Tror det räcker nu, eller?

Kanske att jag tycker att det räcker nu. I natt ramlade min lilla mamma (88) och bröt armen/axeln. Naturligtvis höger eftersom hon är strikt högerhänt. Det måste ju vara en del av lagen om all jävlighet? Det betyder att hon inte kan ta sig fram med rullatorn ens. Eller inte ens ta sig ur sängen förresten.
Nu ligger hon i en säng på hospitalet och är helt beroende av andra. I det här läget borde hon ha en dotter som var frisk o stark. Eller en dotterson i sta´n. Eller en dotterdotter med alla funktioner intakta. Men,så ser inte livet ut. Vi får hoppas på det bästa, och invänta vårdplaneringen på måndag. Hon är tapper min lilla mamma, det är ett som är säkert. Jag kan inte se ett liv utan henne.
För att inte dränkas i allt elände avstod jag i dag från att kontakta den sjuka dottern. Jag tar det i morgon istället. Vet ju att hon är omhändertagen där hon bor. Så jag tog  en cykeltur och tittade på allt folk på alla uteserveringar i sta´n.
Jag såg en skymt av mig själv när jag for förbi ett skyltfönster och kom att tänka på vad en av mina små adepter sa om mig i vintras. Då var jag den enda personalen som kom farande på cykel i halkan. Med kryckorna på pakethållaren. Då som nu. 
-Titta, där kommer hon, den där CYKEL-KRYCKAN!

Förresten, jag hann ju med en magnetröntgen av ryggen i morse också. En sak är säker; och det är att jag verkligen får valuta för landstingsskatten - alltid nå´t att glädjas åt!