Tryckutjämning

En gång i tidens början, eller snarare i bloggens början, lovade jag mig själv. Att det inte skulle vara en gnällblogg. Inte en smärtblogg. Framförallt inte en smärt-gnällblogg. I dag finns risken att den är det.
I dag är en överjävlig smärtdag. Fötterna håller inte att stå på, känns som om de brinner upp. Och inte blir det bättre när jag vilar. Har känt att det varit på gång några dagar. En försämring. Borde väl inte tagit ett enda steg. Klarar inte det. Det är ju inte direkt så att jag tar en promenad. Eller ger mig ut på shoppingrunda. Nej, inte ens in på Ica. Men ändå har jag väl belastat för mycket. Helt enkelt gått för många steg här hemma. Och då är trots allt bloggen en ventil. Försöker hålla masken inför folk, iaf lite grann.  Men inte inför bloggen. Just nu känns det som att jag inte orkar med den här smärtan längre. Inte när den är så här kraftig. Tänk om det fanns ett piller. Ett akut-piller. Att ta när det är så här. Som värst. Och jag tror direkt att den alltid kommer att vara så här. Över 10 på en 10-gradig skala liksom. Jag ber till högre makter att det inte är så. Att smärtan åtminstone klingar av något. Kanske kan den göra det om jag bara håller mig stilla? Tyvärr klarar jag inte det så länge. Varken mentalt eller fysiskt . Då börjar ryggen höra av sig direkt. Så, det är ett Moment 22 ur verkliga livet. 
Försöker tänka: undrar vad som finns bakom nästa krök? Kan jag bli bättre? Kan jag promenera igen? Eller åtminstone ta en cykeltur utan att fötterna blir ännu ondare av att trampa. Tankar om att semestern måste ställas in. Osv. Osv. Osv.
När man inte har ont under fötterna. Då tänker man inte alls på hur många steg man tar. Jag har inte räknat mina, men vet att efter ca 20 steg - då är det kört. Smärtan slår till. Och det värsta är nog att den inte ger sig, inte när jag slutar belasta heller. Men det har jag nog redan sagt.
Tur att jag är ensam i kväll. Är inte rolig att umgås med nu. Svarta hålet - here I come!  
Tror jag ska öva lite på handstående/gående. I kväll. 

Varning? Ja säkerligen...

Ljud. Ibland vilka ljud som helst. Inte bara oljud, utan vilka ljud som helst. De stör mig. Kanske inte alltid, men oftast. Ljud som innebär musik t.ex. Orkar bara inte höra. För hög volym på tv:n. Orkar bara inte höra. Grannarnas tonåringar som gapar ute på gården. Orkar bara inte höra.
Ibland är det som om jag har nolltolerans mot ljud. Och oljud.  Det jag saknar är känslan av att lyssna på riktigt bra musik. Klart att det händer att jag gör det. Men alltmer sällan.
Undrar om det är en yrkesskada? Att man i min profession ofta är omgiven av en ljudridå hela dagarna? Kan vara en av faktorerna. Dock inte den enda, tror jag.
Det konstiga är att vissa ljud klarar jag. Ljud som säkerligen betecknas som oljud av andra. T.ex. när tågen far förbi. Eller när tågen bromsar in. Alldeles runt knuten. Det stör mig inte alls. Jag noterar knappt det ljudet.
När dottern tjoar och gapar och sjunger och följer med i dialogen i en av de otaliga DVD-filmerna. Stör mig inte. För mig är det nästan något jag överhuvudtaget inte noterar.

Det jag funderar på är följande. Man kan ju reglera ljudet. Alltså volymen på musik, på tv:n och även på röster i ett samtal. Vrida upp. Eller som i mitt fall; vrida ner.
Undrar om man kan göra detsamma med tystnaden? Liksom vrida upp den. Det måste ju inte alltid vara knäpptyst för att det ska vara tyst? Jag tror jag ska testa vid tillfälle. Vid ett tyst tillfälle. Om jag kan vrida upp tystnaden ett snäpp. Borde gå. 

Enkelt?

Enkelt. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Lätt att leva? Inte är det jag, så mycket vet jag. Snubblade över en blogg i dag. En annan Helenas blogg.  Var tvungen att kolla in den. Tvungen pga namnet på bloggen :  " Helenas enkla vardag". Så hette den. Bloggen. Attans tänkte jag. Så skulle jag ju kallat min blogg! Jag är ett stort fan av ironi nämligen.
Men den här bloggens titel var inte ironisk. Inte det minsta. Den här andra Helena hade verkligen en enkel vardag. 
Till skillnad från mig då. Ibland undrar jag vad jag håller på med? Som säger nej, nej och åter nej. När kommunens arbetsterapeut kommer med förslag på hjälpmedel. Nu en sådan där el-rullstol som nästan ser ut som en moppe. Om man kisar. Och det är mörkt ute,
Hon, terapeuten, säger att tänk vad bra, då kan du ta dig in i affärer! Blir mer oberoende av andra. Och det, det säger jag inte nej till. Men - jag kan inte acceptera att jag skulle vara handikappad. Nej, jag är smärtpatient. Det låter "bättre". Inte så kroniskt. Fast jag vet att min smärta är just det. Kronisk. Och att den blir värre för varje steg jag tar. För varje gång jag står.
Men jag skyller på att jag kan ju faktiskt inte sitta mer än 5 -10 minuter heller. Hur långt kommer jag på den tiden? Kanske in på Ica. Men inte ut.

Genus

Ett kort inlägg i dag....ett inlägg i debatten kanske. Eller det var nog för pretentiöst. Återigen är det några rader jag läst. I en bok jag hittade hos lilla mamma. Det är min bok, en bok från skoltiden , min alltså. Länge sedan. Tror den heter "Nu ska vi sjunga". En del av er vet direkt vilken bok jag menar.  Orange, inte sant? Flera av sångerna däri är märkta av ålder.  Men vissa har stått sig bra genom åren. Ekorren satt i granen och Videvisan. 
Genus-debatten är i full gång nu, vilket jag applåderar såklart. Därför hakade sig den här gamla visan fast. Hur gammal ÄR jag egentligen? Att vi gladeligen sjöng att gossarna ska vara raska och flickorna snälla...Håhåjaja!
Att det dessutom nästan konsekvent är stor bokstav efter kommatecken  gör ju inte saken bättre. Hur kunde jag så lätt lära mig skrivreglerna med sådana förlagor? 
Hoppas verkligen ingen av mina elever får syn på ett exemplar! ( Här skulle ett foto på sångtexten in, men tekniken sviker)

"Kom min lilla, Nu vi vilja, Raskt till skolan gå, 
Sjunga,läsa,skriva, Så att vi må bliva,
Raska gossar, snälla flickor,
Å,vad det ska gå!"

Slut för idag - tack för idag!

Kloka ord

Kloka ord. Ibland sägs ord som fastnar. Klistras fast vid hjärteroten. Kan vara ord sagda av snillen. Av föreläsare. Av författare.
Eller av barn. Barn är kloka. Många elever genom åren har sagt sådana här kloka ord.
Jag har såklart också många kloka ord sparade från mina egna barn.  De flesta av de orden är av lite komisk karaktär. Men, sonen min sa en gång några ord som jag både gråter och drar på munnen åt. För all den klokhet som ryms i dem.
Sonen är uppväxt med ett syskon. En storasyster. Fyra år äldre. En förebild? Ja de första åren. Han är uppväxt med en storasyster som har en utvecklingsstörning. Så sa man då. I dag är det väl mer politiskt korrekt att säga funktionshinder.
Långt innan lillebror började skolan, hade han dragit ifrån. Då fanns inte längre någon storasyster att härma, att ta efter. Då fanns en storasyster att hjälpa och ta hänsyn till. Att leda i leken. Kanske blev det ibland för mycket hänsyn. Vi har haft många bra samtal om det här, sonen och jag. Men det är mellan honom och mig.
De kloka orden var det ju.
När lillebror var fyra år funderade han. Det märktes. Fram till då hade storasyster varit den givna ledaren i leken. I upptågen. I hyssen. Nu hände något. Och lillebror märkte det.
"Mamma, Karin är ju min storasyster. Men hon är min LILLA storasyster va?"
Barn är kloka.
Önskar bara att han även hade haft ett storasyskon, eller för all del småsyskon; som hade varit på rätt plats i skaran. Om ni förstår hur jag menar? Nu har han fått växa upp med att vara lillebror, men ändå storebror. Jag funderar då och då över vad det gör med en liten kille? Att ha men inte ha, liksom. Men det där med antal barn och syskon, det stod utanför min makt, tyvärr.  
Nu blev det mer privat än jag tänkt - men shit happens....

Burma

Att resa. Är svårt. Särskilt till andra länder, och kulturer. För mig alltså. Kroppen mIn, ni vet. Men; nu tar jag till mig något jag läste igen. Så - jag säger "att resa" istället för "att läsa". I alla fall ibland.  Det är genom böckerna jag reser till andra länder. Andra kulturer. Andra tider. Genom böckerna träffar jag nya vänner. Lär känna dem. Ibland är det bara så svårt att skiljas åt. 
Så är fallet nu i kväll. Jag har varit i Burma en tid. Lärt känna Tin Win och Mi Mi  m fl.  Just nu förstår jag inte hur jag ska klara mig utan dem.
40 sidor kvar. Jag läser sakta. Som jag aldrig gör. Vill dra ut på processen. Processen att ta farväl.  Faktiskt så vill jag stanna i Burma. Stanna i Kalaw.
Som ni förstår är detta en bok jag varmt rekommenderar. Inte  lite småljummet.  Stekhett.
Läs den! "Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker. Bara titeln!