Active coping

Active coping.  Tycker det ser felstavat ut. Kollade, och nej, det är rätt. Så - Active coping. Det är nog sådan jag är.
Om, eller snarare när, det uppstår problem i livet. Då är det inte min strategi att blunda och hoppas på det bästa. Att det löser sig. Ordnar sig. Ha förtröstan.
Icke så.  Jag försöker brotta ner problemen. Eller möjligen fly så fort jag kan. Oftast brottas.
Göra. Inte avvakta.
Ofta göra snabbt. Lite för snabbt. Ibland tänker jag att det är som en ångestdämpande medicin för mig. Att göra. Handla. Vara en Active coper. (varför skriver datorn automatiskt Active med versal?)
Förmodligen är det här beteendet inlärt. Kanske rentav genetiskt. Åtminstone socialt ärvt. Av far min. Snacka om att vara Active coper. Ingenting fick liksom ligga och bero. Stort som smått skulle ordnas omgående. Nu.
Bara en sådan småsak som problem med ord. Ord som var nya. Eller ord som man bara inte riktigt kan sätta tummen på vad de betyder.
Om de dök upp mitt i middagen. Inte bero till efter maten inte. Min far släppte besticken. Rusade till bokhyllan. (Sista tiden rusade han väl inte så mycket, mer haltade och linkade).
Fram med uppslagsboken. Svenska akademiens. Synonymordboken. Våra vanligaste främmande ord.
De sista åren tog min mor helt resolut ett beslut. Hon omfördelade lite i köket. I hyllan bredvid bordet. Flyttade undan några kokböcker till förmån för "pappas böcker". Så slapp han linka iväg varje middag.
Om/när jag hade något problem. Med banken. Med studier. Med bilen. Inte vänta till i morgon Nä nä. Nu ska det lösas. Eller åtminstone funderas ut HUR det ska lösas i morgon. Många telefonsamtal var det. Mycket hjälp fick jag. Många lösningar.
Klart jag är en Active coper.
Dock önskar jag ibland att jag bara kunde luta mig tillbaka och vänta till morgondagen. Tänk om vissa saker faktiskt kan lösa sig utan min inblandning?! Ja, det lär jag aldrig få veta...