Bibliotek?

Nu har jag gjort det igen. Läst något. Någonstans. Som vanligt minns jag inte var. Det spelar mindre roll. Jag minns trots allt vad jag läste. På ett ungefär. Jag fick en funderare.
Det jag läste handlade om hur kunskaper och insikter lagras. I oss. I hjärnan.  Om det lagras som i ett bibliotek. Om all kunskap inom samma område, om den så att säga finns på samma hylla. I hjärnan.
Det kan man ju fundera över. Då tänker jag - är min hjärna sådan? Med alla böcker jag läste som barn, eller för min egna barn, om de står där tillsammans? För jag kan ju plocka fram dem om jag vill. Från hyllan märkt Hcf / Hcg.
Om alla låt-texter jag memorerat genom åren, om de finns på en och samma hylla?  Och har den då beteckningen Xy?
Om konsten att lägga upp maskor för att sticka, finns på gemensamma hyllan för handarbete? I så fall står väl boken om kedje- och stjälkstygn där bredvid.
Jag skulle vilja tro att det är så här välordnat. I min hjärna. Än så länge. Fast, ibland kan det ju hända att en bok ramlar ner. Kanske blir inställd på fel hylla sedan.
Ja, det händer nog då och då, Oftare nu än förr, om ni förstår.
Och så tänker jag på mammas inre bibliotek.
Där står böckerna om hembygd tillsammans med sångböckerna. Vissa delar av floran. De står i sin ordning. En hel del andra böcker har hamnat fel.  Lite huller om buller.
Hopplöst att veta var man ska leta, det finns alldeles för många hyllor i ett bibliotek.

I mitt fall finns även en ganska stor och klumpig hylla, som ibland är i vägen. Det är hyllan där allt onödigt vetande står inkilat. Varför kan jag  "H Helibebknof?" Tjaa, det är visst de första grundämnena tror jag. Alltså deras förkortningar. Alltså jag kan ramsan, men det hjälper ju inte om jag inte kan förkortningarna...Kanske är H väte? He är nog helium?
Vad använder jag det till ? Säg det den som vet?!

Active coping

Active coping.  Tycker det ser felstavat ut. Kollade, och nej, det är rätt. Så - Active coping. Det är nog sådan jag är.
Om, eller snarare när, det uppstår problem i livet. Då är det inte min strategi att blunda och hoppas på det bästa. Att det löser sig. Ordnar sig. Ha förtröstan.
Icke så.  Jag försöker brotta ner problemen. Eller möjligen fly så fort jag kan. Oftast brottas.
Göra. Inte avvakta.
Ofta göra snabbt. Lite för snabbt. Ibland tänker jag att det är som en ångestdämpande medicin för mig. Att göra. Handla. Vara en Active coper. (varför skriver datorn automatiskt Active med versal?)
Förmodligen är det här beteendet inlärt. Kanske rentav genetiskt. Åtminstone socialt ärvt. Av far min. Snacka om att vara Active coper. Ingenting fick liksom ligga och bero. Stort som smått skulle ordnas omgående. Nu.
Bara en sådan småsak som problem med ord. Ord som var nya. Eller ord som man bara inte riktigt kan sätta tummen på vad de betyder.
Om de dök upp mitt i middagen. Inte bero till efter maten inte. Min far släppte besticken. Rusade till bokhyllan. (Sista tiden rusade han väl inte så mycket, mer haltade och linkade).
Fram med uppslagsboken. Svenska akademiens. Synonymordboken. Våra vanligaste främmande ord.
De sista åren tog min mor helt resolut ett beslut. Hon omfördelade lite i köket. I hyllan bredvid bordet. Flyttade undan några kokböcker till förmån för "pappas böcker". Så slapp han linka iväg varje middag.
Om/när jag hade något problem. Med banken. Med studier. Med bilen. Inte vänta till i morgon Nä nä. Nu ska det lösas. Eller åtminstone funderas ut HUR det ska lösas i morgon. Många telefonsamtal var det. Mycket hjälp fick jag. Många lösningar.
Klart jag är en Active coper.
Dock önskar jag ibland att jag bara kunde luta mig tillbaka och vänta till morgondagen. Tänk om vissa saker faktiskt kan lösa sig utan min inblandning?! Ja, det lär jag aldrig få veta...

Varning?

Undrar om det är på sin plats att utfärda en. En varning. Funderade på det i dag. När jag gjorde mitt morgon-te. Sedan gjorde jag lite förmiddags-kaffe (eller mitt kaffe-surrogat pga magen...). På eftermiddagen var det dags igen. Lite mer "kaffe". Och nu ska jag alldeles strax göra lite kvälls-te.
Kanske är det inget konstigt med allt detta. Många dricker kaffe två ggr/dag, och kanske lika ofta te. So far, so good.
Funderingen om en varning gäller inte själva drickandet. Inte heller avvägningen mellan kaffe och te.
Neej, det gäller en del av rutinen runt drickandet.  Rättare sagt: vad jag dricker ur. Jag erkänner pinsamhetsfaktorn nu.
Jag har olika koppar/muggar varje gång, En morgonmugg. En fm-kopp. En kopp för kaffet på eftermiddagen. Och slutligen min kvälls-te-mugg.
Varning? Ja visst!
Men jag har fortfarande en social spärr kvar. Det här gäller bara om jag är ensam. Har jag sällskap i mitt drickande, då kan jag klara att rucka på kopp-rutinen. Det är nämligen så, att alla dess fyra olika muggar/koppar, bara existerar i ett enda exemplar här hemma hos mig. Det beror på olika saker. Min förmiddags-kaffe-kopp t.ex. Den är från min mormor. När jag var hos henne, dracka jag alltid varm choklad ur den.
Min morgon-te-mugg, ja där är övriga exemplar sönderslagna.
Så nu börjar jag fundera på hur det ska bli om/när någon av de fyra inte finns mer?  Hoppsan, nu ökade varnings-graden....

 Obs! Naturligtvis ställde jag muggarna i kronologisk dags-ordning...

Tisdags-tankar

Tisdag. En dag så god som någon. En dag där det fick plats en fundering.
Om skuld.
Skuld har på något sätt alltid funnits. I mig. Med mig. Bredvid mig. Omkring mig.  Jag vet egentligen inte riktigt varför det är så. Har nog inte funderat förrän nu. I mogen ålder.
Skuldkänslan är som en trofast livskamrat. En livskamrat som jag nog borde separera från. Men separationer är svåra.
Jag tror att vi alla har vår beskärda del av skuld. Problemet med mig är att jag har svårt att sätta gränsen, Mellan skulderna.
Vilken skuld är min? Och vilken är egentligen någon annans skuld?
Om jag kunde klara gränssättningen däremellan, kanske skulden blev mindre? Fast det är ju inte säkert, bara troligt.
Det här är något jag får jobba med. Hela tiden. Inte som ett projekt. En livsuppgift.

Inte blev det ett särskilt roligt inlägg. Denna tisdag.
Funderar på om jag ska ta efter vissa av de små juvelerna jag träffar dagligen. Kanske ska jag säga "Det var inte jag!" eller "Jag var inte ens där!" eller "Hon började!" eller "Jag hade inget med det där att göra!" eller "Skyll inte på mig!"
Eller något annat passande. Inte ta på mig mer skuld. Jag har så det räcker.

Fjärilseffekten

Fjärilseffekten. Jag hade hört det begreppet. Hade ett hum. När jag nu läser en roman med det namnet, kändes det som att jag ville tänka till lite mer. Det jag visste var väl det ni också hört? Att begreppet fjärilseffekten kommer sig av att den lilla fjärilens vingslag i Mexico påverkar luftströmmarna, så att en orkan kan drabba t.ex. Sverige längre fram. Det här hör ihop med s.k. kaosteori. Kaos som faktiskt INTE betyder oordning (som jag trodde), utan oförutsägbarhet. På något sätt en särskild form av ordning.
Ni vet, en sådan ordning som tonåringar kan ha i sina rum. Ordning i kaos.
En särskild form av ordning, där en liten, liten förändring i begynnelsevillkoren kan orsaka en drastisk förändring vid senare tidpunkt. Som fjärilen och orkanen.
Som att en förälder går in i kaos-rummet och flyttar på saker. Det kan leda till att tonåringen inte hittar i sitt kaos. Kanske inte hittar hemuppgiften. Vilket i sin tur kan leda till missar på provet. Som leder till sämre betyg. Som leder till att han/hon inte kommer in på dröm-utbildningen. Vilket leder till att livet blir helt annorlunda....
Är ni med mig?
Här i Sverige finns ju ett talesätt; "Liten tuva stjälper ofta stort lass". Lite av samma tanke.

Jag funderar på om man kunde resa bakåt i tiden. Bakvänd fjärilseffekt. Om man kunde ändra på små, små saker. Hur hade allt blivit då? Vad har påverkat vad? Funderar på vad som varit om min allra första fröken inte sagt det där om att jag måste vara tyst när klassen sjöng? För att jag inte kunde. Jag vet med säkerhet att det påverkat hela mitt liv. Negativt. Kanske hade jag vågat sjunga med i "Ja må hon leva" och andra låtar? Vågat prova körsång? 
Jag funderar också en del på vad jag skulle vilja ändra på för mina barn. Kanske inte så mycket saker jag sagt. Mer hur jag mått ibland. Perioder av ledsenhet. Att jag låtit mig påverkas för mycket ibland. Av relations-skit helt enkelt. Det mår jag dåligt av. Kunde jag ändra det, för att det inte skulle påverka dem - ja då skulle jag göra det direkt!

På tal om kaos.Jag har en tatuering på vänstra skuldran. Ett koreanskt tecken. Tecknet för Harmoni. Eftersträvansvärt. Dock tyckte sonen under en period att jag borde tatuera min högra skuldra också. Lite närmare verkligheten. Naturligtvis skulle det där vara tecknet för Kaos...

Manual?

Jag har en bekännelse att göra. Jag gör den här på bloggen. Offentligt. Eller, min blogg är väl inte så offentlig? Men i alla fall.
Det finns något jag tycker mer illa om än paltbröd. Mer illa om än att frosta av frysen. Jag kan nästan säga att jag hatar fenomenet i fråga, men hatar är ett väldigt starkt ord. Och jag vill inte gärna säga att jag hatar något/någon. Men i detta fallet är det nära.
Jag tycker verkligen inte om INSTRUKTIONSBÖCKER.  Sådär, nu var det sagt. Får se om jag kommer att känna mig lättad. Tveksamt.
Jag ogillar verkligen även de allra tunnaste små häften med instruktioner, dock inte i lika hög grad som de tjocka böcker som medföljer ibland. Tjocka, häftade eller limmade böcker. Med instruktioner på ungefär 25 språk. De sidor jag behöver finns ofta någonstans i mitten. Ju tjockare den här boken är, desto svårare är det för sidorna i mitten att hålla sig uppvikta. Jag måste ju läsa samtidigt som jag pillar på den tekniska grej det gäller.
Ja för det handlar ju nästan alltid om teknik. Och teknisk är jag inte. Jag skulle egentligen behöva läsa i boken/böckerna/häftena. Orka!? Så säger nästa generation när de inte alls orkar bry sig. Så jag säger det jag med: Orka!? Näe,jag orkar inte.
I bästa fall läser jag lite, lite. Där som det står på mitt språk. Eller på engelska. Ibland på norska, för det fungerer faktiskt.
Oftast slutar det hela med att jag slänger ifrån mig boken. Och provar mig fram. Oftast lär jag mig, men kanske inte alldeles rätt.
Det jag däremot ibland vill efterfråga, är en annan sorts instruktionsbok. En manual för livet. Så att jag Gör rätt. Väljer rätt. Säger rätt. En sida längst bak med felsökning. Om jag nu har gjort fel i livet - då kan jag lätt fixa till det. Om jag följer instruktionen. Längst bak.
Fast det kanske vore fegt? Jag måste nog själv komma på hur jag ska göra. Utan instruktionsbok här också.  Det gäller bara att inte säga Orka?!