Plötsligt händer det

Sårbar. Sårbart. Både lilla jag och hela samhället. Det blir så fruktansvärt tydligt här och nu. Helt plötsligt kan jag inte bara vrida på vattenkranen. Eller, kan jag väl. Men jag bör inte. Inte om jag vill hålla mig frisk. I lilla magen. Och det vill jag ju. Jag bör/ska inte använda vattnet utan att först koka det. Så är det. Gäller i hela staden. Och en bit utanför.
Plötsligt händer det.
Något går sönder. En enda liten toalett. Hela staden drabbas. Sårbart.
Och, visst det är besvärligt. Kokat vatten smakar lite knepigt. Bismak av något. Vet inte vad. Hoppas på en helt ofarlig bismak. Ok, jag kan hälla i lite saft i det kokta vattnet. Gillar inte sötman. Ok, jag kan köpa mineralvatten. Gillar inte kolsyran. Ni hör ju - bortskämd.
Köpa vatten förresten. Egentligen mot mina principer. Annat än i undantagsfall då. Svårt som jag har att ta mig in i mataffärerna, blir det inte av. Och även om det skulle bli av - vattnet på flaska tar slut på en gång nu. Rena hamstringen. Såg på lokal-tv hur folk släpade iväg på 10-pack efter 10-pack med största modellen på Loka. Eller Ramlösa.
Besvärligt också för alla boenden i staden. Alltså, grupp och äldreboenden. Där jag har mina känningar. Jag var över till dottern i dag och hjälpte henne med duschen. Hon har en tendens att svälja en liter eller två.
Det hör ju till saken att jag ofta är över-försiktig. Om de nu säger att coli-bakterierna är borta  i övermorgon. Det är ok att dricka igen. Då kommer jag ändå att koka vattnet i flera dagar till...
Och med mitt katastroftänkande - jaha, när händer det här igen då? Vågar jag någonsin dricka vattnet igen? Den här läckan vet man ju inte riktigt när den inträffade. Smygande.

Om jag ska tänka positivt då. En rejäl tankeställare är det. Att inse hur beroende jag är av att vattnet bara finns där. Friskt och klart.  Och att jag, även i dag, kan få ok vatten genom att koka det. På min spis, som fungerar bra. Eller i min vattenkokare. Jag kan duscha, med munnen stängd.  Jag tvingas inte vandra (hur skulle det gå till?) flera km för att hämta vatten. Kanske flera gånger om dagen. Och ändå finns det inte så det räcker. Till alla i min stora familj, där i den primitiva bostaden. I hettan. Eller i flyktinglägret. Bortskämd.

Mästarnas mästare

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. När jag kollar upp program-tablån på tv. Nu när OS är slut och allt återgår till det normala. Abnormal is the new normal. Ungefär så uppfattar jag tablån: Många, väldigt många program om hus. Att bygga hus. Att renovera hus. Programmen kan heta vad som helst, bara ordet "byggarna" finns med. Nybyggarna. Husbyggarna. Fuskbyggarna.  Även om ett av dessa tydligen handlar om att ge en ny chans till samhällets utslagna medlemmar, så orkar jag inte titta.   Jag hittar dessutom minst två program-serier som handlar om resor. Inget fel i det, men dessa båda program handlar om att resa med någon annan. Det kan vara två kändisar som helt plötsligt är "jätte-bästisar". Eller två pseudo-kändisar som klantar sig runt. Sorry,not my cup of  tea.   Som grädden på moset var det denna kväll samma program-ledare i två program på raken. På samma kanal. Linda Lindorff. Och då är bönderna inte ens på tapeten just nu. Inget ont om Linda. Men - är inte folk i branschen rädda att vi ska bli uttröttade? På att se samma ansikte i alla möjliga sammanhang. Kanske inte. Lika bra att köra på. Kändisskap är väl en färskvara.

Ja ja, jag vet att jag kan vara kräsen. Just vad gäller underhållning. Men jag tittar trots allt på mycket. Favoriter just nu är "Breathless" om läkare på 60-talet och "Grey´s anatomy"  om läkare på 2010-talet. Hmmm...Vad säger det om mig?  Är jag en aning "sjuk"? Faktum är att jag nog nästan skulle kunna tenta av en läkarexamen. Sedan "Cityakuten" började på 90-talet,har jag lärt mig massor om sjukdomar och behandlingar. Dessutom vet jag ju vad allt heter på engelska. Så, bring it on!  Ska väl erkänna att allt runt omkring i dessa serier, alla relationer och sån´t, ja det är ju faktiskt roligare än alla "cardiac arrests" och "clear!" och "time of death".  Makabert? Inte då! Men...som tur är finns ju Mästarnas Mästare som lite motvikt.  För att inte tala om Paralympics!  Där finns de verkliga mästarna.

Hela havet stormar

Hela havet stormar. Den där leken ni vet. Någon sa någon gång, någonstans; att livet är som Hela havet stormar. Först tänkte jag att personen bara menade att det inte var något lugnt liv. Men, efter att jag funderat lite. ..så fattade jag att det som menades var följande: Livet är som Hela havet stormar - det är alltid en stol för lite. Ok? Alltså, det är alltid något som fattas. Eller någon som saknas. Väldigt svårt att få allt och alla att räcka till. När man tror att lugn, ro och lite ordning inställt sig - ja, då plockas plötsligt den där stolen bort.  Och så står man där. Lika snopen som alla andra gånger. Trots att man ju vet att reglerna är sådana. Och att man aldrig vet vem som står på tur härnäst. Att bli utan stol. Att bli den som saknas.
Näe, lugnare med fiskdamm på kalaset. Alla får något. Man vet visserligen inte vad man får. Men alla får något. Ingen blir utan. Fast, mycket tråkigare lek. Inte sant? Det ska väl storma lite?
Fast, lagom är bäst som vi säger i Närke. Just nu skulle det vara helt ok om det kunde mojna ett tag. Om det ska blåsa, kanske lite medvind då?

År vi inte framme snart?

Allmän torka. Blogg-torka. Ett uttryck jag har sett på en annan blogg. Nu är jag drabbad av det. Eller kanske min blogg. Stor risk att detta blir ett inlägg fullt av svammel. Ska försöka hålla den kort, den blandade kompotten.
Som vanligt funderar jag. Även om det är torka. Idétorka vad gäller skrivande. Tankar och funderingar finns förstås. Dock inga värda att notera här, kanske?
Jag funderar över detta: "Målet är ingenting, vägen är allt". Eller  "Det är inte målet som är det viktiga, det är resan".  På latin: "Meta non est, iter est". Tror jag.. Ja, ni vet vad jag menar.
För mig är det precis tvärtom. Vägen är ingenting, målet är allt. Eller ingenting och ingenting? Resan är ett helvete. Så kan jag säga. Det är nog mer än 10 år sedan jag njöt av själva resandet. Det blir liksom inte samma sak när jag ligger i baksätet. Ingenting ser jag. Inga utsikter. Inga vyer. Inga städer. Ingenting. Bara sidorna i boken jag försöker läsa, utan att bli åksjuk. Och i bästa fall lite himmel och några trädkronor. Men det kan jag se om jag tittar ut genom fönstret här hemma också.  "År vi inte framme snart?"
Anledningen till dagens fundering är en bokad Gotlands-resa i sommar.  Hur ska jag fixa mer än tre timmar på båten? Ska jag boka en s.k. handikapp-hytt? Där finns det visst en säng. Men då hamnar jag där igen. Att jag inget ser. Helst vill jag ligga på min solsäng, på däck, i solsken. Hur bokar jag det?

Syrgas

Att se till sig själv. Att vårda sig själv. Att ta hand om sig. Svårt ibland. Mycket lättare att se till andra. Sina nära o kära, i alla fall de som behöver mycket. Omsorg.
Att se till deras behov. Före sina egna, ibland.
Det är lätt att det blir för mycket av det ena på bekostnad av det andra. Kanske lite jante-lag i detta också? Att "inte behöver jag inte..."
Jag har blivit lite bättre på det här. Bara liiiiite. Då och då. Förstår inte att det ska vara så svårt.
En tanke slog mig. Jag klarar ju inte av att resa numera, inte resa på det sättet som inbegriper att flyga. Men, jag tror det är på samma sätt fortfarande. Ni vet de där syrgas-maskerna som trillar ner om något inträffar? I instruktionerna har jag för mig att man anmodas att först sätta på sig sin egen mask. INNAN man hjälper t.ex. sitt barn.
Det är samma sak. Och helt logiskt. Du kan inte hjälpa någon annan, om du inte sett till att orka först.  Så - en syrgasmask önskar jag mig. Förhoppningsvis behöver jag inte använda den. Behöver bara ha en som påminnelse.

Äntligen!

Äntligen! Ett botemedel!    Vad jag inte förstår är varför ingen sagt något? Varför jag inte fått prova detta? Enligt mina läkare är det bara morfin som kan hjälpa...Kanske ska göra en anmälan, en sådan där Lex av något slag. Det enda som talar till läkarkårens försvar i frågan, skulle väl möjligen vara att jag hittade detta i en tidskrift anno 1923.
Men va tusan, medicinen ska ju även hjälpa mot ålderdomssvaghet! I morgon står jag först i vårdcentralens telefonkö.

Ångesten min

Ibland kanske jag blir FÖR personlig här.  Eller kanske FÖR privat? Jag är medveten om det. Kvällens inlägg är av sådan sort. Den privata. Kanske borde jag försöka att göra det lite mer generellt, men det är svårt. Då blir det inte jag. Det här är min ventil. En av dem.
Ångesten min. Kan det bli mer privat/personligt? Knappast.
Ångesten min. Som hälsar på då och då. Som föredrar att titta in under sena kvällar. Gärna precis innan läggdags. Ibland t.o.m. efter läggdags.
Även om jag inte vet säkert att det är just ångesten som hälsar på. Jag bara gissar. Dock är det så att just de tillfällen som jag får besök, då tror jag aldrig att det är ångesten. Nej, då när det knackar på, då är jag övertygad om att det är någon annan som kommer. Att mitt liv tar slut. Just där och då. Eller i varje fall att jag får en avisering om att det håller på att ta slut. Ganska omgående. Har jag tur så hinner jag in i en ambulans. Jag bor ju nära sjukhuset i staden. Ingen tanke bakom det, det bara blev så.¨
De här besöken ger stark smärta i bröstet. Tungt att andas. Ibland ont ut i armen. Den gången som det även gav kallsvettning, illamående och en avtuppning - då ringde jag faktiskt. Ambulans. Då gick det fort. Ingen infarkt. Kände mig både dum och naturligtvis lättad.
Jag vill inte uppta sjukvårdens resurser i onödan. Särskilt inte akut-resurserna. Nattetid. Men otäckt är det.
Om det nu är så att jag har rätt i fråga om vem gästen är. Som kommer om kvällen. Om det nu är ångesten. Då vet jag även varför just jag får besök.
Jag lever i en ständig oro. Egentligen inte för att dö. Men för vad min död ska innebära för dig. Oro för hur du ska klara dig. Framförallt känslomässigt. Men även rent praktiskt.  Vem ska slåss lika hårt som jag? För dig och dina rättigheter?  Vem kan älska dig som jag? För att just du är du, med alla dina kromosomer.
Nu har jag (hyper)ventilerat nog. Går och lägger mig. Hoppas det inte ringer på i kväll.