I väntans tider...

Väntar. Nu är jag i väntans tider. Dock inte som då, för snart 32 och 28 år sedan. Nej, nu väntar jag på magnetröntgen. MR.
Besökte McSturdy i går. I samma rum som vanligt. På Ortopedkirurgen. Känner mig nästan, fast bara nästan, hemma där. Inte riktigt lika hemma som på medicin 4. Magmottagningen som jag ff säger.
Sorgligt att ha hemmakänsla på sådana ställen.  Men, när det nu är som det är med hälsan, så är det ändå positivt. 'Med hemmakänsla .
McSturdy hade några olika alternativ. För min rygg. Diskbråck? Inflammerade diskar?  Who knows?
Jo, Mr MR. He knows.
Inga problem. Jag kan sluta leta på Blocket. Efter MR-kamera.
Det fixar McSturdy.  Förhoppningsvis under juni månad.
Sedan vet jag. För jag vill veta. Är en sådan där jobbig patient. Vill veta. Vad är felet? Hur ska jag förhålla mig? Behandling? Operation ? Ska jag träna? Fast det gör så jäkla ont? Ska jag bara vila?
Håhåjaja. Här ligger jag.  Försöker göra små saker. Det går iu inte att ligga heeeela tiden....
McSturdy är som en tomte, en hustomte. Tröstande. På.rätt sätt. Allvarlig, men inte nattsvart.
Ett av råden angående förhållningssätt,som han skickade med mig i går:  " Då och då bör du byta ut de starka smärtstillande tabletterna. Byt då ut dem mot något gott och flytande. Om jag kunde skulle jag skriva ut champagne till dig."
Underbart eller hur? Att min mage  inte tål champagne, det hör ju inte hit. Förstör liksom poängen.
I dag är det fredag. Doctors order.....

Ska ont med ont fördrivas?

Så sa min mormor. Ont ska med ont fördrivas. Låter konstigt. Alltså, om du har ont i knäna, ska du då  krypa runt och knäskura? Eller, om du har huvudvärk så är det bästa att vistas i en bullrig miljö?  Var det så mormor menade? Kanske inte riktigt. I mitt fall verkar det mer som att mitt onda ska fördrivas  med mer ont. Alltså, min onda rygg och nerver där, ska fördrivas genom att jag får extra ont i ryggen? Låter ju helt absurt.
Som nu, när jag ligger här. Doktorn "gissar" på diskbråck. Ska till ortopeden nästa vecka. Har bara mig själv att skylla. Gjorde, helt i onödan, en galen vridning av ryggen. Trots att jag vet att just min knäppa rygg inte klarar det. Har du buktande diskar, så ska du inte vrida. Då kan de brista. Som nu. Kanske.
Jag kan inte skylla på att jag var tvungen. Att vrida mig. För att rädda eller ta emot något barn t.ex. För att undvika en olycka. För att lösa en konflikt. Nej nej, jag hade inte ens hunnit iväg hemifrån. När det blixtrade till i ryggraden.
Så förutom att smärtan plågar mig, plågas jag också av hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde låta bli att tänka på att så där ska jag inte göra - stopp! När jag väl tänkte den tanken,  då var det för sent.
Håhåjaja. Shit happens. Synd bara att konsekvenserna blir så långvariga.
Tur i oturen är att min kära ortoped sedan snart 30 år, finns kvar. Att han otroligt nog inte gått i pension än.  Min McStrong. Min McSturdy.
Så jag slipper omvägen runt vårdcentralen och tar istället gräddfilen direkt till ortopeden.
Synd bara att det inte finns en sådan fil in till magnetkameraundersökning . Där är det kö. Om man inte får förlamningssymptom av diskarna. Vilket jag inte har. Inte än i alla fall.
Ingen som har en MR-kamera stående och skräpar?
I kväll kommer arbetskamraterna hit och muntrar upp mig. Jag har en tendens att hamna i svarta hålet, när något händer med ryggen. Nu får jag starka piller. Då blir hålet lite skönare att vistas i. Lite mer drägligt, som McSturdy säger.
Men i dag jobbar jag på att inte ta mina piller. Vill istället dricka vin med kollegorna i kväll.
Under tiden fram till dess kollar jag Blocket. En gång i timmen. Det gäller att vara först till kvarn. I fall en MR-kamera dyker upp.

McDreamy

Jaha. En era är slut. McDreamy-eran. Nu syftar jag inte på min alldeles "egna" dr McDreamy, utan på originalet. McDreamy alias Derek Sheperd, alias Patrick  Dempsey, en av huvudkaraktärerna i Grey's Anatomy. Han dog helt enkelt, i en olycka. Efter att ha räddat flera liv, såklart.
Och genast spekuleras det. Hej vilt. Hade han tröttnat? Fick han sparken? I så fall, varför? Ett dödsfall är ju oåterkalleligt dessutom. Ja, om man inte heter Bobby Ewing då förstås.  Men bevara oss från ett sådant återuppstående.
Jag gillar som bekant sjukhusserier. Trots att, som en mina vänner så riktigt påpekade: "Får inte du nog av sjukhus i din egen vardag?"  Det är nå'n grej med mig och sjukhus. På ett märkligt sätt är det lugnande att titta på andras elände. Särskilt när jag förstås vet att det är ett fejkat elände. Som är värre än mitt eget. Lite tröstande nästan.
Minns med vemod  den första sjukhusserien jag följde. Cityakuten. Under många år var dr Greene, dr Lewis, dr Benton och dr Carter mina vänner. För att inte tala om dr Ross, George Clooney. Hade inte haft något emot om han varit barnläkare på stadens sjukhus. Då när dottern var liten och vi nästan bodde där under perioder. Hade nog underlättat lite.
Men en efter en lämnade läkarna serien. Någon dog. Någon fick tjänst på annan ort. Någon fick barn. Osv. Serien miste mycket av sin charm i o m tappet av original-karaktärerna.
Lite av samma fenomen händer nu i Grey's. Kanske är det inte konstigt?  Kan förstå om man som skådespelare vill göra något annat. Än att fejk-operera och ha sex i linneförrådet.
Hörde förresten att en av spekulationerna till McDreamys död, skulle vara just det. Sex i linneförrådet.Eller någon annanstans. Vid inspelning. Dock inte enligt manus. Inte ens med annan skådis. Och såklart inte med sin egen, alldeles riktiga fru. Kanske med en ung o söt praktikant? Vad vet jag. Bryr jag mig? Egentligen inte alls.
På onsdag är det säsongsavslutning. Känns helt ok faktiskt. Jag behöver ett break från  Seattle. Men med det säger jag inte att jag inte tittar nästa säsong.

Host host

Rubriken syftar inte på att jag är hostig. Den syftar på en föreläsning jag och kollegan S bevistade. Förra veckan.
Att delta vid dylika evenemang kräver ganska mycket. Av mig. För mig. Kräver framförallt en kollegas starka armar. För att släpa på mitt hjälpmedel. Min solsäng. Så långt allt väl. S har starka armar.
När det är så bökigt, vill jag extra gärna att det är något extra bra.
Det lät så bra. Rubriken på föreläsningen talade till mig. Så inspirerande. Att få påfyllning i just det jag arbetar med. Riktad fortbildning. Wow!
Föreläsaren lät som en mycket kunnig person på området. Det är hen säkerligen också. Men. Det räcker inte. En bra föreläsare måste kunna föra sin kunskap vidare. En självklarhet. Men. Hen måste också kunna landa rätt. Hitta rätt nivå för varje publik. När det i anmälan stod vilka det riktade sig till. Förskollärare. Lärare i skolans lägre årskurser. Lärare som jobbar specifikt med vissa elever. Som jag gör.
När man går ut med en så specifikt riktad föreläsning. Då förväntar jag mig att föreläsaren förstår att publiken har vissa förkunskaper. Ganska stora förkunskaper. Om barn. Om elever. T.o.m. om de specifika elever som föreläsningen skulle utgå från.
S och jag var överens. Helt överens. Det är vi ganska ofta, men nu var det likhetstecken mellan våra tankar och åsikter: Det här kan vi redan. Det här visste vi väl. Aha, där kom ett litet, litet uns av ny kunskap. När jag säger uns, menar jag att denna tre-timmars- kväll, lätt kunde ha komprimerats till ca 30 minuter. Ett ord som passar är nedvärderande. I fråga om våra förkunskaper. Vi sa till varandra att möjligen en föreläsning för första terminen på lärarutbildningen. Möjligen.
Vi visste faktiskt att barn lär sig lättare om de har roligt. Vi hade inte särskilt roligt, kanske därför vi
inte  tyckte att vi lärde oss något nytt?
Host host? Syftar på att föreläsaren varvade sina "icke-poänger" med ett evinnerligt hostande.
Kan inte låta bli att undra vad hen tar i ersättning för en dylik kväll.
Vi i publiken fick betala dyra pengar. Eller vår arbetsgivare snarare.
Sådant svider ju i dessa dagar. Men vi får inte glömma att vi lärde oss att "svara" med rätt antal handklappningar. När föreläsaren klappade lång-kort-kort-kort-kort (Hälsan för halsen), ja vad skulle vi svara med för klappar? Just det: kort-kort (Bronzol).
En ny kunskap som inte är att förakta. Eller?

Böckernas värld

Jag läser. Alltså finns jag. Nästan så är det. Om jag inte har något att läsa, så...jag dör väl inte men närapå.  Helst vill jag såklart ha något bra att läsa. Med det menar jag inte bra facklitteratur. Just nu är jag i ett skede där jag läser en hel del om språkutveckling. Alltså facklitteratur. För jobbets räkning. I och för sig en del väldigt bra böcker. Men; det är inte dessa jag menar här. Jag kan inte påstå att jag mår sämre under perioder när jag inte har någon bra "skolbok" att läsa.
Inte som jag gör när jag saknar bra skönlitteratur.
Sådär så att jag riktigt längtar efter att läsa vidare nästa dag, då när jag inte orkar hålla mig vaken för att fortsätta. Så är en bra bok.
Har sagt det förr. En bra bok är som en vän. På många sätt. Tar mig med dit jag inte kan komma annars. Tröstar. Peppar. Ger tillvaron spänning.
Jag brukar inte läsa OM böcker, är en engångsläsare. Men jag såg ett kinesiskt ordspråk häromdagen som fick mig att fundera. Över om jag kanske skulle ta mig an några gamla godingar än en gång. "Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän; att läsa om den är som att återse en gammal bekant". Tål att tänka på.
Men här är några tips på böcker jag nyligen läst. Inte läst om alltså. Inte än i alla fall, vi får se...
 Ann Cleeves: Dött vatten. Del ett i en ny trilogi om kommissarie Jimmy Perez. Älskar  skildringen av den karga miljön på Shetlandsöarna.
Liane Moriarty: Öppnas i händelse av min död. En ny bekantskap bland författare, och vilket häftigt efternamn va? Det här är en bok om hemligheter, relationer mm . Utspelar sig i Australien.
Chimamanda Ngozi Adichie: Americanah. En tjock roman som innehåller mycket. En kärlekshistoria, fina karaktärer samt som tema: upplevelsen av att vara färgad i en värld där bilden av den vita människan fortlever som norm. Min gissning är att det här är en blivande klassiker.
Mons Kallentoft: Jordstorm.  Senaste boken om polisen Malin Fors i Linköping. Jag tycker om de här böckerna, inte så mycket för själva kriminalgåtan, utan för att Kallentoft gör så bra person-porträtt, framförallt av den struliga Malin.
Sådär, hoppas någon av de här kan bli din nya vän.

Orka

Orka. Maj är en sådan månad. En orka-månad. Mest vad gäller arbetslivet. I mitt yrke är det en orka-månad. Fylld av omdömen, möten, "se till att hinna allt innan terminen slutar" mm. I årets maj månad har jag även klämt in lite fortbildning.  December är av tradition även den en orka-månad.
Privat är det nu i maj också lite av en orka-tid.  Resa bort till goda vänner, personalfest, födelsedagskalas, teateruppvisning mm. Alla de senast uppräknade är förstås orka-saker som GER energi.  Men det är ett litet pussel för att få ihop tiden. Få ihop den med orken.
Ibland tror jag att jag drabbats av kroniskt trötthetssyndrom. Finns en förkortning på det, som jag inte minns just nu. Ibland tror jag det. För hur kan  jag annars vara så jäkla trött mest hela tiden?
Sedan går tanken ett varv till. Då kommer jag på att jag precis haft rosfeber. Ett varv till och tanken landar i att jag faktiskt sover riktigt bedrövligt illa. Så jag har nog inte den där förkortningen.
Ibland förstår jag inte hur jag överhuvudtaget orkade förr. När jag hade småbarn. När jag hade tonåringar. Hur?
Men var tid har väl sin ork. Jag var dessutom friskare då. Och när jag tänker efter ordentligt måste jag väl konstatera att jag var betydligt yngre. Tar åldern ut sin rätt?
Svar ja. I maj månad.