Inte ok! Del 2.

Inte ok. Neej, det var mycket som inte var ok. Med min första fröken. Det konstiga är att jag ändå gillade skolan.  På många sätt var jag en mönster-elev. Ordentlig. Snäll. I alla fall under låg och mellan, som vi sa då.
Det jag vill berätta om här i del 2, handlar även det om min första fröken.
Jag kunde läsa när jag började skolan. Lärde mig som 5-6 åring. Frågade om allt. Vad står det där? Vad är det för bokstav? Mamma och pappa var väl lite stolta, men också trötta på mitt ständiga frågande. Jag läste på fling-paketen . Kan inte säga att jag läste på mjölk-paketen. Jag är för gammal för det. Inte så mycket att läsa på tetrorna.
Alltnog. Jag trodde att min första fröken skulle bli glad. Berömma mig. För att jag redan kunde läsa.
Icke sa Nicke.  Jag fick direkt känslan av att det inte var en bra sak. Att jag lärt mig själv. Att läsa ska man lära sig i skolan. Inte hemma vid köksbordet. Min första fröken visste väl inte riktigt vad hon skulle göra med mig.
Men som tur var hade hon ju upptäckt att jag hade en defekt till. Förutom läs-kunskapen. Jag var vänsterhänt.
Gammal som jag är, så var det fortfarande fel att vara vänsterhänt. En defekt som skulle botas. Efteråt fick jag veta att jag tillhörde sista årskullen som ingick i detta botande.
Nu när jag sätter detta på pränt, känns det mer och mer som ett övergrepp.
Men min fröken fann på råd. Vad hon skulle göra med mig. När de andra tränade på läsandets ädla konst.
Jag fick en skrivbok med dubbla linjer på sidorna. Jag ser den tydligt framför mig. En penna i handen. Instruktioner för hur jag skulle hålla pennan i HÖGER hand. Forma krumelurer på dessa dubbla linjer. Likadana krumelurer. Sida upp och sida ner.
Snäll och foglig som jag var, så gjorde jag det. Jag som hade trott att jag kanske skulle få lite beröm och ha nytta av min läsning. Jag fick istället känslan av att sitta i skamvrån. Men mina krumelurer. Det blev många skrivböcker.
Jag lärde mig använda högerhanden. I dag är jag ambidexter. Kan skriva med båda händerna. Bra kunskap i några få lägen. Men verkligen inte värt den mödan. Dessutom vet jag idag att jag är det man kallar äkta vänsterhänt. Det har med pennfattningen att göra.
Så - övergrepp? Ja kanske. Undrar vad som hände i min hjärna när jag tvingades ändra om? 
 Kanske min knasiga, trasiga kropp fick fel signaler där och då? Tänk om...
Äkta vänsterhänthet är ärftlig. Jag har ärvt det från pappa, och också gett det i arv till dottern min. Pappa tvingades aldrig byta hand i skolan, kanske visste man inte att det var brukligt. Där på vischan, på sena 1920-talet? Och dottern är ju tack och lov för ung för dessa fasoner.
Som pedagog kan jag inte ens se det framför mig. Hur min första fröken talade om för mamma och pappa att jag måste ändras på. Kan inte ens föreställa mig hur pappa kände. Som hade samma "defekt". Och jag förstår inte att de inte protesterade. Pratade med rektorn.  Ifrågasatte. Anmälde. Men, det gjorde man inte då. På 60-talet.  Så vems är felet? Min första fröken gjorde väl bara enligt dåtidens protokoll antar jag. Inte ok.

 Och här är bilden. Min lila teckning. Nu funkar det igen, att lägga bilder på bloggen. Så, läs förra inlägget om du inte gjort det.