En parentes

En parentes. Det var bara en parentes. Så sa jag flera gånger i ett samtal häromdagen. Ett telefonsamtal med en vän. Vi halkade in på 100 andra saker under tiden som ví egentligen pratade om ett annat ämne. Ni vet, så där som det lätt blir. Särskilt när man känner varandra ganska väl.
Till slut sa jag faktiskt: "Hela livet kanske bara är en parentes". Det liksom bara slank ur mig.
Min vän frågade vad jag menade. Jag kunde inte svara, förstås. Vill ju inte leva i en parentes. I alla fall inte hela tiden.
Men tänk om det är så?  Att det här livet ÄR en parentes? En parentes från/till vad? Blir ju följdfrågan. Svindlande tanke. Att det inte är det här livet jag o du lever här o nu, som är det egentliga livet. Bara ett sidospår, en parentes.
Parallella universum har man ju hört talas om. Kan det vara möjligt? Svara på den om du kan.
((Den här dagens största o längsta parentes var nog detta inlägg...))

Som en kläd-roller...

P som är en av mina absolut bästa vänner ( min "vin-syster"), sa en tänkvärd sak en dag. Hon hade haft en period av lite dålig-mående, lite halvdepp så där.

"Jag känner mig som en så´n där kläd-roller", sa P. "När man själv mår lite skit, så är det om att man suger åt sig all jävla skit".   
Och då menar hon andras jävla skit. På nå´t sätt är det kanske som att negativt drar till sig negativt. Fast enligt vad jag minns från fysiken så stöter negativt bort negativt. Detta sagt med stor reservation. Hade jag ett hat-ämne i skolan, så var det fysik. Jag har t.o.m. ett foto någonstans där jag och en kompis sitter och stickar (!) på just fysiken. Så lagen om attraktion - jag kanske fick den om bakfoten.  Det borde ju vara så att om man är lite låg, så drar andra upp en. Inte tvärtom, att andra lägger över även sin skit på mig? För att jag redan mår dåligt, så det gör inte så mycket? Eller?
Har ni tänkt på att ibland när man ska dra fram nytt klisterpapper på en kläd-roller, så funkar det bara inte. Det blir snett och går knappt att hitta änden. Men på en del rollers är det hur lätt som helst att få fram det nya, klistriga, rena pappret. Det använda, skitiga pappret ligger redan i papperskorgen.  Hmmm - undrar vilken sort jag är?

Vetenskapens värld.

Såg ett väldigt intressant tv-program i går. Vetenskapens värld. Det brukar oftast vara intressant. I går handlade det t.o.m. om mig. Nästan. I alla fall halva programmet. Hela programmet handlade om smärta. Ena halvan upptogs av problemet med att INTE kunna känna smärta. Låter som musik i mina öron. Men... Smärtan är så klart ett nödvändigt inslag i många av livets situationer. Det kan handla om överlevnad. Nu har forskarna identifierat en gen som ger detta tillstånd. Så nu gäller det bara att använda den kunskapen och tillverka smärtpiller utifrån det. Piller helt utan biverkningar tror man!
Andra halvan handlade om mig. Dvs kronisk smärta. Om nerver är inblandade eller inte. Det är dom ju, det känns. Pratades om att kronisk smärta är smärta utan någon mening. Alltså att själva smärtan kvarstår trots att skadan är läkt.
En av mina underbara doktorer har sagt: När smärta uppstår är det som om impulserna till hjärnan letar sig fram på snåriga skogsstigar. Ju längre smärtan kvarstår, desto bredare blir vägen. Kronisk smärta? Ja då färdas smärtimpulserna på autobahn. Och dessutom behövs nästan ingenting för att trigga igång de små jävlarna. Eftersom de vet att det är så lätt att komma fram.
En kvinna fick prova nå´n slags stimulering med impulser mot hjärnan. Smärtan i armen minskade. Det vill jag också testa! Fast det här var en forskare i England. Och en ung kvinna. Undrar om mitt landsting når dit? Och om man i så fall ger en medelålders tant den chansen?
Kanske får satsa på den andra varianten som visades. Att man bevisat att positiv yttre stimuli kan minska smärtförnimmelserna. Visste jag väl redan. I det här fallet fick en kille spela tv-spel under en smärtsam behandling - funkade. Dock av vikt att man "går in i den virtuella världen" med en apparat på huvudet och speciella glasögon.
Årets julklapp kanske?

Såsom i en spegel...

Det händer alltsom oftast. Fler och fler gånger faktiskt. Jag passerar en spegel. Eller passerar och passerar. Jag stannar vid en spegel. Men hur jag än tittar så ser jag inte.
Jag ser inte mig själv. Det är någon annan där i spegeln. Märkligt. En optisk synvilla? Ja inte vet jag. Så är det i alla fall.  Det är inte jag. Inte den person jag tror att jag fortfarande är.  Dock förstår jag ju att det inte kan vara fel på samtliga speglar...så det måste ju vara fel på mig? Hur blev det så här? Och när hände det? VIll inte vill inte vill inte!

Jag vill att min spegelbild ska vara lika rättvisande som den här på fotot. Så att man verkligen kan se att motivet återspeglas på ett korrekt sätt! Så att föreställningen om hur det ser ut, stämmer med verkligehten. För så är det väl? Eller?

Tankar om tid.

Tid. Har man eller inte. Mitt problem är inte att jag inte har. Mitt problem är snarare att jag inte kan göra så mycket av min. Inte så mycket som jag skulle vilja. Fast visst kan även jag känna ibland att den inte räcker till. Dock - när jag tänker efter ordentligt är det nog snarare så att det är JAG som inte räcker till. Inte tiden.
Läste något intressant. Om tid. Egentligen om solurs - tid. Ni vet sådana där som "man" har i sin trädgård. Kanske har man fått i present? Hade inte kommit på tanken själv kanske? Nåja, jag har varken trädgård eller solur, men det jag läste var ändå intressant.
Där stod att solurs-tiden är exaktare än klock-tiden. Alltså det vi menar med Greenwich time är inte exakt exakt. Om man talar om att mäta jordens exakta position i relation till solen - soltid - är det ett solur man ska ha. Klockor får oss att tro att alla dygn är lika långa, exakt tjugofyra timmar. Inte sant, enligt det jag läste i boken.En del är liiite kortare, en del liiite längre. Och jag tror verkligen på detta. För det vet vi väl alla, att vissa dagar är så långa och vill liksom aldrig ta slut. Medan vissa dagar bara säger svisch.  Är det vetenskapligt bevisat att det är de tråkiga som är längst?
Just nu känns det som om ni tänker - men människa, hur har du TID att fundera på sån´t här?

Ped. vs Admin. Eller Vem är jag?

Jag är pedagog. Tror jag. Numera är jag inte lika säker. Kanske har jag delvis bytt bana. Till administratör.  Vissa dagar känns lika administrativa som pedagogiska.
För att inte tala om språket vi använder. Missförstå inte, det är inget dåligt språk med en massa fula ord.
Lärarspråket är idag ett språk fyllt av förkortningar. Är du som läser detta inte pedagog, ja då blir det svårt att hänga med nu...
I går em fick jag frågan av en kollega, vad jag skulle göra resten av dagen på jobbet. Jag hörde mig själv svara: Först ska jag skriva in en LPP i PODB. Sedan ska jag på ICDP.  Va? Hur blev det så här? Och det är bara en bråkdel av allt vi slänger oss med.  Det skrivs IUP och ÅP. Vi använder FLOD och PERSONEC och  går på  APT förstås.  Min laptop har jag fått för att jag varit duktig i PIM.  Vi har förresten PUMAN eller ÖMAN datorer på jobbet. Och till flera av de här förkortningarna måste man ha vidhängande lösen...Ujujuj, som vi säger här i Närke.
Det är mycket nu.
Och då har jag inte ens nämnt LGR11. Som dessutom ska IMPLEMENTERAS!

Klet och färg

 En del människor fastnar liksom. Alltså fastnar i positiv bemärkelse. I den bemärkelsen att jag bär dem med mig. Ni fattar. Jag har faktiskt flera sådana som kletat sig fast.
I dag har jag träffat en av dem. Det blev en cykeltur till en annan del av staden. Till ett fantastiskt uterum, gott kaffe med dopp och en lika livlig pratstund som alltid när vi ses. Vi hittade varann när vi fick delad vårdnad om en  klass . Jag minns att jag oroade mig inför att tvingas byta inte bara klass, utan t.o.m. skola - hujedamej! Och så blev det så bra. Jag kan ärligt säga att det blev ett av mina bästa läsår.  Vårt samarbete varade bara ett år, sedan var jag tillbaka på min gamla skola. (Där jag också trivs väldigt bra!)  Numera är Elisabet pensionist, men extraknäcker som  te-importör åt mig.
Och eftersom jag vet att du läser min blogg så passar jag på att tacka dig än en gång E!

På vägen dit skulle jag köpa med mig nå´t, en blomma kanske? Jag cyklade nästan ända in i en liten blomsterhandel efter vägen. Den var perfekt pga att det var sååå liten yta att röra sig på därinne. Perfekt för mina fötter. Kvinnan bakom disken tittade på mig, och då slog det mig att en av mina små elever har sagt att hans mamma har blomaffären i det här området. När vi konstaterat att det faktiskt var just vi, och hon skulle hälsa till sonen osv, så avslutar hon med att ge mig en riktig komplimang: "Jag misstänkte att det var du, kände igen dig från det stora föräldramötet. Jag minns dig för att du var så färgstark!"  Och där stog jag nu i hennes affär med mina amaryllis-röda byxor och min spansk-peppar-orange halsduk. Kände mig nästan som en blomma bland andra, och tänkte YES!
Kanske var det därför jag köpte en grå, riktigt betong-grå, ljusstake istället för en blomma....Så behövde jag inte känna nå´n konkurrens...

Ketchup del 2.

Måste lämna en kommentar till mitt förra inlägg.
För en liten stund sedan plingade det på min dörr. Utanför står en kille från bostadsbolaget. Han hette INTE Andreas.
"Jag skulle fixa spislampan" säger han. Då blir han ju förstås gladeligen insläppt av mig.Så trots att de sagt nej till denna åtgärd, utfördes den?
Men - nå´t duschmunstycke hade han inte med sig. Det hade han inte ens hört talas om.
Sanslöst i min värld.
Men det blir ju bra att kunna se köttfärssåsen puttra i kväll...

Ketchup-effekten

Jag älskar min lägenhet. Det gör jag verkligen. Bortsett från att jag önskar mig en större balkong. Mycket större. Jag tillbringar så mycket tid hemma, och kan utan tvekan säga att jag trivs.
Men nu har det blivit som en ketchup-effekt. Av trasiga saker här hemma. Det är alltså inte bara jag som inte fungerar här nu. På två dagar hände det här:
Först ramlade badkaret isär. Ja alltså, inte badkaret kanske. Det som sitter utanpå, fronten. Och sedan även kortsidan.
Därefter munstycket till duschen. Sprutar åt alla håll. Fast inte dit jag vill att det ska förstås. Då hade jag redan ringt hyresvärdens felanmälan om karet. Eller fronten då.
Så jag fick ringa igen. Jag tänkte ju att det är väl lika bra att de fixar det också. När de ändå ska hit liksom.
Innan det hann komma någon (det tar ju lite tid när det inte är AKUTA saker), ja då gick lampan ovanför spisen sönder. Den som sitter vid fläkten. Suck. Jag ringde igen. Den här gången sa jag bara "Hej, det är jag igen..."
Fick då veta att den lampan byter inte hyresvärden. Det åligger mig att göra. Fine, tänkte jag. Så började jag brottas med skyddet som sitter framför nämnda lampa. Brottningsmatchen underlättades inte av mina problem med att stå på mina fötter... 1½ dag senare ger jag upp. Ringer igen. Får till svar att de noterar även detta på arbetsordern, men jag får bara hjälp med att ta bort den trasiga lampan. Köpa ny och montera dit, det åligger som sagt mig. 
Helt ok. 
Sedan började min väntan. När jag kom hem från jobbet ngr dagar senare, låg en lapp att "Andreas" varit här och utfört beställt arbete. BADKARSFRONT åtgärdat. ????? 
Jag ringde igen. "Jaja, de andra beställningarna ligger ju här på ordern. Det är nog tänkt att någon annan proffession ska åtgärda dessa".
Jaha. Så Andreas kan montera ihop badkaret, men inte byta duschmunstycke? Och absolut inte pilla bort lampskyddet vid fläkten?
Jag har lite svårt att ta att alla inte är lika rationella som jag. Liksom inte lika perfekta =)
Så det blir till att fortsätta laga mat in the dark. Rätt så spännande faktiskt, det blir som en överraskning varje gång.