Man ska vara glad åt fötter. Så sjöng någon en gång för länge sedan. Kan ha varit Birgitta Andersson. Eller Lill Lindfors. Spelar ingen roll. Jag kan bara inte vara glad åt mina. Dom bara jäklas med mig. Ont gör dom, efter bara ngr steg är det kört. Nu är det över ett år sedan jag använde fötterna till att transportera mig. Längtar efter känslan i att ta ut stegen och promenera. Oh vad jag skulle gå om jag kunde.
Men jag är som sagt inte så glad åt mina fötter. Riktiga svikare är dom. När jag är ute och cyklar ser jag inget annat än alla som går o går o går. Jag kan tycka att det är nästan som ett hån mot mig, alla dom som går. Konstig tanke. Den får inte slå rot.
När jag tänker bättre tankar, kommer jag på att mina fötter ser till att jag åtminstone kan cykla. Det klarar dom galant!
Och så är dom rätt snygga faktiskt, och lagom små.
Himmel ja, fötter! Man tänker inte så mycket på dem förrän de börjar krångla! Så jag är glad åt mina och försöker att inte stå och gå för mycket för att jag ska slippa värken. För har precis som du fått besvär med dem. Insikterna kommer med sjukdomarna, eller hur?
SvaraRaderaOch vilket lustigt namn du stött på, Görantina. Undrar om det är en man eller kvinna?
Ta det lugnt och sköt om dig och dina fötter!
heanku