Never ending story

Jag är mitt inne i den. A never ending story. Jag och mitt bredband. Mitt Telia.  Kan mycket väl förstå om detta inte är av intresse. Men jag måste bara skriva av mig lite. Frustration.
Tanken var från början god. Övergå från dyr IP-telefoni/bredband, till Stadsnät via fiber. Med Telia. Jag förstår inte riktigt det där. Är Stadsnät liksom bara "portalen" som allt kommer ut igenom? Och Telia är väl då leverantör av bredband, genom detta Stadsnät? Som kanske inte alls ska skrivas med stor bokstav?
Nåväl. Detta skulle ske 16/9. Personen jag då pratat med, gav mig såklart ett löfte om att det INTE skulle bli något glapp i min bredbands-leverans. Nej då, snarare skulle jag väl ha bredband på två olika sätt några dagar. Omlott. Såklart. Blev det inte så.
Det enda som hittills fungerat, är att det gamla bredbandet faktiskt stängdes ner 16/9.
Utan att det nya fungerade. Såklart.
Nya telefon-köer. "Vill du hellre knappa dig fram, tryck två". Numera knappar jag mig alltid fram. Den där rösten som finns där i luren och ska höra och förstå vad jag säger att jag vill ha hjälp med.....jaja,  I rest my case.
Telia har nu lagt tre (!) beställningar till Stadsnät (stadsnät?).   Jag har uppgett mitt lägenhetsnr ca 14 gånger. Samma nummer varje gång, faktiskt.
Jag "rusade" ut och köpte en router för att kunna köra trådlöst. Allt är inkopplat. Jag ser på nätverkssladden, att det blinkar i änden.
Enda kruxet är att internet inte fungerar. Enda kruxet.
Till slut fick jag det där underbara sms:et från Telia: "Det har blitt nått fel i beställningen av ditt bredband. Vi lägger en ny order nu och det ska vara fiksat i nästa vecka".
Nästa vecka har också den passerat nu.
Mitt näst senaste samtal med Telia resulterade i ännu en felanmälan till Stadsnät. Nu skulle det ju solklart vara i gång senast i dag. Senast, alltså.
Denna dagen inte ett liv på internet. Inte i min dator inte.
Nytt samtal. Lina Englund svarade den här gången, stackars flicka. Jag är sällan irriterad i telefon med folk jag inte känner. Men nu.....fast jag är noga med att tala om för sagda Lina att det är ju inte just henne jag är arg på.
I dagens samtal fick jag så småningom veta att det har brunnit i kablarna hos Stadsnät här i staden! Så just nu är det inte bara jag som har problem.
Det här skulle kunna åtgärdas av Stadsnät först 11 oktober!  Alltså om två veckor. Underbart!
Men det allra underbaraste är att mitt problem ju fanns innan den där kabel-branden, och alltså inte ursprungligen beror på den. Men, och nu kommer det bästa, det går inte att ens börja felsöka hos mig innan brand-eländet är åtgärdat. Alltså - ingen felsökning innan 11 oktober. Säger Stadsnät. Så, kanske är inte felet Telias?
Den här stackars Lina Englund gjorde i alla fall dagen insats. Jag får låna ett mobilt bredband utan kostnad under en månads tid.
Så - I´m back!

Terror

11 september.  Ett datum med dålig klang. I dag tolv år sedan attackerna i USA, och tio år sedan Anna Lindh avled. Svårt att skriva något positivt i dag.
Jag minns som om det var i går, den 11/9  2001. Jag var hemma från jobbet sedan några dagar. Mådde bättre den här dagen, men hostade rejält.
Jag orkade faktiskt vara uppe ur sängen hela dagen. Barnen i skolan. Tanken var att jag skulle packa. Jag skulle på semester. Resa till en grekisk ö. Utan barnen. Dagen efter. 12/9.
Minns att jag gick runt i lägenheten och hämtade saker som skulle med, jag strök några plagg.
Stryker gör jag ofta framför tv:n. Det är en ganska bra kombo. Så även denna dag. Eftersom jag var hemma med hostan, strök jag under dagtid. Hade tv:n på under dagtid. Det var så jag visste. Jag såg bilderna före någon av mina vänner. De fasansfulla bilderna från attentaten i USA. Tror faktiskt att jag såg det andra tornet rasa "live", om ni förstår vad jag menar. Ingen repris, det hände där och då. Medan jag strök en sommarkjol.
Någon svensk reporter började så småningom prata om luftrummet. Att flyg blev inställda. Förstås. Det kändes ju självklart. Hur skulle någon våga sig upp ett flygplan dagen efter? Så, jag ringde mitt resesällskap och berättade vad som hänt. Hen hade inte sett på tv eller hört på radio. Hen trodde att flygen nog skulle gå dagen efter.
Och så blev det. Vår flight avgick, om än försenad pga digra säkerhets-kontroller.
Jag flyger inte ofta, senaste gången var 2005. Mellan resan 12/9-01 och denna tur, hade jag varit uppe i luften NOLL gånger.  Nu  var resesällskapet ett annat, och destinationen var England. Flyg till London och vidare ner till Cornwall. En av mina bästa resor. Som även den var i farozonen.
Dagen innan, alltså 7/7 , hände det igen. Terrorattacker. Denna gången i London. Hur var det möjligt? Att mitt packande även denna gång ackompanjerades av fruktansvärda bilder på tv:n?
Vi kom iväg även nu. Från Skavsta. Jag ska berätta om mina eskapader på flygplatsen 8/7 - 05. Men det gör jag nästa gång, så ni orkar läsa klart.
Summan av kardemumman - kolla med mig när ni planerar en flygtur. Så inte jag har bokat samma datum. Inga bra odds på mina flygdatum....

Tid - återigen...

Den här gången minns jag källan. Var jag hörde detta som jag funderar över. Vetenskapens värld. Det heter väl så?  Tv-program med hon Dyring som program-ledare. Hon som alltid är så snyggt klädd. Förnamnet minns jag dock inte.
Det jag funderar över är vad de sa att Einstein sagt: "Tiden går långsammare för den som rör sig". Hmmm...Jag kan ju tycka att jag cyklar ofta och mycket. Alltså rör jag mig. Enligt den käre Einstein borde jag då tycka att tiden går långsammare? Tycker jag ju då rakt inte. Tvärtom. Tiden går alltför fort.  Förresten; långsammare än för den som då INTE rör sig?  Som t.ex. min lilla mamma. Som sitter där hon sitter. Då borde alltså tiden gå fort för henne? Alla dessa händelselösa dagar på boendet, går de egentligen väldigt fort förbi för henne? Det vore ju på många sätt en välsignelse.

I programmet sa de också, att tänk om det är så att allt som hänt, liksom har sparats i ett arkiv? Och att det då går att plocka fram igen? Inte bara som ett minne, utan som att det faktiskt händer igen!
Om det är så , då kanske den dementas upplevelse av att hennes/hans sedan länge döda föräldrar är här och hälsar på; det kanske faktiskt ÄR så?! Lilla mamma har öppnat sitt tids-arkiv och helt enkelt plockat fram den tiden som var. Fantastisk tanke. Som gör det ännu viktigare att inte försöka övertala någon om att det inte är så.
Förresten, visst heter hon Victoria? Eller Veronica? Hon, Dyring alltså.

Annons

Dags igen. För något jag läste. Minns inte var, men det behöver jag väl snart inte ens nämna?
Dagens ord kom från en äldre person. Kanske handlade artikeln om att bli gammal? Den här personen hade verkligen glimten i ögat. "När jag vaknar läser jag döds-annonserna. Om jag inte är med, så går jag upp".
Då finns ingen anledning att ligga kvar och dra sig. Underbart!
Jag läser också döds-annonserna. Dock tänker jag inte riktigt som personen i artikeln. Inte än. Det kanske kommer.
Det jag reflekterar över är att det är så många unga människor i annonserna numera. I min ålder.  Eller, unga och unga. Det är ju det där jag glömmer bort hela tiden. Att jag faktiskt nu är i den åldern när riskerna ökar markant.
Usch, va´ mycket skit som kan drabba människan. Det är cancer förstås. Hjärtinfarkt. Stroke.  Och så alla andra sjukdomar. För att inte tala om alla olyckor som inträffar.
Det finns många sätt att hamna i en sådan annons.
Jag tänker en del på hur annonserna är utformade. Verserna. Ibland ser jag flera annonser för samma person. Ibland kan det vara de vuxna barnen som har en annons. Och så pappas nya fru och hennes barn som har en egen annons. Sorgligt. Det blir på något sätt ännu sorgligare då. Att på ett sätt befästa att man inte kommer överens. Inte ens i det här.

Hur ska jag slingra mig ur det här domedags-inlägget, tro? Kanske med en av de roligare , ja inte annons, men statement. För samma ändamål om jag säger så.

Ålder - bara en siffra?

Funderar. Över ålder. Kanske har det att göra med att dottern fyllde 30. Tänker på all tid som går. Det gör jag ofta, verkar det som. Oftast är det jobbiga tankar, men inte alltid. Tiden har ju inte  varit fylld av enbart svåra saker.  Saker att ångra. Att ångra att jag gjort, och att inte gjort. Tvärtom. Många bra och roliga, rent av underbara stunder finns såklart i minnet. Men nu håller jag på att halka av banan. Ålder var det. Ordet för dagen. Funderar över vilka olika skeden vi är i.  I mitt arbete, mitt arbetslag.  Tidigare var jag i ett arbetslag som var ganska homogent. Alla (nästan) var "gamla". Alla (nästan") hade åldrade, vårdkrävande föräldrar. Det var något av en trygghet.
När jag nu börjar i ett nytt gäng, jag då är jag klart äldst. Tänkte lite på det innan jobbstarten. Kände lite pirr inför det. Det är nämligen första gången i mitt nu ganska långa yrkesliv. Första gången jag är äldst. HJÄLP! PANIK! Hur gick det till? Jag är ju jämngammal med föräldrarna till eleverna. Eller inte? Nej, nu är jag inte ens jämngammal med många av deras mormödrar...hoppsan!
Jag vill inte påstå att jag är ålders-fixerad. Inte alls. Men - jag har ingen direkt längtan efter ålderdomen. Fast det är klart att jag vill leva länge, om jag inte blir så mycket sämre än jag redan är.  Men, jag har väldigt svårt att förstå att jag är så gammal som mitt personnummer anger. Kroppsligen - visst, där kan jag nog t.o.m. lägga till 10-20 år, men mentalt? Där känner jag mig som 40- 45. Typ. Så är det.  Men, ska jag nu vara äldst, då tror jag att jag är i rätt gäng för det. I ett gäng som vabbar, medan jag åker till demens-boendet. Det är som det ska vara, och mitt gäng är ett väldigt glatt gäng. Jag tror inte att jag någon enda gång kommer att känna mig för gammal där.
Förresten, jag såg en film härom dagen. En riktigt bra film. "The company you keep". En bra story. Bra skådisar. Men - det bästa var att i princip alla var äldre än jag! Hur ofta händer det i dessa dagar? Jag säger bara  Susan Sarandon, Robert Redford, Julie Christie, Sam Elliot. I samma film! Och den utspelade sig verkligen inte på ett glamouröst seniorboende i Beverly Hills - tvärtom nästan. Ingen var för gammal i det gänget heller.

Händer det?

Kanske ni har sett den? En reklam på tv. Fråga mig inte för vad. Men det är en slinga som fastnat ändå. Om ingen ser - händer det verkligen då? Om ingen hör?
Är det så att någon måste vara åskådare för att något ska inträffa? Eller att någon måste höra för att ljudet ska ha förekommit?
Det är en ganska spännande tanke. Som kan tas ett steg till ; om ingen ser mig - finns jag då? Existerar jag och allting annat endast i de ögonblick någon tittar?
Och, i så fall, vad/var är jag och allting annat, alla övriga stunder?
Eller kanske är det så att vi och hela universum, faktiskt är sedda hela tiden. Av någon form av högre makt? Och att det räcker för att vi ska finnas?
Vad jag vet finns ju förstås inga svar på dessa frågor. Kanske är det lika bra. Var och en formar sina svar. Jag har nog inte riktigt gjort det än. Ibland frestas jag att vilja tro att en händelse inte inträffat, det var ju ingen där. Ibland kommer den tanken; tänk om det vore så väl. Men i krig och annat elände är det väl alltid någon som ser, förstås. Likadant vad gäller olyckor, eller?
I går var jag med om något som bevisar motsatsen. Att det faktiskt sker trots att ingen ser. Det var en hund och en rulltårta involverade i den här händelsen. När ögonblicket var förbi, var hunden ensam kvar. Mums, tänkte hunden. Ingen hade sett. Ändå hade det hänt.  Jag är så tacksam för det, jag behöver anekdoter att berätta!

Hometown

My hometown. Inte numera, men my "birth-town".  My "growing-up-town".  Askersund. Sydnärkes pärla. Där jag föddes medan det fortfarande fanns ett BB. Där jag lekte. Gick i skolan, ända fram till nian.

Det är en riktigt liten idyll. Sommartid. Jag kan än i dag fråga mamma varför vi aldrig skaffade en sommar-bostad där. När vi flyttade därifrån. Än i dag får jag samma svar. Att det är mitt fel. Mitt fel? Som jag minns det var jag minst lika negativt inställd till flytten som mamma. Det var min far som ville. Eftersom han jobbade i Hallsberg sedan ett antal år. Trött på att jobba långa dagar OCH pendla. Dessutom innebar hans arbete att promota för att få folk och företag att etablera sig/flytta till Hallsberg. Så det var ju förståeligt att han tyckte det var en bra idé. Framförallt eftersom dottern (=jag) nu skulle börja gymnasiet i Hallsberg. Och alltså behöva pendla, även jag.  När jag rannsakar mig själv kan det möjligen vara så, att när vi tittade på ett sommartorp lite utanför staden, så vägrade jag som 16-åring, att vara med på noterna. Jag ville ju ha sommar-boende MITT I STA`N!
Så, vi flyttade. Jag vet än i dag inte vem av oss, mamma eller jag, som hade det svårast. Det var nog mamma trots allt. Jag var sällan hemma. Pojkvän kvar i Askersund. Alltså var jag i Askersund på helgerna, medan mamma satt fast i radhus-området med 99% småbarnsfamiljer.
Nåväl. Min hemstad. Min födelsestad. En idyll, en pärla. I alla fall under min uppväxt. Vatten runt om. Många möjligheter till bad. Till båtturer.
Uppväxt i ett av den lilla staden första villa-områden. Dit flyttade vi när jag fyllde fyra. Villa och villa. Ca 80 kvm. Men ändå! Egen-ägt. Det var stort för mina föräldrar har jag förstått. Och i de likadana husen i det som kallades Negerbyn, där fanns alla mina kamrater. Lena, Tuss, Hillevi, Anna-Lena, Torbjörn, Barbro och alla andra.
Att området kallades Negerbyn kan idag uppfattas som rasistiskt. Absolut. På den tiden var det inget skälls-ord med neger. Så sa man bara. Och eftersom de här husen såg ut som hyddor och området var totalt lerigt under bygg-tiden, så sa man så. 60-tal.
Och eftersom min pappa var stor och tjock och ganska driftig, så fick han tilltalet Negerhövdingen.
Inte så svårt att då räkna ut vem som en period kallades Negerprinsessan?