Tryckutjämning

En gång i tidens början, eller snarare i bloggens början, lovade jag mig själv. Att det inte skulle vara en gnällblogg. Inte en smärtblogg. Framförallt inte en smärt-gnällblogg. I dag finns risken att den är det.
I dag är en överjävlig smärtdag. Fötterna håller inte att stå på, känns som om de brinner upp. Och inte blir det bättre när jag vilar. Har känt att det varit på gång några dagar. En försämring. Borde väl inte tagit ett enda steg. Klarar inte det. Det är ju inte direkt så att jag tar en promenad. Eller ger mig ut på shoppingrunda. Nej, inte ens in på Ica. Men ändå har jag väl belastat för mycket. Helt enkelt gått för många steg här hemma. Och då är trots allt bloggen en ventil. Försöker hålla masken inför folk, iaf lite grann.  Men inte inför bloggen. Just nu känns det som att jag inte orkar med den här smärtan längre. Inte när den är så här kraftig. Tänk om det fanns ett piller. Ett akut-piller. Att ta när det är så här. Som värst. Och jag tror direkt att den alltid kommer att vara så här. Över 10 på en 10-gradig skala liksom. Jag ber till högre makter att det inte är så. Att smärtan åtminstone klingar av något. Kanske kan den göra det om jag bara håller mig stilla? Tyvärr klarar jag inte det så länge. Varken mentalt eller fysiskt . Då börjar ryggen höra av sig direkt. Så, det är ett Moment 22 ur verkliga livet. 
Försöker tänka: undrar vad som finns bakom nästa krök? Kan jag bli bättre? Kan jag promenera igen? Eller åtminstone ta en cykeltur utan att fötterna blir ännu ondare av att trampa. Tankar om att semestern måste ställas in. Osv. Osv. Osv.
När man inte har ont under fötterna. Då tänker man inte alls på hur många steg man tar. Jag har inte räknat mina, men vet att efter ca 20 steg - då är det kört. Smärtan slår till. Och det värsta är nog att den inte ger sig, inte när jag slutar belasta heller. Men det har jag nog redan sagt.
Tur att jag är ensam i kväll. Är inte rolig att umgås med nu. Svarta hålet - here I come!  
Tror jag ska öva lite på handstående/gående. I kväll.