Tisdags-tankar

Tisdag. En dag så god som någon. En dag där det fick plats en fundering.
Om skuld.
Skuld har på något sätt alltid funnits. I mig. Med mig. Bredvid mig. Omkring mig.  Jag vet egentligen inte riktigt varför det är så. Har nog inte funderat förrän nu. I mogen ålder.
Skuldkänslan är som en trofast livskamrat. En livskamrat som jag nog borde separera från. Men separationer är svåra.
Jag tror att vi alla har vår beskärda del av skuld. Problemet med mig är att jag har svårt att sätta gränsen, Mellan skulderna.
Vilken skuld är min? Och vilken är egentligen någon annans skuld?
Om jag kunde klara gränssättningen däremellan, kanske skulden blev mindre? Fast det är ju inte säkert, bara troligt.
Det här är något jag får jobba med. Hela tiden. Inte som ett projekt. En livsuppgift.

Inte blev det ett särskilt roligt inlägg. Denna tisdag.
Funderar på om jag ska ta efter vissa av de små juvelerna jag träffar dagligen. Kanske ska jag säga "Det var inte jag!" eller "Jag var inte ens där!" eller "Hon började!" eller "Jag hade inget med det där att göra!" eller "Skyll inte på mig!"
Eller något annat passande. Inte ta på mig mer skuld. Jag har så det räcker.

Fjärilseffekten

Fjärilseffekten. Jag hade hört det begreppet. Hade ett hum. När jag nu läser en roman med det namnet, kändes det som att jag ville tänka till lite mer. Det jag visste var väl det ni också hört? Att begreppet fjärilseffekten kommer sig av att den lilla fjärilens vingslag i Mexico påverkar luftströmmarna, så att en orkan kan drabba t.ex. Sverige längre fram. Det här hör ihop med s.k. kaosteori. Kaos som faktiskt INTE betyder oordning (som jag trodde), utan oförutsägbarhet. På något sätt en särskild form av ordning.
Ni vet, en sådan ordning som tonåringar kan ha i sina rum. Ordning i kaos.
En särskild form av ordning, där en liten, liten förändring i begynnelsevillkoren kan orsaka en drastisk förändring vid senare tidpunkt. Som fjärilen och orkanen.
Som att en förälder går in i kaos-rummet och flyttar på saker. Det kan leda till att tonåringen inte hittar i sitt kaos. Kanske inte hittar hemuppgiften. Vilket i sin tur kan leda till missar på provet. Som leder till sämre betyg. Som leder till att han/hon inte kommer in på dröm-utbildningen. Vilket leder till att livet blir helt annorlunda....
Är ni med mig?
Här i Sverige finns ju ett talesätt; "Liten tuva stjälper ofta stort lass". Lite av samma tanke.

Jag funderar på om man kunde resa bakåt i tiden. Bakvänd fjärilseffekt. Om man kunde ändra på små, små saker. Hur hade allt blivit då? Vad har påverkat vad? Funderar på vad som varit om min allra första fröken inte sagt det där om att jag måste vara tyst när klassen sjöng? För att jag inte kunde. Jag vet med säkerhet att det påverkat hela mitt liv. Negativt. Kanske hade jag vågat sjunga med i "Ja må hon leva" och andra låtar? Vågat prova körsång? 
Jag funderar också en del på vad jag skulle vilja ändra på för mina barn. Kanske inte så mycket saker jag sagt. Mer hur jag mått ibland. Perioder av ledsenhet. Att jag låtit mig påverkas för mycket ibland. Av relations-skit helt enkelt. Det mår jag dåligt av. Kunde jag ändra det, för att det inte skulle påverka dem - ja då skulle jag göra det direkt!

På tal om kaos.Jag har en tatuering på vänstra skuldran. Ett koreanskt tecken. Tecknet för Harmoni. Eftersträvansvärt. Dock tyckte sonen under en period att jag borde tatuera min högra skuldra också. Lite närmare verkligheten. Naturligtvis skulle det där vara tecknet för Kaos...

Manual?

Jag har en bekännelse att göra. Jag gör den här på bloggen. Offentligt. Eller, min blogg är väl inte så offentlig? Men i alla fall.
Det finns något jag tycker mer illa om än paltbröd. Mer illa om än att frosta av frysen. Jag kan nästan säga att jag hatar fenomenet i fråga, men hatar är ett väldigt starkt ord. Och jag vill inte gärna säga att jag hatar något/någon. Men i detta fallet är det nära.
Jag tycker verkligen inte om INSTRUKTIONSBÖCKER.  Sådär, nu var det sagt. Får se om jag kommer att känna mig lättad. Tveksamt.
Jag ogillar verkligen även de allra tunnaste små häften med instruktioner, dock inte i lika hög grad som de tjocka böcker som medföljer ibland. Tjocka, häftade eller limmade böcker. Med instruktioner på ungefär 25 språk. De sidor jag behöver finns ofta någonstans i mitten. Ju tjockare den här boken är, desto svårare är det för sidorna i mitten att hålla sig uppvikta. Jag måste ju läsa samtidigt som jag pillar på den tekniska grej det gäller.
Ja för det handlar ju nästan alltid om teknik. Och teknisk är jag inte. Jag skulle egentligen behöva läsa i boken/böckerna/häftena. Orka!? Så säger nästa generation när de inte alls orkar bry sig. Så jag säger det jag med: Orka!? Näe,jag orkar inte.
I bästa fall läser jag lite, lite. Där som det står på mitt språk. Eller på engelska. Ibland på norska, för det fungerer faktiskt.
Oftast slutar det hela med att jag slänger ifrån mig boken. Och provar mig fram. Oftast lär jag mig, men kanske inte alldeles rätt.
Det jag däremot ibland vill efterfråga, är en annan sorts instruktionsbok. En manual för livet. Så att jag Gör rätt. Väljer rätt. Säger rätt. En sida längst bak med felsökning. Om jag nu har gjort fel i livet - då kan jag lätt fixa till det. Om jag följer instruktionen. Längst bak.
Fast det kanske vore fegt? Jag måste nog själv komma på hur jag ska göra. Utan instruktionsbok här också.  Det gäller bara att inte säga Orka?!

Emmerdale (farm)

Oh dear! Råkade av en händelse (ja, ni får tro vad ni vill...) få på tv4 en dag. Det får jag ju ibland förstås, men kanske inte mitt på dagen - som det var denna dag. Jag började så sent den dagen, och slog igång tv:n en stund runt lunch. Och där var det! Oh my dear! Emmerdale farm. Fast nu hette det visst bara Emmerdale, varför förstod jag inte först. Jag kunde bara inte låta bli att titta. Dubbelavsnitt var det t.o.m.
Det här är en serie jag aldrig, säger aldrig, någonsin har följt. Inte ens min mamma tittade på detta. Men - min mormor gjorde det. Min mormor dog 1990. Tittade inte på tv de sista åren. Så, serien har alltså funnits ett tag. Jag var helt enkelt tvungen att googla. Första avsnittet kom 1972. 1972!
Det stämmer med mina tankar och minnen. Av mormor framför tv:n. Jag tonåring. Var det något jag inte kunde förstå, så var det vitsen med Emmerdale farm. Eller "Hem till gården" som mormor sa. Och som det faktiskt står i tv-tablån nu också.
Jag minns att vi drev lite med detta. Att det inte hände något i serien. Att några bönder kunde stå vid en grind och prata om en fluga. I flera avsnitt. Lite elakt , men det måste väl ha funnits något uns av sanning i påståendet. Nu tänker jag att en långsam serie kanske kunde vara bra. För många i samhället. En serie där det från avsnitt 5 till avsnitt 15 inte märks så mycket om man missat. Sisådär 10 avsnitt. Man är helt med i handlingen ändå. Ja, jag vet inte. Jag tänker inte börja följa detta. Men lite roligt var det, jag verkligen nästan fick kontakt med mormor. Och hon kändes inte glad. Inte åt "Hem till gården" av idag.
När hon följde serien har jag minnes-fragment av en massa te-drickande, jordbrukande och samtal i gathörnen.  De två avsnitt jag såg handlade bl.a. om att prästen fru var otrogen, en massa anspelningar på sex, stor konsumtion av alkohol, märkliga familjebildningar med två pappor och en mamma mm, mm. Så då förstod jag ju varför Emmerdale hade tappat "farm", det är inte så mycket jordbrukande längre kanske?
Mormor hade inte gillat det. Det enda jag gillade under dessa två avsnitt, var att en av bebisarna (med två pappor och en mamma) hade Downs syndrom. På riktigt.
Men det krävs väl lite nya grepp. Såg när jag googlade att i England har det visats 6142 avsnitt. 6142!  I rest my case...

Snabbis

En snabbis idag. Eller kanske ska jag säga kortis. Nåja, bara ett tips. Från mig till dig. Ett boktips. Jag har precis läst en bok av Susan Abulhawa. En författare jag aldrig tidigare  ens hört namnet på. Boken heter "Morgon i Jenin".  Handlingen utspelar sig i Palestina/Libanon/USA. Konflikterna mellan judar och palestinier. Känns bra att få ett djupare perspektiv på denna långa motsättning. Det är en roman, men som jag förstår det, är det delvis en självupplevd berättelse.
Kärnan i boken är att två bröder, palestinier (araber) blir åtskilda som barn. Den ene växer upp som palestinier - den andre som jude. Sedan kommer sexdagars-kriget...
Läs den! Oavsett vilken sida man "håller på" är den läsvärd.
Bara så ni vet!
Och tack till Kerstin för tipset...

Jag och min far

I dagens inlägg finns en risk. En risk att jag blir för personlig. Eller kanske för privat. Men det struntar jag i.
Jag och min far. Jag skriver detta just i dag. Just i dag för att det i dag är dagen då min far gick bort . Ja, inte just i dag, men detta datum. Nu är det många år sedan. Faktiskt hela sju.
Det var en väntad bortgång. Men ändå. Tufft. Både för min far och oss. Vi som blev kvar. Ingen mer än jag kan säga "min far" om just honom. Inte någon som jag känner till i alla fall. Det är lustigt hur lika man kan vara. Lik sin far. En anekdot finns från  min födelse. På den tiden satt blivande fadern i väntrummet. Väntade och väntade. Det tog 36 timmar. Som tur är minns inte jag det. När doktorn till slut fick ta till tången för att få ut mig, höll min far på att gå upp i limningen därutanför. När det hela var klart, gick barnmorskan ut och meddelade att han fått en dotter. "Hon är väldigt lik sin far, men det ska han inte vara ledsen för. Doktorn säger att det växer bort".
Jag vet inte om det gjorde det. Någonsin. Jag var pappas flicka. På gott och ont var vi lika. Lika till sinnet och sättet, inte bara utseendet.
När min far var ung, när jag växte upp, då hade han ett hetsigt humör. Mellan varven. Inte argsint, inte alls. Mer det vi idag skulle kalla stressad. Svårt att koppla av ibland.
Känner igen mig. Det hade jag också när jag var ung/yngre. Det liksom lägger sig lite med åren.
 Egentligen tänker jag mest på läxor. När jag tänker på humöret hans. Framförallt på matte. Som inte var min starkaste sida. Högstadiet. Hur kul var det med matteläxor. Eller fysiken...Pappa skulle hjälpa mig. Det var inte alltid trivsamma stunder vid mitt skrivbord. Men, jag fick bra betyg.
Jag och min far. Jag minns en gång, en bilsemester. I Österrike. Med en grannfamilj. Tältsemester. Minns än i dag orten vi skulle fram till just denna kväll. Osnabruck. Vi hittade inte. Mamma ville på kvinnors vis stanna och fråga efter vägen. Vi skulle ju hitta tältplatsen också. Vi skulle ju slå upp tälten också. Helst innan det blev mörkt. Min far vägrade. Det hela slutade med att han stannade Saaben och släppte av mamma och  mig vid vägen. Sedan åkte han och letade själv. Vi stog där på parkeringsplatsen och väntade. Mamma suckade. Vad grannfamiljen gjorde minns jag inte. Har ett vagt minne av att ingen i den familjen behärskade något utrikiskt språk. De var liksom beroende av oss. Min far kunde tyska. Han kom tillbaka. Plockade upp oss. Vi körde raka vägen till Osnabrucks tältplats. Behöver jag säga att tälten sattes upp i nästan ogenomträngligt mörker? Men - vi hade inte frågat om vägen. Jag vet inte hur han gjorde, men han frågade INTE.
 Min far var trots sina svagheter en väldigt snäll människa. Fortfarande kan jag höra hans röst i telefonen. När han ringer och talar om för mig hur jag ska göra med bilen. Med banken. Med försäkringen. Med jobbet. Med...med...med...Hans prio nr ett var såklart jag. Hans flicka. Som var honom så lik.
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt. Jag tycker att tiden konstigt nog går fort även när man sörjer och saknar.

Tecken

Många gånger har jag tänkt. Tänkt att jag borde ha en skrivbok, en anteckningsbok. En speciell bok för anekdoter. Anekdoter från skolan. Från elever. Synd att jag inte skaffade en bok, då för många många år sedan.  I dag finns det ju folk som gjort sig en hacka på anekdoter. Som gett ut samlingar av alla de slag. Många med ord från barn. Synd, som sagt. Att jag inte kom på det först.
Det hade nog förresten inte räckt med en bok. Barn är ju fantastiska på många sätt. Och ett av de sätten, är vad som kan snubbla ut när de öppnar munnen.
Dråpligheter. Klokheter. Dumheter för all del, men dessa hade jag  antagligen inte skrivit upp.
I går ramlade en sådan där liten värdefull samlingssak ut. Rakt í famnen på mig.
Satt och pratade med en elev, en flicka, innan lektionen egentligen hade börjat. Ute var det rena sommar-värmen, och vårens tecken bara svämmade över.
Jag frågade henne vilket vår-tecken hon tyckte bäst om. "Vår-blommorna!", svaret kom innan jag ens hade avslutat frågan.
- Aha, kan du namnen på några vår-blommor?
- Jaadå, flera stycken!   Krokus, Tellus....
Det är inte lätt när man läser om planeterna och så råkar våren komma samtidigt!

                         Vilken är vackrast?