Ökänd...?

Kanske är det fel ord, ökänd.  Kanske välkänd passar bättre. Det handlar om etiketten jag sätter på mig själv. I förhållande till mitt favorithak. Min kvarterskrog. Trots att jag inte alls bor i samma kvarter.
Den plats jag oftast väljer. De gånger jag äter på lokal. Eller dricker för den delen.
Att jag väljer det stället beror inte i första hand på menyn. Även om jag gillar käket. Det beror heller inte bara på den intima känslan som uppstår på ett lite mindre ställe.
Från början var det nästan enbart det faktum att där finns väggfasta soffbänkar. Och hörn. Så, med en medhavd dyna, blir det ganska bekvämt att ligg-äta där. I hörnet.
Nej, i mitt fall handlar det om servitriserna. Hur de behandlar och bemöter mig. Jag med mina speciella behov. Fantastiska tjejer, ja det har faktiskt mest varit kvinnlig personal jag stött på.
Numera, när jag ringer för att boka bord, behöver jag inte dra historien om att jag har en nervsmärta. Som gör att jag inte kan sitta. Osv osv in absurdum.
Nej, numera behöver jag bara säga att det är Helena, jag med dynan. Ja just det, blir svaret, du vill ha ett hörn va?
Sist när jag ringde, svarade däremot en kille. Jag förstod direkt att han inte kände till mig, och inte mina behov. Så jag började förklara. Då säger han: Vänta lite får du prata med en av tjejerna istället.
Så ger han luren till en servitris med orden: Det är Helena, kan du ta det? Och hon visste direkt vem jag var!
Och när vi väl kom dit på lördagskvällen, så kom en servitris fram direkt efter att jag "bäddat" åt mig. Hon säger : Ska vi börja med en Gin &Yang i kväll också?
Efter drinken var det dags för mat. Jag behövde inte ens beställa -  hon visste precis vad jag ville ha.
Det är verkligen mitt andra hem. Synd bara att det är så kostsamt. Kanske ska fråga efter VIP - pris, jag är en levande reklampelare för denna krog.
Nu finns det också en sång om stället, fast det vet inte personalen om än....

Minnet

Läser. Om minnet. Det där som sviktar ibland. Ja jag vet att jag börjar bli gammal...men jag kan märka på betydligt yngre bekantskaper att det även kan hända dom. Att minnet sviker. Man glömmer. Det jag läser handlar om extrema fall.
Ett exempel gäller en konstnär och forskare i Washington. Han minns allt han upplevt. ALLT!  Oavsett datum kan han berätta om vädret det dagen. Vad han hade på sig. Vad han åt. Det kallas "highly superior autobiographical memory". Låter inte oerhört eftersträvansvärt. Man har dessutom kommit på att det antagligen beror på att personen har tvångstankar.
Läser också att korttidsminnet varar ca 30 sekunder. Sedan lagras det i långtidsminnet. Om allt fungerar som det ska, vill säga.
En man i artikeln drabbades av hjärninflammation vid 47 års ålder, och efter det kan han bara minnas 30 sekunder i taget. Minnena når aldrig långtidsminnet. Beroende på att inflammationen typ förstörde området hippocampus. Kontentan blir bl.a. att han var 30:e sekund hälsar på sin fru som om han aldrig träffat henne innan.
Hmm...vore ju underbart att bli nyförälskad hela tiden. I samma partner. Dock inte var 30:e sekund, man hinner ju bara presentera sig och inget mer. Hinner man pussas? Tveksamt. Man pussar ju inte någon man känt i 30 sekunder. Eller? Vilken sits alltså. Var rädda om er hippocampus gott folk!
Som det står i mina gamla poesiböcker, som kamraterna skrev i: "Låt mig få sitta i ditt minne, på en liten liten pinne. Om du ingen pinne har, låt mig ändå sitta kvar."  Fast med tanke på ovanstående, när minnet trilskas, kanske följande version är mer passande: "Låt mig sitta i ditt minne, på en liten liten  pinne. Och om pinnen brister, laga den med Karlssons klister!"

Kan själv...

Jag har skrivit det förut. Att jag trots allt blivit bättre på att be om hjälp. För det mesta. Med det mesta. Men ingen, inte ens jag, är perfekt. Ibland faller jag in i det gamla kan-själv-spåret. Med de allra mest dumma saker.
Som idag.  Lovets sista timmar. Minusgrader på balkongen. Frysen full av is. Såklart jag gör en avfrostning. Fast jag tidigare lovat mig själv att både be om hjälp med det bökiga jobbet, och även att göra det när frysen är lite halvtom. Inte som nu helfull. Lådor fulla med mat, bröd, grönsaker, bär.
Tung,  tyngre, tyngst. Puh. Dessutom har jag förstås en sådan där frys som kräver att man sitter på golvet. Står på knä. Sitter på huk. Typ. När det ska petas is och torkas torrt.
Eftersom jag egentligen varken kan sitta på golvet, på knä eller på huk.....ja, så har jag jäkligt ont i ryggen/ nerven nu.
Men - vi har ett resultat! Till skillnad mot efter cykelvurpan häromsistens, som också sabbade ryggen.  Den här gången är ju åtminstone frysen bättre, även om jag är sämre. Igen.
Därför ligger jag nu under sängen. Just det. Under.
Där ligger jag och sprattlar med benen. Sort of.  Det jag egentligen gör är mina övningar att ta till i sådana här akutlägen. Ordinerade av osteopaten.  Sängen är ett av redskapen. Underifrån.
Att det ser konstigt ut bekymrar nog dammråttorna mer än mig.

Aha!

Aha!  Nej inte det gamla norska bandet. Det är jag som plötsligt förstår ett samband.
Visserligen har jag ju vetat om det så länge jag levt..., men nu vet jag VARFÖR.
Det handlar om varför alla virus drabbar mig/oss så mycket lättare under vinterhalvåret.
Återigen har jag läst. Eller om det var något jag hörde, i Vetenskapens värld kanske.
Jag har alltid undrat varför inte virus dör när det blir kallare. Enligt den logiken borde vi ju vara friskare på vintern.
Men nu vet jag. Ny forskning visar nämligen att vinterns kalla luft rentav hjälper smittan på vägen.
Anledningen är att kall luft är torrare än varm luft. Ja, det är ju logiskt.
Torr luft gör att vätskan från din nysning eller hosta, finfördelas mer. Dessa små mikrodroppar fulla med virus, kan sväva runt i den torra luften i timmar.
När luften är fuktig som den varma luften är på sommaren, ja då bildar nysningarnas vätska stora droppar. Som faller platt till marken. Där gör de ju mindre skada. Logiskt.
Funderar på en sak till: att investera i en luftfuktare.

STD

Först bara en förklaring: jag har inga som helst fördomar eller åsikter om STD, eller de som drabbas. Kan hända vem som helst tror jag. Det är inte det detta inlägg handlar om. Det är, som en kollega sa, bara ytterligare en anekdot från mitt lilla liv.
Ni som känner mig vet att jag de senaste åren har drabbats av eksem. Och av små sår, som i sin tur drabbats av rosfeber. Bl.a.
Av dessa anledningar har jag blivit patient på stora sjukhusets hud-mottagning. Ja, där också...
Alltnog. För några veckor sedan hade jag telefonkontakt med min hudläkare. En mycket trevlig, men också mycket ung läkare. Hen kände att det behövdes en second opinion av en överläkare. Ibland är jag V I P.
Så, jag fick den enda tid som denna överläkare hade den veckan.
När jag kom till Hudmottagningen, blev jag hänvisad till annan mottagning. Just till STD. Trots att jag argumenterade för att det var en hudåkomma, så puttade de över mig dit.
När jag kom in på den mottagningen såg jag en skylt med ordet Information, så dit haltade jag iväg.
Det var bakom en stängd dörr, jag öppnade och klev in.
Bakom disken stog en sköterska. " Vill du vara vänlig och göra som det står på skylten?" sa hon. Eh vilken skylt tänkte jag, innan blicken landade på STÄNG ALLTID DÖRREN EFTER DIG.
Ok, jag  stängde dörren ut till korridoren.
När sköterskan såg vem jag skulle träffa och fått veta min förvirring, förklarade hon att det helt enkelt bara berodde på att jag fått en akuttid. Och att nämnda överläkare hade sin mottagning på STD just denna dag.
Jag andades ut lite, men det var för tidigt.  Först var jag tvungen att ta mig tillbaka till Hudmottagningens kassa. Jag skulle betala där!  Bara att linka dit igen, till en snopen receptionist.
Sedan åter och då kom jag ihåg att stänga dörren noga bakom mig.
Nu då, väntrummet eller? Inte riktigt än.
Först var jag tvungen att registreras på STD-mottagningen . Så att registreras där utan STD-åkomma gick bra, men inte att betala? Hade jag haft en annan sorts temperament hade jag väl fått nog nu. Men jag fogar mig.
Då kom droppen: som patient på denna mottagning blir man ett nummer. Liksom avpersonifieras.
Sköterskan sa att jag i varje kontakt med mottagningen måste uppge detta nummer istället för mitt namn?!
Handlar ju om sekretess det fattar jag, men jag är ju för tusan inte ens patient där!
Väl inne hos doktorn, som var supertrevlig, skrattade vi båda åt denna procedur. Sedan undrade hen vad jag tyckte om lärarlönelyftet, som hens lärar-respektive inte heller fått.
Ett bra besök, med mycket hemliga och administrativa förtecken. Hoppas nästan överläkaren har sin STD-dag nästa gång jag ska dit också. Bara för att jag ska få prova att kalla mig nummer 439.

Tjockare blod

Läste. I någon slags populär-vetenskaplig skrift. Med betoning på populär kanske.
Där stod det om skräckfilmers påverkan på kroppen.
Tidigare har man trott/vetat att hjärnan påverkas när vi blir rejält skrämda. Eller ser en film som ger oss en känsla av underliggande obehag. Såklart är det så.
Det nyare forskning eller kanske studier visar, är att även bl.a. blodet påverkas.
Skräckfilmers effekter kan lura hjärnan att slå larm.
När vi ser på skräckfilm, och upplever en känsla av att vi på något vis är i fara, så produceras mer blodprotein.
Det ger i sin tur ett tjockare, mer trögflytande blod.
Som i sin tur ökar risken för blodpropp. Förstås.
Det här beror på att vid fara vill kroppen skydds oss. Det gör den genom att minska risken för blodförlust. Om vi t.ex. skulle bli angripna av sataniska varelser, så flyttar inte vårt blod lika lätt, och vi repareras snabbare inuti. Även om de sataniska varelserna bara finns på tv-skärmen. Hjärnan kan inte alltid skilja på filmeffekter och verklig fara. Dåligt av hjärnan.
Särskilt nu inför skräck-genrens årstid.
Så upp och rör på er mellan skrämseleffekterna. Alternativt ha burken med Waran i närheten.

Vad ska man säga...?

Precis så sa en kollega till mig i går. En väldigt omtänksam kollega. Vad ska man säga?
Kollegan menade att det nästan är svårt att svara när någon annan kollega undrar: Vad är det för fel med Helena? Vid min frånvaro alltså. Senaste tiden alltså.
För nu har det varit lite för mycket. Lite för mycket fel med Helena.
 Kollegorna vet såklart att jag har både tarmsjukdom och en smärtproblematik. Men senaste tre terminerna har det varit en hel rad skumma diagnoser.
Vad sägs om rosfeber? Två gånger dessutom. Eller ett  eksemutbrott som heter duga? I ansiktet dessutom.
Kanske ett total-infekterat öga? Med en konstig tillhörande svullnad på kinden.
Och så det senaste. En rejäl cykel-vurpa. Som gjorde att min redan onda rygg, nu fick sällskap av mitt bäcken. Ändå får jag tacka högre makter att jag klarade mig undan med ökad smärta. Landade efter flygfärden över styret, mindre än en dm från en cement-sugga. Med huvudet alltså. Utan hjälm alltså.
Ändå var min första reaktion: Jäklar nu gick cykeln sönder!
Helt normalt har jag fått höra i efterhand. Att vid någon form av chock, fokusera på banala ting. Världsliga saker. Att ryggen bara bultade och bäckenleden skrek, det låg inte främst i hjärnan. Att hjärnan själv verkade ha klarat sig från smällen, det var inte heller det viktigaste. Inte just då, när folk kom springande o skrek att jag skulle ligga stilla
Men, på kvällen kom den. Chocken. När det kom ikapp mig att jag med minsta möjliga marginal hade kommit undan med bara förskräckelsen. Ja, och mer ont då.
Numera har jag hjälm när jag går ut med soporna.