Doft

Tänker på dofter. Hur fantastiska de kan vara. Vilket fantastiskt påhitt luktsinnet är. Ibland när jag funderar på vilket sinne jag skulle ha lättast att välja bort, om jag tvingades; så väljer jag oftast bara mellan syn och hörsel. Då tänker jag alltid att jag först skulle välja bort hörseln. Om jag var tvingad alltså. Känseln går ju knappt att överleva utan, och lukt-sinnet glömmer jag.  Men det är ett fantastiskt påhitt.  I dagarna nu har jag doftat på busk-rosor vid Vättern. Jag har sniffat på dotterns nytvättade hår. Luktat på min sommar-parfym. Och mycket annat såklart.
Det fick mig att tänka på en av mina absoluta favorit-filmer; "En kvinnas doft" med Al Pacino. Ni vet den där om en åldrad general, som blivit blind. Han är en fena på parfymer. Se den om du inte gjort det! 
Jag har ingen signum-parfym. Kanske lite tokigt att inte ha det? Skulle jag säga någon som jag haft många gånger, så blir det helt klart CK One. Så, nu gjorde jag reklam.
Tänker på min lilla mamma. Hon har/hade verkligen en signum-doft. En parfym som jag minns alltifrån jag var liten, till alldeles nyss.  "4711".  Eau de Cologne. Vatten från Köln.  Hon sparade många av flaskorna. På senare år var det jag som handlade dem åt henne, de började bli lite svåra att få tag i.  Vid flytten till boendet, räknade jag till 26 flaskor i samlingen. Tomma alltså.  Nu har hon förstås en ny flaska. Men den står där den står, om inte jag duttar på henne lite när jag hälsar på.

Sedan finns det förstås oangenäma dofter. Sjukhus-lukt. Stanken av magsjuka. Ruttet gräs på våren. Ja, ni vet. Men dom däringa dofterna tar vi och skiter i!