Kontroll-genen

Hur svårt kan det va´? Att delegera. Och lika svårt kan det vara att lita på att den personen som SKA veta om en sak, verkligen gör det.
Som lärare har du tusen saker i huvudet. Samtidigt. Du måste fatta sekund-snabba beslut hur många gånger som helst, under en och samma dag.
Jag minns när jag började som klasslärare. Ny-exad. Ett ord som förresten låter som om jag precis blivit dumpad. Det hade jag inte då, inte än....
Jag minns hur svårt jag hade att delegera. Eller, snarare - hur svårt jag hade att förlita mig på att det jag delegerade verkligen blev gjort.
Det hade inget med personen jag delegerade till att göra. Tror jag inte i alla fall. Som jag minns var jag omgiven av pålitliga kollegor. Jag uttalade det jag ville delegera. Men trots att dessa uppgifter alltid (vad jag minns) utfördes av den jag delegerade till, så var jag tvungen att kolla. Eller dubbelkolla kanske. Ibland var det lite pinsamt att fråga om det blivit utfört. Så då försökte jag kolla på något annat sätt. Kolla så att det inte märktes att jag kollade.
I eftertankens kranka blekhet skäms jag lite. Kan jag skylla på att jag var ny-exad? Hur länge kan man ha den ursäkten?
Tyvärr handlar ju det här om ett kontroll-behov. Av Guds nåde. Tyvärr verkar det som jag fört det vidare. Finns det i mina gener? Min far var likadan. Dottern har det. Men - inte sonen. Så det kan inte vara det sociala arvet, inte enbart. Det ligger nog i nå´n gen därinne, en kontroll-gen.
När det gäller dotterns arv, handlar det inte om svårigheten att delegera. Här handlar det om behovet att veta till 100%, att ALLA vet vad som gäller. Varenda liten vikarie bland personalen måste veta vad som gäller. Om det ska vara matlåda med i morgon eller inte. Om det måste handlas russin,eftersom nå´t annat till fikat inte är ok under veckorna. Om ledaren på teater-kursen vet att hen måste gå med till taxin. Osv. Osv. Osv.
När jag var hemma hos dottern i dag, såg jag att någon i personalen satt upp ett anslag. Stategiskt placerat bredvid tv-fåtöljen.
På detta anslag var det som ett kontrakt. Ett löfte. Ett avtal. Gällande att samtlig personal verkligen får all information. Om vad som gäller för dottern. Just denna dag. Dottern hade varit med vid upprättandet. Tyckte att det var bra. Nu kan hon bara läsa där, om hon blir osäker på om ALLA vet. Blir hon ändå osäker, så står det på anslaget vad hon ska göra. Fråga! Fråga! Fråga!
Jag funderar på att göra mig ett eget anslag. Vad det ska stå? Kanske att det inte blir kaos och katastrof om jag glömmer eller missar någon liten detalj? Kanske att det inte går att ha fullständig kontroll på allt? Kanske att jag inte måste göra upp veckans logistik varje söndag. Och då menar jag fritidens logistik...
Det är ganska kontroll-krävande att ha två av sina nära på olika boenden. Med en massa olika personal, vikarier. Ovanpå det ett lärar-jobb.
Det kanske är nå´n mening med att min kropp är så skruttig. Den hindrar mig åtminstone från att ränna runt som jag gjorde förr. Kanske är det kroppen min som räddar mig från att bli utbränd? Vilken paradox...

Inte ok! Del 2.

Inte ok. Neej, det var mycket som inte var ok. Med min första fröken. Det konstiga är att jag ändå gillade skolan.  På många sätt var jag en mönster-elev. Ordentlig. Snäll. I alla fall under låg och mellan, som vi sa då.
Det jag vill berätta om här i del 2, handlar även det om min första fröken.
Jag kunde läsa när jag började skolan. Lärde mig som 5-6 åring. Frågade om allt. Vad står det där? Vad är det för bokstav? Mamma och pappa var väl lite stolta, men också trötta på mitt ständiga frågande. Jag läste på fling-paketen . Kan inte säga att jag läste på mjölk-paketen. Jag är för gammal för det. Inte så mycket att läsa på tetrorna.
Alltnog. Jag trodde att min första fröken skulle bli glad. Berömma mig. För att jag redan kunde läsa.
Icke sa Nicke.  Jag fick direkt känslan av att det inte var en bra sak. Att jag lärt mig själv. Att läsa ska man lära sig i skolan. Inte hemma vid köksbordet. Min första fröken visste väl inte riktigt vad hon skulle göra med mig.
Men som tur var hade hon ju upptäckt att jag hade en defekt till. Förutom läs-kunskapen. Jag var vänsterhänt.
Gammal som jag är, så var det fortfarande fel att vara vänsterhänt. En defekt som skulle botas. Efteråt fick jag veta att jag tillhörde sista årskullen som ingick i detta botande.
Nu när jag sätter detta på pränt, känns det mer och mer som ett övergrepp.
Men min fröken fann på råd. Vad hon skulle göra med mig. När de andra tränade på läsandets ädla konst.
Jag fick en skrivbok med dubbla linjer på sidorna. Jag ser den tydligt framför mig. En penna i handen. Instruktioner för hur jag skulle hålla pennan i HÖGER hand. Forma krumelurer på dessa dubbla linjer. Likadana krumelurer. Sida upp och sida ner.
Snäll och foglig som jag var, så gjorde jag det. Jag som hade trott att jag kanske skulle få lite beröm och ha nytta av min läsning. Jag fick istället känslan av att sitta i skamvrån. Men mina krumelurer. Det blev många skrivböcker.
Jag lärde mig använda högerhanden. I dag är jag ambidexter. Kan skriva med båda händerna. Bra kunskap i några få lägen. Men verkligen inte värt den mödan. Dessutom vet jag idag att jag är det man kallar äkta vänsterhänt. Det har med pennfattningen att göra.
Så - övergrepp? Ja kanske. Undrar vad som hände i min hjärna när jag tvingades ändra om? 
 Kanske min knasiga, trasiga kropp fick fel signaler där och då? Tänk om...
Äkta vänsterhänthet är ärftlig. Jag har ärvt det från pappa, och också gett det i arv till dottern min. Pappa tvingades aldrig byta hand i skolan, kanske visste man inte att det var brukligt. Där på vischan, på sena 1920-talet? Och dottern är ju tack och lov för ung för dessa fasoner.
Som pedagog kan jag inte ens se det framför mig. Hur min första fröken talade om för mamma och pappa att jag måste ändras på. Kan inte ens föreställa mig hur pappa kände. Som hade samma "defekt". Och jag förstår inte att de inte protesterade. Pratade med rektorn.  Ifrågasatte. Anmälde. Men, det gjorde man inte då. På 60-talet.  Så vems är felet? Min första fröken gjorde väl bara enligt dåtidens protokoll antar jag. Inte ok.

 Och här är bilden. Min lila teckning. Nu funkar det igen, att lägga bilder på bloggen. Så, läs förra inlägget om du inte gjort det.

Inte ok!

Ibland undrar man ju över sitt yrkesval. Det gör väl alla,eller? Oftast är jag nöjd. Ibland t.o.m. mer än nöjd.
Min farmor var lärarinna. Hon var pensionerad när jag växte upp, men jag har hört att hon var ganska sträng. Jag tror på det, hon var ganska sträng som person, hela hon. Tycker lite synd om min pappa. Han hade sin stränga mor som lärarinna under småskoletiden. Jag vet att det var tufft emellanåt.
Men - jag tror min farmor hade tyckt om mitt yrkesval. Att jag går i hennes fotspår. Men det var inte hon som fick mig in på banan.

Min första fröken var av den gamla sorten. Inte så värst pedagogisk alla gånger. Så det var inte heller hon som fick in mig på banan.
Jag minns särskilt några tillfällen. Tillfällen som jag senare har undrat över.

Det ena tillfället jag minns var redan allra första skoldagen. 7 år gammal och tandlös. Spänne i  luggen. Som jag väntat på den dagen. Jag kan nästan fortfarande känna lyckan i kroppen.  Förväntningarna.  Bland det första vi fick i uppgift att göra, var en teckning. Som skulle dekorera väggen i klassrummet. Alla skulle göra sin allra finaste.  Vid den här tiden var lila det allra finaste jag visste. Jag hade inga lila kläder, men det stog högt på önskelistan. Så Helena ritar en flicka och ett hus. Ett självporträtt liksom. Fram med kritorna. Jag behövde nästan bara två färger. Grön och lila. Grön till gräset. Lila till flickans klänning och huset. Wow! (Fast så sa man inte då!)
Men vad hände? Min allra första fröken ville nästan inte ta i min teckning med tång. Av två orsaker: Jag hade målat åt olika håll med kritan. Det var det i och för sig många som gjorde, men vi skulle måla åt samma håll hela tiden. Det allra värsta, det som fällde domen, var dock att jag använt lila. "Lila är en barnslig färg Helena. Och nu går du i skolan och då kan vi inte vara barnsliga".
What? Ja, ni läste rätt. Så var min första dag i skolan. De andra fick, trots att de målat lite huller om buller med kritorna, sina teckningar uppsatta på väggen. Jag fick två alternativ. Slänga min bild i papperskorgen, eller ta hem den.
Jag tog hem den. Har fortfarande kvar den. Minns inte när gråten kom. Tror det var på hemvägen.
När jag tänker efter bidrog nog min första fröken ändå till mitt yrkesval. Fick mig att tänka, att så där gör man inte. Så ska inte jag göra när jag blir fröken. Jag ska försöka vara rättvis men snäll. Och låta alla barn måla åt vilket håll de vill. Och med vilken färg som helst. Särskilt lila. För när man är 7 år ÄR man barnslig. Det är ju det som är hela poängen.
ps. Dessutom är väl lila mer en tantig färg?
Och det kommer en del 2 av detta...

Ögonblick

Ni som läst här förut, vet att det finns mycket jag behöver träna på. Någonstans tror jag inte att jag är ensam om det. Behovet att träna. Såklart menar jag inte fysisk träning.
För ett tag sedan, inte länge sedan, var det väldigt inne med Carpe diem. Fånga dagen. Och det är ju bra. Här och nu. Mindfulness.
Men, jag skulle vilja bli bättre på en annan sak. I samma anda. Att samla.
Jag har samlat på alla möjliga och omöjliga saker. Bokmärken. Filmstjärnor. Tekannor. Flodhästar (!).
Men jag har aldrig samlat på ögonblick.  Det ska jag försöka börja med nu, på det nya året. Men det går inte med vilka ögonblick som helst, förstås. Bara de bästa duger.  Ögonblicken måste liksom fightas lite för att komma med i samlingen. Fast det är en fight som inte ska märkas.
För att komma med ska ögonblicket vara av vikt. Dock behöver inte det betyda att det ska ha en avgörande betydelse av något slag. Men det ska vara av vikt. Ha lite tyngd. Men för det behöver det inte vara ett stort ögonblick, snanare tvärtom.  Ett ögonblick i min samling, ska vara ett ögonblick värt att minnas. Värt att minnas på ett positivt sätt naturligtvis. De andra ögonblicken blir portade direkt.
Ibland känner jag att sådana här värdefulla ögonblick bara passerar. Nästan obemärkta. Tråkigt, kanske rentav tragiskt, att det är så.  Därför vill jag börja samla.  Ni ska få några exempel ur min nyss påbörjade samling:
Ett ögonblick när dottern skrattar, fäller en av sina dråpliga kommentarer och tittar på mig, aningen skelande, och jag känner i hela min kropp att hon mår bra.
Ett ögonblick när jag kommer hem från jobbet, till tystnaden. Tar en kopp te i lägenheten där jag trivs så bra. Känner att här är jag hemma.
Ett ögonblick när jag registrerar att jag faktiskt kunde ta trapporna upp, att det gick bra just idag, att liksom gå på tå.
Sådana små ögonblick ingår i min samling. Jag hoppas bara kunna bevara samlingen, för att ha den och ta fram emellanåt. Att beskåda. Som man gör med andra samlingar.
Den här samlingen är tänkt att ta mig igenom de stunder när livet inte är värt att samla på.
En annan fördel är att denna samling inte är lika skrymmande som tekannorna. För att inte tala om flodhästarna.

Hennes mjukaste röst

Hennes mjukaste röst. En härlig textrad. Som också är titeln på boken jag just läser. "Hennes mjukaste röst". Av Bengt Ohlsson. Utspelas dock i USA. Huvudperson är Karen. Hon vaknar upp efter en svår olycka. Livrädd för den fysiska smärtan. Så småningom övergår det i en rädsla för annan smärta. Livssmärtan. Relationen till män. Till de vuxna barnen. Författaren liksom följer henne under konvalescensen.
Jag förstod först inte varför boken heter som den gör. Inte förrän på sidan 146. Och efter den sidan, ja då är titel-orden ständigt närvarande. Det borde de vara i mitt liv också. Någon enstaka gång finns de där. Men alltför sällan. Jag citerar en liten bit av sidan 146:

Hennes mjukaste röst viskar att hon har gjort något bra i dag. Hennes mjukaste röst tycker alltid att hon är duktig, och att hon har gjort mer än vad någon hade kunnat förvänta sig, och hennes mjukaste röst uppmanar henne alltid att unna sig saker,att skämma bort sig själv

Ganska mitt i prick.
Jag kanske borde kolla upp min hörsel. Min mjukaste röst kanske är så svag att jag inte hör den?  Jag tror den finns där? För den mjukaste rösten passar det sig ju inte att skrika. Så jag får helt enkelt bli bättre på att lyssna.

Projekt, del 2.

Eftersom jag skrev så. Förra gången alltså. Då skrev jag att jag skulle återkomma i frågan. Angående "Konsten att ta sig ut".
I förra inlägget gällde det att komma sig ut med cykeln.
Nu är det bilen som gäller. Inte ofta jag använder den. Inte för att det är ett jobbigt projekt. I alla fall inte bara därför. Kanske mera för att jag faktiskt hellre vill cykla. För att jag med cykeln kommer närmare mina mål, alltså dit jag ska. Slipper gå så många steg. Kan parkera precis utanför. Dit jag ska.  Jag skulle ju också kunna säga att det är av miljöskäl. Eftersom jag inte har ngn sopsortering där jag bor (aja baja Öbo), så tar jag igen det med att cykla vart än jag ska. Nästan.
Men nu, bilen. Ponera att jag har dottern hemma på besök. Det är faktiskt oftast då jag använder bilen. Vi ska åka iväg. Vi ska åka hem till dottern. Tillbaka med all packning. T.ex. Då är det så här med konsten att ta sig ut:
1. Packa ihop allting, men där är dottern ett riktigt proffs. Det blir man väl av att ha separerade föräldrar under stora delar av uppväxten?  Kanske?
2. På med alla ytterkläder såklart.
3. In i hissen med allt. Ner till bottenplan. Släppa av dottern där, samt packningen.
4. In i hissen igen. Ner till källaren. Släpa ut/upp cykeln i hissen (se föregående inlägg).
5. Upp till bottenplan och ut med cykeln. Kanske ta med delar av packningen på cykeln.
6. J-klar, glömde ju bilnycklen! Upp och hämta den ...svettig nu.
7. Trampa ut från gården, runt hörnet, ner i garaget. Parkera cykeln och in i bilen. Upp ur underjorden (garaget).
8. Köra åt "fel" håll vid uppkomsten, måste åka och vända runt bilen. Det blir för snävt annars, kommer inte in på gården...och då har jag ändå världens minsta bil.
9. In på gården, ut ur bilen. Hämta dottern och packningen.
10. Jaaaa , iväg! Tuuut!!