Varning? Ja säkerligen...

Ljud. Ibland vilka ljud som helst. Inte bara oljud, utan vilka ljud som helst. De stör mig. Kanske inte alltid, men oftast. Ljud som innebär musik t.ex. Orkar bara inte höra. För hög volym på tv:n. Orkar bara inte höra. Grannarnas tonåringar som gapar ute på gården. Orkar bara inte höra.
Ibland är det som om jag har nolltolerans mot ljud. Och oljud.  Det jag saknar är känslan av att lyssna på riktigt bra musik. Klart att det händer att jag gör det. Men alltmer sällan.
Undrar om det är en yrkesskada? Att man i min profession ofta är omgiven av en ljudridå hela dagarna? Kan vara en av faktorerna. Dock inte den enda, tror jag.
Det konstiga är att vissa ljud klarar jag. Ljud som säkerligen betecknas som oljud av andra. T.ex. när tågen far förbi. Eller när tågen bromsar in. Alldeles runt knuten. Det stör mig inte alls. Jag noterar knappt det ljudet.
När dottern tjoar och gapar och sjunger och följer med i dialogen i en av de otaliga DVD-filmerna. Stör mig inte. För mig är det nästan något jag överhuvudtaget inte noterar.

Det jag funderar på är följande. Man kan ju reglera ljudet. Alltså volymen på musik, på tv:n och även på röster i ett samtal. Vrida upp. Eller som i mitt fall; vrida ner.
Undrar om man kan göra detsamma med tystnaden? Liksom vrida upp den. Det måste ju inte alltid vara knäpptyst för att det ska vara tyst? Jag tror jag ska testa vid tillfälle. Vid ett tyst tillfälle. Om jag kan vrida upp tystnaden ett snäpp. Borde gå. 

Enkelt?

Enkelt. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Lätt att leva? Inte är det jag, så mycket vet jag. Snubblade över en blogg i dag. En annan Helenas blogg.  Var tvungen att kolla in den. Tvungen pga namnet på bloggen :  " Helenas enkla vardag". Så hette den. Bloggen. Attans tänkte jag. Så skulle jag ju kallat min blogg! Jag är ett stort fan av ironi nämligen.
Men den här bloggens titel var inte ironisk. Inte det minsta. Den här andra Helena hade verkligen en enkel vardag. 
Till skillnad från mig då. Ibland undrar jag vad jag håller på med? Som säger nej, nej och åter nej. När kommunens arbetsterapeut kommer med förslag på hjälpmedel. Nu en sådan där el-rullstol som nästan ser ut som en moppe. Om man kisar. Och det är mörkt ute,
Hon, terapeuten, säger att tänk vad bra, då kan du ta dig in i affärer! Blir mer oberoende av andra. Och det, det säger jag inte nej till. Men - jag kan inte acceptera att jag skulle vara handikappad. Nej, jag är smärtpatient. Det låter "bättre". Inte så kroniskt. Fast jag vet att min smärta är just det. Kronisk. Och att den blir värre för varje steg jag tar. För varje gång jag står.
Men jag skyller på att jag kan ju faktiskt inte sitta mer än 5 -10 minuter heller. Hur långt kommer jag på den tiden? Kanske in på Ica. Men inte ut.

Genus

Ett kort inlägg i dag....ett inlägg i debatten kanske. Eller det var nog för pretentiöst. Återigen är det några rader jag läst. I en bok jag hittade hos lilla mamma. Det är min bok, en bok från skoltiden , min alltså. Länge sedan. Tror den heter "Nu ska vi sjunga". En del av er vet direkt vilken bok jag menar.  Orange, inte sant? Flera av sångerna däri är märkta av ålder.  Men vissa har stått sig bra genom åren. Ekorren satt i granen och Videvisan. 
Genus-debatten är i full gång nu, vilket jag applåderar såklart. Därför hakade sig den här gamla visan fast. Hur gammal ÄR jag egentligen? Att vi gladeligen sjöng att gossarna ska vara raska och flickorna snälla...Håhåjaja!
Att det dessutom nästan konsekvent är stor bokstav efter kommatecken  gör ju inte saken bättre. Hur kunde jag så lätt lära mig skrivreglerna med sådana förlagor? 
Hoppas verkligen ingen av mina elever får syn på ett exemplar! ( Här skulle ett foto på sångtexten in, men tekniken sviker)

"Kom min lilla, Nu vi vilja, Raskt till skolan gå, 
Sjunga,läsa,skriva, Så att vi må bliva,
Raska gossar, snälla flickor,
Å,vad det ska gå!"

Slut för idag - tack för idag!

Kloka ord

Kloka ord. Ibland sägs ord som fastnar. Klistras fast vid hjärteroten. Kan vara ord sagda av snillen. Av föreläsare. Av författare.
Eller av barn. Barn är kloka. Många elever genom åren har sagt sådana här kloka ord.
Jag har såklart också många kloka ord sparade från mina egna barn.  De flesta av de orden är av lite komisk karaktär. Men, sonen min sa en gång några ord som jag både gråter och drar på munnen åt. För all den klokhet som ryms i dem.
Sonen är uppväxt med ett syskon. En storasyster. Fyra år äldre. En förebild? Ja de första åren. Han är uppväxt med en storasyster som har en utvecklingsstörning. Så sa man då. I dag är det väl mer politiskt korrekt att säga funktionshinder.
Långt innan lillebror började skolan, hade han dragit ifrån. Då fanns inte längre någon storasyster att härma, att ta efter. Då fanns en storasyster att hjälpa och ta hänsyn till. Att leda i leken. Kanske blev det ibland för mycket hänsyn. Vi har haft många bra samtal om det här, sonen och jag. Men det är mellan honom och mig.
De kloka orden var det ju.
När lillebror var fyra år funderade han. Det märktes. Fram till då hade storasyster varit den givna ledaren i leken. I upptågen. I hyssen. Nu hände något. Och lillebror märkte det.
"Mamma, Karin är ju min storasyster. Men hon är min LILLA storasyster va?"
Barn är kloka.
Önskar bara att han även hade haft ett storasyskon, eller för all del småsyskon; som hade varit på rätt plats i skaran. Om ni förstår hur jag menar? Nu har han fått växa upp med att vara lillebror, men ändå storebror. Jag funderar då och då över vad det gör med en liten kille? Att ha men inte ha, liksom. Men det där med antal barn och syskon, det stod utanför min makt, tyvärr.  
Nu blev det mer privat än jag tänkt - men shit happens....

Burma

Att resa. Är svårt. Särskilt till andra länder, och kulturer. För mig alltså. Kroppen mIn, ni vet. Men; nu tar jag till mig något jag läste igen. Så - jag säger "att resa" istället för "att läsa". I alla fall ibland.  Det är genom böckerna jag reser till andra länder. Andra kulturer. Andra tider. Genom böckerna träffar jag nya vänner. Lär känna dem. Ibland är det bara så svårt att skiljas åt. 
Så är fallet nu i kväll. Jag har varit i Burma en tid. Lärt känna Tin Win och Mi Mi  m fl.  Just nu förstår jag inte hur jag ska klara mig utan dem.
40 sidor kvar. Jag läser sakta. Som jag aldrig gör. Vill dra ut på processen. Processen att ta farväl.  Faktiskt så vill jag stanna i Burma. Stanna i Kalaw.
Som ni förstår är detta en bok jag varmt rekommenderar. Inte  lite småljummet.  Stekhett.
Läs den! "Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker. Bara titeln! 

Arv

Ja, jag har sagt det förut. Att jag ibland har önskat att jag var en långsammare individ. Ibland. Kanske inte så att jag tänker för fort, men jag gör för fort. Omedelbums. Otåligt. Känner en stark närvaro i det här, av min pappa, som ju är borta sedan åtta år. Ett arv jag fått. Minns otaliga måltider både som barn och senare. Något diskuterades eller nämndes. Ett ord. Ett begrepp. Ett namn. Om vi inte kunde komma på vad ordet betydde, vad begreppet exakt innebar, vad personen hette - inte kunde pappa vänta. På den tiden fanns inte google eller surf. Han reste sig. Gick till bokhyllan. Hämtade uppslagsboken. Och läste högt för oss. Sedan återgick vi till mammas goda mat.  Under pappas senare år ordnade vi en liten hylla på väggen, bredvid hans plats vid köksbordet. Där fanns några ordböcker och uppslagsverk. Så behövde vi inte låta maten bli alldeles kall. Han var inte så snabb i kroppen då.
När jag tänker på att inte alltid vara så snabb, så leder tanken vidare till några personer jag ser varje dag.
När jag cyklar till jobbet. När jag cyklar hem igen. År ut och år in. Rensandes ogräs och klippa gräs. Samma små rabatter. Samma lilla gräsplätt. På hösten krattandes löv. På vintern röja snö. På samma plätt. Vid en vårdcentral. Ingen brådska finns. Arbetet tar ju ändå aldrig slut. I morgon har nya löv ramlat. Nya ogräs grott. Ny snö fallit. Långsamhetens lov.

Vänskap

Vänskap. Vänner. Gamla och nyare. Alla viktiga, på sitt sätt. Jag har ganska många. Hoppas jag? Några kanske jag rubricerar mer som bekanta än som vänner.
Vad är egentligen en vän? Någon man kan lita på? Någon som ställer upp i vått och torrt? Någon som hjälper snarare än stjälper. Någon som i akuta lägen kan sätta mig först, t.o.m. före sig själv? Någon som lyssnar? Någon som skrattar med, inte åt? Någon som kan säga nej om det inte passar?
Finns många kriterier. I går fick jag en strålande förklaring. På varför en av mina närmaste vänner vill vara min vän. Hon sa ungefär så här: Därför att med dig känner jag mig totalt avslappnad. Jag kan vara mig själv till 100%. Ingen ansträngning krävs. Jag bara är när jag är med dig.
Bra sagt P!
Så underbart skönt det är att bara vara. Mera sån´t till folket!
Dottern min är bra på det. Att bara vara. Jag försöker ta till mig hennes inställning till livet och allt det rymmer. Inte alldeles enkelt. Jobbar på det.
Hennes inställning i dag var att: Det är väl klart man ska rösta! VARJE gång man FÅR rösta så SKA man! Sedan om jag trodde att EU-valet inte var hennes melodi, så trodde jag alltså fel. Hon hade bestämt parti också. Utifrån viss info hon fått någonstans. Ett parti som var helt ok för mig.
Ja, ni skulle ha sett oss! Dottern skjutsandes mig på sin rullator, jag med kryckorna i högsta hugg. Dagens goda gärning blev att samtliga i vallokalen fick sig ett gott skratt. Framförallt när de insåg att det inte var jag som skulle in bakom skärmen.
(Ska väl tillägga att jag lämnat min röst i en annan vallokal...)