Kontroll-genen

Hur svårt kan det va´? Att delegera. Och lika svårt kan det vara att lita på att den personen som SKA veta om en sak, verkligen gör det.
Som lärare har du tusen saker i huvudet. Samtidigt. Du måste fatta sekund-snabba beslut hur många gånger som helst, under en och samma dag.
Jag minns när jag började som klasslärare. Ny-exad. Ett ord som förresten låter som om jag precis blivit dumpad. Det hade jag inte då, inte än....
Jag minns hur svårt jag hade att delegera. Eller, snarare - hur svårt jag hade att förlita mig på att det jag delegerade verkligen blev gjort.
Det hade inget med personen jag delegerade till att göra. Tror jag inte i alla fall. Som jag minns var jag omgiven av pålitliga kollegor. Jag uttalade det jag ville delegera. Men trots att dessa uppgifter alltid (vad jag minns) utfördes av den jag delegerade till, så var jag tvungen att kolla. Eller dubbelkolla kanske. Ibland var det lite pinsamt att fråga om det blivit utfört. Så då försökte jag kolla på något annat sätt. Kolla så att det inte märktes att jag kollade.
I eftertankens kranka blekhet skäms jag lite. Kan jag skylla på att jag var ny-exad? Hur länge kan man ha den ursäkten?
Tyvärr handlar ju det här om ett kontroll-behov. Av Guds nåde. Tyvärr verkar det som jag fört det vidare. Finns det i mina gener? Min far var likadan. Dottern har det. Men - inte sonen. Så det kan inte vara det sociala arvet, inte enbart. Det ligger nog i nå´n gen därinne, en kontroll-gen.
När det gäller dotterns arv, handlar det inte om svårigheten att delegera. Här handlar det om behovet att veta till 100%, att ALLA vet vad som gäller. Varenda liten vikarie bland personalen måste veta vad som gäller. Om det ska vara matlåda med i morgon eller inte. Om det måste handlas russin,eftersom nå´t annat till fikat inte är ok under veckorna. Om ledaren på teater-kursen vet att hen måste gå med till taxin. Osv. Osv. Osv.
När jag var hemma hos dottern i dag, såg jag att någon i personalen satt upp ett anslag. Stategiskt placerat bredvid tv-fåtöljen.
På detta anslag var det som ett kontrakt. Ett löfte. Ett avtal. Gällande att samtlig personal verkligen får all information. Om vad som gäller för dottern. Just denna dag. Dottern hade varit med vid upprättandet. Tyckte att det var bra. Nu kan hon bara läsa där, om hon blir osäker på om ALLA vet. Blir hon ändå osäker, så står det på anslaget vad hon ska göra. Fråga! Fråga! Fråga!
Jag funderar på att göra mig ett eget anslag. Vad det ska stå? Kanske att det inte blir kaos och katastrof om jag glömmer eller missar någon liten detalj? Kanske att det inte går att ha fullständig kontroll på allt? Kanske att jag inte måste göra upp veckans logistik varje söndag. Och då menar jag fritidens logistik...
Det är ganska kontroll-krävande att ha två av sina nära på olika boenden. Med en massa olika personal, vikarier. Ovanpå det ett lärar-jobb.
Det kanske är nå´n mening med att min kropp är så skruttig. Den hindrar mig åtminstone från att ränna runt som jag gjorde förr. Kanske är det kroppen min som räddar mig från att bli utbränd? Vilken paradox...