The typical vi

Ibland är det som om livet är en enda anekdot. Eller kanske mer en räcka knasiga händelser. I dag är ingen bra dag hälsomässigt, så då passar jag på att pigga upp mig med den senaste i raden. Av händelser. Kanske piggar den upp er också?
Jag har fyllt år. Så ojämnt antal år som det bara går att fylla. Men lite släktfika bör man ju anordna. Och i år slumpade det sig så att det inte inträffade på själva dagen. Inte alls.
Vilket i sin tur ledde till att själva dagen kunde tillbringas helt och hållet som bara jag önskade.
Att vädret var riktigt somrigt gjorde inte dagen sämre.
Det bestämdes att N och K (kärlek och dotter) tog med mig ut på landet. För att fika på ett ställe. Ett ställe som har massor med trädgårdsgrupper att fika vid. Stället är också känt för sin stora handelsträdgård. Helt enkelt massor av blommor och växter. Att inhandla.
Alltnog.
Ni som känner mig vet att jag inte kan sitta som folk. Så det första som händer vid ankomst, är att vi kommer släpande på min ordinarie solsäng. Ut med den bland trädgårdsmöblerna. Inte ett dugg konstigt i min värld. Men i deras...
Steg nummer två var att jag (efter att ha inhandlat diverse fika, ändå packade upp en princessbakelse. Ur väskan. En gluten-och laktosfri princessbakelse. Till K. Dumt att chansa.
Ännu några fler som tittade åt vårt håll.
Sista delen i denna trestegs-raket var dotterns uppvaktning av sin mor (mig). Hon släpade runt på en stor papperskasse. Och så fick jag min present. Vid bordet. Bordet med medhavd bakelse på. Liggande i solstolen. Den medhavda.
Ur kassen plockar hon upp en riktigt stor och grann pelargon, i kruka. Och ropar Grattis mamma!
En pelargon som lika gärna, eller ännu hellre, kunde varit köpt på stället. Men som även den var medhavd.
The typical vi.

Citat

Citat. Jag älskar citat. Skrev för länge sedan ett inlägg här om citat. Det var så länge sedan att jag inte har en aning om vilka citat jag då citerade. Egentligen spelar inte tiden någon roll där. Jag kommer sällan ihåg citat från en dag till nästa ens. Dock finns det ju vissa som fastnar. Är det viktigt att komma ihåg VEM som citeras? Ja, såklart. Det är ju hela poängen med ett citat, att någon klok (ibland mindre klok) har sagt något som färdas vidare. Från mun till mun.
 Därför  tänker jag nu delge er några av mina favoriter. Med risk då, att upprepa mig. Förhoppningsvis har ni också glömt det där gamla blogginlägget.

För deppiga dagar: "Nuet är den ständigt rörliga skugga som skiljer igår från i morgon. Däri ryms hoppet."  (Frank Lloyd Wright).
För dagens samhälle: "Det finns ingen väg till freden. Freden ÄR vägen. (Mahatma Gandhi).
För smärtfyllda dagar, här garderar jag med två: " Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid." (Winston Churchill).  /. "Logik tar dig från A till B. Fantasi tar dig vart som helst." ( Albert Einstein).
För dagar då man är rädd för allt; ett citat från en av mina stora favoriter: " För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger till, liksom för att motionera sig."  (Nalle Puh).
 Slut citat.

Mystik

Mystik. Är det något jag önskar? Alltså något jag önskar jag hade? Runt min person. Att liksom omgärdas av en viss mystik. Har jag någonsin gjort det? Knappast. Jag är och har alltid varit som en öppen bok. Ofta alldeles för öppen. Liksom så där öppen som en bok är när den ligger med mittuppslaget uppåt, ni vet.
Verkligen inget jag eftersträvat genom livet. Men det är sådan jag är.
Men jag skulle nog gärna vara lite mer mystisk. Lite outgrundlig. Sådär så att folk fick undra lite. Fundera lite på vem jag egentligen är. Vad jag tycker. Och tänker.
Läser en intervju med Isabelle Huppert, den franska skådespelaren. Som inte lämnar ut något av sitt privatliv. Aldrig har gjort. Lite sådär mystisk fransk som jag skulle vilja vara ibland. Men aldrig blir.
Funderar över detta i relation till Facebook, Twitter och instagram. Varav jag bara finns på den förstnämnda. Men där kan jag ju vara sådär öppen som jag nästan alltid är.
Funderar vidare. De här medierna, har de gjort oss till en form av stalkers? Förföljare. Eller bara följare? Ett helt samhälle av stalkers, det är ju inte klokt. Men ganska kul. I alla fall för en sådan där transparent  person som jag. För öppen alltså. De sociala medierna inbjuder inte till någon större dos av mystik. Inte runt MIN person direkt. Tyvärr.
Att göra personliga inlägg om mina tankar här på bloggen då?
Jaja, nu vet ni ju åtminstone att jag skulle vilja vara mer mystisk. Det är jag helt öppen med.

Storlekens betydelse

Storleken har betydelse. Det gäller mångt och mycket. Just nu är det hjärnans storlek jag åsyftar.
Läste i lokala bladet om ny forskning. Forskning på 140 olika slags primater och deras hjärnor. Storleken på desamma.
Fram till nu har man trott och tänkt att det är den sociala strukturen i en primats liv, som avgör hur stor hjärnan kan bli. Alltså, ju mer social en apa är, desto större blir hjärnan.
Men, nu kullkastas den teorin för en annan. Kostens betydelse.  Kan vara så att det är dieten som avgör hur smarta apor vi får. Och i detta specifika fall med hjärnstorleken handlar det om frukt. FRUKT.
Att frukt utgör en stor del av kosten för en primat, innebär stora krav på tankeförmågan. Alltså, hur svårt kan det vara att äta en banan?
Svårare än du tror faktiskt. Fruktdieten kräver mer av sina utövare, än blad-och insektskosten. Detta beror bl a på att frukten inte finns på alla träd och inte hela tiden. Det gäller för apan att komma ihåg VAR citrusfrukterna växte, till nästa  säsong.
Många frukter kräver också fingerfärdighet för att komma åt fruktköttet. Kanske inte just bananer, men det finns många betydligt mer svårskalade frukter i vår herres hage.
Att apor som vistas i stora sociala grupper, där de ständigt tvingas ta ställning till problem runt samarbete och allianser- ungefär som vi i mitt yrke - inte längre anses vara de som utvecklar störst hjärnor må vara hänt.
Men om man som jag både är lärare och äter kopiöst med frukt....alltså hur stor kan en hjärna bli?
Och alltid är det säsong för någon frukt på Ica. Värre är det när de ändrar om bland varorna, så man inte hittar. Mycket nyttigt tydligen. För storleken.

Hufvudstaden

En tripp till hufvudstaden. Dels för att träffa sonen, men också för att bo på hotell en natt med kärleken, som fått en hotellcheck  i present. Visserligen för fyra år sedan, men bättre sent än aldrig.
På lördagskvällen skulle vi äta på restaurang. I förväg, hemifrån, hade jag kollat utbudet. Inte så mycket med tanke på maten. Näe, med tanke på soff-utbudet.
Lyckades hitta en restaurang som ägs av en av mina absoluta favoriter i svenska kockeliten. Niklas Ekstedt. Restaurang Niklas helt enkelt.
Sagt och gjort, soffa bokades hemifrån.
Väl där baxades min obligatoriska dyna in och upp på soffan. Redan där sticker ju jag och mitt sällskap ut. Än mer än i hemstaden? Kanske inte. Men ut sticker vi. Särskilt jag.
Meny kom in. Hade nästan bestämt oss när vi fick syn på "Kvällens rätt -  fråga personalen!"
Så det gjorde vi. Det visade sig vara gös. Som ju är en delikat fisk. Det konstiga var att kvällens rätt, alltså gösen, var en hundring billigare än övriga varmrätter.
Vi slog till på varsin gös. "Vill ni ha något att dricka i väntan på maten?"
Nej, det ville vi inte. Eller rättare sagt, mina levervärden ville inte det.
Vi beställde istället varsitt glas vin. Ett HELT GLAS var. Dessutom rött. Till gösen.
Nu började man ana att kyparen fick för sig att vi var snåla. Eller bara lite bonniga. Vilket förstås är helt fel. Jag hade lust där ett tag att berätta för honom om min stackars lever. För om inte mina värden varit för höga, hade han fått fixa både fördrink och en helflaska vin.
Men faktum är att han var lite rolig. När vi ätit färdigt kom han med dessertmenyn. Och så säger han med ett flin: "Det kostar inget att titta på dessertmenyn!"
Vilket resulterade i att N beställde en dessert, jag ville inte ha. När kyparen tar den beställningen, lägger han huvudet på sned och säger: " Och två skedar till den då?"
Då började vi skratta. Han fick rejält med dricks.
Sedan tänkte jag, att han skulle bara veta att vi bodde gratis på hotellet.

Apropå cykling

Jag cyklar. Alla som känner mig vet ju det. Jag är faktiskt den enda som får cykla på vår skolgård. Med rektorernas tillstånd. Numera är det bara någon enstaka ny elev som påpekar cykelförbudet för mig. Fast då finns alltid minst ett annat barn, med lite längre erfarenhet av mig, i närheten. Och ropar att "Jo men Helena får faktiskt cykla här. Hon har fått lov av rektorn!"
Jag läste i lokalpressen att det genomförts cykeltester. Alltså tester som visar hur och var man gör sig mest illa vid olyckor. Att de flesta singelolyckor med cykel beror på tvära stopp eller halka av något slag. Inte så förvånande.
Det var det som hände mig i höstas. När jag körde på en stor tjock kabel och cykeln tvärstoppade. Men inte jag.
Det mest skrämmande stog även det med i den här cykeltest-artikeln. Nämligen det faktum att en av de största riskerna är att cyklisten slår i något föremål som står vid sidan av t ex cykelbanan. Precis det som NÄSTAN hände mig. Någon däruppe måste ha hållit lite koll. Jag damp i backen efter en liten luftfärd, och landade med huvudet 1 dm från en cementsugga.
Kan fortfarande känna chocken i kroppen. Jag kunde lika gärna inte varit med längre. Eller varit med fas som en annan variant av mig själv.
 Hjälmen är på sedan den gången. Dock bara när jag cyklar.  I alla fall än så länge.

Upptäcksfärd

Fri. Frihet. Just när jag skriver orden kommer jag på att det är faktiskt internationella kvinnodagen i dag. 8 mars.
Inte alls det jag tänkt skriva om. Men ändå.
Den här friheten kan handla om relationer. På så sätt passande en dag som denna. Dock gäller det oavsett kön. Den frihet jag tänker på.
Min favoritperison att plocka citat från, Lars Lerin, säger så här:
"För mig är det viktigt att känna att jag kan vara fri. Jag vill vara fri. Men - jag måste ha någon att liksom känna mig fri ifrån."
Så rätt han har. Som vanligt.  En frihet från ingenting, ja den är ju inget värd. Inte alls lika mycket i alla fall.
Att vara fri kan handla om sig själv. Att liksom kunna landa. Med sig själv.
För mig som spenderar mycket tid på egen hand, iaf under vardagarna, är det viktigt. Att våga vara med mig själv. Att trivas med mitt sällskap.
Ibland är dagarna sig ganska lika. Efter jobbet. Inte alltid förstås, men även det blir oftast hyfsat bra.
Varje dag blir på något vis som en upptäcksfärd i det välbekanta. Låter det konstigt? Kanske. Men då brukar det stämma på mig.
Även om det så gott som alltid är bättre när någon annan invaderar min sfär, så har jag sällan tråkigt i mitt eget sällskap.
Ibland förvånas jag t o m över saker jag tänker. Och ännu mer förvånande är när jag hör hur jag säger dom högt.