Jag läser. Ganska mycket. Olika typer av litteratur. Skön-och fack i en salig blandning. Nu har jag läst ut en av de märkligaste böcker jag läst på länge. En av de där böckerna som klistrar sig fast i minnet, det är jag helt säker på. Då är det en bra, läsvärd bok. Inte en så´n där som man efter ett tag inte kan skilja från mängden. "Blindheten". Av José Saramago. Faktiskt en Nobelpristagare. Det händer då och då att jag läser en sådan. Saramago från Portugal fick Nobelpriset 1998 (om jag minns rätt). Det här en historia om en blindhet som sprider sig som en löpeld. Lite osäkert om det drabbar en enda stad, en provins, ett helt land, en kontinent eller kanske hela jordklotet. Framgår inte. Oväsentligt.Det är en rätt kuslig historia om hur mänskligt beteende kan förändras pga omständigheterna. Men också en historia om hopp och förtröstan.
Vi får följa en grupp människor, främlingar de flesta, genom en tid. Hur länge? Oväsentligt. Jag ska inte avslöja mer, ifall du vill läsa. Ska bara ta med slutorden i boken. En av dessa människor ställer frågan: "Varför blev vi blinda?" Och får till svar av en av de andra: "Jag tror inte vi blev blinda. Jag tror vi är blinda. Blinda som ser. Blinda som trots att de ser, inte ser."
Tänkvärt, eller hur? En nackdel med boken dock. Ibland kände jag mig nästan blind själv under läsningen. Den är sååå tätskriven. Inga halva rader, inga blankrader, ingenting. Bara löpande text. Efter ett tag vänjer man sig, men det var lite svårt i början. Jag testar nu det sättet att skriva, men min dator är inte riktigt med på noterna. Min dator är för snäll mot er läsare. Och så är min textstorlek minst dubbel så stor...
måndag 26 mars 2012
onsdag 21 mars 2012
Oro
Oro. Ett ord som följt mig genom livet. Nu hör ni ju redan att detta blir inget muntert inlägg. Så ni som förväntar er att skratta, ja ni kanske ska sluta läsa här...
Undrar om man kan ärva oro? Är det en gen, en oros-gen? Eller enbart socialt nedärvt? I mitt fall vet jag inte säkert. Det jag vet är att det absolut kan vara det sociala arvet. Från min mamma. Min lilla oroliga mamma. Orolig för sina nära och kära. Jag är likadan. Det hjälper inte att någon säger till mig att jag ska sluta oroa mig, eller oroa mig mindre, eller släppa det där. Nej nej. Inte hjälper det. Snarare blir jag lite ledsen, och säger som dottern: Ingen fattar!
För det är ju inte så att jag VILL oroa mig. Att det ger mig nå´n udda form av njutning. Absolut inte. Ingen skulle vara gladare och mer lättad än jag, om jag inte oroade mig så mycket. Ibland känner jag att jag håller på att gå sönder av oro. Och av stress-påslaget som denna oro ger mig.
Själv tycker jag naturligtvis att det jag oroar mig för verkligen är något att oroa sig för. Det är inte så att jag går omkring och oroar mig för att få ett flygplan i huvudet om jag går ut. Eller att jag ska bli biten av någon av alla hundar här i stadsdelen där jag bor. Nej, min oro har alltid laga kraft. Säger jag. Så säger inte N.
Här är några exempel på vad min oro handlat om genom åren.
Redan när jag var 12 började oron för min pappas hälsa. Han fick då sin första infarkt. I hjärnan. Vilket var skrämmande för en 12-åring som var ensam hemma med sin pappa när detta hände. Jag fick ingen kontakt med honom, sprang in till grannen och fick hjälp. Pappa överlevde. Den gången och många därtill. Fler infarkter och annat. Jag vet inte hur många gånger det var hämtning med ambulans. Oron för honom fanns där hela resten av hans liv. Påspädd av min mycket oroliga mor. Befogad oro.
Oron för barnen förstås. Den har ju alla som har barn. Och med ett barn som dels är utvecklingsstört, dels nästan dör av sitt svåra hjärtfel...Sedan blev jag uppskrämd av alla läkare som alltid sagt att akta dottern för infektioner. Med tanke på det hoplappade hjärtat. Och om dottern tappar/slår ut en tand - snabbt som attan in med dunderkuren med antibiotika. Så inte bakterierna hon (och vi alla) har i munnen, kommer in i blodomloppet och hamnar i det hoplappade hjärtat. Farligt. Befogad oro.
För sonen har det varit en mer "normal" oro. Om det nu finns. Oro för att han ska skada sig eller vara med om en olycka. Han brukar faktiskt skämta om min oro, och skrämma mig med flit. Nu i vuxen ålder är det en oro för att han inte ska vara lycklig, få behålla jobbet, och förstås för att han ska skada sig...vilket han i nuläget faktískt gjort, dock inget livshotande...Dessutom har han inte jobb f.n. - firman han är på går dåligt. Befogad oro.
Oro för min egen hälsa. Den är ju inte den bästa. Vad jag vet har jag inte någon livshotande åkomma, men min kropp sviker mig på alla möjliga sätt. Mest smärtmässigt. Ger mig ett väldigt asocialt liv. Oro för att livet ska vara över, och jag gör ingenting av det egentligen. Inte efter att barnen flyttat, liksom. Då, som många säger att ett nytt liv börjar. Bullshit! Befogad oro.
Oro för ekonomin. Den är ungefär lika risig som hälsan. Så illa är det, att jag inte går runt. Knappt i alla fall. Inte många utsvävningar där inte. Fast det kan jag ju ändå inte pga hälsan... Men ändå. Skulle man inte få pengar över när barnen flyttat? Befogad oro.
Och så till slut. Oro för mamma. Nu är det hennes tur. Att bli gammal och skröplig på alla sätt. Hon ser knappt. Och det hon ser är väldigt konstiga saker. Hon hör knappt. Hon har svårt att gå pga svår värk i knäna. Och så droppen. Hon har blivit dement. RIktigt förvirrad mellan varven. Och så glimtar det förstås till däremellan också. Då tror man inte alls att hon har en diagnos. Hon bor hemma, men nu måste det till mer insatser. Mot hennes vilja. Men så är det. Tufft. Jag skulle behöva vara där varje dag, men det går ju inte. 2-3 ggr/vecka åker jag de tre milen enkel resa. Min egen kropp orkar inte mer. I det här läget är det ingen höjdare att vara ensam-barn. Jag väntar hela tiden på samtalet som säger att hon ramlat, eller inte vet vart hon är eller ännu värre. Jag vill ha kvar min mamma så länge som möjligt. Men jag ber varje dag om att det inte ska behöva bli sämre. Dubbelbottnat. Befogad oro.
Jaha, vad säger ni? Är min oro befogad? Eller kanske inte?
Nu ska jag se på Grey´s anatomy, så jag får lite andra människors oro att oroa mig för.
Undrar om man kan ärva oro? Är det en gen, en oros-gen? Eller enbart socialt nedärvt? I mitt fall vet jag inte säkert. Det jag vet är att det absolut kan vara det sociala arvet. Från min mamma. Min lilla oroliga mamma. Orolig för sina nära och kära. Jag är likadan. Det hjälper inte att någon säger till mig att jag ska sluta oroa mig, eller oroa mig mindre, eller släppa det där. Nej nej. Inte hjälper det. Snarare blir jag lite ledsen, och säger som dottern: Ingen fattar!
För det är ju inte så att jag VILL oroa mig. Att det ger mig nå´n udda form av njutning. Absolut inte. Ingen skulle vara gladare och mer lättad än jag, om jag inte oroade mig så mycket. Ibland känner jag att jag håller på att gå sönder av oro. Och av stress-påslaget som denna oro ger mig.
Själv tycker jag naturligtvis att det jag oroar mig för verkligen är något att oroa sig för. Det är inte så att jag går omkring och oroar mig för att få ett flygplan i huvudet om jag går ut. Eller att jag ska bli biten av någon av alla hundar här i stadsdelen där jag bor. Nej, min oro har alltid laga kraft. Säger jag. Så säger inte N.
Här är några exempel på vad min oro handlat om genom åren.
Redan när jag var 12 började oron för min pappas hälsa. Han fick då sin första infarkt. I hjärnan. Vilket var skrämmande för en 12-åring som var ensam hemma med sin pappa när detta hände. Jag fick ingen kontakt med honom, sprang in till grannen och fick hjälp. Pappa överlevde. Den gången och många därtill. Fler infarkter och annat. Jag vet inte hur många gånger det var hämtning med ambulans. Oron för honom fanns där hela resten av hans liv. Påspädd av min mycket oroliga mor. Befogad oro.
Oron för barnen förstås. Den har ju alla som har barn. Och med ett barn som dels är utvecklingsstört, dels nästan dör av sitt svåra hjärtfel...Sedan blev jag uppskrämd av alla läkare som alltid sagt att akta dottern för infektioner. Med tanke på det hoplappade hjärtat. Och om dottern tappar/slår ut en tand - snabbt som attan in med dunderkuren med antibiotika. Så inte bakterierna hon (och vi alla) har i munnen, kommer in i blodomloppet och hamnar i det hoplappade hjärtat. Farligt. Befogad oro.
För sonen har det varit en mer "normal" oro. Om det nu finns. Oro för att han ska skada sig eller vara med om en olycka. Han brukar faktiskt skämta om min oro, och skrämma mig med flit. Nu i vuxen ålder är det en oro för att han inte ska vara lycklig, få behålla jobbet, och förstås för att han ska skada sig...vilket han i nuläget faktískt gjort, dock inget livshotande...Dessutom har han inte jobb f.n. - firman han är på går dåligt. Befogad oro.
Oro för min egen hälsa. Den är ju inte den bästa. Vad jag vet har jag inte någon livshotande åkomma, men min kropp sviker mig på alla möjliga sätt. Mest smärtmässigt. Ger mig ett väldigt asocialt liv. Oro för att livet ska vara över, och jag gör ingenting av det egentligen. Inte efter att barnen flyttat, liksom. Då, som många säger att ett nytt liv börjar. Bullshit! Befogad oro.
Oro för ekonomin. Den är ungefär lika risig som hälsan. Så illa är det, att jag inte går runt. Knappt i alla fall. Inte många utsvävningar där inte. Fast det kan jag ju ändå inte pga hälsan... Men ändå. Skulle man inte få pengar över när barnen flyttat? Befogad oro.
Och så till slut. Oro för mamma. Nu är det hennes tur. Att bli gammal och skröplig på alla sätt. Hon ser knappt. Och det hon ser är väldigt konstiga saker. Hon hör knappt. Hon har svårt att gå pga svår värk i knäna. Och så droppen. Hon har blivit dement. RIktigt förvirrad mellan varven. Och så glimtar det förstås till däremellan också. Då tror man inte alls att hon har en diagnos. Hon bor hemma, men nu måste det till mer insatser. Mot hennes vilja. Men så är det. Tufft. Jag skulle behöva vara där varje dag, men det går ju inte. 2-3 ggr/vecka åker jag de tre milen enkel resa. Min egen kropp orkar inte mer. I det här läget är det ingen höjdare att vara ensam-barn. Jag väntar hela tiden på samtalet som säger att hon ramlat, eller inte vet vart hon är eller ännu värre. Jag vill ha kvar min mamma så länge som möjligt. Men jag ber varje dag om att det inte ska behöva bli sämre. Dubbelbottnat. Befogad oro.
Jaha, vad säger ni? Är min oro befogad? Eller kanske inte?
Nu ska jag se på Grey´s anatomy, så jag får lite andra människors oro att oroa mig för.
torsdag 15 mars 2012
Drömtydning.
Drömtydning. Vet inte riktigt vad det står för. Att man av sina drömmar ska kunna tolka ut något. Något annat än vad drömmen egentligen handlade om. Att drömmen vill säga något till mig. Som klassikern att drömma att man tappar sina tänder. Fast just i detta nu har jag glömt vad drömtydarna säger om det. Skit samma. Det är inte tandlossning jag drömmer om.
MIna drömmar nu och sedan ganska lång tid tillbaka är inte så svårtydda. Jag kan förstå vad de vill säga. Eller rättare sagt vad det är jag bearbetar.
Jag drömmer OFTA om att mina barn är små. I nuläget är de snart 29 och snart 25. Så det är ju inte dagsfärska bilder jag ser i drömmen. Men - oh, så underbara bilder! Dottern kanske 6-7 år och sonen 2-3. Pratglada och gosiga. Ja, ni vet. Så långt allt väl.
Men, hur underbara bilderna än är, så slutar alltid drömmen med att jag vaknar och storgråter. Alltså, jag vaknar av mina egna tårar. Som inte är nå´n dröm.
Jag vet varför. I dag sa jag till en kollega att jag skulle ge vad som helst ;VAD SOM HELST!
För att få några dagar med mina små barn.
Jag är helt o fullt medveten att kroppen inte skulle orka att ha småbarn på heltid nu, men några dagar. Och inte med vilka småbarn som helst. Nej, det måste vara K och E. Som de var då, slutet av 80-talet. För all del, det skulle inte göra mig nå´t att jag också kunde vara som jag var då...
I natt när jag återigen vaknade av mina egna tårar, sa jag högt till mig själv: Helena, du behöver hjälp med det här!
Fast vadå? Jag fattar ju. Det är medelålderns/klimakteriets drömmar. Om den tid som flytt. Jag skulle bara så gärna vilja se tillbaka på den tiden utan det här sorgsna stråket.
I alla fall på nätterna.
Med tanke på detta är det väl tur att jag sover så få timmar varje natt!
MIna drömmar nu och sedan ganska lång tid tillbaka är inte så svårtydda. Jag kan förstå vad de vill säga. Eller rättare sagt vad det är jag bearbetar.
Jag drömmer OFTA om att mina barn är små. I nuläget är de snart 29 och snart 25. Så det är ju inte dagsfärska bilder jag ser i drömmen. Men - oh, så underbara bilder! Dottern kanske 6-7 år och sonen 2-3. Pratglada och gosiga. Ja, ni vet. Så långt allt väl.
Men, hur underbara bilderna än är, så slutar alltid drömmen med att jag vaknar och storgråter. Alltså, jag vaknar av mina egna tårar. Som inte är nå´n dröm.
Jag vet varför. I dag sa jag till en kollega att jag skulle ge vad som helst ;VAD SOM HELST!
För att få några dagar med mina små barn.
Jag är helt o fullt medveten att kroppen inte skulle orka att ha småbarn på heltid nu, men några dagar. Och inte med vilka småbarn som helst. Nej, det måste vara K och E. Som de var då, slutet av 80-talet. För all del, det skulle inte göra mig nå´t att jag också kunde vara som jag var då...
I natt när jag återigen vaknade av mina egna tårar, sa jag högt till mig själv: Helena, du behöver hjälp med det här!
Fast vadå? Jag fattar ju. Det är medelålderns/klimakteriets drömmar. Om den tid som flytt. Jag skulle bara så gärna vilja se tillbaka på den tiden utan det här sorgsna stråket.
I alla fall på nätterna.
Med tanke på detta är det väl tur att jag sover så få timmar varje natt!
måndag 12 mars 2012
Besiktning. Del 2.
Pust. Stånk o stön. Nu är andra delbesiktningen klar. Ett helt annat program på den tv:n, som jag misstänkte. Jag är hemkommen från Medicin mottagning 4. Fast jag säger fortfarande Mag o tarm mottagningen. Mera klartext liksom. Undrar varför de bytte namn? Kanske finns det patienter som har svårt att säga att de ska till mag o tarm? Det handlar ju oftast om riktiga skitsjukdomar. Eller kanske personal som hellre säger Medicin 4, på frågan var de jobbar?
Hur som helst så trivs jag där. Låter ju knäppt, men jag känner mig så omhändertagen
Hela förra veckan gick jag på diet. Egentligen ingen svår diet. Men TRÅKIG. Boring boring. Inga grönsaker. Ingen frukt utom banan. Inget fullkorn. Inga frön av nå´t slag. Inte ens oliver! För många är det kanhända en vanlig vecka, om den består av mos och kokt korv/ fiskgratäng utan grönsaker/kyckling o ris. Och te med ljust (vitt) bröd till frukost, eller möjligen fil utan mysli o bär eller frukt.
För mig är det en ovanlig vecka. Jag lever ju i princip på grönt o bulgur o linser o knäckebröd. Inte riktigt sant förstås, men en sanning med lite modifikation.
I går fastade jag. Jag fick dricka klara drycker. Skulle dricka många liter. Så jag växlade mellan te, buljong, äpplejos och vatten. Gick riktigt bra, jag var inte hungrig på hela dagen. Kanske även berodde på att jag vid 13-snåret drack första dosen av laxer-medlet.
Men yippee säger jag bara! Mag o tarm (eller förlåt Medicin 4) har bytt laxerings-sort! Nu behövde jag bara inta två doser á 1,5 dl. Istället för 3 liter. Dessutom smakade det citron . Istället för salt.
Ja, sedan kan ni ju räkna ut vilket rum jag ockuperade restan av dagen/kvällen.
I morse taxi till sjukhuset här i staden. Ont i magen. Lite orolig. Dels för att en COLOSCOPI (eller kanske koloskopi?) är en obehaglig upplevelse. Dels för att jag varje gång är lite oroad av vad man ska hitta för "fynd". Och dels för att jag denna gång även oroade mig för att ligga på den hårda britsen och få ännu ondare i bäcken/nerven.
Men - allt gick bra. Jag valde t.o.m. bort allt vad smärtstillande o lugnande heter. Bara för att slippa ligga kvar extra timmar på den där britsen.
Men huva, va ont det gör. Särskilt i krökarna. På tarmen alltså. Jag har ngr rejält tvära krökar, det får jag höra varje gång. Jag stönade o stånkade o kved ibland. Men det gick. Och det såg bra ut. Ja, alltså jag har ju Crohns sjukdom i min tarm. Men med dom förutsättningarna såg det väldigt bra ut.
Den här gången valde jag att inte stirra mig blind på tv-skärmen. Jag har ju sett det här programmet förut. Favorit i repris - nja inte riktigt.
Men lite tittade jag. Det är rätt fascinerande med en människokropp inifrån. Som en film av Lennart Nilsson. Och jag hade huvudrollen!
När det var över och vävnadsprover tagna från min tjocktarm, och sköterskan inte behövde hänga på min mage för att lägga tarmen åt ett annat håll, och doktorn dragit ut 1,5 m slang ur mitt inre. Då sa jag lättad: Vilket jäkla jobb ni har!!
Jaa, sa dom nästan i kör, vi har världens bästa jobb! Inte så glamouröst kanske, men bäst!
Hur som helst så trivs jag där. Låter ju knäppt, men jag känner mig så omhändertagen
Hela förra veckan gick jag på diet. Egentligen ingen svår diet. Men TRÅKIG. Boring boring. Inga grönsaker. Ingen frukt utom banan. Inget fullkorn. Inga frön av nå´t slag. Inte ens oliver! För många är det kanhända en vanlig vecka, om den består av mos och kokt korv/ fiskgratäng utan grönsaker/kyckling o ris. Och te med ljust (vitt) bröd till frukost, eller möjligen fil utan mysli o bär eller frukt.
För mig är det en ovanlig vecka. Jag lever ju i princip på grönt o bulgur o linser o knäckebröd. Inte riktigt sant förstås, men en sanning med lite modifikation.
I går fastade jag. Jag fick dricka klara drycker. Skulle dricka många liter. Så jag växlade mellan te, buljong, äpplejos och vatten. Gick riktigt bra, jag var inte hungrig på hela dagen. Kanske även berodde på att jag vid 13-snåret drack första dosen av laxer-medlet.
Men yippee säger jag bara! Mag o tarm (eller förlåt Medicin 4) har bytt laxerings-sort! Nu behövde jag bara inta två doser á 1,5 dl. Istället för 3 liter. Dessutom smakade det citron . Istället för salt.
Ja, sedan kan ni ju räkna ut vilket rum jag ockuperade restan av dagen/kvällen.
I morse taxi till sjukhuset här i staden. Ont i magen. Lite orolig. Dels för att en COLOSCOPI (eller kanske koloskopi?) är en obehaglig upplevelse. Dels för att jag varje gång är lite oroad av vad man ska hitta för "fynd". Och dels för att jag denna gång även oroade mig för att ligga på den hårda britsen och få ännu ondare i bäcken/nerven.
Men - allt gick bra. Jag valde t.o.m. bort allt vad smärtstillande o lugnande heter. Bara för att slippa ligga kvar extra timmar på den där britsen.
Men huva, va ont det gör. Särskilt i krökarna. På tarmen alltså. Jag har ngr rejält tvära krökar, det får jag höra varje gång. Jag stönade o stånkade o kved ibland. Men det gick. Och det såg bra ut. Ja, alltså jag har ju Crohns sjukdom i min tarm. Men med dom förutsättningarna såg det väldigt bra ut.
Den här gången valde jag att inte stirra mig blind på tv-skärmen. Jag har ju sett det här programmet förut. Favorit i repris - nja inte riktigt.
Men lite tittade jag. Det är rätt fascinerande med en människokropp inifrån. Som en film av Lennart Nilsson. Och jag hade huvudrollen!
När det var över och vävnadsprover tagna från min tjocktarm, och sköterskan inte behövde hänga på min mage för att lägga tarmen åt ett annat håll, och doktorn dragit ut 1,5 m slang ur mitt inre. Då sa jag lättad: Vilket jäkla jobb ni har!!
Jaa, sa dom nästan i kör, vi har världens bästa jobb! Inte så glamouröst kanske, men bäst!
lördag 10 mars 2012
Olja och vatten
I går hade jag besök. En av mina allra bästa vänner. Mycket trevligt, som vanligt. Många skratt. Men i går även en glimt av annat. Dock kom inte tårarna förrän senare, när jag var ensam igen. Vi snuddade vid en av min allra största sorger. Jag vill inte i detalj gå in på det här på bloggen. Men det handlar om kromosomer. Hos ett annat barn än dottern. Ett barn som inte är med mig, som inte varit det sedan v 22 i magen. Ett beslut jag tog. Ett både lätt och mycket svårt beslut. Nog nu.
Kromosomer vad gäller Karin kan jag däremot skriva om. Fast jag tror jag gör det en annan gång. Hon är bara för härlig (får man skriva så om sin egen?) Mitt snart 29-åriga barn.
Hon är väldigt mycket beviset på att Glädjen och sorgen KAN gå hand i hand. De är inte som oljan och vattnet.
Hur ska jag få till en rolig twist på detta inlägg tro? Kanske med den här bilden. Karin hade middagsbjudning, och desserten var mycket lockande!
Kromosomer vad gäller Karin kan jag däremot skriva om. Fast jag tror jag gör det en annan gång. Hon är bara för härlig (får man skriva så om sin egen?) Mitt snart 29-åriga barn.
Hon är väldigt mycket beviset på att Glädjen och sorgen KAN gå hand i hand. De är inte som oljan och vattnet.
tisdag 6 mars 2012
Besiktning. Del 1
Ja kära nå´n. I dag har jag varit på besiktning. Hos gynekologen. VIlket yrke. Det har det skämtats om i alla tider. Eller så länge yrkesgruppen funnits.
Jag har haft en mycket bra, mycket trevlig, mycket - nej lite äldre läkare de senaste åren. Men som så många andra har han nu gått i pension. Så i dag var första besöket hos min nya. Även det en man. Trevlig han också. Och yngre. Men ingen 25-åring. En man i sina bästa år kanske man kan säga.
Lite knepigt blir det ju. När en okänd man i sina bästa år frågar: Vill du att jag känner på brösten? Och jag hör mig själv svara: Ja tack.
Jag fick även se en del av mitt inre på tv. Eller snarare på en skärm av nå´t slag. Inga vidare bra bilder är det ju på en sådan. Lika bra det tycker jag.
Enligt min nye, lite yngre gynekolog var allt bra, bra för min ålder! Undrar hur många damer i klimakteriet han avverkar under en dag på jobbet?
Nästa vecka blir det ett annat program på tv:n. Då blir det tydligare bilder. Så fortsättning följer...
Jag har haft en mycket bra, mycket trevlig, mycket - nej lite äldre läkare de senaste åren. Men som så många andra har han nu gått i pension. Så i dag var första besöket hos min nya. Även det en man. Trevlig han också. Och yngre. Men ingen 25-åring. En man i sina bästa år kanske man kan säga.
Lite knepigt blir det ju. När en okänd man i sina bästa år frågar: Vill du att jag känner på brösten? Och jag hör mig själv svara: Ja tack.
Jag fick även se en del av mitt inre på tv. Eller snarare på en skärm av nå´t slag. Inga vidare bra bilder är det ju på en sådan. Lika bra det tycker jag.
Enligt min nye, lite yngre gynekolog var allt bra, bra för min ålder! Undrar hur många damer i klimakteriet han avverkar under en dag på jobbet?
Nästa vecka blir det ett annat program på tv:n. Då blir det tydligare bilder. Så fortsättning följer...
torsdag 1 mars 2012
Något att se fram emot! Eller inte...
Elände. Eländes elände. Vilket ord. Ser inte riktigt klokt ut i skrift. Och det är väl inte riktigt klokt. Att jag allt som oftast känner mig omgiven av detta. Av elände. Omringad nästan. Skulle kanske kunna räcka med mitt eget kropps-elände? Eller med lilla mammas elände som följer med den höga åldern? Eller med dotterns funktionsnedsättning? Eller med alla hennes infektioner både här o där? Eller den usla ekonomin?
Ja kära nå´n, ibland finns liksom inget slut. På eländet. Det är inte bra för hälsan med elände. Den eländiga hälsan blir ännu sämre. Tror jag. All hälsa, både bra och dålig, mår bättre av att omges av o-elände.( Hittar inget bra motsatsord till elände just nu i skrivande stund...)
En rätt sliten tröst-klyscha är ju att Det finns alltid dom som har det värre.
Faktum är att vid vissa tillfällen hjälper det faktiskt. Att tänka så. Så det försöker jag göra.
Ett annat sätt är att försöka tänka på det jag faktiskt har (t.ex. några som jag älskar och som älskar mig tillbaka). Och det jag faktiskt kan göra (t.ex. cykla).
Jag är lite dålig på det. Dom dagar som är mest omringade av elände, då måste jag verkligen bli bättre på dom här tankarna.
Så - ni som läser det här, påminn mig!!!
Sedan är det ju alltid bra att ha något att se fram emot. En liten resa eller fest eller så. Vad har du att se fram emot? Jag har en veckas diet + fasta + laxering. Som Grand Finale - en coloscopi!!!
Till dig som inte vet vad det är: Var glad för det! Du vill inte veta...
Ja kära nå´n, ibland finns liksom inget slut. På eländet. Det är inte bra för hälsan med elände. Den eländiga hälsan blir ännu sämre. Tror jag. All hälsa, både bra och dålig, mår bättre av att omges av o-elände.( Hittar inget bra motsatsord till elände just nu i skrivande stund...)
En rätt sliten tröst-klyscha är ju att Det finns alltid dom som har det värre.
Faktum är att vid vissa tillfällen hjälper det faktiskt. Att tänka så. Så det försöker jag göra.
Ett annat sätt är att försöka tänka på det jag faktiskt har (t.ex. några som jag älskar och som älskar mig tillbaka). Och det jag faktiskt kan göra (t.ex. cykla).
Jag är lite dålig på det. Dom dagar som är mest omringade av elände, då måste jag verkligen bli bättre på dom här tankarna.
Så - ni som läser det här, påminn mig!!!
Sedan är det ju alltid bra att ha något att se fram emot. En liten resa eller fest eller så. Vad har du att se fram emot? Jag har en veckas diet + fasta + laxering. Som Grand Finale - en coloscopi!!!
Till dig som inte vet vad det är: Var glad för det! Du vill inte veta...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)