Uti hundrade år

90 år. En aktningsvärd ålder. Som min lilla mamma nu uppnått. Jag försöker tänka att hon fick i alla fall 88 år med hyfsad livs-kvalitet. Det är bra nog. Önskar mig detsamma.
I dag är som sagt 90 år en ganska hög ålder. Dock ser man ju titt som tätt en 100- åring i tidningen. En del av dessa är riktiga krutpaket. Som firar födelsedagen med buller & bång. Det gjorde inte min mor, det var ett mini-kalas. Det var bra nog.
Jag hörde nyligen att snart är 200 år ingen omöjlighet. Som mänsklig ålder alltså. Att de som kommer att ha möjlighet att fira sin 200års-dag, de är redan födda nu. Så några små bebisar i min närhet kan leva i 200 år?
Är det ok? Jag vet inte. Det enda jag vet är att liv inte alltid är lika med kvalitet. Det vore ju en fasa att tvingas leva i 200 år, om de sista 100 skulle innebära noll kvalitet. Eller i alla fall väldigt låg kvalitet.
Det kändes lite konstigt när vi sjöng för mamma. Uti hundrade år.  "I tio år till då", var mammas kommentar. Vi skulle kanske valt en annan sång.

Fatkum är att just i går var 90-åringen piggare än hon som ska fyllla 30 senare i år...