Hemliga rum

Återigen har jag läst något. Någonstans. Att jag läste det någonstans, det vet jag. Men inte var. Spelar mindre roll.
Det handlade om våra hemliga rum.  Att vi människor är så komplexa. Så sammansatta. Som ett stort gammalt slott. Som om själva livet är ett palats. Med många dörrar. In till hemliga rum. 
Då och då öppnar vi kanske en dörr, tänker jag. En dörr in till ett alldeles outforskat rum. Kan vara spännande. Också skrämmande. Innanför den dörren kan det finnas - ja, det vi kanske drömt länge om. Nägot vi vill göra, ägna oss åt, utforska.  Bara vi vågar öppna dörren. En hemlig dörr in till en dröm.
I mitt fall tror jag att jag vet vad som finns bakom några av alla dörrarna i mitt palats.  Den ena dörren öppnas in till ett rum av skrivande. Skrivande som sysselsättning. Ett skrivande som tar lite större plats i livet.
När jag öppnar den andra dörren. Då känner jag direkt. Doften. Jag hör ljudet. Bruset. Jag är vid havet. Jag faktiskt bor vid havet. Alldeles nära. På stranden så gott som.
Jag öppnar även en tredje dörr. Och börjar genast le. I det tredje rummet finns Borneo. Djungel. Det är inte djungeln jag vill åt. Det är några av dess invånare. Orangutangerna. Helt såld på dessa släktingar är jag. Sedan länge. Längtar efter att ha en nära mig. 

Ni som känner mig, ni tycker nog att jag borde öppna dörrar in till mer "överkomliga" rum. Mer lätt-åtkomliga för en så´n som mig.  Men det är vitsen med dröm-dörrar. Du kanske kan öppna och kliva in i rummet. Eller du kan öppna och bli stående på tröskeln. Bättre det, än att inte öppna alls.
Jag är dessutom övertygad om att mitt palats även innehåller lönndörrar. En massa sådana. Som jag inte ens fått syn på . Inte än...

Förnuft och känsla

Ibland läser jag en rad som fastnar. Det har jag skrivit om förut. Inte alltid minns jag var jag läste det. Kan inte alltid återge källan, tyvärr.
Raden för i dag är som ett ordspråk.
Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.
Så sant. Så riktigt. Precis så är det. För mig appliceras detta framförallt på det som händer med min lilla mamma. Ja, jag vet att det inte är något att göra åt. Ja, jag vet att hon är omhändertagen så gott det nu går. Ja, jag vet att jag är hos henne så ofta jag kan.
Men - känslan tar överhanden över förnuftet. Allt som oftast.
Så jag gråter. Lider med min mor, som inte trivs med livet alls. Som inte är glad. Som ibland nästan inte är min mamma längre, inte som förr.
Och då kan jag inte torka mina tårar, inte med förnuftet. Känslan är starkare.
Samtidigt uppstår situationer då och då. Situationer som man bara måste skratta åt. Eller kanske inte skratta. Men dra på munnen åtminstone.
Jag ska inte lämna ut henne här. Men bara så ni vet. Gråten blandas med skrattet.

Förresten, har ni möjlighet ska ni se filmen : "Mina eftermiddagar med Margueritte". Underbar! Men Gerard Depardieu bl.a. Det är märkligt med den karl´n. Så ful och tjock som han är. Ändå har han något. Något visst. Kanske "det"?
Varför blandar jag in detta filmtips? Den berör hur vi tar hand om våra gamla. Önskar att jag kunde göra som Gerard. Kan bara säga att det är ett underbart slut. Se den!

Väder och vind

Väderprat. Det möts vi av överallt. Hós frissan och på kafferasten. En kommentar om att det är nästan FÖR varmt, eller att nu får det väl ändå sluta snöa.  Vädret pratas det om även med vänner och familj, fast kanske då på ett lite annat sätt. Aktivitets-relaterat. Vad vi fått ställa in nu när det regnat så länge. Eller vad vi planerar att göra i helgen, om bara vädret står sig.
Ibland driver vi med väder-pratet. Om du bara har vädret att prata om - var då tyst istället.
Så har jag också tyckt. Ibland. Särskilt när vissa har en tendens att fastna. I vädret.
Men. Kanske har jag ändrat mig? Jag har inte riktigt tagit ställning än. För eller emot väder-pratet.
Faktum är ju. Det blir som det blir. Vädret. Inget att göra åt. Inget vi kan påverka.
Jag läste någonstans en rad som fastnade. Som jag plockar fram nu. När jag tänker tankar om väder-prat. Minns inte raden ordagrant. Ungefär så här: Vädret styrs inte av våra önskningar. På det sättet liknar det själva livet.
Kunde inte sagt det bättre själv. Jag känner ofta att jag inte kan påverka själva livet. Tyvärr. Det blir som det blir. I alla fall vad gäller vissa, avgörande beståndsdelar.
Däremot kunde det ju kanske vara bra med en prognos. För livet. Då tänker jag mig något längre än fem dygn...

Rutiner

Rutiner. Ska helst inte rubbas.  Det är ju liksom vitsen med rutiner. Dottern min har sina. Många.  Som inte ska rubbas. Allt som är på onsdagens schema ska alltid vara på onsdagens schema. Om man brukar handla på torsdagar, då ska man handla på torsdagar - inte på onsdagar. Inte någon vecka helst. Då kan det bli otryggt på nå´t sätt. Det går att ändra förstås, men det kräver framförhållning.
Mina rutiner. Eller vad jag nu ska kalla det. Det jag gör. Eller inte gör. Varje dag, om det går. Det gör det ju inte. Men helst ska det vara så. Jag känner en olust om de rubbas. Hur låter det?
T.ex att jag varje dag ser fram emot fika-koppen på eftermiddagen. Jag förstår att de flesta av er längtar efter eftermiddags-kaffet. Men det här är mer än så. Rutinen att lägga mig på soffan. Dricka ur min speciella kopp. Kära nå´n, jag kom på att jag har en speciell förmiddagskopp också...jag börjar sent några dagar i veckan, Är inte med på förmiddags-fikat på jobbet. Då tar jag min speciella förmiddags-kopp här hemma. Underbart. I soffan. Samma tid om det går.
Onsdagar funkar inte det här. Då jobbar jag till 17. Fikar på jobbet. Ur en anonym mugg. Hmmm...men det går, det också.
T.ex. att jag badar i mitt badkar varje kväll. Helst före kvällsmaten. Beror lite på hur hungrig jag är.
T.ex. att jag knappt hinner innanför ytterdörren innan jag byter om till myskläder. Slappar-kläder. Och så får jag hoppas på att ingen ringer på och vill komma in. Då kanske jag måste byta om igen...bättre med besök med lite framförhållning.
I dotterns fall är det liksom lite mer legitimt. Hon har ju både utvecklingsstörning och ett litet autism-spektra.
Kanske har hon också en ärftlig faktor? Gissar att det är på mödernet.

Dagens ...

Dagens. Det var länge sedan. Kände att det passar i dag. Min senaste outfit, som modebloggare kallar det.
Jag har suktat / sucktat (hjälp, jag är svensklärare...! Tycker inte att någon av stavningarna ser okej ut) ett tag nu.
Hela vintern faktiskt. Sedan jag första gången vilade ögonen på en dylik. Då var det i ett magasin. Nu finns de i skyltfönstren. Har jag sett på mina cykelturer. I olika prisklasser. Från 499 - 2199 har hittills sett. Fantastiska färger. Det är nog mest färgen jag suktar/sucktar efter.
Nu är jag så trött på allt svart.
Jag talar om en liten och lätt täckjacka. De jag sett i fönstren är nog rubricerade som en tunn, liten dun-jacka. Jag behöver inte dun. Det har jag haft hela vintern.
Färgerna är turkos, knallrosa, röd, orange och grön. Så himla läckra. Lite kortare modell.
Nog om det.  Som ni vet är jag rädd om mina slantar. Så jag sparade både fötterna och kronorna. Handlade på Tradera förstäs. Jag har kollat flera månader där. Efter en jacka. En liten smidig täckjacka. I fin färg. Och så var den bara där. Visserligen inte lika figursydd, Visserligen inte dun. Visserligen inte riktigt rätt i färgen, den är lite för mycket apelsin-fromage. Minns ni den? Fromagen? Under några år på 70-talet tror jag, hade min mamma ofta det som dessert. Citron var bäst.
Alltnog. Jackan var inte perfekt, men good enough. Och den ropade efter mig. "Ta mig, lägg ett bud!"
Så det gjorde jag. Utropspriset var 50 kr.  Frakten 40 kr. Lika med 90 kr.  Och jag vann auktionen. Kan ni fatta att ingen mer bjöd på denna? Men alla andra vill väl ha en sådan där som är lite mer figursydd. Lite mer rätt i färgen.

Eller också har alla andra inte fattat att det är en sådan här som gäller nu när vintern sakta går mot vår.

Uti hundrade år

90 år. En aktningsvärd ålder. Som min lilla mamma nu uppnått. Jag försöker tänka att hon fick i alla fall 88 år med hyfsad livs-kvalitet. Det är bra nog. Önskar mig detsamma.
I dag är som sagt 90 år en ganska hög ålder. Dock ser man ju titt som tätt en 100- åring i tidningen. En del av dessa är riktiga krutpaket. Som firar födelsedagen med buller & bång. Det gjorde inte min mor, det var ett mini-kalas. Det var bra nog.
Jag hörde nyligen att snart är 200 år ingen omöjlighet. Som mänsklig ålder alltså. Att de som kommer att ha möjlighet att fira sin 200års-dag, de är redan födda nu. Så några små bebisar i min närhet kan leva i 200 år?
Är det ok? Jag vet inte. Det enda jag vet är att liv inte alltid är lika med kvalitet. Det vore ju en fasa att tvingas leva i 200 år, om de sista 100 skulle innebära noll kvalitet. Eller i alla fall väldigt låg kvalitet.
Det kändes lite konstigt när vi sjöng för mamma. Uti hundrade år.  "I tio år till då", var mammas kommentar. Vi skulle kanske valt en annan sång.

Fatkum är att just i går var 90-åringen piggare än hon som ska fyllla 30 senare i år...