Kloka ord

Kloka ord. Ibland sägs ord som fastnar. Klistras fast vid hjärteroten. Kan vara ord sagda av snillen. Av föreläsare. Av författare.
Eller av barn. Barn är kloka. Många elever genom åren har sagt sådana här kloka ord.
Jag har såklart också många kloka ord sparade från mina egna barn.  De flesta av de orden är av lite komisk karaktär. Men, sonen min sa en gång några ord som jag både gråter och drar på munnen åt. För all den klokhet som ryms i dem.
Sonen är uppväxt med ett syskon. En storasyster. Fyra år äldre. En förebild? Ja de första åren. Han är uppväxt med en storasyster som har en utvecklingsstörning. Så sa man då. I dag är det väl mer politiskt korrekt att säga funktionshinder.
Långt innan lillebror började skolan, hade han dragit ifrån. Då fanns inte längre någon storasyster att härma, att ta efter. Då fanns en storasyster att hjälpa och ta hänsyn till. Att leda i leken. Kanske blev det ibland för mycket hänsyn. Vi har haft många bra samtal om det här, sonen och jag. Men det är mellan honom och mig.
De kloka orden var det ju.
När lillebror var fyra år funderade han. Det märktes. Fram till då hade storasyster varit den givna ledaren i leken. I upptågen. I hyssen. Nu hände något. Och lillebror märkte det.
"Mamma, Karin är ju min storasyster. Men hon är min LILLA storasyster va?"
Barn är kloka.
Önskar bara att han även hade haft ett storasyskon, eller för all del småsyskon; som hade varit på rätt plats i skaran. Om ni förstår hur jag menar? Nu har han fått växa upp med att vara lillebror, men ändå storebror. Jag funderar då och då över vad det gör med en liten kille? Att ha men inte ha, liksom. Men det där med antal barn och syskon, det stod utanför min makt, tyvärr.  
Nu blev det mer privat än jag tänkt - men shit happens....