Oro

Oro. Ett ord som följt mig genom livet. Nu hör ni ju redan att detta blir inget muntert inlägg. Så ni som förväntar er att skratta, ja ni kanske ska sluta läsa här...
Undrar om man kan ärva oro? Är det en gen, en oros-gen? Eller enbart socialt nedärvt? I mitt fall vet jag inte säkert. Det jag vet är att det absolut kan vara det sociala arvet. Från min mamma. Min lilla oroliga mamma. Orolig för sina nära och kära. Jag är likadan. Det hjälper inte att någon säger till mig att jag ska sluta oroa mig, eller oroa mig mindre, eller släppa det där. Nej nej. Inte hjälper det. Snarare blir jag lite ledsen, och säger som dottern: Ingen fattar!
För det är ju inte så att jag VILL oroa mig. Att det ger mig nå´n udda form av njutning. Absolut inte. Ingen skulle vara gladare och mer lättad än jag, om jag inte oroade mig så mycket. Ibland känner jag att jag håller på att gå sönder av oro. Och av stress-påslaget som denna oro ger mig.
Själv tycker jag naturligtvis att det jag oroar mig för verkligen är något att oroa sig för. Det är inte så att jag går omkring och oroar mig för att få ett flygplan i huvudet om jag går ut. Eller att jag ska bli biten av någon av alla hundar här i stadsdelen där jag bor. Nej, min oro har alltid laga kraft. Säger jag. Så säger inte N.

Här är några exempel på vad min oro handlat om genom åren.
Redan när jag var 12 började oron för min pappas hälsa. Han fick då sin första infarkt. I hjärnan. Vilket var skrämmande för en 12-åring som var ensam hemma med sin pappa när detta hände. Jag fick ingen kontakt med honom, sprang in till grannen och fick hjälp. Pappa överlevde. Den gången och många därtill. Fler infarkter och annat. Jag vet inte hur många gånger det var hämtning med ambulans.  Oron för honom fanns där hela resten av hans liv. Påspädd av min mycket oroliga mor. Befogad oro.

Oron för barnen förstås. Den har ju alla som har barn. Och med ett barn som dels är utvecklingsstört, dels nästan dör av sitt svåra hjärtfel...Sedan blev jag uppskrämd av alla läkare som alltid sagt att akta dottern för infektioner. Med tanke på det hoplappade hjärtat. Och om dottern tappar/slår ut en tand - snabbt som attan in med dunderkuren med antibiotika. Så inte bakterierna hon (och vi alla) har i munnen, kommer in i blodomloppet och hamnar i det hoplappade hjärtat. Farligt. Befogad oro.
För sonen har det varit en mer "normal" oro. Om det nu finns. Oro för att han ska skada sig eller vara med om en olycka. Han brukar faktiskt skämta om min oro, och skrämma mig med flit.  Nu i vuxen ålder är det en oro för att han inte ska vara lycklig, få behålla jobbet, och förstås för att han ska skada sig...vilket han i nuläget faktískt gjort, dock inget livshotande...Dessutom har han inte jobb f.n. - firman han är på går dåligt.  Befogad oro.

Oro för min egen hälsa. Den är ju inte den bästa. Vad jag vet har jag inte någon livshotande åkomma, men min kropp sviker mig på alla möjliga sätt. Mest smärtmässigt. Ger mig ett väldigt asocialt liv. Oro för att livet ska vara över, och jag gör ingenting av det egentligen. Inte efter att barnen flyttat, liksom. Då, som många säger att ett nytt liv börjar. Bullshit!  Befogad oro.

Oro för ekonomin.  Den är ungefär lika risig som hälsan. Så illa är det, att jag inte går runt. Knappt i alla fall. Inte många utsvävningar där inte. Fast det kan jag ju ändå inte pga hälsan... Men ändå. Skulle man inte få pengar över när barnen flyttat?  Befogad oro.

Och så till slut. Oro för mamma. Nu är det hennes tur. Att bli gammal och skröplig på alla sätt. Hon ser knappt. Och det hon ser är väldigt konstiga saker. Hon hör knappt. Hon har svårt att gå pga svår värk i knäna. Och så droppen. Hon har blivit dement. RIktigt förvirrad mellan varven. Och så glimtar det förstås till däremellan också. Då tror man inte alls att hon har en diagnos. Hon bor hemma, men nu måste det till mer insatser. Mot hennes vilja. Men så är det. Tufft. Jag skulle behöva vara där varje dag, men det går ju inte. 2-3 ggr/vecka åker jag de tre milen enkel resa.  Min egen kropp orkar inte mer.  I det här läget är det ingen höjdare att vara ensam-barn. Jag väntar hela tiden på samtalet som säger att hon ramlat, eller inte vet vart hon är eller ännu värre. Jag vill ha kvar min mamma så länge som möjligt. Men jag ber varje dag om att det inte ska behöva bli sämre. Dubbelbottnat.  Befogad oro.

Jaha, vad säger ni? Är min oro befogad? Eller kanske inte? 
Nu ska jag se på Grey´s anatomy, så jag får lite andra människors oro att oroa mig för.