För ngn vecka sedan fick dottern rosor. Efter en show hon deltog i.
- Åh, jag älskar rosor! Så sa hon då.
Denna vecka är hon sjuk. Alldeles uppsvälld i den stackars kroppen. Full med stora, röda, varma knölar. Ont ont ont.
- Jag hatar rosor! Så sa hon i dag när jag var där.
- Men titta, va fin rosen är som du fick förra veckan, sa jag.
- Jamen jag hatar ju inte den rosen. Bara knölrosor.
Ja såklart. Den här sjukdomen hon har från och till. Den benämns ju knölros. Solklart och logiskt. Som nästan alltid med henne. När jag får tänka till en sekund, så har hon nästan alltid en poäng i det hon tänker och säger.
Jag är fullt medveten om att det är speciellt att ha ett barn som är så speciellt. Ett vuxet speciellt barn, är ännu mer speciellt att ha. Och är det här speciella barnet också speciellt mycket sjukt, och har ett speciellt hjärtfel. Ja, då blir man kanske extra orolig.
Men - visst är det så, att när ens barn är sjuka, så stannar liksom livet upp? Nästan så man slutar andas en stund.
Oavsett vilken sorts barn man har. Inget annat än att barnet ska bli friskt, spelar längre nå´n roll.
Och jag vet att många föräldrar varje år, förlorar sina barn. Små som stora. Det är en tanke som inte går att ta in. Så jag väljer att inte göra det. Jag väljer att fokusera på cortisonets effekt på den uppsvällda kroppen. På att knölarna, de hatade rosorna, faktiskt är lite mindre till både omfång och rodnad i dag.
Så fokuserar jag en stund på att sonens allergi faktiskt inte är värre i år än andra år.
Så glider fokus helt plötsligt över till frågan om vad jag ska plantera i blomlådorna. Vad som helst utom rosor.
Jag tar ju mina cykelturer. Är jag i form, blir det flera om dagen. En del korta. En del lite längre. Ofta cyklar jag över stadens gator och torg, antingen på väg bort eller hem. Nu när sommaren slagit till med full kraft, ja det är folk överallt. På sta´n alltså. Precis överallt.
Mest förstås på alla uteserveringar. Men i dag såg jag folk ( ja, en kille i 20-årsåldern, ensam, men ändå - folk) på ett lite udda ställe. Men är man soldyrkare så är man.
Han låg och lapade sol. Som så många andra. Men den här killen låg mitt på en gångväg. En gångväg som inte var asfalterad. Mitt på gruset låg han. Precis bredvid honom bredde gräsmattan ut sig. Varför i hela fridens namn låg han inte där? Utan på gruset? Kanske en fakir? Eller kanske hade han ont och använde gruset som spikmatta? Vad vet jag.
Min cykelväg gick parallellt med gångvägen, så jag var nära.
Jag var också nära att stanna och kolla om han levde. Men han låg ju där och läste i solen, så jag förmodar att han var vid liv.
Och när jag cyklade vidare såg jag en skylt. "Beträd ej gräsmattan".
Det finns hopp om dagens ungdom...
Matchen gäller varken hockey-VM eller Champions League. Inte heller stackars ÖSK.
Den här matchen gäller tre olika känslor. Ibland är det svårt att avgöra vilken av de tre som gäller. Just nu. Vilken som ligger högst upp i tabellen.
Jag tänkter på Vemod. Jag tänker på Nostalgi. Jag tänker på Sentimentalitet.
Om man tittar i Svenska Akademiens står följande:
Vemod - längtansfull, sorgsenhet
Nostalgi - melankolisk längtan tillbaka
Sentimentalitet - gråtmildhet
Då tänker jag att sentimentalitet är det jag känner när jag ser en film som gör mig berörd på ett sorgligt sätt, eller samma sak med en bok förstås. Allra mest en film där någon ung och cancersjuk förlorar kampen. Eller barn som far illa.
Nostalgi är ju ett ord vi svänger oss med lite hit o dit. Så fort vi upplever något som vi känner igen från förr. Särskilt om det är något vi tyckte om. Då för 20 år sedan. I mitt fall kanske en låt med Nationalteatern eller Roxy Music.
Vemod. Det är det svåra ordet. Det tyngsta ordet. Av de tre.
För mig är vemodet lite av en känsla som sabbar glädjen. Något som lägger sig som ett filter över en ev glädje. Men det borde inte behöva vara så. Inget farligt med att vara sorgsen. I alla fall inte då och då.
Om man ibland inte känner vemod, kanske man heller inte kan känna glädjen däremellan?
Med mig är det nog så att vemodet ofta tar över. Tyvärr.
Jag tror ändå det är viktigast av allt att veta VARFÖR man känner vemodet. Gör man inte det, då ligger nog depressionen där och lurar.
Nu snor jag några rader från Tomas Sjödin:
"Vemodet kokar ner livet, reducerar det så att bara det viktigaste blir kvar. Och vemodet förhöjer smaken."
Precis som en riktigt god sås har som uppgift. Tänk gravad lax utan såsen. Tänk pepparrotskött utan såsen. För att inte tala om lutfisk utan såsen. Det går ju inte.
Alltså - vemod är en svår, men nödvändig känsla.
Jag bestämmer mig här och nu: Jag är inte rädd för vemodet. Kom an bara! Och skulle vemodet vinna matchen, då är jag en mycket god förlorare.
Som det känns nu innan, så blir detta ett ganska spretigt inlägg. Jag känner mig spretig. Är liksom både här och där. Både fysiskt och mentalt. Det är ganska ansträngande att spreta så här. Jag brukar säga att "om jag bara inte hade så ont, så skulle det inte vara så jobbigt med allt annat". Kanske är det inte sant. Det skulle säkert vara jobbigt i alla fall. Spretigt.
En av mina kollegor säger då och då till mig att allt sker av en mening. Allt som händer i livet har en mening. Åh - jag önskar jag kunde känna så. Jag kan t.ex. inte förstå meningen med kronisk smärta? Dock vet jag att kollegan menar i djupare mening på nå´t sätt.
Däremot försöker jag i mina ljusa stunder tänka att det på något sätt var meningen att dotter K skulle komma just till mig. Med alla sina hinder, med också med alla sina möjligheter.
Men nu har jag en ny fråga om mening.
Vad är meningen med en begynnande demens? Eller demens what so ever? Den frågan vill jag ha svaret på. Eller kanske vill jag inte det?
Jag hörde någon på radio säga ungefär så här: Kanske är det så att när man blir gammal och skröplig, så ska/bör man lämna plats åt nya liv på jorden. Lämna sin plats till förfogande liksom. Sin plats på jorden. Inget konstigt i det. Kan låta som ett visdomsord.
Men - till saken hör att den som sa detta - i samma månad som hans gamla mamma gick bort, fick han två nya barnbarn.
Så då förstår jag tänket.
Eftersom jag inte har några barnbarn i sikte (vad jag vet), tänker jag att lilla mamma kan få vara med ett tag till. Ha kvar sin plats.
I dag får jag visst - inte till nå´n twist. Bara ett litet rim på slutet.
Jag har en relation med ett land. Ett annat land än Sverige. Landet Korea. Syd-Korea. En relation på flera sätt.
Det största och viktigaste sättet har naturligtvis att göra med den älskade sonen. Nu är det snart 25 år sedan han kom, så långt bort ifrån. Och blev min. Ja, inte bara min, men ändå.
Även det ett fantastiskt sätt att få barn. Jag vet, eftersom jag provat det "vanliga" sättet också.
Dock är det jag som är mest nyfiken på landet Korea. Mer nyfiken än sonen. Jag läser då och då på lite grann. Om vad som händer där borta. Om kulturen.
Dottern frågade häromdagen; vad håller dom på med i Korea? Jag hörde att dom skjuter nå´t upp i himlen, som man inte får? Som tur var kunde jag ju förklara att det inte var det landet som brorsan är född i...det kändes bra.
Men jag har sedan millenium-skiftet även en annan sorts relation med det landet.
År 2000 köpte jag min första lilla korean. Förutom sonen då. Som ju även han kostade en hel massa pengar. Men han har ett betydligt större andrahands-värde, det vill jag lova!
Jag inhandlade en liten Hyundai, den allra minsta modellen som fanns. En guling, förstås =).
Det var kärlek vid första ögonkastet.
Visserligen var den liten, men varken sonen, dottern eller jag är särskilt högresta personer. Det som var ett extra plus, var ju att den var hög. Sonen som då var punkare, gillade detta faktum. Han kunde nästan sitta rak i bilen, trots den höga tuppkammen.
Det som var mindre bra, upptäckte jag efter några vintrar utan motorvärmare/kupévärmare.
Min lilla gula pärla frös ihop. Startade inte. Gick inte att öppna. Inte kompatibel med minus 10.
Sonen förklarade detta faktum med: Det vet du väl mamma, att vi koreaner inte är gjorda för vintern!
Han är lika inkompatibel med svenska vargavintrar han. Kan det ha att göra med ursprunget?
Med "Made in Korea". Som f.ö. var den första tatuering han gjorde. Made in Korea, och en rad med tvättråd. "Fintvätt. Tvättas med likande färger" mm. Fyndigt, tycker jag.
Nu är jag inne på min tredje korean, inklusive sonen. En lika liten, men inte lika hög. Och den här är röd. Och den står i varm-garage, och trivs. Helenas lilla röda. Den är ju nästan från Kina...
Innan jag loggade in för att göra det här inlägget, var jag övertygad om att det skulle ha med civil-kurage att göra. Nu är jag inte så säker längre. Kanske har det inte ett dugg med det att göra? Vad är civil-kurage? För mig är det att våga stå upp och säga ifrån. Om/när jag ser någon som gör eller säger något som är kränkande eller på annat sätt skadar någon annan. Så, ja kanske var det civil-kurage. I miniatyr. Det krävdes inte någon större dos av mod av mig. Haha, inget mod alls faktiskt.
Så här var det.
Min hyresvärd är stadens största. Den som man i forna tider kallade Allmännyttan, underbart ord. Min hyresvärd har ett system. När de eller någon hyresgäst hittar cyklar eller andra föremål på gården. Alltså sådant som ingen känns vid, inte känts vid på lång tid. Som bara står och skräpar. Är i vägen. Tar plats. Ja, ni fattar. Då träder systemet i kraft. Hyresvärden sätter en gul lapp på föremålet. Där står ungefär att Om inte denna tas om hand av ägaren senast då o då, beslagtas den och bortfraktas. Helt ok, tycker jag.
På min gård finns en garage-länga, som inte används.Inte till garage. Den ska rivas, sägs det. Har sagts så i några år nu. Under tiden används den till att härbärgera en massa sådana här bortfraktade, beslagtagna föremål. Framförallt cyklar.
Sedan jag flyttade in för 2½ år sedan, har det på gården stått en stor, klumpig och mycket udda cykel. Ingen har någonsin använt den, och den tar stor plats vid cykelstället. Alla jag träffar på där ute, kommenterar denna cykel - bort med den! Den tillhörde tydligen någon som bodde här längre tillbaka.
Så, en dag mötte jag en av hyresvärdens folk. Han höll på att stuva in upphittade saker i garage-längan. Då slog jag till och påpekade denna cykel. Att den nog kunde platsa i längan nu.
Men - då träder systemet i kraft, som sagt. En lapp hamnade genast på cykelns sadel. Och har nu suttit där i ca en månad. Jag vet inte vilket datum för bortfraktande som är angivet. Det är ju dock ingen längre sträcka att frakta den, ca 10 meter till längan.
Nu till civil-kuraget. Eller vad det nu var.
I går em tittade jag ut genom fönstret. Jag såg ett gäng killar i 12 års-åldern. Från en annan gård. Högljudda. Det stör mig inte, barn är barn. De måste få låta.
Men precis när jag tittade ut, så upptäcker de den där gula lappen på sadeln. Jag ser att de läser (roligt att se att de kan!) och ser också på den störste av dem; att nu ska vi hitta på nå´t...Så de drar loss lappen och fäster den på en annan cykelsadel i cykelstället. Inte på min dock, men på cykeln bredvid min.
Hmmm. Ett ganska påhittigt practical joke. Men jag tänkte med förskräckelse på om jag skulle komma ut och hitta MIN cykel bortfraktad! Eller, INTE hitta cykeln då förstås. Jag skulle tro att den var stulen så klart. Jag skulle inte anklaga hyresvärden. Jag skulle inte be att få titta i garage-längan. Nej, jag skulle polisanmäla stölden. Det har jag förvisso gjort vid minst tre tillfällen under senaste åren, till ingen nytta. Men ändå. Det är ju det man gör.
Alltnog.
Jag grunnade en stund. Grabbarna gick iväg ca 20 meter bort, till en gungställning. Fortsatte att vara högljudda där istället.
Då gick jag ner på gården. Ut till cykelstället. Såg att åtminstone en av pojkarna observerade mig. Jag rev loss lappen. Då hör jag att han som sett mig säger något. Han får till svar av den störste: "Muckar du eller?"
Jag svarar i hans ställe; att det är nog mig han menar. Detta säger jag samtidigt som jag sätter tillbaka lappen där den hör hemma, på den klumpiga cykeln som ingen äger.
"Jag sätter tillbaka den här,där den satt förut. Tror inte att den som äger den här andra cykeln, skulle bli så glad om den var borta rätt vad det är. Eller hur, tänk er själva!"
"Ok", muttrar ledar-grabben.
Det var allt. Nöjd med mig själv gick jag in igen. Pojkarna drog iväg. Skönt tänkte jag, för en sekund måste jag erkänna att jag trodde de skulle komma in o leta efter mig.
Ordningen återställdes dock efter mindre än en timme. Då var det högljudda gänget tillbaka på "min" gård, och sköt stenhårda skott mot garage-längan. Tänk positivt nu, Helena.
Jag tänkte att det kanske är bra, skjut ännu hårdare. Då kanske längan rasar, och hyresvärden blir äntligen tvingad att göra något åt gården.
När jag var liten, näe jag menar när jag var ung. I alla fall yngre än i dag. Då myntades ett uttryck. Jag minns faktiskt inte om det var av mig själv, eller möjligen av N. Det jag minns var att jag sedan under många år hade detta uttryck som nå´t slags valspråk. Kanske att ta i, men ändå. Som ett signum.
"Fort men snabbt". Visserligen lite av en tårta-på tårta, men väl så bra som "För Sverige i tiden".
De där tre orden beskrev mig ganska bra. Varför var jag så snabb? Varför skulle allt gå så fort? Visserligen tog jag en del medaljer i grenen 60 meter, på Skolmästerskapen i hemstaden. Nu vill jag ju inte tro att det var det enda positiva med snabbheten. Jag har alltid varit relativt snabbtänkt. Snabb att komma med idéer. Som helst skulle testas NU. Inte i morgon. Snabb/rapp i käften också. Det kan ju vara positivt i vissa sammanhang.
N brukade ofta säga att han inte hann med i mina tankar, det gick för fort. När han skulle replikera på nå´t jag sagt, framfört eller undrat - då var jag redan i nästa tankebana. Säger han så idag? Oj, det har jag inte tänkt på. Måste kollas upp.
Jag minns när jag började jobba i skolans värld. I skolans korridorer. Hårda golv var det på den skolan. När jag kom i korridoren hördes mina steg. Det gjorde väl allas, men mina liksom kändes igen pga - just snabbheten. Småspringande, inte gående. Så ådrog jag mig förstås benhinneinflammation...
I dag är jag mer : "Fort men inte snabbt". Jag vill gärna tro att jag fortfarande är rätt kvicktänkt. Men jag vet ju att jag inte är så snabb i fötterna direkt. Alltså tänker jag fort, men rör mig inte så snabbt. Eller tvärtom. Och så äter jag väldigt snabbt. För snabbt för mitt eget bästa. Undrar om det är en yrkesskada, efter alla år i skolmatsal? Eller om det bara är så jag är?
När jag tänker efter så är jag snabb på fler saker. Jag läser väldigt snabbt. Jag ser t.o.m. på tv snabbt. På svtplay, där jag kan snabbspola. Hit hör väl också egenskapen att aldrig komma för sent. Inte ens till fester. Alltid först, lite före utsatt tid.
Det finns tillfällen då jag tänkt; kanske är det bra att jag har en kropp som är skruttig. Annars hade jag nog varit utbränd innan den termen ens fanns.
Håhåjaja. Det var nog tur att jag fick en dotter som K. Även om det varit en prövning för mitt tålamod många gånger, att inte kunna skynda. Det går inte att skynda med K. Hon är klar när hon är klar, liksom.
