En del människor fastnar liksom. Alltså fastnar i positiv bemärkelse. I den bemärkelsen att jag bär dem med mig. Ni fattar. Jag har faktiskt flera sådana som kletat sig fast.
I dag har jag träffat en av dem. Det blev en cykeltur till en annan del av staden. Till ett fantastiskt uterum, gott kaffe med dopp och en lika livlig pratstund som alltid när vi ses. Vi hittade varann när vi fick delad vårdnad om en klass . Jag minns att jag oroade mig inför att tvingas byta inte bara klass, utan t.o.m. skola - hujedamej! Och så blev det så bra. Jag kan ärligt säga att det blev ett av mina bästa läsår. Vårt samarbete varade bara ett år, sedan var jag tillbaka på min gamla skola. (Där jag också trivs väldigt bra!) Numera är Elisabet pensionist, men extraknäcker som te-importör åt mig.
Och eftersom jag vet att du läser min blogg så passar jag på att tacka dig än en gång E!
På vägen dit skulle jag köpa med mig nå´t, en blomma kanske? Jag cyklade nästan ända in i en liten blomsterhandel efter vägen. Den var perfekt pga att det var sååå liten yta att röra sig på därinne. Perfekt för mina fötter. Kvinnan bakom disken tittade på mig, och då slog det mig att en av mina små elever har sagt att hans mamma har blomaffären i det här området. När vi konstaterat att det faktiskt var just vi, och hon skulle hälsa till sonen osv, så avslutar hon med att ge mig en riktig komplimang: "Jag misstänkte att det var du, kände igen dig från det stora föräldramötet. Jag minns dig för att du var så färgstark!" Och där stog jag nu i hennes affär med mina amaryllis-röda byxor och min spansk-peppar-orange halsduk. Kände mig nästan som en blomma bland andra, och tänkte YES!
Kanske var det därför jag köpte en grå, riktigt betong-grå, ljusstake istället för en blomma....Så behövde jag inte känna nå´n konkurrens...
Vilken kul historia med blomsteraffären. Det är precis så jag uppfattar dig också... färgstark! Och det är bra!! Jag kör ju också med färger och man mår bättre då, tycker jag.
SvaraRaderaheanku