret i min inte helt objektiva enkät, brukar vara: JAG sätter numera MIG själv i första rummet. JAG tänker att JAG ska må bra.
Jaha. Och? Vad menar människan? Det vill väl alla. Må bra. Jag har inte hittat nå´t facit till detta ännu. Tränar vidare.
Så om jag är lite svettig, är det inte givet att det bara beror på åldern...Och OM jag säger NEJ, så är det pga min friskvårds-satsning.  Att bara sitta där (eller ja, kanske inte sitta direkt) och lukta på blommorna...