Vet inte riktigt hur jag ska börja. Eller hur jag ska förklara. Hur jag menar. Men, jag gör ett försök.
Det viktigaste, det vi minns för alltid. Det är inte vad någon sa. Inte vad någon gjorde. Det är hur någon fick dig att känna dig. Att må. Och vice versa. Hur du fick någon att känna sig.
När jag tänker på det, så tänker jag på några personer som verkligen fick mig att må bättre. Inte genom att säga rätt saker, utan bara genom sitt sätt att vara. Gentemot mig.
Den första personen jag tänker på är mormor. Mormor Adéle, som fick sitt franska namn mitt en syskonskara med Greta, Elsa, Gustav osv. Detta pga av att mormors mamma just läst en fransk roman. Nåväl, mormor såg mig. Hade alltid tid. Bakade med mig. Kändes varm. Som motsats hade jag en farmor, en sträng farmor. Jag kan inte minnas att jag någonsin satt i hennes knä. Kanske gjorde jag det?
Den andra personen är min magister på mellanstadiet. Efter att lågstadiet inte varit något vidare i lärar-väg, kom magister Curt insvepande. Småbarns-far, hundägare, gitarrspelare, skäggig. Jag älskade honom. Han såg mig/oss. Jag växte. Kände att jag kunde. Ville lära mer. Ville bli lärare jag också.
Den tredje och sista personen för i dag, var en läkare på barnsjukhuset här i staden. När dottern föddes med sitt syndrom, blev doktor Jens en räddande ängel. Som en motvikt mot den läkare som först gav mig beskedet, kom han in på rummet. Och räddade mig/oss. Han fick mig att slappna av en aning. Han fick mig att känna att jag klarar det här.
Den här känslan stannar som en bomullstuss i magen och hjärtat. För alltid. Värt att tänka på när jag möter människor i livet. Jag vill ju inte vara en person som man snabbt vill tvätta bort från sin hud, kanske rentav ta bort med handsprit. Nej, det gäller att hitta ett bemötande som gör att jag stannar kvar på huden, som en fin parfym...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar