Ibland läser jag en rad som fastnar. Det har jag skrivit om förut. Inte alltid minns jag var jag läste det. Kan inte alltid återge källan, tyvärr.
Raden för i dag är som ett ordspråk.
Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.
Så sant. Så riktigt. Precis så är det. För mig appliceras detta framförallt på det som händer med min lilla mamma. Ja, jag vet att det inte är något att göra åt. Ja, jag vet att hon är omhändertagen så gott det nu går. Ja, jag vet att jag är hos henne så ofta jag kan.
Men - känslan tar överhanden över förnuftet. Allt som oftast.
Så jag gråter. Lider med min mor, som inte trivs med livet alls. Som inte är glad. Som ibland nästan inte är min mamma längre, inte som förr.
Och då kan jag inte torka mina tårar, inte med förnuftet. Känslan är starkare.
Samtidigt uppstår situationer då och då. Situationer som man bara måste skratta åt. Eller kanske inte skratta. Men dra på munnen åtminstone.
Jag ska inte lämna ut henne här. Men bara så ni vet. Gråten blandas med skrattet.
Förresten, har ni möjlighet ska ni se filmen : "Mina eftermiddagar med Margueritte". Underbar! Men Gerard Depardieu bl.a. Det är märkligt med den karl´n. Så ful och tjock som han är. Ändå har han något. Något visst. Kanske "det"?
Varför blandar jag in detta filmtips? Den berör hur vi tar hand om våra gamla. Önskar att jag kunde göra som Gerard. Kan bara säga att det är ett underbart slut. Se den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar