Krustader

Krustad. Jag smakar. Inte på krustaden, utan på ordet. Det är ett ord, och även en smak, som är starkt förknippad med min uppväxt. Denna lilla "sak" får mig att tänka på mamma. Min mamma var en matmamma. Lagade mycket mat, och god mat. Men just krustaden blev liksom ett signum. För fest. Eller åtminstone för främmande. Som vi sa när det kom gäster.
Då, på mammas storhetstid i köket, serverades alltid krustaden som förrätt. Alltid med varm/ljummen fyllning. Alltid med en stuvning. Svamp eller sparris, kanske räkor.
Idag ser jag att krustader fortfarande existerar. Dock verkar de ha krympt. Samt serveras som tilltugg, snittar.
På mammas matbord tronade krustaden i ensamt majestät som förrätt. Inga krusiduller, kanske en persiljekvist som garnering.
Gott var det. Minns den där frasiga första tuggan, innan krustad-degen så småningom blev aningen...just degig.
Jag minns också när frukten gjorde sitt intåg i mammas mat. Då var jag i början av tonåren. Säkert fler som har matminnen av ananas och kassler?  Eller min favorit; Parisare. Stekt hemgjord hamburgare med ananas och ost på. Allt läggs på en brödskiva och skjuts in i ugnen. Varm macka alltså.
Icke att förglömma när avokadon gjorde entre' i köket. Under många, många år serverades den enbart på ett sätt. Jag vet faktiskt inte om lilla mamma någon gång åt den på annat vis. I halvor. Med gräddfil, lite lök och ett mindre berg av räkor. Varför ändra ett vinnande koncept?
I rättvisans namn ska sägas att pappa också deltog i köket. Framförallt när pensionsåldern närmade sig. Deltog och deltog förresten. Han ville ha köket för sig själv. Överraska mamma. Han hade två paradrätter, varav den ena knappt krävde någon matlagning. Delikatesstallrik.
"Vad ska ni äta i kväll?" kunde jag fråga i telefon. "Pappa håller på att göra delikatesstallrikar", svarade mamma. Titt som tätt. Det tog aldrig slut på uppfinningsrikedomen. Vad som kunde hamna på en Delikatesstallrik? I princip vad som helst. Men alltid ägghalvor.  Lite som ett smörgåsbord i miniatyr.
Han hade en specialitet till, min ack så matglade far. Fiskbullar under täcke. Betydligt godare än det låter.

Omständighet

Ett citat. Något som en av mina bästa vänner sa. Just då, när hon sa det, så gapskrattade jag. Det kom ut så himla roligt. Det var en reflektion min vän gjorde. Över en annan vän. Som jag egentligen inte alls känner. Men det lät så himla kul som sagt.
" Hen förstår inte att alla fattar snabbare än hen pratar."
Handlar alltså om en omständig person. En person som inte bara lägger ut texten i väldigt långa haranger, utan även pratar väldigt l å n g s a m t.
Min vän menar att de som lyssnar, de har fattat kontentan/budskapet/meningen av det hen vill ha sagt,  flera minuter innan personen pratat klart. Och just det förstår inte personen i fråga. Hen bara fortsätter mala på.
Jag har en annan bekant. En verklig motsats. Hen pratar så fort att nästan ingen hinner med att förstå vad hen säger. Man hinner liksom registrera hälften.
Efteråt har jag funderat lite mer över det här.
Funderat över mig själv. Och andra. Hur vi kommunicerar. Pratar vi för fort?  För sakta? För lite? För mycket? För krångligt? Eller rent av för omständigt?
De flesta av oss är antagligen en blandning av allt, även om vi naturligtvis har våra särdrag.
Jag är ju nästan perfekt. Men, i det här fallet vet jag med mig att även jag felar ibland, tro't eller ej. Borde väl fundera över att kanske prata liiiite mindre. Liiiiite långsammare.
Så det är ju en himla tur att allt jag säger är väldigt intressant i alla fall.

Business as usual

Livet efter lovet. Nu är det igång. Ngn dag senare än tänkt för min del. Orsak: smärtan. Missade tyvärr en väldigt bra upptakt tydligen, på annan ort. Men som min rektor säger; man kan inte vara med på allt. Inte när man jobbar halvtid i alla fall.  Men nu testar jag och hoppas kroppen håller. Att kroppen vill lika mycket som knoppen liksom.
Det är lika märkligt varje år. Hur fort ett sommarlov försvinner. Fast konstigt nog går helt vanliga skolveckor även de rätt fort. Nuförtiden.
Lika märkligt är hur snabbt man/jag kommer in i jobbvärlden igen. Från att hjärnan snudd på varit avslagen under x antal veckor. Avslagen från allt vad arbetsplaner, kvalitetsredovisningar, scheman och planeringar heter.  Lika snabbt slås den på igen. Hjärnan. Åtminstone är det vad jag tror. Kan vara så att mina kollegor skulle säga något annat. Om min hjärna alltså. Låter det vara osagt.
Än så länge är skolan tom på elever.  I klassrummen i alla fall. Så är det ett par dagar till. Som vanligt gäller det att få ut så mycket som möjligt av den tiden. Så att så mycket som möjligt är klart. När de strömmar in, de små liven. Liv i luckan. Återseenden och nya möten.
Det första mötet som är så viktigt. Bemötandet. Glädjen.
Vi skämtar ibland om att det är så tyst och skönt på skolan under t.ex. studiedagar. Men så kan vi säga eftersom vi vet att dagen eller veckan därpå, eller efter lovet, är allt som vanligt igen.   Som det ju ska vara.

Den blå maten

Den blå maten. Har ni kanske hört talas om den? Naturligtvis handlar det inte om färgen på själva maten. Nej, det handlar om det som kallas De blå zonerna. De områden i världen där människor lever längst och är friskast.
Forskningen visar såklart på flera anledningar till detta, men en av de viktigaste är vad befolkningen i zonen äter. Den blå maten.
Jag hörde talas om det här i en intervju med min favorit-kock Niklas Ekstedt, i vintras. Och vid ett av mina otaliga biblioteksbesök hittade min blick till en bok med samma namn. Den blå maten. Skriven av just Niklas och en journalist.
Här kan man läsa om vad de långlivade människorna har ätit och vilka råvaror som använts, samt fakta om respektive zon. Dessutom en rad recept framtagna utifrån dessa råvaror.
Zonerna finns bl a på Sardinien, Okinawa, i Costa Rica och Grekland. Dessutom har författarna valt att lägga till en egen zon, ett  område i Småland. Där det visat sig att människor blir väldigt gamla.
Jag läser och funderar.
Min mathållning är inget att klaga på. Om det bara var den faktorn som var avgörande, så skulle jag nog ha chansen till ett långt liv. Det handlar om att äta lite men bra. Då är det än viktigare med råvarorna.  Lågt processade råvaror. Samt att äta sig 80 % mätt.
Men, det är ju det där med motionen också. Lite problem där för mig.  Och den nästan ännu svårare pusselbiten med hemligheten att nå hög ålder: Nan kuru nai sa. Det ordnar sig. På japanska. Kunna ta dagen som den kommer utan att oroa sig.
Hmm....det blir nog där det brister för min del.
Kanske kan det uppvägas till en del av att jag sedan ett tag övar mig? Alltså övar mig i att använda blått. Blåa kläder. Har t o m blåa glasögon. Måste vara väldigt nyttigt.

Tankar

Tankar. Har jag många.  Jag läste att människans hjärna tänker ca 50 tankar i minuten.
Nyss hemkommen från väninnan P. Med henne har jag spenderat 5 intensiva dygn. Intensiva på så sätt att samtalen varit många.
Hon hävdar att min hjärna tänker 1000 tankar per minut. Hmm...det är nog att ta i. Men visst, jag kan hålla med om att 50 räcker nog inte. Kanske det dubbla i alla fall.
Det är det här med ditt grunnande. Så säger P.  Som själv hamnat i en livssituation ingen önskar sig. Ändå är jag den som grunnar mest. Som att min hjärna inte kan släppa. Inte släppa taget om en tanke som poppar upp.
P menar att om hon nämner på kvällen, att nästa dag ska hon ta sig iväg och slänga massa sopor. Ja då går jag igång morgonen därpå. Undrar när hon ska i väg? Hur hon ska i väg? Hur resten av dagen ska inplaneras utifrån besöket på sopstationen?
Och då behöver jag alltså inte bry mig alls egentligen. Det där fixar P utan min inblandning.  Jag kan bara ligga där på solsängen och läsa vidare i min bok.
Hon har en teori om att det här beror på att jag är så van vid att behöva planera allt. Stort som smått. Utifrån hur mycket jag klarar. Hur och var jag ska hitta hjälp om jag behöver.
Jag tycker det låter som en bra teori. Bra mycket bättre än KONTROLLBEHOV.

Pippi

Det var ett tag sedan. Lite semester för bloggen också. Lite sommar-sporadiskt.
Men nu kom jag på något, något som jag naturligtvis läste. Någonstans. Någonting ungefär såhär: Den absoluta majoriteten av svenska folket är som Tommy eller Annika. Fast vi alla helst skulle vilja vara som Pippi.
Tommy/Annika- mentaliteten. Lite tråkig. Lite alldaglig. Lite safe och försiktig. Att kanske vilja mer än man vågar. Ja, så är vi nog många av oss. Fast vi hellre skulle vilja ha mer av Pippi-mentaliteten. Att inte tveka. Att våga göra något nytt, bara för att man aldrig gjort det tidigare. Och dessutom vara övertygad om att klara det. Att rent av vara bra på det. Det nya. Utmaningen.
Där Tommy/Annika tvekar, där kör Pippi bara på.  Ibland kanske hon skulle må bra av att ha en aning  av kompisarnas tankesätt. Inte för mycket dock, vi behöver ju Pippi som en stark kvinnlig förebild.
Ingen sätter sig på henne. Jag är ganska säker på att ingen skulle våga tafsa på henne heller. Ingen skulle våldta henne under en festival. Och om någon skulle göra det misstaget; ja då jäklar!
Näe, mer Pippi åt folket. Jag ska verkligen försöka. Att inte vara så mesig och kontrollerande över tillvaron. Som Annika.
Fast jag måste erkänna en sak. När jag var barn och var på semester på Gotland. Vi hamnade mitt i inspelningen av en Pippi-film. Med Inger Nilsson som Pippi. Det var häftigt, jag minns det som igår.
Mitt erkännande gäller följande. Att jag under alla dessa filmer och tv-avsnitt, helst skulle velat vara  Annka. Alltså, haft den rollen. Måste väl ha identifierat mig med henne. Den ordentliga.
Har ingen aning om vad hon hette, hon som spelade Annika. Det måste väl ändå stå för något?

Fri vilja

Den fria viljan. Vi väljer vad vi tänker. Väljer vad vi säger. Vad vi gör.  Vi kan välja att agera på våra impulser, eller välja att inte leva ut dem.
Men är vi verkligen så fria? Det är en ständig fråga. Framförallt för filosofer, men ibland även för lilla mig.
Är mitt agerande egentligen bara  oundvikligt, förutbestämt? Och min upplevelse av att jag själv bestämde skulle då bara vara en efterkonstruktion?
Har jag alltid möjlighet att handla annorlunda, eller säga andra saker?
Det är som exemplet med äpplet. Äpplet faller inte till marken för att det själv bestämt så. Det faller ju pga mognad, temperatur, årstid, storlek mm.  Hela naturen är på så sätt förutbestämd. Skiljer sig människan från resten av naturen? Jag vill ju tro det. Att vi har förmågan/ möjligheten att själva fatta beslut.
Ett äpple strävar väl t.ex. inte efter lycka, något som tycks självklart för människan.
Stora och svåra frågor. Förstår inte varför jag ska fundera på dylikt. Får tänka att det är bra att gymnastisera hjärnan även på sommarlovet.
Och betänk - om den fria viljan inte är så stor som vi tror, då valde du inte själv att läsa ända hit - det var liksom oundvikligt.