Jag läser. Ganska mycket. Olika typer av litteratur. Skön-och fack i en salig blandning. Nu har jag läst ut en av de märkligaste böcker jag läst på länge. En av de där böckerna som klistrar sig fast i minnet, det är jag helt säker på. Då är det en bra, läsvärd bok. Inte en så´n där som man efter ett tag inte kan skilja från mängden. "Blindheten". Av José Saramago. Faktiskt en Nobelpristagare. Det händer då och då att jag läser en sådan. Saramago från Portugal fick Nobelpriset 1998 (om jag minns rätt). Det här en historia om en blindhet som sprider sig som en löpeld. Lite osäkert om det drabbar en enda stad, en provins, ett helt land, en kontinent eller kanske hela jordklotet. Framgår inte. Oväsentligt.Det är en rätt kuslig historia om hur mänskligt beteende kan förändras pga omständigheterna. Men också en historia om hopp och förtröstan.
Vi får följa en grupp människor, främlingar de flesta, genom en tid. Hur länge? Oväsentligt. Jag ska inte avslöja mer, ifall du vill läsa. Ska bara ta med slutorden i boken. En av dessa människor ställer frågan: "Varför blev vi blinda?" Och får till svar av en av de andra: "Jag tror inte vi blev blinda. Jag tror vi är blinda. Blinda som ser. Blinda som trots att de ser, inte ser."
Tänkvärt, eller hur? En nackdel med boken dock. Ibland kände jag mig nästan blind själv under läsningen. Den är sååå tätskriven. Inga halva rader, inga blankrader, ingenting. Bara löpande text. Efter ett tag vänjer man sig, men det var lite svårt i början. Jag testar nu det sättet att skriva, men min dator är inte riktigt med på noterna. Min dator är för snäll mot er läsare. Och så är min textstorlek minst dubbel så stor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar