Inte ok!

Ibland undrar man ju över sitt yrkesval. Det gör väl alla,eller? Oftast är jag nöjd. Ibland t.o.m. mer än nöjd.
Min farmor var lärarinna. Hon var pensionerad när jag växte upp, men jag har hört att hon var ganska sträng. Jag tror på det, hon var ganska sträng som person, hela hon. Tycker lite synd om min pappa. Han hade sin stränga mor som lärarinna under småskoletiden. Jag vet att det var tufft emellanåt.
Men - jag tror min farmor hade tyckt om mitt yrkesval. Att jag går i hennes fotspår. Men det var inte hon som fick mig in på banan.

Min första fröken var av den gamla sorten. Inte så värst pedagogisk alla gånger. Så det var inte heller hon som fick in mig på banan.
Jag minns särskilt några tillfällen. Tillfällen som jag senare har undrat över.

Det ena tillfället jag minns var redan allra första skoldagen. 7 år gammal och tandlös. Spänne i  luggen. Som jag väntat på den dagen. Jag kan nästan fortfarande känna lyckan i kroppen.  Förväntningarna.  Bland det första vi fick i uppgift att göra, var en teckning. Som skulle dekorera väggen i klassrummet. Alla skulle göra sin allra finaste.  Vid den här tiden var lila det allra finaste jag visste. Jag hade inga lila kläder, men det stog högt på önskelistan. Så Helena ritar en flicka och ett hus. Ett självporträtt liksom. Fram med kritorna. Jag behövde nästan bara två färger. Grön och lila. Grön till gräset. Lila till flickans klänning och huset. Wow! (Fast så sa man inte då!)
Men vad hände? Min allra första fröken ville nästan inte ta i min teckning med tång. Av två orsaker: Jag hade målat åt olika håll med kritan. Det var det i och för sig många som gjorde, men vi skulle måla åt samma håll hela tiden. Det allra värsta, det som fällde domen, var dock att jag använt lila. "Lila är en barnslig färg Helena. Och nu går du i skolan och då kan vi inte vara barnsliga".
What? Ja, ni läste rätt. Så var min första dag i skolan. De andra fick, trots att de målat lite huller om buller med kritorna, sina teckningar uppsatta på väggen. Jag fick två alternativ. Slänga min bild i papperskorgen, eller ta hem den.
Jag tog hem den. Har fortfarande kvar den. Minns inte när gråten kom. Tror det var på hemvägen.
När jag tänker efter bidrog nog min första fröken ändå till mitt yrkesval. Fick mig att tänka, att så där gör man inte. Så ska inte jag göra när jag blir fröken. Jag ska försöka vara rättvis men snäll. Och låta alla barn måla åt vilket håll de vill. Och med vilken färg som helst. Särskilt lila. För när man är 7 år ÄR man barnslig. Det är ju det som är hela poängen.
ps. Dessutom är väl lila mer en tantig färg?
Och det kommer en del 2 av detta...