Mystik

Mystik. Är det något jag önskar? Alltså något jag önskar jag hade? Runt min person. Att liksom omgärdas av en viss mystik. Har jag någonsin gjort det? Knappast. Jag är och har alltid varit som en öppen bok. Ofta alldeles för öppen. Liksom så där öppen som en bok är när den ligger med mittuppslaget uppåt, ni vet.
Verkligen inget jag eftersträvat genom livet. Men det är sådan jag är.
Men jag skulle nog gärna vara lite mer mystisk. Lite outgrundlig. Sådär så att folk fick undra lite. Fundera lite på vem jag egentligen är. Vad jag tycker. Och tänker.
Läser en intervju med Isabelle Huppert, den franska skådespelaren. Som inte lämnar ut något av sitt privatliv. Aldrig har gjort. Lite sådär mystisk fransk som jag skulle vilja vara ibland. Men aldrig blir.
Funderar över detta i relation till Facebook, Twitter och instagram. Varav jag bara finns på den förstnämnda. Men där kan jag ju vara sådär öppen som jag nästan alltid är.
Funderar vidare. De här medierna, har de gjort oss till en form av stalkers? Förföljare. Eller bara följare? Ett helt samhälle av stalkers, det är ju inte klokt. Men ganska kul. I alla fall för en sådan där transparent  person som jag. För öppen alltså. De sociala medierna inbjuder inte till någon större dos av mystik. Inte runt MIN person direkt. Tyvärr.
Att göra personliga inlägg om mina tankar här på bloggen då?
Jaja, nu vet ni ju åtminstone att jag skulle vilja vara mer mystisk. Det är jag helt öppen med.

Storlekens betydelse

Storleken har betydelse. Det gäller mångt och mycket. Just nu är det hjärnans storlek jag åsyftar.
Läste i lokala bladet om ny forskning. Forskning på 140 olika slags primater och deras hjärnor. Storleken på desamma.
Fram till nu har man trott och tänkt att det är den sociala strukturen i en primats liv, som avgör hur stor hjärnan kan bli. Alltså, ju mer social en apa är, desto större blir hjärnan.
Men, nu kullkastas den teorin för en annan. Kostens betydelse.  Kan vara så att det är dieten som avgör hur smarta apor vi får. Och i detta specifika fall med hjärnstorleken handlar det om frukt. FRUKT.
Att frukt utgör en stor del av kosten för en primat, innebär stora krav på tankeförmågan. Alltså, hur svårt kan det vara att äta en banan?
Svårare än du tror faktiskt. Fruktdieten kräver mer av sina utövare, än blad-och insektskosten. Detta beror bl a på att frukten inte finns på alla träd och inte hela tiden. Det gäller för apan att komma ihåg VAR citrusfrukterna växte, till nästa  säsong.
Många frukter kräver också fingerfärdighet för att komma åt fruktköttet. Kanske inte just bananer, men det finns många betydligt mer svårskalade frukter i vår herres hage.
Att apor som vistas i stora sociala grupper, där de ständigt tvingas ta ställning till problem runt samarbete och allianser- ungefär som vi i mitt yrke - inte längre anses vara de som utvecklar störst hjärnor må vara hänt.
Men om man som jag både är lärare och äter kopiöst med frukt....alltså hur stor kan en hjärna bli?
Och alltid är det säsong för någon frukt på Ica. Värre är det när de ändrar om bland varorna, så man inte hittar. Mycket nyttigt tydligen. För storleken.

Hufvudstaden

En tripp till hufvudstaden. Dels för att träffa sonen, men också för att bo på hotell en natt med kärleken, som fått en hotellcheck  i present. Visserligen för fyra år sedan, men bättre sent än aldrig.
På lördagskvällen skulle vi äta på restaurang. I förväg, hemifrån, hade jag kollat utbudet. Inte så mycket med tanke på maten. Näe, med tanke på soff-utbudet.
Lyckades hitta en restaurang som ägs av en av mina absoluta favoriter i svenska kockeliten. Niklas Ekstedt. Restaurang Niklas helt enkelt.
Sagt och gjort, soffa bokades hemifrån.
Väl där baxades min obligatoriska dyna in och upp på soffan. Redan där sticker ju jag och mitt sällskap ut. Än mer än i hemstaden? Kanske inte. Men ut sticker vi. Särskilt jag.
Meny kom in. Hade nästan bestämt oss när vi fick syn på "Kvällens rätt -  fråga personalen!"
Så det gjorde vi. Det visade sig vara gös. Som ju är en delikat fisk. Det konstiga var att kvällens rätt, alltså gösen, var en hundring billigare än övriga varmrätter.
Vi slog till på varsin gös. "Vill ni ha något att dricka i väntan på maten?"
Nej, det ville vi inte. Eller rättare sagt, mina levervärden ville inte det.
Vi beställde istället varsitt glas vin. Ett HELT GLAS var. Dessutom rött. Till gösen.
Nu började man ana att kyparen fick för sig att vi var snåla. Eller bara lite bonniga. Vilket förstås är helt fel. Jag hade lust där ett tag att berätta för honom om min stackars lever. För om inte mina värden varit för höga, hade han fått fixa både fördrink och en helflaska vin.
Men faktum är att han var lite rolig. När vi ätit färdigt kom han med dessertmenyn. Och så säger han med ett flin: "Det kostar inget att titta på dessertmenyn!"
Vilket resulterade i att N beställde en dessert, jag ville inte ha. När kyparen tar den beställningen, lägger han huvudet på sned och säger: " Och två skedar till den då?"
Då började vi skratta. Han fick rejält med dricks.
Sedan tänkte jag, att han skulle bara veta att vi bodde gratis på hotellet.

Apropå cykling

Jag cyklar. Alla som känner mig vet ju det. Jag är faktiskt den enda som får cykla på vår skolgård. Med rektorernas tillstånd. Numera är det bara någon enstaka ny elev som påpekar cykelförbudet för mig. Fast då finns alltid minst ett annat barn, med lite längre erfarenhet av mig, i närheten. Och ropar att "Jo men Helena får faktiskt cykla här. Hon har fått lov av rektorn!"
Jag läste i lokalpressen att det genomförts cykeltester. Alltså tester som visar hur och var man gör sig mest illa vid olyckor. Att de flesta singelolyckor med cykel beror på tvära stopp eller halka av något slag. Inte så förvånande.
Det var det som hände mig i höstas. När jag körde på en stor tjock kabel och cykeln tvärstoppade. Men inte jag.
Det mest skrämmande stog även det med i den här cykeltest-artikeln. Nämligen det faktum att en av de största riskerna är att cyklisten slår i något föremål som står vid sidan av t ex cykelbanan. Precis det som NÄSTAN hände mig. Någon däruppe måste ha hållit lite koll. Jag damp i backen efter en liten luftfärd, och landade med huvudet 1 dm från en cementsugga.
Kan fortfarande känna chocken i kroppen. Jag kunde lika gärna inte varit med längre. Eller varit med fas som en annan variant av mig själv.
 Hjälmen är på sedan den gången. Dock bara när jag cyklar.  I alla fall än så länge.

Upptäcksfärd

Fri. Frihet. Just när jag skriver orden kommer jag på att det är faktiskt internationella kvinnodagen i dag. 8 mars.
Inte alls det jag tänkt skriva om. Men ändå.
Den här friheten kan handla om relationer. På så sätt passande en dag som denna. Dock gäller det oavsett kön. Den frihet jag tänker på.
Min favoritperison att plocka citat från, Lars Lerin, säger så här:
"För mig är det viktigt att känna att jag kan vara fri. Jag vill vara fri. Men - jag måste ha någon att liksom känna mig fri ifrån."
Så rätt han har. Som vanligt.  En frihet från ingenting, ja den är ju inget värd. Inte alls lika mycket i alla fall.
Att vara fri kan handla om sig själv. Att liksom kunna landa. Med sig själv.
För mig som spenderar mycket tid på egen hand, iaf under vardagarna, är det viktigt. Att våga vara med mig själv. Att trivas med mitt sällskap.
Ibland är dagarna sig ganska lika. Efter jobbet. Inte alltid förstås, men även det blir oftast hyfsat bra.
Varje dag blir på något vis som en upptäcksfärd i det välbekanta. Låter det konstigt? Kanske. Men då brukar det stämma på mig.
Även om det så gott som alltid är bättre när någon annan invaderar min sfär, så har jag sällan tråkigt i mitt eget sällskap.
Ibland förvånas jag t o m över saker jag tänker. Och ännu mer förvånande är när jag hör hur jag säger dom högt.

"Ont i maggen"

Magen. Eller maggen som Herr Larsson sa. En väldigt viktig kroppsdel.  Som så många andra delar, tänker vi inte på den. Inte när allt är som det ska.
Men när magen på olika vis inte är ok, då påverkas hela livet. Hela jag.
Det kan ju vara allt ifrån en kräksjuka till kroniska åkommor. Som Mr Crohn i mitt fall. En jädra sjukdom egentligen. Som jag nog nämnt förut, så har jag en tendens att förtränga den. I de , som tur är långa, perioder när jag mår ok .  Förtränger att jag har en kronisk och rätt allvarlig autoimmun sjukdom. Att jag medicineras tungt. Med både daglig dos av cellgift och så det här "potenta" droppet á 12000 kr/ gången. Droppet som jag ändå mår så bra av.  Men där man inte har några vetenskapliga studier gällande långtidsbehandling. Vad som sker i kroppens övriga organ. Nu har jag fått droppet i 8-9 år, så det räknas ju som lång tid.
I måndags på sjukhuset fick jag veta att mina levervärdena var för höga. Inte mycket, men lite för höga. Det har hänt en gång tidigare. Sådant som kan hända pga behandlingen. Jag ska ta nya prover om en liten vecka, och då sätts en medicin ut, om värdena inte gått ner. Ska även lämnas prov i rör,  prov som man tar vid toalettbesök, ni fattar.
Naturligtvis bestämmer jag på eget bevåg att inte ta mitt glas med rödvin på ett antal veckor (helger). Inte för att dr McDreamy sa något om det, mer av självbevarelsedrift.
Lite tristare blir det, älskar ju smaken av rödvin en fredagskväll. Samt att det ger en gnutta smärtlindring i ryggnerven. Samma effekt som en morfintablett. Som jag såklart inte heller ska ta, det gillas inte alls av levern.
Så, lite mer ont och lite mindre för smaklökarna. Men bra för levern, som nu är prio 1.

Mitt i allt det här så har även dottern problem med  lilla maggen.
Behöver inte gå in i detalj, men även hon tillbringar för mkt tid på toa, och det är alltid jättebråttom. Antagligen inte och förhoppningsvis inte Crohns. I går gjordes en rectoscopi på henne. Efter det en massa blodprover. Och så fick hon med sig hela fyra rör för "toa-prover".
Dottern följde med hem till mig efter vårdbesöket.
På min köksbänk stog mina  (ännu tomma) provtagningsrör.  Dottern packade upp alla sina rör och ställde bredvid. "Härmar du mig?" var kommentaren. Inte det bästa arvet att ev  ge henne. Tur för sonen att han är adopterad.
Och tur att våra respektive personnr står på rören, annars...?

Bevingade ord

Min farmor Ellen var lärare. Eller småskolelärarinna som det hette då. Hon hade en hel hög svarta anteckningsböcker. Ni vet, sådana där ganska tunna häften med liksom lite läderartat omslag. Fast det inte alls var läder.
Alltnog, som liten var jag väldigt intresserad av de där häftena. Innan jag kunde läsa tyckte jag om att bara bläddra och titta på farmors krumelur-bokstäver.
Senare läste jag i dem varje gång jag var hos farmor Ellen. Och nu önskar jag att jag hade dem i min ägo. Det var nämligen inga dagböcker. Nej, det var anteckningsböcker fullskrivna med citat. Bevingade ord. Samtliga hämtade från hennes karriär. Som småskolelärarinna. Bevingade ord från generationer av smågluttar och töser i Hasselfors.
Så fort någon elev sa något roligt, extra klokt eller underfundigt - ja då präntades det ner i farmors häfte.
Riktigt tragiskt att de inte finns kvar, det var en stor skatt.
Men på tal om farmor och bevingade ord, så hade jag telefonkontakt med min kusin idag. Han nämnde en annan släkting ( som jag inte känner), och då ställde jag en högst märklig fråga. Dock kanske inte så märklig med tanke på att vi avhandlat diverse sjukdom, död och elände i samtalet. "Är hon gift? Med någon som lever alltså?" Så löd min fråga.
Svaret kom rappt från min kusin: "Nej, hon är ju psykolog!"
Lämnar öppet för tolkningar här. Men det finns stor risk att det skulle hamnat i min svarta anteckningsbok om jag hade haft någon.
Tar en till på samma gång. Dottern nu. Hon hade blivit utbjuden på restaurang. Hon fick välja, och valde en vid namn Wobbler. Det är bara det att dottern har svårt att säga rätt, och kallar stället för Bobbler. (Inget dumt namn på en restaurang det heller).
Jag försökte rätta henne. Gick inte. Då kom jag, som jag trodde, på en pedagogisk lösning.
"Hur låter en hund?"
"Voff".
"Ja, precis med samma ljud börjar Wobbler." ( Alltså, det låter som enkel-v).
"Aha, nu fattar jag! Restaurangen heter  Woffler!"
Logik. Och helt opedagogiskt.