Ibland blir det tokigt. Eller roligt kanske? I går var ett sådant tillfälle. Skratta eller gråta åt eländet? That´s the question. Tränar mig på att välja skrattet.
Jag åkte efter jobbet till den mindre orten där min mamma bor. Hon uppnår på fredag en aktningsvärd ålder. 89 år. Inte illa. Men det börjar märkas. Och det får det väl, eller?
Alltnog, jag åkte dit för att följa med henne till doktorn. Vårdcentralen. Där har hon en bra doktor. Doktor Anders.
Den här gången var det alla möjliga krämpor som skulle avhandlas. Och medicinering. Doktorn skulle även göra en "minnes-utredning". Med anledning av att glömskan har slagit till. Rätt rejält ibland, mindre omfattande ibland. Varför göra en utredning av minnet hos en 89-åring? Ja, det kan man ju undra. Det är för att 89-åringen ska ha rätt till vissa insatser som kan behövas osv.
Det som gjorde att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta hade ingenting med mammas minne att göra. Inte enbart. Det var hela scenariot.
Mammas rullator och mina kryckor. Vi kämpar oss fram där i korridorerna.
Vi kommer in på ett rum, och doktor Anders öppnar dörren. Då ser han mamma sitta där i stolen. Och på britsen ligger jag. Förstås. Som alltid tar jag alla chanser att slippa stå eller sitta. Pga värken alltså, men det vet ju inte doktor Anders. Han blir lätt förvirrad en bråkdels sekund. Vem är egentligen patienten här? Ja det kan man verkligen undra. Mamma hade redan i väntrummet sagt att jag skulle fråga doktor Anders om mina onda fötter. Nu var det ju inte jag som hade avtalad tid. Jag hör inte ens till den vårdcentralen.
Så jag sa inget. Bara viftade lite med kryckorna. Han fattade. Tror jag.
Mammas blodtryck var skyhögt. Kan ha berott på att jag råkade vifta till farbror doktorn med ena kryckan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar