Ikon.

Ikon. Mäktigt ord. Kan betyda flera saker förstås. Religiös andaktsbild. En liten data-bild. Eller PATTI SMITH. T.ex. Det finns ju andra mänskliga ikoner. Många rentav. Men ikonen just idag stavas Patti. Hon är 65 år. Fatta! Det gör inte jag. Hur kan hon vara 65? Pensionär faktiskt. Ur led är tiden.
Men nu stog hon på scenen, tog emot sitt pris, och lovade att fortsätta skriva låtar! Yeah!
Av en slump hade jag tv:n på när Polarpriset utdelades,och en rad svenska artister tolkade Pattis låtar. Riktigt bra gjorde dom det. Men bäst var nog Patti själv, hennes tacktal var stort.
Undrar hur det känns att betecknas ikon? Kanske att man inte kan ta in det riktigt. Ja, så är det nog.
Dock skulle jag inte ha nå´t emot att kallas så. Inom vilket område? Tja, vilket som helst.  Ni kan komma med förslag, jag är öppen för det mesta.
Om jag anstränger hjärnan lite och gör ett enkelt matematiskt överslag, med min egen ålder kontra Pattis. Ja, då kanske jag till slut kan förstå att hon är pensionär...suck.
Men nu får jag inte bli bitter över det, att jag ännu inte uppnått ikon-status. Jag har ju några år kvar till 65.
(Den där bitterheten, jag den återkommer jag till, det har jag ju sagt förut).

Alien inside.

Glömmer. Gör jag. Bl.a. att jag står på två (!) behandlingar för min Crohn i tarmen. Två behandlingar som båda är "immun-suppressiva". Stavas säkert inte så. Det betyder iaf att jag har ett rätt mycket sämre immun-försvar än tidigare, och sämre än gemene man. Men det glömmer jag. Tills jag, som nu, blir sjuk. Då står jag där med mina alltför låga vita blodkroppar. Dom är försvarslösa mot fienden. Helt däckad av en bacill som kanske passerar som en snuva på nå´n annan. Ingen hög feber, men en otäck sjuk-känsla i hela kroppen, och nå´t som sätter sig fast i bröstet och huvudet. Det blir tungt att andas. Som en alien i min kropp.
Mitt i värsta sensommar-värmen. Som ett hån.  Håhåjaja. Kanske är det pga värmeböljan jag har feber?  Positiv nu Helena.  Om jag tänker mig frisk?  Om jag visualiserar att jag är ute och cyklar i solen? Om jag bestämmer mig för att i morgon har jag inte tid att vara sjuk?  Näe, det hjälper inte.  Känner mig lika risig.  Bara att inse fakta. Vill inte se solen så jag  drar ner persiennerna. Nämen, det går ju inte - dom är trasiga.
Snart ska jag skriva ett inlägg om att man inte får bli bitter. Men det får bli en annan gång...

Tidpilen.

Såg nå´t vetenskapligt program på tv. Eller delar av ska jag väl erkänna. Kanske därför det dom sa lät lite underligt. Programmet handlade om tid. Intressant objekt. (Och nu var jag INTE ironisk). Frågan var varför inte tiden går baklänges. ???  Fantastisk tanke att leka med, inte sant? Anledningen hade att göra med något som kallas tidpilen, som gör all förändring enkelriktad, dvs framåt. Jag skulle kunna tänka mig att tiden kunde få gå lite bakåt. Inte några miljoner år, bara så att jag kunde få vara drygt 40 igen. Så att barnen fortfarande var barn, fast inte riktigt små. Låg resp mellanstadie ålder. Ja, så sa man på den tiden... Att den där tidpilen kunde vända på allt skit som finns i kroppen min, vore inte heller fel. Så kunde den passa på att ta bort en del rynkor o skrynklor på samma gång. Men se det vill inte tidpilen höra talas om. För om  den skulle börja gå baklänges, så skulle världen stå stilla, och det går inte för sig.
Sedan sa dom också att dygnet blir 17 mikrosekunder (!) längre / år. Hur kan jag då tycka att tiden går fortare och fortare? Att det knappt går att greppa att barnen är vuxna, och att det är ett helt år sedan förra skolstarten redan?

Puma? Jag?

Skratta eller gråta? Svår fråga. Här är bakgrunden.
På en av alla mina cykelturer genom staden, hör jag hur någon ropar, lite snett bakom mig: "Hallå där Puman!" Eftersom det vid tillfället inte fanns någon annan än jag inom hörhåll, fattade jag till slut att det var mig han menade. Aha - smickrande! Hemma igen var jag tvungen att googla på Puma. Till slut hittade jag en annan förklaring än den om stort djur inom lejonfamiljen.
"En Puma är en kvinna mellan 35 - 45. Hon klär sig snyggt och vet hur man för sig. Hon inser att hon är bra som hon är och tar för sig av livet. En Puma är inte bitter på män, och är ett sexuellt toppfynd.. Raggar gärna på yngre män".
Ha! Det är ju som om det var skrivet med utgångspunkt i mig.  Eller? Ja, förutom att åldern kanske skevar lite. Men allt det övriga stämmer ju =).
Att jag inte kan bestämma om jag istället kanske ska gråta beror på mannen som ropade. En mycket överårig, överförfriskad, överviktig representant för det manliga släktet. . Fasen också. När det för en gångs skull händer, kunde det väl ha fått kännas bra.  Men , men , man kan inte få allt. Och som Puma är jag ju inte bitter på män.

Försöka duger.

Godare än den ser ut..

..

IFD. InFlammationsDämpande. Det är så jag försöker äta numera. Gott är det, och inte jättesvårt. Men det är inte gratis. I alla fall  inte när man som jag inte har ett eget grönsaksland.Jag är hänvisad till Handla24 eller min älskade torghandel. Där är det inte heller gratis, utan tvärtom ganska dyrt. Varje vecka bunkrar jag med grönsaker från torget. Inte vilka grönsaker som helst. InFlammationsDämpande sådana. Jag äter mängder med broccoli t.ex. Det är ju bra. Min favorit är soppan med broccoli, aningen potatis, massa vitlök, lök, gurkmeja och lite citron. Kokas i buljong (från Hälsokosten förstås...) och mixas. Det känns i hela magen hur bra den soppan är. Min förhoppning att kosten ska hjälpa även på mina fot-inflammationer är inte så hög. Men för kroppen i övrigt och för tarmen tror jag stenhårt på detta.  I dag kokar jag bondbönor till en sallad, och råris till matlådan. Råris som ska kryddas med dunderkryddan gurkmeja och andra IFD-kryddor.  Ohhh vad jag är duktig! Eller? Jovars, men man får inte bli fanatisk. Klart jag slarvar mellan varven. Huvudsaken är att man försöker. På lördag ska jag inte försöka. Då ska jag på 50-års fest. Tänker inte ta med mig matlåda.

Hårresande.

Dålig dag för rygg och tillhörande nerv. Attans att det kan göra så ont. I alla positioner. Just nu står jag på knä.  Ontet, ontet.

Förutom det så kan jag rapportera att jag färgat håret, lite  rött igen. Dock inte tillräckligt rött. Svårt att få tillräckligt rött när man färgar hemma på egen hand. Utan slingor. Förra gången jag gjorde detta, fick jag en fantastisk kommentar.  En ung man (7 år) konstaterar att jag blivit  lite rödhårig över natten. Innan jag hinner fråga vad han tycker om det, säger han: Aha - du har gjort så där som min mamma brukar göra! Så där så håret blir MISSFÄRGAT!
Ja ja ,all förändring är bra. Intalar jag mig.

Helenas lilla röda.

Ett inlägg i transportdebatten. Ponera att jag ska transportera mig någonstans som inte är inom cykel-avstånd. Som kräver åkande med bil. Egen bil. Då gör jag som följer:
Samlar ihop alla saker som ska med. (Oftast kryckor, stå-stol, ett antal väskor/kassar). Lastar in detta i hissen och åker ner. Är det vinter, ställer jag av packningen på entréplan, och fortsätter ner i källaren. Är det annan årstid, går även jag av på entréplan. I källaren (alternativt utomhus) finns min cykel. In med den i hissen (om det är vinter alltså) och åka upp till entréplan.  Nu har jag två val. Antingen försöka få med mig alla saker på cykeln, eller ställa alla saker vid bakdörren. Oftast försöker jag få med mig sakerna, för att minska på momenten. Sedan vinglar jag i väg till huset bredvid mitt. Där håller jag min "tag" mot en låsplatta, och vips så öppnas garageporten. Nu - ner i underjorden. Fortfarande vingligt med all packning. Väl nere vid min lilla röda bil, parkerar jag cykeln.Och låser den förstås. Lastar in allt i bilen. Kör iväg upp mot ytan, och håller återigen upp min "tag" mot en annan låsplatta. Porten öppnas; och jag är klar. Min lilla röda ser dagens ljus. Fullpackad. Alternativt ingår även det momentet att köra in på gården, hämta packningen vid bakdörren, lasta in den och köra iväg. Pust! Inte undra på att jag blivit så miljövänlig, jag cyklar nästan överallt. Och det handlar alltså inte bara om mina onda fötter. Bara nästan.

Det ligger i luften...

Nå´nting är på gång.
Min älskade luft är tillbaka. Den som går så lätt att andas. Den som inte ställer några krav. Den som säger att det är ok att bara vara hemma/inne och dricka te. Den som inte höjer på ögonbrynen när jag inte kan/vill/orkar följa med ut. Den luften älskar jag. Tyvärr brukar den rätt snabbt övergå i den luften som blir för kall. Men  - inte tänka på det. Här och nu. Mindful ska man vara.
På måndag är det dags igen.. Då är det dags att börja tänka på var jag gjorde av alla mina saker som gör att jag faktiskt klarar mitt jobb. Var är min solsäng som jag ligger på under konferenser o möten? (Ja, det är sant!). Var är min speciella special-stol? Var är mina extra kryckor som gör att jag slipper släpa på dylika med cykeln varje dag? Var är mina inneskor, specialgjorda på ortoped-tekniska? Var är alla sittdynor?  Nu är det dags igen. Hjälpmedels-centralen  öppnar sin jobb-filial efter sommaruppehållet.  Ni som ev. inte vet vad jag jobbar med; ni skulle aldrig kunna gissa efter att ha läst detta! Men allt går! Nästan...

Ett jävla liv

I dag har jag pratat i telefon. Flera gånger faktiskt. Bl.a. flera gånger med samma person, pga att samtalet bröts hela tiden. Så kan det bli när man, som den personen, bor på en ö.På en ö alldeles på tok för långt bort från min stad.  En av mina allra bästa vänner. Den här vännen sa i ett av samtalen i dag; "Jag fattar inte, hur du orkar gå upp varje dag och veta att det är ännu en dag av smärta. Du har ett jävla liv helt enkelt."
Så är det ju. Ett liv i smärta är ofta ett jävla liv. Men inte hela tiden. Det måste finnas stunder som är bra.  Ojävliga liksom. När man kan "glömma" eller kanske snarare förtränga smärtan. Och det går ibland.
En sådan stund i dag. Jag var och bokade tid på en studio här i staden. Vadå för studio? Nja, det får jag återkomma till längre fram. Men just den stunden kände jag mig helt ok.

Den här bilden visar en annan stund som var helt ok =)

Döden, döden...

Döden, döden. Som Astrid Lindgren o hennes syster sa till varandra i telefon. Så hade dom avhandlat det ämnet, liksom. Jag borde börja med samma sak. Fast kanske inte med Döden, döden, utan något som är mer jag ( än så länge iaf). Jag tror att Ontet, ontet kanske kunde passa? Så när nå´n frågar mig i telefon, bli inte förvånade om jag svarar så. Det betyder ju bara att jag har lika ont eller värre. Ibland orkar jag inte riktigt svara att jag har lika f-bannat ont. Folk förväntar sig ju att man snart blir bättre, eller hur? Och det ligger inte för mig att svara att det är bra/bättre, när det inte är så.
I dag har jag dock  gjort nå´t jätteroligt.Rent av gapskrattat.  Mer säger jag inte, så ni får gissa! Men bra terapi var det...
Jag tog också sommarens första cykeltur med tröja på.  Konstig känsla. Bara att vänja sig.

Förenings-livet

Jag är medlem i ett par föreningar. Tre, kanske fyra. Självklart har några av dom  med hälsan att göra, eller snarare o-hälsan. Men en av dom är betydligt roligare att vara medlem i. BBB*.  Det är en förening bestående  av tre exklusiva medlemmar. Ledamot Å, ledamot M och ledamot H. Vi har ingen ordförande, ingen kassör och sekreterarposten cirkulerar.  Lite av vitsen är att medlems-antalet inte ökar, det är konstant. Föreningen BBB har funnits i snart 10 år, tror jag. Våra möten äger inte rum med regelbundenhet. Ingen bestämd mötes-lokal. Inga stadgar, inga som jag skriver om här i alla fall.  Dock brukar vi ha en dag-ordning. Samma dag-ordning varje gång faktiskt. Den innehåller 4-5 punkter.Som jag inte heller nämner här, av hänsyn till övriga ledamöter... Samt fika förstås. Nästan viktigast. Ibland slår vi till med mat och vin istället. Dom mötena blir alltid bäst, mest kreativa, och mötes-tiden brukar då inte alls räcka till, vi får bordlägga en hel massa frågor.
BBB är en väldigt demokratisk förening, alla röster är självklart värda lika mycket. Samtliga ledamöter brukar få komma till tals ungefär lika mycket. Beroende på dagens ämnen, kan det  variera hur många inlägg varje ledamot gör, men det brukar jämna ut sig. Nästa möte, om inte förr.
En del människor betalar för terapi. T.o.m. skratt-terapi. Jag har mina möten med BBB. Mycket effektivare, och dessutom (nästan) gratis.
*BBB = Bättre Begagnade Brunetter

Herrskap och tjänstefolk

Jag trivs med min stad. Och jag trivs med mitt boende. Men jag har flyttat 4 ggr de senaste 10 åren, av olika anledningar. Först av "familjeskäl", sedan ville jag byta bostads-ort. När första barnet lämnade boet blev det boendet för dyrt o onödigt stort. Nästa ställe låg lite för långt bort från allting, så när sista barnet flyttade hemifrån - jag då hamnade jag där jag är nu. Flytta ÄR jobbigt, men så klart också roligt. Dock är det inte lika roligt när man som jag, behöver hjälp med det mesta. Kan bara inte tänka tanken på att flytta igen, inte med de här inflammerade föttera. Hur skulle det gå till? De andra gångerna har jag åtminstone kunnat packa själv, inför själva flyttdagen. Fast jag kan ju prova att krypa kanske?  Knäna är det än så länge inget fel på.  Jag önskar mig en stooor balkong eller en uteplats nästa gång.  Jag kan också tänka mig att bo här:

...  men då måste det ingå lite tjänstefolk.