Vintage igen

Ett kort litet inlägg. Om vintage. Återigen.  Har skrivit om det förut. Jag gillar det helt enkelt.  Både att kunna ge mina gamla saker ett nytt liv. Hos någon annan. Och förstås hitta nygamla saker till mig. Vilket inte alltid är lätt.
Men det här att lämna bort mina saker. Inte alltid helt lätt det heller. Jag har upptäckt att jag har starka band. Till saker. Affektionsband. Affektionsvärde, ni vet. Inte värt mycket i pengar. Men i känslor. I minnen.
Det jag lämnar nu är en del saker från mammas och pappas hem. Och från min mormor! Jag har t.ex. en kaffe-servis efter mormor, som jag inte använt på säkert 10 år. Fast den är väldigt söt....
Jag har en annan kaffe-servis från mamma, som jag aldrig använt. Fast den är väldigt söt...
Faktiskt har jag en kaffe-servis till. Från mamma. Som jag använder då och då. Det borde ju räcka kan man tycka, i muggarnas förlovade land.
Jag var på min älskade vintage-affär (Gamla gatan ni vet) och visade en kopp från varje servis. Hade förhoppningen att de bara ville ta in en av dem. Så valet blev lätt för mig. Men icke. De ville ha båda serviserna. Så nu våndas jag här. Med mina överfulla skåp. 
Jag nämnde också mormors persian-päls. Som hänger i mitt förråd. Har hängt där nu i tre år. Före det hängde den i mammas förråd i dryga 20 år. Inte använd sedan mormors tid.  Jaa, förra året sålde vi mycket persian, sa vintage-tjejen. "Kom hit med den!"
Ok, jag ner i förrådet. Det här blir enkelt, tänkte jag. Den här tunga, gamla pälsen är ju verkligen inget jag kommer att sakna.  Gillar inte ens att djuren får sätta livet till ibland för sådana här. Och persian, är inte det t.o.m. ofödda djur?  Nej, det här blir en enkel match. Och mormor som var så liten och rund, pälsen kan ju vara långt ifrån lagom.
Sedan gjorde jag misstaget. Att prova den. För skojs skull, bara.  Tung? Ja visst. Lite dyster? Javisst. Passar den? JAVISST! Den sitter som en smäck på mig! Attans också. Det var inte bra. Ska jag nu få separationsångest för en päls? Som inte ens är särskilt mycket mormor för mig.
När skulle jag rimligen komma cyklandes i en persianpäls?! När det är minus tjugo kanske?  Tveksamt.
Nej, nu går den bort! Den får bara hänga till sig lite först, här i hallen...

Unna

Unna. Unna sig. Att unna sig. Undrar var det uttrycket kommer ifrån?  Betyder för mig att ge sig själv en belöning. Av något slag. Ett litet erkännande liksom. En guldkant, bara sådär.
Vissa personer är så bra på att unna sig. Blinkar inte ens. Funderar inte ens. Bara unnar  sig om tillfället kommer.
Det kan handla om att spontanköpa den där klänningen som sitter så himla snyggt. Trots att det kanske finns flera klänningar i garderoben?
Eller så kan det vara så enkelt som att mumsa i sig den där chokladkakan fast det bara är torsdag. Eller tisdag.
Och att ta en bulle när det bjuds. 
Ibland handlar det alltså om att unna sig en extra kostnad. Vilket i sig är svårt med min ekonomi.
Men att ta den där bullen då? Nja, då handlar det om två saker. Den ena anledningen till att jag säger nej är min onda mage förstås. Inta alla dagar den vill ha bulle. Då lyssnar jag förstås på magen.
Ibland, de dagar magen säger ja - så säger jag oftast nej i alla fall. Unnar mig inte. Inte om det är en vanlig vardag.. Helt andra bullar på helgerna. 
Tror att det handlar om att har jag bestämt mig, så  har jag bestämt mig. Det är mitt val, även om det gör mig till en till tråkigare person.
Handlar det om min sedan länge, länge avklarade anorektiska period? Möjligt. Jag vet inte.
Kan ju tycka att jag borde avstå även  på helgerna då...? Men det är klart, kan man som jag inte träna, inte ens ta en promenad - ja då gäller det ju att verkligen balansera intaget.
Strunt samma. Jag och magen mår bäst av en kost med så lite socker och fett som möjligt. Typ 4-5 dagar/veckan. Märkligt. 
Men åhhhh så gott det är att ta den där kladdkakan på fredag ! För att inte tala om godispåsen på lördag! 
Så, jag KAN ju unna mig. Bara inte till vardags. Kanske är det så att jag tänker att jag vill spara min lilla guldkant till lediga dagar? Kanske. Fast när jag tänker efter är det väl på måndagkvällen man kan behöva lite unnande?
Just den här hösten behöver jag inte fundera så mycket på det där ekonomiska unnandet. Den här hösten unnar jag mig en rotfyllning och nya däck till bilen.
Hmm....undrar om jag ska göra en liten äppelpaj i kväll? Det är ju ändå onsdag. Nästan helg.

På resande...

På resande fot. Så säger man. Undrar hur jag ska uttrycka mig?  Om jag reser, så inte är det med hjälp av fötterna.
Nej, det krävs annat.   I form av assistans på olika sätt.  Alltså, inte av något assistansbolag. Inte heller av någon anställd assistent. Inte än.
Hittills klarar jag mig med hjälp av assistans av N. 
Jag har skrivit om detta förr, och ska inte upprepa mig vad gäller madrasser, dynor och cykel.
Det är inte ofta jag är på resande...., men härom sistens var jag på besök i hufvudstaden. Framförallt för att träffa sonen, men också för att trampa runt lite i storstaden.  
Vi fokuserade på söder. Det har gått några år sedan jag senast trampade i stora staden, och på den tiden var cykeln mest ett smidigt transportmedel. 
Nu är det ju min enda chans att ta mig runt.  Jag har ibland svårt att liksom trycka till på tramporna, de dagar när fötterna är som ondast . Då blir min cykling beroende av växel nr 1 och slät mark. Gärna medvind.
Slät mark existerar ju praktiskt taget inte på Söder. Vilket jag nästan förträngt. Växel nr 1 existerar nästan inte heller, på den cykel jag hade med mig.  Lämnade nämligen min bästa hemma, eftersom jag är så rädd att bli av med den. 
Så nej, det var ingen sinekur för fossingarna. Men det gick.
Det som också gick, dock även det med mycket möda och stort besvär, var att äta och fika. Liggande.
Jajamen, även i Stockholm finns det soffor.  Visserligen fick jag ringa runt en del innan jag fick napp. En gullig servitris sa direkt att hon bokade det allra bästa soff-hörnet till mig. Och mycket riktigt!
Lite svårare var det när vi skulle ta en fika på stan. Går ju liksom inte att boka. Men, efter några misslyckade försök, där N får gå in och kolla läget, hittades den optimala divanen. Och den var dessutom ledig. 
Då blev jag så upprymd att jag faktiskt drack en cappuccino. Gjord på helt vanligt kaffe. Som jag inte gjort på flera år.  OMG vad gott det var!
Så nu gör jag reklam på bloggen. Italienska Ciao Ciao vid Hornstull och Café Linne' bredvid Dramaten. Rekommenderas om du vill ligga. Eller ja alltså, MÅSTE ligga. Eller ja....?
Kan förresten rekommenderas för mat och dryck också!

Olika

Vi är olika. Tack o lov. 
De som känner mig vet. Att jag lätt oroar mig. Det gör inte alla. Tack o lov. Jag har lätt att lugna andra. Ganska lätt att hantera andras oro. Dock inte min egen. Inte alltid. Oftast inte.
Jag vistas en hel del i vården. På,olika mottagningar. Med olika personal såklart. En del av dem känner mig. Sådan personal som varit kvar genom åren. En del av dem har lärt sig att läsa av mig. Hyfsat bra. 
Men så händer det ju att jag träffar på nya personer. Så är det för oss alla. Inte som förr. En och samma husläkare. Eller som när jag barn - provinsialläkare. Hette det väl?
Nåja. För att om möjligt göra en lång historia liiiiiite kortare; mitt immunförsvar är inte på topp. 
Jag behandlas sedan många år med mediciner som tar ner försvaret. Immunsuppressiva medikamenter. Som är bra för min sjukdom , mindre roliga bekantskapen Crohn. Dock säger det sig själv att ett fungerande immunförsvar vore bra att ha. Speciellt i ett yrke där jag vistas nära yngre barn.
Så. När jag mådde pest och pina härom veckan,och till slut tog mig till vårdcentralen. I ett sådant läge kan jag inte räkna med att träffa den doktorn som jag är listad hos. Inte när jag får en tid samma dag som jag ringer. Det förstår jag helt och hållet.
Jag mådde illa. Var yr. Så in i norden trött. En massa konstiga symptom. Den här doktorn var bra, det är inte det som är poängen. Hen var väldigt noggrann. Och när hen såg att jag står på den där suppressiva behandlingen, då blev det ännu mer noggrant.
Men, till en person med min ickefungerande oros-hantering, blir det inte bra att doktorn säger: "jag vill ta de här proverna för att se om du har något elände i levern, gallan eller bukspottkörteln. Så vi ser om det är någon belastning på ett eller flera inre organ."
Då tänker inte jag; aha, kanske lite gallsten! Oh nej, då tänker jag: något malignt har invaderat mina inre organ. Och växer där nu.
Lite så tänker jag.
Inte blev det bättre av att hen också sa:" Vi ringer FÖRE helgen bara om det är något mindre bra med dina prover. Annars hör vi av oss nästa vecka."
Jaha. Jag vågade knappt titta på telefonen när det ringde. 
Sedan ringde de inte alls, inte efter helgen heller. Och tänk; inte ens då slappnade jag av. Nej då, man har ju hört talas om viktiga provsvar som kommer på avvägar, eller hur?
När jag till slut inte stod ut längre, ringde jag upp. Det visade sig att det var inte provsvaren som kommit på avvägar. Det var doktorn. Men det är en annan historia. Och proverna var ok!

Friends

Vänner. En del av mitt inte helt okomplicerade liv. En stor del. En del där jag känner mig väldigt rik. Jag har många vänner. Nära vänner. Och lite mindre nära, men ändå väldigt goda vänner.
Friends. Tv-serien. Som också är en kär gammal vän. Går att se även nu, repriser hela tiden.  Jag, som älskar snabba repliker o att slänga käft, ja ni förstår ju att jag gillade/gillar Friends. Inte bara pga replikerna, utan framförallt pga vänskapen. Som klarar i princip allt. 
Jag har alltid varit rädd. Rädd att en vänskap ska försvinna. Försvinna för att den inte är jämlik. Inte så att ena parten är MER vän än den andra, utan för att ena parten inte kan delta på alla sätt, inte klarar att göra saker, behöver hjälp. Svårt att räkna ut vilken part som är jag....?
Men, på senare tid har jag lärt mig. Att det faktiskt inte är så. Att vänner ställer upp. Att jag  vågar be om hjälp. Att jag kan ge något tillbaka, trots att jag inte kan gå med på promenaden. Eller följa med på resan. Eller träningen. Eller flytt-bära. 
Jag kan tillföra annat i vänskapen, går inte in på det. Men jag börjar lära mig att lita på att vänner stannar. Trots allt.
Jag tänkte efter lite. Över mina vänner. Och tanken upptäckte att jag är "medlem" i ett antal  grupper. Eller sammanhang kanske är ett bättre ord. Här är några:
BBB .
HHH.
AW-gruppen.
RUT/Karin Karlssons Vänner.
Övriga medlemmar i dessa konstellationer vet vad namnen står för, det får räcka så.
Men - förutom dessa små föreningar, är jag även välsignad med nära vänner i singular.
Här i hemstaden. På västkusten. I Västergötland/Småland. I Stockholms-trakten. 
Vänner som jag kan prata med allt om. Fantastiskt!
Även om några arbetskamrater ingår i någon av ovan nämnda grupper, så måste ändå sägas: jag har en hel drös med underbara kollegor också!  Mycket viktig faktor!
Så, på många sätt är jag en rik person. Det jag jobbar med nu är att försöka fördela mina små rop på hjälp. Bland alla dessa. Så jag inte tröttar ut en i taget. Det är min strategi.
Jag vill ju ha dom kvar, inte för mitt behov av hjälp, utan för själva vänskapens skull.
Förresten, någon mer som sett Friends? Jag vet att jag egentligen var för gammal, kanske var jag över 40 första gången. Friends-karaktärerna är väl 30, eller?
Men - jag kunde aldrig låta bli att försöka fundera ut vem av dem jag ville vara? Eller vem av dem jag faktiskt var?
Rachel? Monica? Phoebe?  You tell me! Känns helt ok vem av dem du säger!

Länk

Jag läser. Är en läsande person helt enkelt. Läser mycket. Fick en bok av en vän. En Läs-dagbok. Där skriver jag upp alla böcker jag läser. Med titel, författare, datum och en kort, väldigt kort, recension. Kul. Praktiskt att kunna titta om jag läst något av den författaren förut. Vad jag tyckte. Ibland har det faktiskt hänt att när jag tittat har jag redan läst boken jag just lånat hem. Det säger ju en del. Om mitt minne? Nja, jag tänkte snarare att det säger en del om boken. Att den inte fastnade. Inte var något att minnas.
Jag räknade i kväll. Hur många böcker jag läst hittills i år. 32 st. Inte så illa pinkat. Men jag har nu tid. Ibland. Vissa dagar blir det 50 sidor. Andra dagar bara två.
Funderar över böcker. Över läsningen. Inte som fenomen, men som länk.
Om man läst samma bok, då har man en del gemensamt. En öppning till samtal. Framförallt när det är en bok som fastnat.  En länk mellan två, eller flera personer.
Ibland tänker jag att jag nog borde vara med i en bokcirkel. Men kroppen säger oftast nej. Tyvärr. Kanske kunde ha den hemma i soffan. Bokcirkeln alltså. Och kroppen också då förstås.

Ger mig lite cred...

I kväll är jag stolt. Faktiskt rent av lite mallig. I dag har jag klarat av saker. Som egentligen ligger utanför min comfort zone.
Jag har:
1. Installerat nytt bredband.
2. Installerat min Tivo, " ett nytt sätt att se på tv."
Att det ligger kablar över hela golvet bryr jag mig inte om. Inte i kväll. Allt fungerar.
Men, som sagt, kablar är det. Ett tag höll jag på att bli tokig. Sablar va kablar!
Antennkablar. Nätverkskablar. HDMI-kablar. Strömkablar. Antenn-adapter. You name it.
Tyvärr hade säljaren, Baris ni vet, glömt att nämna att jag behövde en " brygga" för att använda Tivon trådlöst. Bredbandet är ju trådlöst, och jag vill slippa  så många kablar som möjligt. Tyvärr har de satt Com hem- uttaget på ett jäkligt korkat ställe i lägenheten. Korkat långt från tv:n. Eller....är det jag som möblerat korkat?
Nåväl, när jag insåg det var det bara att ringa Com hem och beställa en dylik brygga. Kruxet är förstås att den inte kommer förrän om 3-5 arbetsdagar. Hmm....jag har väl några bra egenskaper (?) men tålamod är inte en av dem.
Eftersom jag fattade att jag kunde köra med nätverkskabel, men inte hade någon som var tillräckligt lång, så gällde bara en sak. Svälja lite hostmedicin, ta fram cykeln, kryckorna i högsta hugg och inhandla en kabel på närmaste teknikaffär. Sagt och gjort.
Så, nu ligger den kabeln tvärs över golvet också. Men, som sagt, jag bryr mig inte. Inte i kväll. Allt fungerar. HUR det fungerar har jag ingen aning om. Jag har lyckats koppla ihop allt rätt tydligen. Instruktions - böcker/ texter är så nära ett hatobjekt jag kan komma. Men det var bara att bita i det sura äpplet. 
Lite stressad var jag ju av att jag o denna märkliga tingest, Tivoboxen, har gratis ViaSat Film en kort period. Måste ju utnyttjas. Jag har redan sett en bra film i kväll. "The butler". Rekommenderas.
Nu återstår bara att lära sig alla funktioner på boxen. Jag kan tydligen spela in en massa kanaler medan jag tittar på en annan. Jag kan pausa i tv-program i realtid. Jag kan tala om för boxen att jag vill se filmer eller serier med George Clooney. Och en hel drös andra funktioner. 
Men, han får vänta någon dag. George alltså.