Vintage

Väster. Eftersom jag skrev om hattaffären  så är det inte mer än rätt.  I dag nämner jag en annan pärla. På väster. I princip granne med hattarna.
Det handlar om vintage.  Vintage Gamla gatan.  Heter nog så för att den först låg just på Gamla gatan. Mycket bra namn faktiskt.
Omnämnd bland de bästa vintage-butikerna i Sverige!
Fantastiska kläder och kreationer. Står för 40-tal till 70-tal. Tar emot på kommission. Tjejerna i butiken är noga med vad de tar emot, vilket jag fått erfara. Men det är bara bra. Ska det vara så ska det vara. Inga nymodigheter inte.
När jag haltar in i den lilla butiken, önskar jag att jag var typ 20 år yngre. Eller kanske 30 år yngre t.o.m.
Vintage is da shit. Tycker jag. Men - mycket av det som hänger i butiken....sorry; men jag kan inte ha det! Inte pga storleken, utan just för att det är vintage. De allra flesta klänningarna är såååå snygga. På en yngre tjej. När jag tar på mig vissa av kreationerna - ja, då ser jag verkligen vintage ut. Inte på ett bra sätt alltså. Jag blir en tant istället för den hippa tjej jag föreställde mig. Ser ut som om jag hittat något i garderoben bara, inte som om det var meningen som ett mode- statement.
Åh, vad jag önskar att vintage varit ett begrepp på min tid, då på 70/80- talet. Då skulle jag kunnat bära upp vilken 40/50-talsklänning som helst. Och sett ut som det var meningen, om ni förstår hur jag menar?
En liten tröst är att nu har jag något att lämna in  på kommissionen....ett material som nu kommit i ropet efter många år i träda. Koppar. Återfinns i både mode och inredning.  Jag har en del i gömmorna. Sparar väl någon pjäs; men attans vad här ska putsas!

Bara därför att....

En liten händelse. I mitt liv. Som kan bli en anekdot. Kanske
Söndag kl 17.30. På cykel. På hemväg från lilla mamma. Tanke: jag cyklar förbi hattaffären här i mitt grannskap. För att kolla öppettiderna. För att jag behöver/ vill ha någon form av solhatt. 
Har tidigare noterat att öppettiderna står på en skylt på dörren. Cyklar sakta förbi. Ingen skylt syns. När jag kommit några meter förbi dörren slår det mig: dörren var ju öppen! Söndag kväll? 
Cyklar tillbaka. Jodå, öppen dörr. Stannar för att se öppettider-skylten. Någon säger: Vill du komma in?
Det är ägarinnan. En tant i mina ögon, kanske 10 år äldre än jag.  En dam. 
Damen säger att hon är där för att göra bokföringen. Och för att packa upp. En leverans. Jo jag tackar jag! Golvet i den lilla lokalen är lika täckt av kartonger, som väggarna är täckta av hattar. 
Jo, säger jag och sätter mig på en kartong, jag letar efter en hatt att ha på stranden.
Aha, då ska vi se - säger damen och börjar leta. Både på väggarna och i kartongerna. Bland allt så vet hon förstås var hon ska leta. Får fram några modeller. Nja, inte riktigt rätt.
Sedan kommer det underbara; Du är ju en pojk-flicka. (Ja, ni läste rätt; en POJK-FLICKA!)
Du ska ha en Håkan Hellström- hatt! 
Måste erkänna att jag inte har koll på Håkan. Inte ens på hans hatt.
Men när damen plockat fram en dylik ur en låda - så rätt! På pricken en sådan jag letade efter. Snacka om att kunna sitt gebit.  Jag tar den, sa jag. Pris?
Ja, sa damen, du ser ju att det är en Wigens. Smakar det så kostar det. Kvalitet.
450 kr.
Oj, sa jag, så mycket hade jag verkligen inte tänkt mig. Medger att jag inte har minsta koll på hatt-märken heller...
Äh, det är söndag, sa damen, och jag har ju egentligen stängt. Du får den för 200!
Taget, sa jag. Nu cyklar jag runt i min Wigenare, som en annan Håkan H.
Dock har vi ju samma i initialer, han och jag. Så det är helt ok.

Under över alla under

Ibland gör man det. Fel. Att göra fel är mänskligt. Fatta fel beslut. Också det mänskligt. Men sååå retligt. Senaste exemplet i raden kommer här.
Miljön är semester. Visby. En ofattbar värme. Gassande sol även kl 18. Ett kort besök i staden. Inte ens innanför muren. Håller oss i utkanten. För jobbigt för kroppen att ta sig fram innanför. Och ännu varmare.
Hungriga. En av meningarna med besöket är att äta. Inte på fin-restaurang. Inte sitta ner. Ni som känner mig förstår. Allra helst en soffa. En mjuk sådan. Med lättare mat att inmundiga. Glutenfri. Utanför muren. 
Ingen lätt kombination. Vi åker runt, runt. Hittar inget som passar. Där jag heller inte behöver gå många steg från bilen förstås.
Till slut säger jag en sak jag sedan ångrar.  "Vi får väl äta på Max då".  Vet att de har glutenfria hamburgerbröd. Och något annat än burgare har de väl? Sagt o gjort. Vi kryssar oss fram i bilen. Parkerar. Haltar ( bara jag alltså) bort till kön. Redan då borde jag stoppat. Både mig själv och sällskapet. Kön är ganska lång. Dock inget mot vad den är bara fem minuter senare. Kön består av barnfamiljer. Värmen inne i lokalen är outhärdlig. Säkert 40 grader.
Vi kommer fram o beställer. Måste säga med övertydlighet: en burgare "bara kött" med glutenfritt bröd, kanske tre gånger . Sedan är det bara att hoppas de förstår. 
Vidare till det jag tror är kassan. Vilket det är, men i kombination med att beställningen plockas ihop. Där ombeds jag och alla andra i kön, att upprepa beställningen. Vafför gör di på detta viset? Finns ingen logik alls. Tjejen som tog beställningen i förra luckan, knappade ju in den på nån dator eller vad det nu var. Borde inte nästa tjej/kassör se den då? Jag fattar ingenting, men upprepar snällt vad jag redan sagt tre eller fyra gånger förut.
Kön växer. Värmen höjs. Irritationen växer. Nu blir det en lång väntan. Kön liksom klumpas ihop där på slutet. Alla väntar. Inte mycket händer. Mer än att en efter en av de som "redan" fått sin mat, kommer fram igen. Klagar. De har inte fått vad de beställt. Jag tänker förstås att den där specialaren till dottern, ja den kan vi ju glömma.
Alla svettas. Dottern ligger över ett bord och gnölar att hon inte orkar vänta längre. Hon är inte ensam. Om att gnöla. Ljudnivån på både barn och vuxna är hög. Gnällig. Många vuxna säger att hit går vi aldrig mer.
Tänker: stackars satar som jobbar här. I värmen. I gnället. Och dessutom i ett system som verkligen inte fungerar. Ungdomar. Tror inte någon är över tjugo.
Men, under över alla under. När vi nästan inte orkar vänta längre någon av oss. Då händer det. Vår beställning anländer. På brickan invid kassan ligger den. Och det är faktiskt mer än ett under. Ett rent mirakel är det. En av burgarna visar sig vara "bara kött, och glutenfritt bröd".

McDreamy, Kurt & jag

Jaha. Igen. Historien upprepar sig. The story of my life alltså. Rubriken på historien är "Det blir inte alltid som man tänkt sig".
Dock skulle det nästan lika gärna kunna stå "Det blir (nästan) aldrig som jag tänkt mig".
Kapitlet i storyn denna gång heter "Sommaren".  Som ju ska vara en tid av rekreation. Batteriladdning. 
Inte den här sommaren.  Efter hjärnkollen följde fem ganska lugna dager. Faktiskt. Lätt att glömma. 
Sedan bröt nästa lilla helvete ut. Ett litet helvete  jag inte tänker ge er detaljer om. Mer än att det handlar om en region på kroppen som är starkt relaterad till min Crohns sjukdom.
Alltnog; jag åkte till sjukhuset i tisdags. I tron att jag skulle få min behandling för just Crohns. Dock hade det här lilla helvetet gett mig besvär under ngr dagar, så jag nämnde det. Inte bra att få behandling om man är drabbad. Av helvetet alltså.
Dr McDreamy kom och tittade. Hummade att det inte såg bra ut. Gick och fångade in en kirurg. En kvinnlig. Har funderat på om han flirtade lite så att hon kom? Nej, han är inte den typen.
Alltnog. Dr kirurg sa att det här måste vi operera. I dag! Det finns inga lediga tider, men vi lägger in dig. Så får vi ta dig under kvällen/ natten. Då var kl 10.30. Ingenting hade jag med mig. Ingenting. Fasta påbörjas. 
Först låg jag i ett förråd till 15.30. Då hämtades jag till kirurgavdelningen. Där var det fullt. Jag fick plats i ett data-rum. Gjorde ingenting. Det var värre med hård sjukhussäng och min rygg. Fick låna varenda ledig kudde.
Droppet stacks fel. Blodet rann. Till slut satt kanylen där, lite på svaj. Gjorde ingenting. 
På kvällskvisten var det dags. Hibiscrub-duschen avklarad sedan länge. Lugnande dryck. Fantastisk personal på operation. Min enda oro gällde operationsbordet. Vet av erfarenhet att de är stenhårda. Uttryckte denna oro, i mitt lummiga tillstånd. Fick ett helt underbart svar: Ja men du förstår Helena, att du har tur. Just det här op -bordet har en Tempur-topp! Va? Men då kanske jag kan få ligga här hela natten, säger jag. Sedan ingenting. Bara skönt o svart! Narkos.
Inte lika skönt är det efteråt. Inte så skönt att gå runt med ett öppet snitt. I den här delen av kroppen som jag inte närmare går in på. Öppet snitt har att göra med tömning.  Så. Nog nu.
Lyckades omboka färjan till den stora ön. Flytta fram ngr dagar. Dock blir ju semestern två dygn kortare. Fyra dygn till priset av sex.
Men det blir ju bra. Om jag läker lite mer.
I dag händer det som inte får hända. Dottern säger: Jag känner att jag har så ont vid armbågen. Känns som om knölarna (knölrosen) är på väg tillbaka.  
Nej nej nej! Det enda jag bett  om sedan senaste utbrottet av dessa knölar är; låt det hålla sig borta över semestern!!!!
Håhåjaja. Ovisst läge nu. Är det någon som inte vill att vi ska få byta miljö alls, denna sommar? Vem? Finns det någon mening bakom? Vilken?
Hjälpmedelscentralen behöver få lite semester. NU! Snälla....
I väntan på att se om vi kommer iväg, har jag sällskap av en kommissarie. Vid namn Wallander. Kurt Wallander.  Senaste och sista raden av episoder är mycket bra. Nu ska jag se fjärde delen av sex. Kurt får mer o mer problem med minnet. Bara det är värt att följa. Hur ska det sluta?

(H)järnkoll

Nu har jag koll. Koll på hjärnan. Känns oerhört skönt. 
Historien började för en vecka sedan. Blev nästan nerklubbad när jag klev ur sängen på morgonen.
Nerklubbad av mig själv. Eller, av min hjärna. Den inte bara sprängvärkte. Oh no, den bultade, högg och skar. Inifrån hjärnan kom alltihop. 
Så höll det på i fyra dygn. Skam den som  ger sig, jag är ju van vid smärta.  Men till slut, i måndags, på inrådan av mina vänner - då kastade jag in handduken. Ringde vårdcentralen. Kl. 07.10. "Tyvärr finns inga telefontider kvar. Vänligen ring 1177".  Kl 07.10???? Hur många hade hunnit ringa från kl 07 när man kan börja försöka?
Ja ja, ringde väl 1177. Som jag förstod skickade de mig direkt till akuten. Dit kom jag i taxi strax före 08.00.
Eftersom jag bevisligen kunde både röra mig och prata, så blev det bara ett blodtryck först.  Det var ok. Sedan vänta tre timmar. Vänta på den enda neurologen. Ledsen var jag. Av smärta och oro. 
Doktorn kom. En mörkhårig, vacker kvinna vid namn Gordana. Jag hörde att hon bröt. Anledningen till att jag skriver det, är att det kommer en twist på det senare...
En bra doktor. Noggrann. Trevlig. När hon gjort hela neurologiska undersökningen säger hon: Jag vill att vi gör en skiltröntgen av hjärnan.
Varför? Jo, för att det kan finnas en misstanke om att ett blodkärl i hjärnan läcker, din typ av huvudvärk kan tyda på det. Då måste det åtgärdas kirurgiskt. 
Varvid Helena bryter ihop.  Får ur mig : men jag får en leverans från Ica Handla 24, en massa mat kl 18! Jag måste hem! Mycket relevant. Fick i detta läge däremot inte ur mig oron för dottern mm. Nej, min hjärna prioriterade Ica. 
 Gråtande väntar jag på denna röntgen. Ser framför mig hur man borrar i skallen, och att det kanske inte går bra?
Skiltröntgen görs. Har gjort det förr, av ryggen. Mentalt är det en helt annan sak när det gäller hjärnan.
Som min räddning kom sedan väninnan G och höll mig sällskap. Återigen väntan. På beskedet.
Ryktet om min oros-nivå tror jag nådde doktorn. När hon öppnar dörren till undersökningsrummet, nästan 8 timmar efter att jag kom in på akuten; så säger hon redan innan hon stängt dörren: Helena, det är bra! Du kan slappna av.
Varvid Helena bryter ihop. Igen. Av lättnad. Av utmattning. (Ingen dryck el föda sedan 07.00).
Nu kommer tvisten. Är ni med?
Det första jag sedan får ur mig är: Men - du pratar ju norska!
Doktorn är från Norge. Min smärtande, oroliga hjärna hade bara registrerat en brytning förut.
Diagnos: alldeles för hög anspänningsnivå i hjärnan ( för mkt på mina axlar), ev i kombination med nå't litet virus.
Behandling: Maxdos extra starka Alvedon dygnet runt. Samt mer lugn o ro i livet. Hmm, det första är ju inga problem.
Har dagarna som nu följt, tänkt mycket på alla de som besökte akuten samma  dag. Tänkt att flera av dem antagligen inte fick lika positivt besked som jag.
Tacksam.

McDreamy

Alltså. Inget gnäll den här gången. Nå'n måtta får det vara. Om det jag skriver uppfattas som gnäll - så är det i betraktarens (läsarens) ögon. I mina ögon är det konstateranden. Alltså. Lika ont i dag. Besök på stadens sjukhus ingick i dagens planering. Det är ju ett ställe jag känner väl till. För väl nästan.  Speciellt tre av husets mottagningar.  
Smärtrehab. Tror jag det heter i dag. Där är jag inte så ofta längre. Avskriven som omöjlig antar jag. Omöjlig att fixa till. 
Ortopedkirurgen. Som jag frekventerar då och då. Trots att jag aldrig fått någon kirurgi, så är jag patient där. För både rygg och fötter. Olika doktorer, samma mottagning.  Livrädd att min doktor Anders snart ska gå i pension...
Medicinmottagning 4. Jag glömmer bort mig och säger oftast mag/tarm-mottagningen. Där är jag ofta. Ofta alltså.  Är det inte behandling med droppet, så kan det vara dags för en koloscopi. Eller "bara" ett läkarbesök. Där känner jag mig hemma, det har jag sagt förut. Men, jag har haft lite otur. Mina läkare har slutat en efter en.  Olika tillfälliga doktorer har avlöst varann senaste åren. Inte bra. Inte okej alls. Inter när man har en kronisk sjukdom. Jag kommer ju att vara patient där så länge jag lever!
I dag hade jag ett läkarbesök. Skulle bli undersökt.  Rump-regionen, det är allt ni behöver veta. 
Doktorn jag var tilldelad känner jag till från ett besök för flera år sedan. Minns att han varken var särskilt trevlig eller särskilt snygg. Men; jag vet att han har stor erfarenhet och tillhör de säkra korten på mottagningen, så jag kände mig trygg.
In kommer han. Så jäkla snygg! Gråsprängd i både hår o skäggstubb. Fräcka glasögon. Snudd på min ålder gissar jag, men vissa är ju åren bara såååå snälla mot.
Dessutom var han idag mycket empatisk. Mycket metodisk och pedagogisk i sitt prat. Ägnade även en stund åt att fråga in sig om mina fötter. Aldrig någon magdoktor som brytt 
sig förut. 
Det blev liksom lite jobbigare att ligga där med rumpan i vädret....men det är bara att bita ihop.
Som en väninna sa :En snygg doktor piggar alltid upp allmäntillståndet!
Och det bästa av allt! Återbesök hos samma doktor i september!

Tryckutjämning

En gång i tidens början, eller snarare i bloggens början, lovade jag mig själv. Att det inte skulle vara en gnällblogg. Inte en smärtblogg. Framförallt inte en smärt-gnällblogg. I dag finns risken att den är det.
I dag är en överjävlig smärtdag. Fötterna håller inte att stå på, känns som om de brinner upp. Och inte blir det bättre när jag vilar. Har känt att det varit på gång några dagar. En försämring. Borde väl inte tagit ett enda steg. Klarar inte det. Det är ju inte direkt så att jag tar en promenad. Eller ger mig ut på shoppingrunda. Nej, inte ens in på Ica. Men ändå har jag väl belastat för mycket. Helt enkelt gått för många steg här hemma. Och då är trots allt bloggen en ventil. Försöker hålla masken inför folk, iaf lite grann.  Men inte inför bloggen. Just nu känns det som att jag inte orkar med den här smärtan längre. Inte när den är så här kraftig. Tänk om det fanns ett piller. Ett akut-piller. Att ta när det är så här. Som värst. Och jag tror direkt att den alltid kommer att vara så här. Över 10 på en 10-gradig skala liksom. Jag ber till högre makter att det inte är så. Att smärtan åtminstone klingar av något. Kanske kan den göra det om jag bara håller mig stilla? Tyvärr klarar jag inte det så länge. Varken mentalt eller fysiskt . Då börjar ryggen höra av sig direkt. Så, det är ett Moment 22 ur verkliga livet. 
Försöker tänka: undrar vad som finns bakom nästa krök? Kan jag bli bättre? Kan jag promenera igen? Eller åtminstone ta en cykeltur utan att fötterna blir ännu ondare av att trampa. Tankar om att semestern måste ställas in. Osv. Osv. Osv.
När man inte har ont under fötterna. Då tänker man inte alls på hur många steg man tar. Jag har inte räknat mina, men vet att efter ca 20 steg - då är det kört. Smärtan slår till. Och det värsta är nog att den inte ger sig, inte när jag slutar belasta heller. Men det har jag nog redan sagt.
Tur att jag är ensam i kväll. Är inte rolig att umgås med nu. Svarta hålet - here I come!  
Tror jag ska öva lite på handstående/gående. I kväll.