Svunnen tid

I dag är en funderar-dag. Jag har någon form av infektion i kroppen. Orkar inget annat än fundera i dag. Vilket är trist med tanke på att dottern är här. Men men...
Som så ofta funderar jag på tid. Tid som går så fort. Jag hinner inte med.  Dagens tankar har nog att göra med några fynd jag gjorde. På vinden, häromdagen. Jag hittade lite ting från en svunnen tid.  Bara att jag använder det uttrycket! Det är verkligen bevis på att tiden gått. Fort.
Det jag hittade var bl.a. en kassabok. Min kassabok.  Jaha, där kände jag mig lastgammal. Hej hopp. Kassabok? Någon?  När jag var ung, i en svunnen tid, var det vanligt med kassabok. I alla fall påstod min far det. Och uppmuntrade mig att föra en sådan. För att ha koll på mina inkomster och utgifter. Debet och kredit. Så nära en budget man kan komma.
Tänk sent 70-tal. Kassaboken jag råkade hitta är från 1978. Jag har flyttat hemifrån. Läser på förskoleseminariet, som det hette då. Det intressanta i kråksången är inte hur min budget gick ihop varje månad. Nej, i dag när jag tittar i boken är det mest fantastiska att se priserna jag noterat så grundligt.  Här är några exempel:
23 januari: Buss 2 kr
Klippning på Salong Cri 40 kr (!)
Lunch på RSÖ (USÖ) 9,75
26 januari: LP -skiva 14,50
20 februari: Trubadurafton på Högfjällshotellet i Sälen 13 kr ( vad är det för konstig summa tro?)
25 februari: Restaurangmiddag + drink(Alexander) i Sälen 70 kr
Visst är det underbart!  Jag minns mig själv, hur jag plitade i den här boken. För att ha koll? För att visa mig själv att jag kunde hantera en budget? För att visa pappa? Vet ej, men jag vet att jag inte tyckte det var ett dugg betungande. Att plita. Det kan man nästan gissa, när man ser hur detaljerad jag är.
Att jag klippt mig just på Salong Cri. Att jag drack just en drink vid namn Alexander. Viktiga fakta. Jag minns då så väl den drinken. Vi var ett gäng tjejer från för-sem på resa till Sälen. Jag minns hur den smakade. Jag minns hur rolig kvällen var. Jag minns hur Marie skrattade. Hur Eva lärde mig åka "propellern" i backen. Att bilen inte startade en dag. Och - när jag lägger mig och verkligen läser igenom Kassaboken, då hittar jag en post:
23 februari: "igångsättning" av Volvon 14 kr. Skrattar högt. Åt mig själv. Den jag en gång var. Jag gillar nog henne...känns bra att säga det till den jag är i dag.

 

Jämlikhet

Jämlikhet. I dennas namn känner jag att det här inlägget behöver skrivas.
Jag skrev om dofter. Och då nämnde jag min mammas doft. Eller snarare hennes parfym.  Så - jag känner att jag vill tänka lite på pappa också. Minns ju ibland även hans "parfym".
Och tänk, jag har kvar hans doft! På flaska! Två sorter t.o.m. Och det fantastiska är att de fortfarande doftar. Doftar pappa.
Nu har de legat gömda i en necessär i många år. Kanske just därför doften finns kvar? Den stannar kvar i mörkret.
Funderar nu på att ställa fram flaskorna. Med risk att doften försvinner.  Tar risken. Jag tror jag minns ändå.

Tänk vad många små saker jag har sparat. Saker som jag kanske inte då visste skulle bli så betydelsefulla, men som jag bara inte kunde slänga. Glad för det i dag är jag.
Samtidigt som jag förstås funderar på vad mina nära och kära kommer att spara efter mig? Vad skulle jag vilja att de sparade? Det första jag kommer att tänka på är inte parfymflaskor, det måste jag erkänna.  Snarare foton, skrivna saker, små prulledutter som får dem att tänka på mig.
Men vem vet - kanske står då en flaska CK One på en hylla hos någon av dem. En flaska med ytterst lite kvar i. Men med doften kvar. Doften av mig.
Kanske inte är så dumt. Fr.o.m. nu ska jag nog börja spara flaskorna, när de är bara nästan slut.

Den där känslan...

Vet inte riktigt hur jag ska börja. Eller hur jag ska förklara. Hur jag menar. Men, jag gör ett försök.
Det viktigaste, det vi minns för alltid. Det är inte vad någon sa. Inte vad någon gjorde. Det är hur någon fick dig att känna dig. Att må.  Och vice versa. Hur du fick någon att känna sig.
När jag tänker på det, så tänker jag på några personer som verkligen fick mig att må bättre. Inte genom att säga rätt saker, utan bara genom sitt sätt att vara. Gentemot mig.

Den första personen jag tänker på är mormor. Mormor Adéle, som fick sitt franska namn mitt en syskonskara med Greta, Elsa, Gustav osv. Detta pga av att mormors mamma just läst en fransk roman. Nåväl, mormor såg mig. Hade alltid tid. Bakade med mig. Kändes varm. Som motsats hade jag en farmor, en sträng farmor. Jag kan inte minnas att jag någonsin satt i hennes knä. Kanske gjorde jag det?
Den andra personen är min magister på mellanstadiet. Efter att lågstadiet inte varit något vidare i lärar-väg, kom magister Curt insvepande. Småbarns-far, hundägare, gitarrspelare, skäggig. Jag älskade honom. Han såg mig/oss. Jag växte. Kände att jag kunde. Ville lära mer. Ville bli lärare jag också.
Den tredje och sista personen för i dag, var en läkare på barnsjukhuset här i staden.  När dottern föddes med sitt syndrom, blev doktor Jens en räddande ängel. Som en motvikt mot den läkare som först gav mig beskedet, kom han in på rummet. Och räddade mig/oss. Han fick mig att slappna av en aning. Han fick mig att känna att jag klarar det här.

Den här känslan stannar som en bomullstuss i magen och hjärtat. För alltid. Värt att tänka på när jag möter människor i livet. Jag vill ju inte vara en person som man snabbt vill tvätta bort från sin hud, kanske rentav ta bort med handsprit.  Nej, det gäller att hitta ett bemötande som gör att jag stannar kvar på huden, som en fin parfym...

Doft

Tänker på dofter. Hur fantastiska de kan vara. Vilket fantastiskt påhitt luktsinnet är. Ibland när jag funderar på vilket sinne jag skulle ha lättast att välja bort, om jag tvingades; så väljer jag oftast bara mellan syn och hörsel. Då tänker jag alltid att jag först skulle välja bort hörseln. Om jag var tvingad alltså. Känseln går ju knappt att överleva utan, och lukt-sinnet glömmer jag.  Men det är ett fantastiskt påhitt.  I dagarna nu har jag doftat på busk-rosor vid Vättern. Jag har sniffat på dotterns nytvättade hår. Luktat på min sommar-parfym. Och mycket annat såklart.
Det fick mig att tänka på en av mina absoluta favorit-filmer; "En kvinnas doft" med Al Pacino. Ni vet den där om en åldrad general, som blivit blind. Han är en fena på parfymer. Se den om du inte gjort det! 
Jag har ingen signum-parfym. Kanske lite tokigt att inte ha det? Skulle jag säga någon som jag haft många gånger, så blir det helt klart CK One. Så, nu gjorde jag reklam.
Tänker på min lilla mamma. Hon har/hade verkligen en signum-doft. En parfym som jag minns alltifrån jag var liten, till alldeles nyss.  "4711".  Eau de Cologne. Vatten från Köln.  Hon sparade många av flaskorna. På senare år var det jag som handlade dem åt henne, de började bli lite svåra att få tag i.  Vid flytten till boendet, räknade jag till 26 flaskor i samlingen. Tomma alltså.  Nu har hon förstås en ny flaska. Men den står där den står, om inte jag duttar på henne lite när jag hälsar på.

Sedan finns det förstås oangenäma dofter. Sjukhus-lukt. Stanken av magsjuka. Ruttet gräs på våren. Ja, ni vet. Men dom däringa dofterna tar vi och skiter i!

Bekymmer

Tungt i dag. I det vackra sommarvädret. Tungt. Varför?  Finns flera olika anledningar, som jag inte tänker gå in på här. Men tungt är det.  Borde tagit med mig dottern och badat. Enligt facebook är det visst bara vi som inte är vid stranden i dag.  Mina redan onda fötter är om möjligt sämre, så no no , ingen strand i dag. Tungt.
Jag läste ett citat. Från en amerikansk präst. William Ellery Channing. Han levde 1780 - 1842. Och han sa så här:
"Bär aldrig mer än ett slags bekymmer i taget. Somliga människor bär tre - bekymmer som de haft, alla som de nu har och alla som de väntar sig att få."
I det här fallet tvingas jag nog räkna mig till somliga människor.  Tungt. Det är nämligen fullt tillräckligt med de nuvarande bekymren. Jag måste träna ännu mer på att lägga undan de gamla och ignorera de kommande.
Ett helvete i taget, som någon sa en gång.
Hur svårt kan det va´?  Lovar här och nu att nästa inlägg blir muntrare. Om jag så ska fabulera ihop en historia.

Autism-spektrum?

Autism-spektrum. Den lilla tilläggs-diagnosen har min dotter. Alltså som tillägg till den stora diagnosen, Downs syndrom.
Tillägget fick hon när hon började prata med figurer som bara hon ser och hör. Det är inget allvarligt, men ibland kan hon säga nå´t och jag kanske säger "Vad sa du?".  Då kan jag få till svar att det inte var mig hon pratade med.  Men hon stänger inte in sig i nå´n bubbla eller så, och är väldigt socialt kompetent faktiskt.
Så för mig har det där lilla tillägget inte varit någon stor sak. Dock är det förstås viktigt att veta om det, och även att ha kunskap om hur man ska hantera det.
Ibland blir det roliga situationer, förstås.
Dottern är väldigt noga med att det ska vara på samma, eller iaf så långt det går samma, sätt varje gång man gör något.
Ska hon t.ex. åka på semester och ha lunch-matsäck; ja då är det pannkaka som gäller. För så har det "alltid" varit.
Det går förstås att övertala henne att göra annorlunda, men ibland är det skönast för båda parter att inte gå in i den diskussionen.
På dotterns boende är det flera i personalen som har en fantastisk förmåga att hantera det här. Personal som känner henne väl, och som tur är finns några av dem ff kvar på boendet.
I dag när jag pratade med en personal i ett annat ärende, så avslutade personalen C med att säga; "Och nu ska jag meddela din dotter att det är korv Stroganoff till lunch".  Jaha, tänkte jag, det är väl bra.  Det hör till saken att dottern är både glutenintolerant och kräsen...
C fortsatte med att säga att dottern inte ätit det på ett tag, att hon vägrat. Men nu hade C till slut fått ur min dotter anledningen till ratandet av Stroganoffen.
Någon i personalen som hade mat-tjänst, hade vid något tillfälle gjort FEL.  Katastroffen med Stroganoffen! Korven var skuren på fel sätt!
Dottern: "Man kan ju inte äta när korven är gjord åt vänster och i korta bitar. Den måste vara gjord åt höger och i långa bitar". 
I det läget är det svårt att få henne att inse att det faktiskt smakar likadant ändå. Att korven kan vara kort eller lång, ja - men gjord åt höger eller vänster???

Ibland tror jag att jag har en del av det här spektrumet jag också. Om det finns i generna låter jag vara osagt. Men min mat-och sov-klocka hör ju hit. Liksom mina olika muggar förstås. För att inte tala om att jag alltid måste hälla i mjölken först i mitt te...