Valuta

Att få valuta. För pengarna. Skattepengarna. Kan diskuteras i oändlighet. Från och till tycker jag nog ändå att jag får det. I alla fall för landstingsskatten.
Ibland blir det som den där ketchup-effekten. Det kommer för mycket på en och samma gång. Nu är en sådan tid. För många besök på vårt stora universitets-sjukhus. Under en alltför kort och intensiv period.
I förrgår var jag på ortopedkirurgen (det heter så, trots att jag aldrig blivit opererad), fick en cortisonspruta i höften.
På måndag ska jag till samma mottagning, då för att träffa en läkare ang fötterna.
På tisdag är det dags för droppet att rinna in i mig, på mag-mottagningen.
Måndagen därpå ska jag lämna prover, på labb.
Och sedan på läkarbesök för lilla magen, en vecka senare.
Emellan allt detta har jag också ett par tillfällen med akupunktur, fast det är ju inte på sjukhuset.
Ibland undrar jag hur jag hinner något annat än det här? Och jag funderar också på; tänk om jag inte "tvingades" ta mig fram i alla dessa låååånga korridorer på sjukhuset? Numera försöker jag få tag i en rullstol att ta mig fram i, klarar att sitta så länge oftast. Men det är inte alltid det finns någon. Man kan ju fundera över varför man placerar en mottagning som ortopedkirurgen allra längst in i sjukhusets korridor-system? Det måste ju vara många besökare till denna mottagning, som liksom jag har svårt att gå? Dessutom har de som grädden på moset avslutat med en ganska lång UPPFÖRSBACKE innan man är framme på mottagningen! Why?
Jag varvar allt det här med att ta mig fram i korridorerna på mammas vårdboende.
Undrar hur mina fötter skulle må utan korridorerna? Inte vet jag, det är bara en tanke. Ingen tanke jag kan göra något åt dock. Men efter alla dessa år, har jag fortfarande någonstans kvar hoppet om att få den ultimata valutan för skattepengarna. Att bli, om inte botad, så åtminstone lindrad. Någonstans långt därinne i mig fladdrar det där lilla hoppet ibland.
Det gäller att jag fångar in det. Tar med mig det på korridor-färderna. Annars kanske en propeller a la Karlsson kunde vara nå´t?

Tekniknörd

Teknik. Jag gillar teknik. När den fungerar.  Men nu är jag lite översvämmad. Ketchup-effekten ni vet.
Jag hör ju till den enda (?) procent av Sveriges befolkning, som haft en tjock-tv ända tills alldeles nyss. Varför byta ut något som fungerar? Lite miljö-poäng där kanske?  Min lilla mammas tjock-tv gick sönder något år innan demensen gjorde entré , och jag köpte henne en platt-tv. Som hon aldrig kom överens med. Kan vara extra svårt att lära sig ny teknik när demensen ligger o lurar, men en det visste jag ju inte! Att den låg där alltså. Och lurade. I dag kan jag inte förlåta mig själv. Varför fick inte mamma ta min tjock-tv istället?  
Nåväl, den där platt-tv: fick, knappt använd, följa med till "hemmet". Mest för min skull, ifall det blev läge att titta där ibland. Men den var mest i vägen, och lilla mamma kan inte längre se på tv alls.
Så, för ngr veckor sedan fick den flytta igen. Hem till mig den här gången. Så långt allt väl. Tjock-tv:n såldes direkt på Blocket.
Dagen efter att tv: n flyttat in fick jag paket på posten. Då kom min Ipad, som jag beställt när det var rea! Å va roligt!
Sedan gick det bara några dagar till - då var jag "tvungen" att uppgradera min IPhone 4 (gammal jag veeet), till iOS 7. 
Fine, det gjorde jag. Sedan började det. Eftersom Ipad är synkad med iPhone , så piper det lite här och där numera. Det dråpliga är, att jag ännu inte lärt mig vilket pip som betyder vad.
Eftersom jag är en glömsk person, och har stort kontroll-behov ....så älskar jag en sådan funktion som kalender eller påminnelser. Så fort jag måste komma ihåg något, skriver jag in det och sedan har jag glömt vad det var. På en sekund. 
Men det gör ju inget. Telefonen/ipad kommer ihåg åt mig. 
Till min fasa hördes inga pip. Alltså, det pep, men inte för sådant jag skrivit in. Sådant jag bara MÅSTE komma ihåg! Katastrof! 
Det slutade med att jag fick släpa mig iväg till butiken där de är experter på äpplen, och fråga. Fick hjälp av en pojke i sonens ålder. Så nu piper det, titt som tätt. Eftersom det nu piper på två ställen, och telefonens pip kommer en tiondels sekund efter paddans, ja ni kan ju tänka er!? 
I alla fall ni som känner mig. Minns med skammens rodnad när jag precis upptäckt denna funktion. Långt före iPhone. Jag la in påminnelser för att lätta på trycket i hjärnan liksom. Så en dag när eleverna gått hem, så pep det igen. Mina kollegor undrade ju vad jag hade för mycket jag måste ha hjälp med att minnas.
Så, när en av dem tog min mobil och tittade....och det på displayen stod : Tvätta håret!
Ja, så klart de undrade; kan jag inte sköta min personliga hygien utan kom-ihåg-hjälp?
Riktigt så illa var det inte, det var dottern som skulle till frissan . Tajt om tid var det efter jobbet. Men jag var tvungen att rusa hem för att hjälpa henne att tvätta håret - på den tiden tyckte hon inte om att tvätta det hos frisören! Vad gör man inte för sina barn? Förnedrar sig...

Rosa skimmer

Storhelg. Inte mitt favoritord. Skönt att vara ledig? Visst. Men då ska det vara vardag. Gillar inte röda dagar. Tror också att jag vet varför, men det skriver jag inte här...
Måste jag trots allt välja en storhelg, så är det väl den som kommer nu. Påsken. Kravlös. Avstressad. 
Jag har egentligen bara två krav att uppfylla. Måla ägg. Gömma ett godisägg. I min dotters funktionshinder ingår att man ska göra som man alltid gjort. Så det gör vi. (Dock tycker hon att det är barnsligt att gå påskkärring nu, så det är ingen konsekvens i tänket).
I dag är det Skärtorsdag. Jag har varit på akupunktur. Ska snart till optikern. En vanlig dag. Men den är ju inte röd. 
I morgon ska jag göra mitt bästa för att minska det röda. Långfredag. Kan det bli rödare? Men jag får ett kompisbesök. Prat och vin. En helt vanlig fredag. Som grädden på moset insåg jag att jag också bokat tvättstugan i morgon. Dagen kommer att tona ut i rosa...

Quick fix

Läste något. Inte alldeles ovanligt att jag gör det, som ni vet.  Den här gången refererades det till någon klok person som hade sagt något. Ungefär så här: Läkarna ger oss medicin för att vi ska hålla oss lugna medan kroppen läker sig själv.
Hmmm....det verkar inte min kropp ha förstått.  Är jag den felande länken?
På något konstigt sätt är det som att alla mina åkommor blir mer eller mindre kroniska. Nervsmärta. Belastningsskada/smärta. Crohns. mm. mm.
Inget, jag säger inget, verkar läka sig självt. Och medicin för att hålla mig lugn - ja det har jag fått. I olika varianter.
Många säger att vi bara är ute efter snabba processer. Quick fix. Och jag erkänner att jag gillar när det går fort. Men i fallet kroppen, ja där har jag för länge sedan insett att det inte går att fixa. I alla fall inte snabbt. Just nu är jag inne i en fas av resignation. Tror inte ens på slow fix längre.
Kan i dag inte räkna ut hur jag ska förhålla mig. Till detta att smärtan blivit värre. Att den kanske (förmodligen) alltid kommer att finnas där. Att jag inte kommer att kunna gå. (Alltså, jag KAN ju gå, men på bekostnad av stark smärta.) Just nu kan jag cykla, men bara med svårighet. Inga cykelturer direkt, bara för transport mellan a och b.
Hela kroppen och själen, skriker efter att ta ut sig. Jobba sig trött. Den där känslan efter ett träningspass. Jag antar att ni vet.
Men, jag jobbar på det. Ett förhållningssätt. Gudarna ska veta att  inte heller det är någon quick fix.
Långsamhetens lov? Inte my cup of tea, tyvärr. Och inte blir det lättare av att våren o sommaren står för dörren. Alla krav. All tid man ska spendera görandes saker utomhus. För så är normen.
Det känns ju helt horribelt, men jag längtar efter hösten. September och oktober. Inte längre än så. Inte snö. Bara mörka kvällar och krispig luft.
Blir jag lynchad nu?

Så förargligt

Jag har gjort något så dumt. Så förargligt. Inte i mina egna ögon, men i lilla mammas.  Kanske är det bara en generationsfråga? Eller är jag en dålig värdinna? 
Bjöd hem en vän. En vän som även besöker lilla mamma regelbundet.  Vi skulle fika och prata. Om livet och annat väsentligt. Och det gjorde vi. Fikade och pratade. Mycket trevligt.
Några dagar senare besökte vännen min mamma. Hon (vännen) berättade för mamma om sitt besök hos mig. 
Varpå mamma efter lite slit med talet, frågade vad jag bjudit på? Jaa, sa min vän, jag fick kaffe och en mazarin.
Och nu kommer vi till det förargliga. Mamma uttryckte med hela kroppen att det här var ju inte okej! En MAZARIN! EN mazarin? En köpe-mazarin dessutom!  
Och det vet jag ju, jag känner min mor. Att man bjuder inte på endast en mazarin. Kanske behövs inte SJU sorter, men att bara ställa fram en sort! Inget att välja på? Huuuvvvaaa!
Så jag får försöka bättra mig. Får baka lite småkakor kanske? Letar bland mammas recept. Inser att jag 1) behöver en noggrannare hushållsvåg,  2) måste lära mig vad mycket varm ugn betyder. Kruxet är bara att jag skulle frågat lilla mamma lite tidigare i livet...
Tur att jag nu fått en granne som hänger nybakta bullar på min dörr!

Skitprat

Skitprat. Jag är inte mycket för skitprat egentligen. Visst är det kul att ägna sig åt skvaller-rapporter ibland. Men bara en kort liten stund. Och bara om visst sorts skvaller.
Men skitprat kommer i många skepnader. Den skepnad jag ägnar mest tid åt är den som verkligen lever upp till epitetet.
Jag pratar om tarmen. Tarmarna. Snacka om skitprat. Men det är nödvändigt ibland. Lite oftare än ibland om man som jag har en sjukdom i systemet. En kronisk sjukdom. Som jag ofta försöker förtränga. Crohns sjukdom. Ingen rolig sjukdom när den är aktiv. Men - skitprat om Crohns. Ja, det ägnar jag mig åt. Nödvändigt.   Det finns ju tyvärr en massa saker som kan hända inne i tarmen.
Kanske just du har klarat dig. Från både åkomma och skitprat. Från oss som ägnar oss åt det. Var glad för det!  Dock tror jag mig veta efter alla sejourer på min kära mag/tarm-mottagning, att man bör ägna sig åt skitprat. Eller rentav ska. Någon gång då och då. Även om man inte har en diagnos. Kanske kan just det skitpratet vara räddaren i nöden. Att man förstår att nu är det dags att gå till doktorn. Att kolla upp tarmen. Inifrån liksom. För säkerhets skull. Det finns ju åkommor, tarmrelaterade, som är värre än Crohns. Så, häv dig iväg om du inte går på toa som vanligt! Oftare? Mer sällan?
Jag vet att i år ska alla som fyller 60 få en chans. En chans till antingen coloscopi (ja, man överlever) eller att lämna avföringsprov ( väldigt lätt att överleva). Som en slags screening. Jag uppmanar dig som är 60, eller känner någon född 1954: Ta vara på den här chansen! Den kan rädda liv.
Det var allt från mag -och tarmförbundets informationsavdelning för denna gång.

Fort men snabbt

Kanske har jag sagt det förut? Fort men snabbt. Det blev mitt s.k. valspråk. På den tiden det begav sig. Jag kunde inte gå i skolans korridorer. Jag småsprang.  Hela jag var mer av en virvelvind än av en bris. I dag är det ju inte så. Kan nästan inte ens cykla snabbt.
Men prata snabbt kan jag. Och fort också för den delen. Och mycket.
Jag kom att tänka på det här med fort men snabbt idag. När jag drog igång datorn. Den är verkligen inte snabb längre.
Det jag reagerar på är hur jag reagerar. Gentemot datorns långsamhet. Långsam och långsam förresten. Allt är relativt. Jämför jag med min allra första dator? Nej, det gör jag ju inte. För i så fall har jag rena underverket nu.
Men jag reagerar med en slags stress. Jag får ett stresspåslag i kroppen. För att datorn är för slö. För att det tar kanske nästan en halv minut ibland. Att byta sida eller nå´t.
En HALV MINUT!  Håhåjaja.
Samma sak med mobilen. Som liksom hänger sig ibland. Det hjälper alltid med en liten omstart. Men det tar ju tid. Även det kanske tar ca 30 sekunder. 30 SEKUNDER!
Vart är jag på väg? Ja inte är det mot långsamhetens lov inte...