Flix flix

Beroende. Jag har skrivit om det förr. Beroendet av rutiner. Beroendet av tekniken.
Nu har jag snabbt utvecklat ett nytt. Beroende. Det stavas Netflix.
Erbjudande om gratis-månad kunde inte dykt upp lägligare.
Hemma mest hela tiden. Ligger på soffan ännu mer än vanligt. Ryggen.
Jag har ganska många kanaler. Även utan Netflix. Men - sååå många serier! Åh Min Gud!
Började med säsong tre. Av två gamla kända bekanta. "Orange is the new black" och "The Killing". Alltså. Joel Kinnaman.
Hittade också nya bekantskaper ganska snabbt. En av dem är "Orphan black". Om jag nu skriver att den handlar om KLONER, så vinner den ju inte många av er som tittare. Låt mig då slå fast: jag är ingen vän av klon-serier. Eller av kloner generellt. Men detta är så välspelat av en o samma tjej (Tatiana Maslany) i en mängd olika roller, och även väldigt bra tekniskt utfört. Spännande.
Så ja, en favorit. Plöjde alla tre säsongerna.
En annan ny vän är "Grace &Frankie". Skippade den först eftersom jag trodde det var en komediserie. Upptäckte sedan att det är en drama-serie. Med viss komik. Om jag säger att männen i två par blir förälskade. I varandra. Till saken hör att dessa par är i 70-årsåldern. Och deras vuxna barn hanterar detta på olika sätt. En av fruarna spelas för övrigt av Jane Fonda. Finns bara säsong 1. Hittills...
Till sist har jag nu påbörjat "Bloodline". Verkar vara ett relationsdrama, med viss thriller-feeling.
Undrar om det faktum att säsong 2 av "True detective" inte går att se på Netflix, att det får vara med och avgöra hur jag ska göra. När gratismånaden är slut.
Eller ska kanske ryggen få bestämma.
Eller ska jag kämpa med mitt unnande. Om jag unnar mig Netflix, får jag skippa en fika på stan varje månad. Då jämnar det ut sig.
Kruxet är att jag fikar ju aldrig på stan.....

Support

Teknik. Ibland funderar jag. Över hur mycket teknik jag använder. Inte bara använder, utan i princip är beroende av. Tänker tillbaka. Behöver inte tänka så värst många år bakåt. Kan det vara 20 år sedan min familj skaffade mobiltelefon? Alltså en gemensam för familjen. En ganska klumpig sak. Känns som om det var då det startade. Teknik-racet. För min del alltså. Visst, vi hade en stationär dator lite tidigare. Även det en klumpig sak.
Minns knappt att jag använde den. Jag var definitivt inte beroende av varken den eller mobilen.
Men, som sagt, sedan rullade det igång.
Och i dag: Hej! Jag heter Helena och jag är teknikberoende.
Inte för att jag har planer på avgiftning. Undrar om det finns möten att gå på? Nej, jag gillar tekniken. På ett enda villkor. Att den fungerar. Som den ska.
Läste någonstans att en fem-åring fattar mer av tekniken än en medelålders. Hmm? Antagligen sant. Alltså, min hjärna orkar bara inte förstå HUR en dator kan plocka fram allt åt mig. HUR dessutom en dator kan vara så liten som min mobil. HUR ett wi-fi arbetar. HUR ett "moln" funkar.
Ärligt talat bryr jag mig inte. Är inte ett dugg intresserad av hur en dator är uppbyggd. Eller en wi-fi-uppkoppling. Det ska bara fungera. Och gör ju oftast det.
Men så helt plötsligt inte....Mobilen slocknar. Vartenda papper fastnar i skrivaren. Jag kommer inte åt mitt facebook-konto. Kommer förresten inte ut på nätet alls, eftersom servern inte kan hittas. Vafalls? Vem letar? Inte jag iaf.
Vill du uppdatera? Såklart jag vill, vill ha det senaste. Men nu har jag lärt mig att när jag precis lärt mig en sak, då ska jag nog avvakta med uppdatering. För då får jag liksom börja om från början igen. Det är då man behöver en fem-åring.
Nu håller jag tummarna för att tekniken inte strular på stadens sjukhus i morgon. Dags för magnetröntgen.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på...

Svår fråga. Vem ska jag tro på, tro på, tro på...när allt är så här? På pricken, Di Leva!
Antagligen får jag svar på en av frågorna efter MR. Svaret på VAD det är som gör så ont. Det svaret får jag vänta på till 29/6...
Men, vem jag ska tro på handlar mer om vad jag kan göra åt problemet. Problemet som är smärtan.
Jag har en tendens att ha för många kockar. I soppan. Lyssna till för många råd. Från sakkunniga, men ändå. För många.
En av dem är självklart McSturdy. Han som nu sagt VILA, tills vi vet VAD.
En annan kock som varit inblandad ett tag, är en  osteopat. Osteopati handlar om skelettets effekt på kroppens hälsa och sjukdom. När kroppens rörelse är i balans, då finns ett tillstånd av hälsa. Typ. Mjuka manuella tekniker används för att få fart på kroppens egen förmåga till självläkning. Kroppen behandlas som en helhet. Typ.
Behandlingen känns knappt. Ingen bändande, dragande eller knäckande. Verkligen inte.
I klassisk osteopati (som jag får) ska man inte behandlas för ofta. Var 6:e vecka. Typ. Tur är det, för det kostar.
En tredje liten kocka  är akupunktör. Även här klassisk. Kinesisk. För att skapa balans i mina inre organ. För att stimulera vissa meridianer med smärtlindring i åtanke. Minska inflammationer. Inget påtagligt resultat efter ett års behandling. Men, här har jag en deal och behandlas nästan gratis. Så jag fortsätter. Osteopaten har sagt att den enda ytterligare behandling han råder mig till under tiden med honom, är just akupunktur. Då så. Att ligga där med nålar, i ett rum med mjuk belysning, är inte så tokigt. Jag brukar nästan somna till sången från den tibetanska nunnan. Hon är inte i rummet alltså, bara på cd.
Kanske ska jag blanda in en kock till?  Låter dumdristigt. Jag vet det. Men - kanske skulle jag börja lyssna lite mer på den nytillkomna kockan. Vid namn Helena.
Ska nog ta och utnämna henne till kökschef. Försöka tro på henne lite mer.

I väntans tider...

Väntar. Nu är jag i väntans tider. Dock inte som då, för snart 32 och 28 år sedan. Nej, nu väntar jag på magnetröntgen. MR.
Besökte McSturdy i går. I samma rum som vanligt. På Ortopedkirurgen. Känner mig nästan, fast bara nästan, hemma där. Inte riktigt lika hemma som på medicin 4. Magmottagningen som jag ff säger.
Sorgligt att ha hemmakänsla på sådana ställen.  Men, när det nu är som det är med hälsan, så är det ändå positivt. 'Med hemmakänsla .
McSturdy hade några olika alternativ. För min rygg. Diskbråck? Inflammerade diskar?  Who knows?
Jo, Mr MR. He knows.
Inga problem. Jag kan sluta leta på Blocket. Efter MR-kamera.
Det fixar McSturdy.  Förhoppningsvis under juni månad.
Sedan vet jag. För jag vill veta. Är en sådan där jobbig patient. Vill veta. Vad är felet? Hur ska jag förhålla mig? Behandling? Operation ? Ska jag träna? Fast det gör så jäkla ont? Ska jag bara vila?
Håhåjaja. Här ligger jag.  Försöker göra små saker. Det går iu inte att ligga heeeela tiden....
McSturdy är som en tomte, en hustomte. Tröstande. På.rätt sätt. Allvarlig, men inte nattsvart.
Ett av råden angående förhållningssätt,som han skickade med mig i går:  " Då och då bör du byta ut de starka smärtstillande tabletterna. Byt då ut dem mot något gott och flytande. Om jag kunde skulle jag skriva ut champagne till dig."
Underbart eller hur? Att min mage  inte tål champagne, det hör ju inte hit. Förstör liksom poängen.
I dag är det fredag. Doctors order.....

Ska ont med ont fördrivas?

Så sa min mormor. Ont ska med ont fördrivas. Låter konstigt. Alltså, om du har ont i knäna, ska du då  krypa runt och knäskura? Eller, om du har huvudvärk så är det bästa att vistas i en bullrig miljö?  Var det så mormor menade? Kanske inte riktigt. I mitt fall verkar det mer som att mitt onda ska fördrivas  med mer ont. Alltså, min onda rygg och nerver där, ska fördrivas genom att jag får extra ont i ryggen? Låter ju helt absurt.
Som nu, när jag ligger här. Doktorn "gissar" på diskbråck. Ska till ortopeden nästa vecka. Har bara mig själv att skylla. Gjorde, helt i onödan, en galen vridning av ryggen. Trots att jag vet att just min knäppa rygg inte klarar det. Har du buktande diskar, så ska du inte vrida. Då kan de brista. Som nu. Kanske.
Jag kan inte skylla på att jag var tvungen. Att vrida mig. För att rädda eller ta emot något barn t.ex. För att undvika en olycka. För att lösa en konflikt. Nej nej, jag hade inte ens hunnit iväg hemifrån. När det blixtrade till i ryggraden.
Så förutom att smärtan plågar mig, plågas jag också av hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde låta bli att tänka på att så där ska jag inte göra - stopp! När jag väl tänkte den tanken,  då var det för sent.
Håhåjaja. Shit happens. Synd bara att konsekvenserna blir så långvariga.
Tur i oturen är att min kära ortoped sedan snart 30 år, finns kvar. Att han otroligt nog inte gått i pension än.  Min McStrong. Min McSturdy.
Så jag slipper omvägen runt vårdcentralen och tar istället gräddfilen direkt till ortopeden.
Synd bara att det inte finns en sådan fil in till magnetkameraundersökning . Där är det kö. Om man inte får förlamningssymptom av diskarna. Vilket jag inte har. Inte än i alla fall.
Ingen som har en MR-kamera stående och skräpar?
I kväll kommer arbetskamraterna hit och muntrar upp mig. Jag har en tendens att hamna i svarta hålet, när något händer med ryggen. Nu får jag starka piller. Då blir hålet lite skönare att vistas i. Lite mer drägligt, som McSturdy säger.
Men i dag jobbar jag på att inte ta mina piller. Vill istället dricka vin med kollegorna i kväll.
Under tiden fram till dess kollar jag Blocket. En gång i timmen. Det gäller att vara först till kvarn. I fall en MR-kamera dyker upp.

McDreamy

Jaha. En era är slut. McDreamy-eran. Nu syftar jag inte på min alldeles "egna" dr McDreamy, utan på originalet. McDreamy alias Derek Sheperd, alias Patrick  Dempsey, en av huvudkaraktärerna i Grey's Anatomy. Han dog helt enkelt, i en olycka. Efter att ha räddat flera liv, såklart.
Och genast spekuleras det. Hej vilt. Hade han tröttnat? Fick han sparken? I så fall, varför? Ett dödsfall är ju oåterkalleligt dessutom. Ja, om man inte heter Bobby Ewing då förstås.  Men bevara oss från ett sådant återuppstående.
Jag gillar som bekant sjukhusserier. Trots att, som en mina vänner så riktigt påpekade: "Får inte du nog av sjukhus i din egen vardag?"  Det är nå'n grej med mig och sjukhus. På ett märkligt sätt är det lugnande att titta på andras elände. Särskilt när jag förstås vet att det är ett fejkat elände. Som är värre än mitt eget. Lite tröstande nästan.
Minns med vemod  den första sjukhusserien jag följde. Cityakuten. Under många år var dr Greene, dr Lewis, dr Benton och dr Carter mina vänner. För att inte tala om dr Ross, George Clooney. Hade inte haft något emot om han varit barnläkare på stadens sjukhus. Då när dottern var liten och vi nästan bodde där under perioder. Hade nog underlättat lite.
Men en efter en lämnade läkarna serien. Någon dog. Någon fick tjänst på annan ort. Någon fick barn. Osv. Serien miste mycket av sin charm i o m tappet av original-karaktärerna.
Lite av samma fenomen händer nu i Grey's. Kanske är det inte konstigt?  Kan förstå om man som skådespelare vill göra något annat. Än att fejk-operera och ha sex i linneförrådet.
Hörde förresten att en av spekulationerna till McDreamys död, skulle vara just det. Sex i linneförrådet.Eller någon annanstans. Vid inspelning. Dock inte enligt manus. Inte ens med annan skådis. Och såklart inte med sin egen, alldeles riktiga fru. Kanske med en ung o söt praktikant? Vad vet jag. Bryr jag mig? Egentligen inte alls.
På onsdag är det säsongsavslutning. Känns helt ok faktiskt. Jag behöver ett break från  Seattle. Men med det säger jag inte att jag inte tittar nästa säsong.

Host host

Rubriken syftar inte på att jag är hostig. Den syftar på en föreläsning jag och kollegan S bevistade. Förra veckan.
Att delta vid dylika evenemang kräver ganska mycket. Av mig. För mig. Kräver framförallt en kollegas starka armar. För att släpa på mitt hjälpmedel. Min solsäng. Så långt allt väl. S har starka armar.
När det är så bökigt, vill jag extra gärna att det är något extra bra.
Det lät så bra. Rubriken på föreläsningen talade till mig. Så inspirerande. Att få påfyllning i just det jag arbetar med. Riktad fortbildning. Wow!
Föreläsaren lät som en mycket kunnig person på området. Det är hen säkerligen också. Men. Det räcker inte. En bra föreläsare måste kunna föra sin kunskap vidare. En självklarhet. Men. Hen måste också kunna landa rätt. Hitta rätt nivå för varje publik. När det i anmälan stod vilka det riktade sig till. Förskollärare. Lärare i skolans lägre årskurser. Lärare som jobbar specifikt med vissa elever. Som jag gör.
När man går ut med en så specifikt riktad föreläsning. Då förväntar jag mig att föreläsaren förstår att publiken har vissa förkunskaper. Ganska stora förkunskaper. Om barn. Om elever. T.o.m. om de specifika elever som föreläsningen skulle utgå från.
S och jag var överens. Helt överens. Det är vi ganska ofta, men nu var det likhetstecken mellan våra tankar och åsikter: Det här kan vi redan. Det här visste vi väl. Aha, där kom ett litet, litet uns av ny kunskap. När jag säger uns, menar jag att denna tre-timmars- kväll, lätt kunde ha komprimerats till ca 30 minuter. Ett ord som passar är nedvärderande. I fråga om våra förkunskaper. Vi sa till varandra att möjligen en föreläsning för första terminen på lärarutbildningen. Möjligen.
Vi visste faktiskt att barn lär sig lättare om de har roligt. Vi hade inte särskilt roligt, kanske därför vi
inte  tyckte att vi lärde oss något nytt?
Host host? Syftar på att föreläsaren varvade sina "icke-poänger" med ett evinnerligt hostande.
Kan inte låta bli att undra vad hen tar i ersättning för en dylik kväll.
Vi i publiken fick betala dyra pengar. Eller vår arbetsgivare snarare.
Sådant svider ju i dessa dagar. Men vi får inte glömma att vi lärde oss att "svara" med rätt antal handklappningar. När föreläsaren klappade lång-kort-kort-kort-kort (Hälsan för halsen), ja vad skulle vi svara med för klappar? Just det: kort-kort (Bronzol).
En ny kunskap som inte är att förakta. Eller?