Soff-häng

Upptäckte  att jag redan skrivit ett liknande inlägg. Om soffhäng. Faktum är att ett av mina allra första inlägg på bloggen handlade om just detta. Skrivet i juni 2011. Och frågan är lika aktuell idag. För mig alltså. Verkar som om jag aldrig kommer upp i sittande ställning. I soffan, där ligger jag.
Den gången då för fyra år sedan, skrev jag att trenden i staden tycktes vara soffor på uteserveringarna. Trenden har hållit i sig. Tur för mig.
Nu har jag även upptäckt några inomhus-soffor.  Får jag göra reklam på bloggen? Självklart får jag det. Under hösten och vintern har jag testat flera olika innesoffor. Mer eller mindre bekväma. Mer eller mindre mjuka. Jag gillar mjukt. Är det mindre mjukt, då måste jag släpa med mig en stor och tjock dyna. Eller snarare så får sällskapet släpa på den. Besvärligt för mig att kånka om jag har kryckorna.  Det är även av vikt att soffan har ett hörn. Om ni förstår hur jag menar. Det är hörnet jag vill åt.
Här är mina vattenhål hittills.
Hotell Scandic Grand har en helt underbar soffa på verandan. Den går dessutom att boka!
Hotell Clarion har sköna soffor i sin lounge. Ej bokningsbara.
Wobbler har soffor i lounge-delen. Inte världens skönaste att ligga på, men funkar med några kuddar. Går att boka.
Behrn hotell har en bra soffa i vinbaren - bokningsbar.
Stora och Lilla Örebro har bokningsbara soffor om man ska äta. Kräver dock min medhavda dyna. Men väldigt goda drinkar, om det nu hör till saken?
Sådärja.  Finns säkert många fler soffhörn. Fortsätter min upptäcktsresa när kroppen och kassan tillåter.
Undrar om jag kan kräva reklamintäkter?  Kanske kan jag få en gratis-drink?

Försvaret

Ökade bidrag till försvaret? Ja tack. Till mitt försvar alltså. Immunförsvaret.  Dock vet jag inte vilken form av bidrag.
Mitt försvar är helt vridet. Jobbar mot sig själv. Inte nog med det. Jobbar även mot mig. Inte med mig.
Säg att du får en infektion. Ett virus. En bakterie. Någonstans i kroppen. Då går ditt immunförsvar igång. Snabbt. Slår till mot inkräktarna. Attack! Sedan följer en kamp, kortare eller lite längre. I de allra flesta fall vinner försvaret. Ibland med hjälp av t.ex. antibiotika.
Men mitt försvar då? Nä nä, det ska du inte tro. Att det går igång så där.  Jag tror att mina soldater har blivit för slappa. Gillar att chilla. Aningen för mycket faktiskt. På ren svenska skiter de i inkräktarna. Mer eller mindre.
Visst, till slut vaknar väl även mitt försvar. Ofta lite väl sent tyvärr.
Jag kan alltså få en allvarligare infektion pga det. Ganska snabbt. Inte bra.
Men det räcker inte med det. Ibland kan mitt s.k. försvar faktiskt rent av luras.  Genom att låtsas att de krigar, lurar mina soldater mig. Så att jag inte förstår att de faktiskt slappar.
Så, inte nog med att infektionen kan bli svår ganska snabbt. Inte alltid jag fattar att läget är sådant. Nej, där går jag och tror att det är inte så farligt. Känner att det är något, men tänker att det går väl över. Av sig själv. Så dålig är jag ju inte.
April, april!
Allt det här beror på min icke så charmiga tarm. Grundsjukdomen som är autoimmun. En sjukdom som jobbar mot både sig själv och mig.
När man sedan öser på med mediciner av potent kaliber, ja då meckar man ännu mer med mitt redan konstiga försvar. Kanske är det mina mediciner som är största anledningen till de slöa soldaterna.
Men. Vad gör man? Pest eller kolera? Säg det.
Tror att det är dags att jag börjar ta Mr Crohn på allvar.  Borde jag vistas i en lite mindre bacill-tät miljö om dagarna?
De här inkräktarna, bakterierna, kan även sitta på huden. Streptokocker. Stafylokocker. Det vet vi ju. Och för en tid sedan fick några av dom för sig att krypa in. Under huden. In i blodet. Kanske t.o.m. in i lymfan, vilket jag hoppas inte stämmer.
Soldaterna på permis. Bondpermis.
Så är det någon som har för stor arme'?  Tar gärna emot. Går bra med hemvärnsgubbar också. För att inte tala om folk från Lotta-kåren, om någon sådan fortfarande existerar.

Att sova eller inte...

Det är frågan. Att sova eller inte sova. Svaret på frågan borde vara ja. Åtminstone på kvällen. Ännu mer JA på natten.
Allt som oftast är svaret ändå nej. Lite för ofta för min del. Lite för ofta för att jag ska vara nöjd. Och glad dagen efter.
Hur svårt kan det vara? Att sova.
Först somna. Sedan helst inte vakna förrän morgonen gryr. Och om ett vaknande sker under natten; då bara somna om igen. Alltså, hur svårt kan det vara?
Fruktansvärt svårt. Vissa nätter svårare än andra förstås. Flera av er känner säkert igen er.

1. Att somna. För egen del är det svårt. Anledningen är sällan ( läs aldrig) att jag inte är tillräckligt trött. Nej, anledningen är värken. Svårigheten att kunna ligga stilla tillräckligt länge för att sömnen ska hitta mig. Underlättas av insomningspiller. Med hjälp av dessa sover jag oftast ca 4 timmar. Inte illa pinkat. Och det är piller av icke-beroendeframkallande art, märk väl.
2. Att somna om. Svårast. Om det var svårt att kunna ligga stilla fyra timmar tidigare, så är det stört omöjligt nu. Inte heller så klokt att ta ett nytt piller kl 03. Alternativet är att snurra runt i sängen. Försöka hitta en någorlunda smärtfri position. Ett annat alternativ är att helt enkelt kliva ur sängen. Händer då och då. Dock är jag så trött vid dessa tillfällen, att jag inte ens orkar läsa. Ska nog lyda väninnans råd och börja låna ljudböcker via mobilen.
Om, jag säger om, jag lyckas somna om. Då handlar det om en oerhört lätt sömn. Som upplevs mer som en ytlig slummer. Om en fågel råkar kvittra utanför - kört. Om grannen på våning tre kliver på sitt knarriga golv - kört. Om telefonen (som jag INTE har i sängen) ger ifrån sig minsta vibration - kört.

Är sömn överskattat? Några påstår det. Jag hör inte till den skaran. Tror nästan att jag värderar sömnen högre än tillgången till mat och dryck. Om jag inte sover, ja då vill jag egentligen varken äta eller inte äta dagen efter. Mår för dåligt. Kroppen min är så lättpåverkad av sömnstörningen jag har. Jag liknar känslan i kroppen vid ett hål. Ett hål i magen. Ett hål som inte går att fylla med mat. Inte dagen efter den sämsta sortens natt. Och tro mig, jag har provat allt. Allt ätbart alltså. Från avocado till Japp. Från lax till Burger King.
Men skam den som ger sig. Jag vet att det finns tyngre artilleri av sov-piller. Vill vänta så länge jag bara kan. Innan jag tvingas ta till dem. Som min älskade mormor sa: "Jag vill inte ta sömntabletter. Då kanske jag blir beroende. Då sover jag hellre illa".  Kära lilla mormor. När dessa ord yttrades var du 87 år fyllda. Skulle ha kunnat bli ett livslångt beroende...

After Work

After Work? Afterwork?  After Work?  Jag har försökt kolla hur det ska skrivas, får en mängd olika svar.  Att skriva det som ett ord, känns väldigt swenglish. Jaja, nu är det inte den välkända AW:n jag ska ventilera.
Jag tänker runt pension. Alltså, after work.
Det är så mycket funderingar. Så många olika tankar. I mitt fall är de inte alls odelat positiva. Tvärtom. Jag har inga planer på att pensionera mig i förtid. Men det kan mycket väl hända att kroppen min har andra planer. Att den inte orkar. Kroppen alltså.
Det jag då måste ligga i hårdträning för, är att verkligen lyssna på vad den säger. Kroppen alltså.
Jag vet att i dagsläget är det lagstadgat att få gå i pension från 61. Gissar att den åldern snart är ett minne blott. Den kommer att höjas. Och det är väl bra att man kan få välja själv. Vara flexibel.
En bra ide vore att gå ner i tjänst de sista jobb-åren. Fast i mitt fall blir det inte mycket arbetstid kvar. Om jag går ner i tjänst. Från en halvtid? Nja.
Det lockar mig dock inte att jobba EFTER 65. Nej, det önskar jag inte. Tror inte jag hade önskat det med en frisk kropp heller.
För mig finns inte bara de ekonomiska faktorerna. Jag gillar mitt jobb. För det mesta. Men det sociala sammanhanget med kollegor är nästan viktigast. Att tillhöra. Att kanske göra skillnad för någon, någon stor  eller riktigt liten person.
Att ha rutiner. Låter väldigt trist. Men rutiner  och arbetsuppgifter i lagom mängd är bra. Håller mig alert.
Så just i dag säger jag; Pension - var god och dröj!
Dock är det aldrig fel med ett litet påsklov....

Fredagsmys?

Fredagsmys. Det ordet fanns inte på min tid. Under min tid som förälder till barn som fortfarande satt hemma i tv-soffan en fredagkväll. Tror att vi helt enkelt sa mys-kväll. På det sättet kunde det ju lika gärna vara lördag. Praktiskt.
Fredagen som nyligen passerade skulle en väninna, tillika kollega och jag ha lite fredagsmys. Vi kan ju säga så eftersom det faktiskt var en fredag. Vi kallar kollegan för S.
Vi hade bestämt oss för rödvin och pizza. I all enkelhet. Prata. Prata. Prata.
Det var ett riktigt ruskväder på fredagkvällen. Därför bestämde vi att jag skulle hämta S. Med min bil. Ute i villa-förorten.  Hem skulle hon ta bussen.
Alltnog. Jag körde till parkeringen i busväder. Var lite tidig. Ni som känner mig vet att det inte är ovanligt. Så, jag stängde av motorn och väntade.
S kom efter bara några minuter.  Kallt. Snöblandat regn.
Eftersom jag ibland behöver hjälp med ärenden, så hade S lovat att gå in på min lokala butik en sväng. Jag skulle släppa av henne och åka till pizzerian.
Men. Vi kom ingenstans. Bilen. Död. Min lilla röda! Som inte på åtta år orsakat mig minsta trubbel. Död. Panik. Vad gör vi nu?
S säger direkt att det inte är någon som helst ide att ringa mannen hennes. Ingen ide alls.
Startkablar. Har jag inga. S ringer någon sorts granne. Grannen börjar leta.
Då dyker en man upp på parkeringen. Han har inga startkablar heller. Men erbjuder sig att tillsammans med sönerna (inte särskilt stora), putta igång oss.
"Lägg i tvåan. Tryck ner kopplingen. Vrid om tändningen när bilen rullar". Ok. Det ska jag väl klara. S sitter lugnt kvar i passagerarsätet. Kanske du ska hjälpa till och putta? Snabbare S har jag aldrig sett.
Efter 50 m skriker mannen att jag måste släppa upp kopplingen. Hur skulle jag veta det?  Men då startar bilen.
Vi kör in till stan. Jag släpper av S vid butiken. Vågar såklart inte stanna. Vi ringer istället om utkörning av pizzan. S är lätt förvirrad och börjar gå åt fel håll. Från butiken, inte till. Det löser sig till slut, och medan hon handlar, kör jag runt kvarteret 10 gånger. Varv 7 är det några killar som börjar vinka åt mig...
Till slut är vi hemma i garaget. Nu får den lilla röda vila till i morgon.
Vi häller upp vin och väntar på pizzan. När det ringer på dörren, frågar S om jag har kontanter. Va? Ska vi betala? Hade jag inte haft en tanke på. Öppnar dörren och frågar om han tar kort. Självklart inte. S och jag lyckas efter mycket grävande i plånböckerna rafsa ihop summan.
Phu, det var nära ögat.
Av någon outgrundlig anledning går sedan inte de levande ljusen på bordet att tända. What? Finns helt plötsligt inga vekar. Suck. Skratt. Utsvultna äter vi ändå.
Tv-tiden vi lagt in akut, ja det var ganska ok. Medan vi väntar på det andra inslaget vi ska se, passar vi på att deklarera. Via mobilerna. Moderna tider.
Det blev en minnesvärd fredag. Mysig på ett speciellt sätt. Tack S!
Som grädde på moset, eller kanske helt tvärtom, hade kräksjukan anlänt hemma hos S, när hon kom hem med bussen.

Randigt

Randigt. Funderar mycket över det den här vintern och våren.  Som sorg.
Vi brukar säga att barns sorg är randig. Det läser jag om då och då. Att de är ledsna en stund. Leker en stund. Är ledsna. Leker.
Att barnens sorg är som ett randigt mönster. Randigt i svart och vitt.
Nu vet jag att även min sorg är sådan. Kanske allas? Randig.
Den här vintern och våren landar tre sorger i mitt knä. En mer nära. Några aningen längre bort. Men tre stora sorger.
Emellanåt är ränderna i sorgen breda. Men allt som oftast blir det mer smalrandigt. Men de finns där. Ränderna.
Ibland förstår jag varför jag hamnar på en mörk rand. Ibland förstår jag inte alls. Kanske är det en doft. Kanske ett minne. Kanske en snabb sekvens i ett tv-program. Kanske en rad i en text.
Dock är det inte farligt. Med de mörka ränderna. Tungt, ja. Jobbigt, ja. Men ett måste. Det förstår jag.
Förvissad om att ränderna kommer att bestå. Men inte se likadana ut om en tid. Mer som ett mönster blandat av både smala och breda ränder. Där de mörka ränderna blir smalare och smalare.
Vad gäller randigt som mönster, så är det mycket snyggt. På andra. Inte på mig. Konstig uppfattning. Borde kanske införskaffa något randigt. Nu till våren. Som ett statement...Tror ni jag kan hitta en topp med riktigt breda ljusa ränder?

Onödiga pryttlar

Onödiga. Inte att behovet av en toalett inte finns. Nej, onödiga i den andra betydelsen. Något jag inte behöver. Eller kanske jag faktiskt behöver just det onödiga? Prulledutter och pryttlar.
Jag gillar egentligen en avskalad stil. I heminredning alltså. Det där vita, ni vet, blandat med färgklickar. Och lite grått. Inte så många saker framme. Lite undanplockat. Längtade efter det de sista åren barnen bodde hemma.
Och ganska undanplockat har jag. Och mycket vitt. Och färgklickar. Och grått.
Men kanske ändå inte riktigt som jag såg i fantasin. Då, för tio år sedan.
Något hände på vägen.
Min mamma var nog lite besviken på mig ibland. Av den anledningen att jag inte gärna ville ha gamla ärvda pryttlar. I alla fall inte framme. Saker efter mormor. Och farmor.
Några rejäla gamla skåp och en byrå var okej. Givetvis vitmålade. Men inga pryttlar. Inga dukar. Inga kaffekoppar. Absolut inte Mon ami från Rörstrand. Fasiken vad jag tyckte de kopparna var fula. Osv. Osv. Det jag hade, det förvarades utom synhåll för det mesta.
Så där svek jag mamma lite.
Men, något hände på vägen. Kanske började det när min pappa gick bort. För nio år sedan. Jag kan inte säkerställa sambandet, men något hände.
I mitt hem kom fler och fler ärvda saker fram. Vet egentligen inte hur det gick till. De liksom krävde sin plats helt enkelt. Jag hade inget att säga till om.
Mormors duk. Gamla foton i ramar. Mässingskrukor. Osv. Osv. En MYCKET blandad stil är den nu. Min inredning.
När mamma flyttade hemifrån, till äldreboendet, ja då landade rätt mycket av bohaget hemma hos mig.  Krävde sin plats.
Och nu, när även mamma är borta, ja då har jag tvingats börja sortera. Röja.
Jag kan inte ha kvar fem kaffeserviser. Alla lampor som helt enkelt inte finner sin plats.
Det är ett svårt jobb. I alla fall med det som har affektionsvärde. Lite i taget. Blocket. Tradera. Myrorna.
Och tänk; om du kommer hem till mig på en kopp kaffe - stor chans att det serveras ur Mon ami. Från Rörstrand. Så fina koppar. Något hände på vägen.