Ett av mina projekt.

Tänkte beskriva ett av mina projekt. Inte för att jag har så många. Nästan inga alls. Det jag tänkte beskriva är inte ens ett projekt. Inte i egentlig mening. Det bara känns så. För det mesta.
Det här är något jag gör varje dag. De flesta dagar flera gånger. Projektet blir mer till ett projekt under vintermånaderna. Övrig tid tänker jag inte på det som ett sådant. Ett projekt. Inte alls faktiskt. Men nu. Oj!
Projektet kan vi kalla: "Att ta sig ut". Det är nästan som en konst. En egen konstart. Kan också platsa under rubriken Minnesträning. Eller Tålamod. Eller Konsten att svettas utan att träna. Och då vill jag mena att svettandet inte har med åldern att göra. I alla fall inte enbart. Nåväl.
Som ni läsare vet, har jag svårt att gå. Jag KAN gå, men med smärtor i fötterna undviker jag det helst. Det är kryckor och cykel som gäller.
Eftersom jag har ett behov av få frisk luft varje dag, minst en gång, är det cykel som gäller. Alltid. Ur och skur. Plus och minus. Sandat och halkigt. Behov förresten. Ska jag till jobbet, ja då är det cykel som gäller.
Nu kommer beskrivningen av projektet "Att ta sig ut". Betänk nu att det är vintertid.
1.Kläder på. Att cykla kan vara kallt, även i min ålder. Ytterbyxor (överdrag som vi säger på jobbet), varma jackan, tjockvantarna, halsduken, kängorna. Phu. Redan i hallen är jag svettig. Men det är ju inget unikt för mig och mitt projekt.
Sista som åker på är pannbandet och HJÄLMEN. Jag ogillar cykelhjälmar. Verkligen. Men efter att ha avverkat ett antal, har jag nu åter gått tillbaka till skateboardhjälm. Känns i alla fall något lite bättre. Varför? Kanske för att den sitter mer runt huvudet än ovanpå? Ta med alla väskor och sop-påsar.
2. Hissen ner till bottenplan. Ställa alla sop-påsar vid ytterdörren.
3.In i hissen igen, ner till källaren.
4. Låsa upp det krångliga cykellåset, släpa in cykeln i hissen. Ja, det går om jag knökar in den lite på snedden. Svettig? Javars.
5. Hissen upp till bottenplan, ur med cykeln, hänga på sop-påsarna. Trixa ut allt genom bakdörren. Åh - frisk luft!
6. F-n! Jag glömde kryckorna. Igen. Parkera cykeln, säkrast att låsa det krångliga låset.
7. In i hissen, upp till min våning. Hämta kryckorna. Ner igen.
8. Spänna fast kryckorna på pakethållaren.
9. Mot sop-rummet. Slänga soporna. Och nu - iväg!
10. Shit - glömde att jag nog inte trampar hemåt innan det blivit mörkt. Det blir ju det så tidigt nu...måste hämta cykellyset.
11. Parkera och låsa cykeln. Upp i hissen. Hämta lyset. Ner igen.
12. Och nu, lagom trött, irriterad och svettig kommer jag förhoppningsvis iväg.  Som tur är glömmer jag mellan varje gång hur jobbigt det här förstadiet är. Och sopor har jag inte varje gång. Inte heller glömmer jag kryckorna varje gång. Men då kanske det istället är jobbdatorn. Eller mobilen.
Nästa gång ska jag berätta om projektet "Att använda bilen".

Kan själv!!!

Bäste dräng. Vem är det egentligen? Är det själv? Eller vem är det?  Jag, som är uppfostrad enligt "man ska ta hand om sin egen skit", "själv är bäste dräng" osv, ja jag undrar ibland.
Naturligtvis vill man klara sig själv. Så långt som möjligt. Min mamma har alltid, och då menar jag alltid, sagt att hon vill sköta sig själv. Inte ha nå´n städhjälp. Inte heller ha nå´n hemtjänst. Och så gick det som det gick. Hon blev påtvingad både och. För att inte tala om nu. När hon är så ledsen för att hon inte får vara inne i sin lilla lägenhet (läs rum) på boendet - om inte jag eller någon annan är med. Pga fall-risken. Personalen har såklart inte tid att vara med bara henne. Därför måste mamma tillbringa all sin vakna tid i dagrummet. Där hon inte vill vara. Om inte jag är där. Tror ni kan känna av pressen bara genom att läsa.
Men det var inte det jag skulle skriva om.  Det var ju om själv. Den bästa drängen.
Jag har (säkert genetiskt) en så otroligt stark önskan om att kunna klara mig själv. En del av vet hur svårt jag har att be om hjälp. Är livrädd att hamna i beroendeställning gentemot någon. Rent praktiskt alltså.  Jag vill vara jämlik, till nästan varje pris. 
Även med min trasiga kropp. Ja, jag inser ju förstås att jag inte kan skotta snö, byta däck eller gå med på promenad. Det inser jag. Men det är så mycket annat som jag ju faktiskt kan. Alltså KAN rent mekaniskt, eller hur jag ska säga. Utföra rörelsen.
Att det sedan straffar sig utav bara h-vete i slutändan. Det är en annan sak.
Jag får skylla mig själv.  När jag vissa veckor har lite, lite mindre ont i fötterna, då vill jag så mycket. Jag vet att det är så här.  Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde be om hjälp. Men jag vill inte. KAN SJÄLV!
Varje gång detta inträffar, ja då ångrar jag mig förstås. När det är för sent. När jag förstört den lilla läkning som inträffat. Jag tycker inte det är nå´n större vits med att jag har lite mindre ont, om jag inte kan utnyttja det? Eller? Ska jag bara vila fast jag har lite lägre smärtnivå?
Det vore ju en sak om smärtan ökade bara just i anslutning till aktiviteten. Men så lätt ska jag inte komma undan. Den sitter där den sitter för lång tid. Smärtan. Tillbaks på ruta ett.
Nu det senaste exemplet.
Granen.
Som jag envisades med att klara själv. Införskaffades med hjälp av dotter och trevlig kille på Plantagen. Så långt allt väl.
Så länge den stog på balkongen. Allt väl.
Till i går. Då skulle den in. Släpade runt på trädet, för att se var den passade bäst.
Ställde t.o.m. ut den i trapphuset en stund. För att den stackars kraken skulle få vänja sig stegvis. Vid värmen. För att inte barra så fort.
Nu var jag tvungen att vila en stund. Vila fötterna. Inte ens det gav mig rätt signal till hjärnan. Att sluta nu. Näe då.
 Nästa anhalt: julgransbelysningen. Nu jäklar skulle jag bli klar.
Att sätta i en belysning kräver stående. Det vet ni. Om man inte har en gran som är under 1 m kanske. Det har inte jag. Stående och helst också lite gående, runt granen.
Måttande. Ändrande. För att få till ett jämnt intryck av lampor. Phu.
Nu borde jag väl ändå lägga av? Fötterna började säga ifrån ordentligt. Kände faktiskt en ny sorts nervsmärta dessutom. Riktigt ont.
Men jag ville så gärna bli färdig. Göra min gran till min.
Så jag fortsatte. Kulor, små "istappar" och så glitter.  Ajajaj! Varför satte jag mig inte ner bredvid trädet? Varför stog jag inte på knä på en stol med en kudde på? Inte då. Jag ville så gärna.  Vara som alla andra. Klara det andra klarar.
I dag kan jag knappt gå eller stå. Hasar mig fram. Med kryckorna. Ont ont ont. Det bränner i hela underdelen av fötterna, alla möjliga konstiga smärtsensationer. Bådar inte gott inför julen.

Men, visst är det en fin gran? Min gran. 
Om jag var min gran, skulle jag helt enkelt inte våga barra.

Skillnad?

Skillnad. Skillnader. Det gäller mycket i livet. Skillnaden jag funderar över, just i dag, är följande.  Bråttom - Stress. Att kunna se skillnaden däremellan. Eller kanske mer att kunna känna den skillnaden.
För mig, och säkerligen för er, är det en väldigt väsentlig skillnad. En viktig sådan.
Att ha bråttom ibland. Inte farligt alls. Att ha bråttom tänker jag är att ändå ha kontroll. Kontroll kan vara väldigt viktigt. För mig alltså.
Stress däremot. För mig är det att inte ha kontroll. Att ha bråttom på ett negativt sätt, inifrån och ut. När det bara är för mycket.
Man pratar om positiv och negativ stress. För mig är stress alltid negativt laddat. Är det positivt, ja då är det något annat än stress. Bråttom kanske? Mycket att göra just nu? Eller att vara efterfrågad?
Faktum är att även det senare kan vara negativt, alltså orsaka stress. Tror jag. Att vara behövd. Kan det vara negativt? Ja, det skulle jag vilja påstå. När det även här blir för mycket. När kroppen redan på morgonen kan känna att det slits i den. Att det sliter och drar från vissa håll. Påkallar min uppmärksamhet eller hur jag ska uttrycka det.
Jag skriver i gåtor nu. Kanske det. Men ni som känner mig och situationen, vet även denna gång vad jag refererar till.
Och nu är det snart jul. Årets stress-topp. För väldigt många, tror jag. Dock inte för mig. Jag gör allt jag kan för att tona ner den. Julen. Stressen ligger i så fall i att försöka räcka till tidsmässigt, för alla som vill träffa mig, haha!
Näe, jag tänker inte stressa för att det är jul!
Möjligtvis tänker jag ha lite mer bråttom än vanligt...

Lördag vs Söndag

Lördag? Eller söndag? Frågan gäller inte om jag vet vilken dag det är i dag. För det vet jag. Än så länge.
Det gäller mer en känsla.
En lördags-känsla. Eller för all del en söndags-känsla.
Lördags-känslan vinner med hästlängder. Om Helena själv får välja. TIll det finns flera orsaker.
En av dem är ju självklar. Att lördagen följs av ännu en ledig dag från jobbet. Under förutsättning att man som jag jobbar raka veckor.
Och det gör ju då inte söndagen. Följs av en ledig dag alltså. Eller inte. Äh, jag släpper det. Begreppet söndags-ågren betyder för mig att ha lite lagom ångest inför jobb-veckan.
Men - känslan av att ha en ledig dag framför sig är inte enda anledningen till att lördag vinner. De andra orsakerna är dock svårare att sätta ord på. Utan att såra någon. Så jag säger inget mer.

Jag skojade. Klart jag måste utveckla detta. Med risk att såra.
Det handlar om måsten. Som så mycket i mitt liv tydligen gör. Jag är ingen umgänges-person. Det är något jag upptäckt längs resans gång. Eller jo, det är jag väl också. Men det måste vara i lagom mängd. Visst är det roligt att umgås en lördagkväll med trevliga vänner. Det tycker jag absolut. Missförstå mig inte där. För då vet jag också att jag kanske har söndagen på mig. I bästa fall. I nuläget är det inte så ofta. Jag kan längta mig blå efter en ledig söndag. Utan måsten. Utan umgås. Utan träffas. Utan någoting alls. Utan någon alls. Detta inträffar så gott som aldrig. Pga livets omständigheter. Söndagen = måsten. Lyckas jag inte få söndagen tom, då gör jag allt jag kan för att få till lördagen istället. Logistiken ni vet.
Visst låter jag som väldigt knepig person? Rent av hemsk? Och jag är fullt medveten om att det här, ja det kommer jag att få äta upp.
Tänk vad som händer den söndag när JAG ringer någon och vill träffas. Ojojoj, det blir nog inte kul.
Så jag ber er att ta detta med den berömda salt-nypan.  Men ingen rök utan eld. Jag klämmer gärna in så mycket det går på fredag/lördag. Om jag har en chans till en ledig söndag. En alldeles ensam söndag.  Tänk att bara vara jag och en kopp te. Lite mag-snäll mat när jag känner för det. Och så lite Vinterstudio på svt. Och lite skoljobb när andan faller på. En cykeltur om halkan inte är för svår. En tur med given målgång hemma hos mig själv.
Undrar hur många av mina ev kvarvarande vänner som försvann i o m detta inlägg...
Kanske ska tillägga att tankarna väcktes av lilla mamma. Jag se och hör hennes frustration över att pga "fall-risken" aldrig få vara ensam. Aldrig få vara i sin lilla lägenhet om inte jag är där. Alltid tvingas vara med personalen i köket, eller med andra pensionärer i dagrummet.
Det är hon väldigt ledsen över, hon har alltid gillat att vara för sig själv.
Jag är min mors dotter.

Får jag presentera Gunnar?

Barbarotti. Gunnar Barbarotti. (Efternamnet pga en italiensk fader). Är han bekant? För mig känns han som en man jag känner ganska väl. 
Så väl man nu kan känna en imaginär person. En litterär påhittelse. Eller, vad vet jag?  Kanske existerar Gunnar på riktigt. IRL.
Jag tror nog att fler av er skulle gilla honom. Som person. En man som funderar mycket, och det gillar ju jag. En man som ständigt söker svar. Både i arbetslivet och privat. Inte så konstigt vad gäller arbetet. Gunnar är polis. Inspektör noga räknat. Vad nu det innebär. Han löser, eller försöker lösa olika fall. Mord och sån´t. Och gåtorna är oftast väldigt intressanta och luriga. Sedan är det ju lite kul när ett av förhören utspelas i Hallsberg. Dit Gunnar åker tåg naturligtvis.
Men det är nästan så att jag gillar privatpersonen ännu mer. Bara Gunnar. Hans funderingar. Funderingar över ord och sätt att uttrycka sig. Hans ständiga sökande. Inte bara efter sanningar. Efter något slags tro också. Hans pendlande mellan må bra och må dåligt. Att han inte får fatt i tron, liksom.
Ni som känner mig har väl nu förstått att han är en man i min smak. Ganska lagom gammal också faktiskt. Och nybliven änkling till råga på allt. Ledig.
Nu har jag följt Gunnar genom fem tjocka böcker. I medvind och motvind. Det sägs uttryckligen att den här senaste också är den sista. Jag vill inte trycka på gilla-knappen angående det.
Min rekommendation är att ni som ännu inte gjort bekantskapen, genast lär känna denne man. Om jag inte minns fel påträffas han första gången i "Människa utan hund".
Tack Håkan Nesser!

Att vara den man väntar på...

Jag passar tiden. Faktum är att jag är lite FÖR bra på det. Kommer alltså inte i tid. Jag kommer i för-tid. Till allt. Och alla. Alltid först. Är det mer än en annan person inblandad, så kan det någon gång hända att jag kommer näst först. Men inte trea. I min värld existerar inte begreppet "komma sist". Om det inte skulle vara frågan om någon slags idrottslig prestation. Då får ju begreppet en annan innebörd. Jag skulle i så fall vara bäst på att komma sist.

I min yrkesroll som lärare har det sina fördelar. Att vara bra på att komma i tid. Kan det vara en av anledningarna till mitt yrkesval en gång i tiden? Att jag visste att jag inte skulle ha problem med just den delen? Att vara där i för-tid. Före eleverna. Och där önskar jag ingen förändring. Nej, det är på det privata planet.
Förändringar kan vara jobbiga. Lätt att känna motstånd inför. 
Dock tror jag att jag bara skulle må bra av just den här förändringen. Av flera anledningar.
Dels att jag skulle slippa bli irriterad. Eller irriterad är nästan ett för starkt ord i sammanhanget. Mera som ett litet gnag. När jag är först till ett avtalat möte av något slag, alltså privat. Eftersom jag då alltid är där i FÖR-tid, kan ju diskrepansen mellan mig och den andra lätt bli skev. Om den andra är försenad. 
Tänk om jag åtminstone kunde strunta i den där för-tiden! Det är ju ingen idé att känna gnaget under för-tiden. 
En annan anledning till jag skulle må bra av förändringen; är att min kropp skulle må bättre. I alla fall i stunden. I den stund som jag faktiskt är på plats, inte i förtid och inte för sent. Utan just on time. 
Jag tänker då särskilt på alla mina besök inom vården. Med mig själv och med generationerna runt omkring mig.
Allt detta väntande. När jag inte klarar att sitta mer än några minuter. Inte klarar att stå så mycket mer. Utan att få riktigt ont. Men - här jag faktiskt skärpt till mig! Jag är nästan aldrig mer än 10 minuter för tidig inom vården numera.

Jag tränar på det här. Att komma sent. Om det inte gäller vård-tider, utan rent privata saker. Ja då skulle jag vilja få uppleva att komma sent. Kanske t.o.m. för sent.
Inte så att mötet inte blir av. Men kanske 5 minuter för sent. Att någon gång vara den som det väntas på. Istället för den som väntar.
Skulle jag klara det?  Utan att stresspåslaget blir för stort?
Ni som känner mig väl, vet exakt vad jag menar.
Om jag, till nästa möte, är sen - så kanske jag skaffat mig en P.T.

Ja ja, jag vet...!

Jag vet. Ja ja ja, jag vet. Jag veeeet!
Att 99 av 100 (minst) inte tycker som jag. Tycker att jag är helt vrickad. Kan inte förstå hur jag tänker. Eller tycker.
Inte i den här frågan: November eller December?  Att välja mellan dem, alltså.  För majoriteten av Sveriges befolkning är det ett lätt val. Det är det även för mig.  Majoriteten av Sveriges befolkning väljer ju December. Så klart.
Men det gör inte jag. Nähä, jag väljer November. Inget svårt val. Jag skulle kunna göra listor med för och emot. Men det gör jag inte. Det behövs inte. Valet är solklart.
November: Mörkret och lugnet. Kravlösheten. Ingen speciell mat. Oftast ingen snö än. Oftast inte halt att cykla än. Alltså, jag kan inte säga att jag älskar när det regnar och blåser, men hellre det än 3 dm snö och ishalka på cykelvägarna.
1:a advent är faktiskt helt ok. Men sedan....ujujuj då börjar det. Alla krav. Allt som ska inhandlas. Mat som ska lagas. Önskelistor. Alla ska träffas. Alla ska vara glada.

Och logistiken. Orkar inte ens tänka tanken i år igen. Hur ska jag/vi få till det? Att "barnen" hinner med allt och alla. Undrar om en del av min anti-december-gen uppstod som en mutation i samband med en skilsmässa för 20 år sedan? För det är klart att det är enklare med just logistiken i en kärnfamilj. När det inte finns någon "extended family".
Jag minns en jul för några år sedan. Sonen sa när julafton övergick i juldag; att så här ska jag aldrig ha det igen. Då hade han (och dottern) varit på sju (7!) ställen på julafton. För att tillfredsställa alla. Alla utom sonen då. Visst, det var väl ett extremfall, men mycket fläng har det varit.
Jag har ett barn av varje sort. Inte bara att det är en av varje kön. Inte bara att en är hemgjord och en är adopterad. Näe, jag har en pro december och en anti. Sonen och jag skulle gladeligen hoppa över alltihop. Hoppa direkt från november till januari. Men det skulle aldrig gå pga dottern. Jag riktigt hör henne: Vadå inte fira jul? Är ni inte kloka? Så kan man ju inte göra!
Så vi firar snällt.
I år ska jag försöka tänka på sonens väl och ve lite mer. Bara jag orkar ta det där runt logistiken, med fadern deras. Sedan sonen växte upp och flyttade till huvudstaden har det tillkommit en faktor, faktor x. Eftersom han så sällan är i Närke, måste/vill han också hinna träffa alla sina gamla vänner. Hmm, det får han klämma in när vi andra somnat under granen.

Jag är aldrig så glad som på Annandagens kväll. Då är det över. Nästan i alla fall.

Livets bok

Tänker ibland på vad mycket som ryms. I en människa. Tänker inte på alla fysiska detaljer i människokroppen, förstås inte.
Näe, jag tänker på det andra. Allt en människa varit med om. Gått igenom. Upplevt. Tänkt och fantiserat. Varje människa är faktiskt som en hel roman.

Jag kan då och då önska mig en annan fysisk kropp. En kropp som skulle kunna ge mig mera upplevelser, i form av resor kanske? Teatrar och konserter. Input. Av skilda slag.
Då, när jag önskar mig det, är jag oftast i en inte alltför hög sinnesstämning. Inte direkt euforisk. Snarare motsatsen.
Då tycker och tänker jag att "alla andra..."  Men jag då? Varför kan inte jag? När jag hör om "alla andras" resor och upplevelser. Då svider det lite.

Men, så ibland. Då tänker jag på vad som faktiskt ryms i en människa. Även i mig. Fast jag har svårt att komma någon annanstans än hemmets lugna vrå.
Trots det så är ju även jag full av upplevelser. Av tankar och fantasier. Och nog har jag gått igenom saker...
Vad gäller fantasier och tankar, så kan det kanske t.o.m. vara så att en så´n som jag har mer av det, än vissa andra. Om jag nu inte kan ta mig dit jag vill, för att uppleva saker och ting på plats. Då tvingas jag ju till ett rikt fantasiliv, för att alls överleva. Jag reser i tanken. Det är inte tillräckligt, men bättre än inget.
Tyvärr fungerar inte den här rese-sajten vid låg sinnesstämning. Men annars är den helt acceptabel.

Vissa romaner är tjockare än andra. Vissa romaner hade varit bättre om de kortats ner lite. Ibland är det bättre med en novell, faktiskt. Inte menar jag att folk ska sluta resa. Nej nej nej. Inte ska de sluta uppleva saker, inte alls. Jag vill bara göra er uppmärksamma på att livet kan levas på hemmaplan också. I alla fall rätt okej. I alla fall vissa dagar. I alla fall jobbar jag på att intala mig själv det.

Romanen om mitt liv är kanske inte så tjock. Ganska mycket stämd i moll. Men med ständigt återkommande inslag av dur.
En rik läsupplevelse. Rik på lite udda saker. Om jag får säga det själv.
Du behöver heller inte reservera eller ställa dig i kö. Den här romanen finns (nästan) alltid inne.

Enough!

Enough! Nu räcker det...
I dag var det dags för en liten gastroscopi. Det är aldrig en trevlig upplevelse. Inga ord som slutar på -scopi brukar vara en njutning.
Men, jag gör hellre en scopi uppifrån än nerifrån. Ni fattar?
Nåja. Anledningen till besöket i dag är att jag under ngr månader nu haft ont i magen. Alltså, jag har ju ofta ont i magen, men det är liksom olika magar. Tarmen och magsäcken. 
Så i förrgår bestämdes att jag skulle göra en gastro. Bra beslut tyckte jag. Vill ju veta varför jag inte blir bra trots läkarmediciner och sträng diet. Inget kaffe på 6 veckor. Ingen alkohol på lika länge. Bara kokt, knappt kryddad mat. Ingen frukt utom bananer. Skörbjuggs-varning.
Hur trist låter inte detta?  Jag klarar mig utmärkt utan  tobak, fet och stark mat, öl och sprit, men jag ska erkänna att jag saknar ett glas rött till maten på helgen.
Nåja.
På mitt sjukhus har de drop in. Just för gastroscopi alltså. Tre dagar i veckan. Bl.a. i dag. Mellan 13 - 14. Sköterskan viskade till mig i förrgår: Se till att du är här 12.30 när kassan öppnar. Så du slipper vänta så länge sedan när mottagningen drar igång.
Jag var där 12.10. Eftersom jag alltid kommer för tidigt till allt. Men vad får jag se när jag öppnar dörren till min kära magmottagning? En lång kö av människor med remisser i handen! Väntande på att kassan ska öppna. Något den dessutom gjorde redan 12.20. Tur att jag iaf inte kom dit 13.15 eller så.
Hmmm. Att sitta på en stol och vänta är ju inte melodin för min rygg.

Men till slut var det min tur förstås. Hungrig var jag. Fastande.
Jag ska bespara er som ännu klarat er från en gastro, jag besparar er detaljerna från undersökningen.
Kan bara säga att jag fick beröm. "Du är så duktig Helena, det här går ju jättebra!".
Fine.
Jag hade i alla fall inte Crohn inflammation i magsäcken, som läkaren befarat. Eftersom jag inte blir bra med medicinen, så uteslöt han nästan magsår.
Nu, med facit i handen hade jag hellre haft ett magsår. Som går över till slut. Som kan vara stressrelaterat.
Men såklart att jag nu har ytterligare en konstaterad kronisk åkomma. Magmunnen sluter inte tätt. Så det blir "reflux", alltså vätskor och syror åker fram och tillbaka därinne. Orsakar inflammationer. Inget att göra åt. Bara behandla symptomen. Med samma medicin som jag tagit i 5 veckor nu. Va? Den verkar ju inte direkt hjälpa? Fortsatt diet. Prova mig fram, men vara försiktig med kaffe (!),  alkohol(!),  kryddor, frukt (inga goooda julapelsiner här inte och jag är trött på bananer!). Trist tristare tristast. Och snart är det advent och juletider. Grönt te och mariekex - tjohej!
Nja, lite kan jag väl våga kanske, om jag har en bra dag.
Jag ska dessutom inte sova på höger sida - vilket innebär att jag väl framöver inte kommer att sova alls, eftersom det är den enda sida jag kan ligga på pga ryggen.
Samt lägga böcker under sängbenen vid huvudänden. För att hindra de där vätskorna/syrorna att åka åt fel håll under natten.  Har provat. Orkar inte lyfta sängen.  Det står på papperet att man ska undvika tunga lyft, förresten. Inte bra för refluxen.

Undrar om det är typiskt att just jag får en magmun som inte håller tätt? Som glappar. Precis som min andra mun gör. Rätt ofta. Och mycket.

Gnällbältet

Ja, jag bor i Gnällbältet. Låter inte roligt. Men just i dag väljer jag att tolka det som att jag har rätt att gnälla. För det är just vad jag tänker göra. Så, jag ger dig en utväg nu, om du inte orkar läsa längre.

Ibland får jag höra att jag ser så pigg ut. Så fräsch. Vilket naturligtvis är smickrande. Jag tror heller inte att den som säger det, inte menar det. Så blåögd är jag.
Men, den som säger det vet heller inte vad som ligger bakom. Bakom fasaden. Bakom masken. Varje gång jag går utanför dörren. Sätter jag på mig den. Masken.
Ofta består den av lite smink och ganska mycket färg på både hår och kläder. Tänker att jag mår bättre i lite färg?
Tyvärr har jag ju lika ont ändå. Det har jag haft så länge så jag minns inte längre hur det är att vara utan smärta. (Kändes konstigt att skriva, men det är ju sant).
Men senaste tiden har varit värre än på länge.
Förutom den vanliga gamla smärtan i rygg/nerv och fötter, så har jag nå´n slags inflammation i bäckenleden. Tror man. Ska till "min" ortoped om en liten vecka.

Dessutom har jag sedan slutet av september dragits med en envis magplåga. Förutom min Crohns alltså. Jag tolkar det som magkatarr/magsår, men börjar bli lite orolig eftersom medicinen från farbror doktorn inte hjälper. Så i dag sa han; doktorn som inte direkt var nå´n farbror den här gången, att nu måste vi göra en gastroscopi. På torsdag tittar man ner  i magsäck/tolvfingertarm mm. Jag är van, och gör hellre det än andra vägen...

Den här magen jag har ställer också till vad gäller klädval. På tal om att se fräsch ut. Haha, ni anar inte hur mycket tid jag lägger på att välja kläder!
Inte för att jag har en ändlös garderob, snarare motsatsen.
Nej, anledningen är att jag måste tänka på hur magen mår. Mår magen bra, ja då kan jag välja nästan vad som helst. Framförallt om jag vet att jag är hemma igen efter bara några timmar.
Mår magen dåligt, ja då måste jag ta nå´t "att växa i". Som inte sitter åt. Inte ens på eftermiddagen, när magen svullnat rejält.
MÅnga små elever har frågat om jag har en bebis i magen. Borde kanske ta det som en komplimang på nå´t bakvänt sätt, med tanke på hur gammal jag faktiskt är. Men, tyvärr har inte en 7-åring åldersbegreppen riktigt klara för sig.
Nu tror jag att jag gnällt färdigt. Ujujuj, va skönt det var!
Så, mot garderoben. Fram med två olika alternativ till morgondagen.
Sa jag att jag pga bäcken-eländet inte klarar jeans-sömmar heller?

OMG!

Jag lovade en beskrivning av en lite galen kväll. I samband med inlägget om min första lägenhet. Om "OMG" hade funnits i mitt/vårt vokabulär då, för så länge sedan - ja då hade det definitivt använts denna kväll. Ett flertal gånger. Säkert av ett flertal personer.
I förra inlägget nämnde jag att några av mina vänner under denna tid, hade hängt med sedan barnsben. Jag nämnde L. Det var hon och jag den här kvällen.

I staden, den stora, fanns många lockelser. Bl.a. en nattklubb eller disco kanske vi sa? Jag tror att en del av er som läser detta varit där. Det fanns naturlitgvis många ställen att besöka, men denna klubb var väldigt populär. Inne. Prisma. Ringer säkert en liten klocka?
Nåja. Det var dit vi hade vårt sikte inställt, L och jag.
Men innan det skulle vi ses i min lägenhet. Dricka vin. Äta räkor. Det var mycket vin och räkor på den tiden. Jaja, det är ju gott.

Den här kvällen utspelar sig i mörkaste vintertid. Kallt. Snö.
Vi åt våra räkor. Drack vårt vin. Spelade musik. Tände ljus. Pratade om ALLT. Hade kul. När klockan närmade sig utgång - ja det var helt enkelt jäkligt kallt och otäckt.
L hade (har) en kusin i staden. En kusin som iaf på den tiden hade det betydligt bättre ekonomiskt ställt än L och jag. Kusin M hade faktiskt en egen bil. Om jag minns rätt var det faktiskt en cab. Inte så mycket nytta av en cab i -20, men ändå. En cab.
L ringde sin kusin. Frågade om skjuts. Och eftersom kusin M mer än gärna tog en tur i sin nya bil, så skulle hon komma och hämta oss. Skjutsa oss de ca 500 metrarna till Prisma. Är det vinter så är det...
Medan vi väntade på kusinen, röjde vi upp lite. Ni vet, röjde bland räkskal och sån´t.

På den här gamla goda tiden hade vi en sed. En sed som praktiskt taget är utdöd i dag. Inte i min åldersgrupp kanske, men bland dagens 20åringar: vi gick hemifrån (på vintern) i stövlar; men hade med oss inneskor. I det här fallet Dansskor!

Kusinen kom. Inkörande på min mörka, ruggiga bakgård i sin fiiiina cab. Tutade. L och jag var lite fnittriga. Samlade ihop våra inneskor i en påse. Tog på våra kappor och stövlar. Innan jag ramlade in i bilen, slängde jag mycket ordentligt påsen med räkskal i den äckliga, stinkande soptunnan på bakgården. Den mycket mörka bakgården.

Så kom vi fram till nattklubben. Ramlade ur bilen. Kusinen for iväg. Hem fick vi ta oss bäst vi kunde. I ärlighetens namn var det ju inte så långt.
Massor av folk utanför. In genom porten. Upp för trappan. Fram till garderoben. Danssko-påsen i ett säkert grepp.
Hejar på killen som jobbade i garderoben. Slänger upp sko-påsen på disken medan jag tar av mig kappan. Påsen går sönder.
Till L:s och min stora förvåning, för att inte tala om garderobs-killens förvåning; ut ramlar inte några skor. Inte en enda liten sula.
Ut ramlar räkskal! I massor. Äckliga, sunkiga räkskal. Det stinker.
Vad gör L och jag? Ja vad tror ni? Vi asgarvar förstås. Skrattar så det inte går att sluta.
Till slut fick vi stopp på oss, och fick hjälp att samla ihop resterna av vår lilla räkfrossa.
Ja kära nå´n!
Det är faktiskt några saker som jag inte minns. Skämdes vi? Hoppas det. Tror inte det. Vi var alldeles för unga och glada för det.
Gick vi in i våra stövlar och dansade? Förmodligen.
Vad jag faktiskt minns, är hur jag står och gräver bland sop-påsarna. I min äckliga tunna, på min sunkiga bakgård.
Och till slut hittade jag våra dans-skor. Som bara behövde en liten uppfräschning före nästkommande lördag.

Himlen runt hörnet

Jag var 20 år. Eller kanske bara 19. Nyinflyttad till den stora staden (i alla fall mkt större än den förra). Ingen pojkvän för tillfället. Studerade. Och partajade. När kassan tillät.
Många vänner hade jag. Både nyfunna och gamla. Vissa faktiskt med ända sedan barnsben. 
En av dessa får ni läsa mer om en annan gång, men vi kan kalla henne L.

Jag bodde i en etta med kök. Ett skafferi man kunde gå in i. Ett badrum med ett sunkigt badkar. En sunkig, riktigt sunkig trappuppgång. Husets entré var mot en ruggig bakgård. Mörkt som bara den. I dag, med allt som händer/hänt i vår stad, jag hade aldrig vågat bo så. Jag kan inte riktigt förstå idag, att mina föräldrar lät mig. Tror inte att de egentligen trodde att jag skulle lämna hemmet så pass tidigt. Tyckte nog kanske att jag kunde pendla med tåget till studierna. Men icke. Jag bara ville bo i staden. Jag var alltid så överbeskyddad. Enda barnet ni vet...Det var t.o.m. pappa som hjälpte mig att få lägenheten. Rivningskontrakt tre månader i taget. Fönster åt ett håll. Mot bakgården. Om jag tittade ut såg jag bara en vägg på en verkstad ca 4 meter bort. Men om jag böjde mig och vred på kroppen, ja då kunde jag med viss anträngning se en glimt av himlen.

I efterskott har mamma erkänt att hon tvingade pappa att vissa kvällar, ta en tur (6 mil t o r) med bilen. In till staden. Till min bakgård. För att se om det lyste i mina fönster. För att se om jag var hemma. Så hon kunde sova lugnt. Nu behöver det ju inte betyda att ngn är hemma för att det lyser?  Hade jag ingen telefon? Jag minns inte. Kan i dag tycka att det är lite rart att de gjorde så. Men hade jag fått reda på det då, jaa gulligt är nog inte ordet jag skulle valt.

I den här lägenheten samlades ofta mina kursare. Jag bodde ju så centralt. Bättre att vara hos mig, än i studentlägenheten i Brickebacken. Om, jag säger om, det skulle slumpa sig så att det efter pluggandet blev någon form av utgång. Då var det väldigt praktiskt att vara på Nygatan.
I den här lägenheten dracks väldigt mycket te också. Det var ju inte alltid fest, oh nej.
Bara nästan alltid. Eller så verkar det bara så i efterhand. Jag minns lite hjärtesorg, förälskelser och demonstrationer mot UHÄ (Universtitets och Högskoleämbetet tror jag) pga högskolereformen. Ja, och pluggandet förstås.
En riktigt dråplig kväll ska ni som sagt få läsa om nästa gång. To be continued...

Hjärnan eller hjärtat

Nu är jag ny-läst. Igen. En fantastisk bok. Fantastiskt skrämmande. Fantastiskt tragisk. Fantastiskt bra. Den heter "Fortfarande Alice" (Still Alice) av Lisa Genova. Om jag säger att jag lånade den på Anhörigcentrums bibliotek. Kanske ni kan gissa?
Rätt gissat. Den handlar om demens. Men - inte vilken demens som helst. En i sammanhanget ung (50 år) kvinna drabbas av tidig Alzheimer.
Skriven utifrån hennes perspektiv. Det känns som en blandning av roman och fakta. Jag kunde riktigt känna paniken i Alice, när hon förstår vad som händer henne.
Ändå är det inte en helt igenom ledsam bok, nej tvärtom.  Dock är en ledsam del när Alice inser att hon nästan glömt vem hennes man och barn är. Och när hon håller på att glömma vem hon själv är. "Jag saknar mig själv". Svårt att föreställa sig.
En härlig del är när Alice och hennes vuxna dotter samtalar om framtiden.
-"Tänk om jag ser dig och inte vet att du är min dotter och inte vet att du älskar mig?"
-Då säger jag att jag älskar dig och du kommer att tro mig".

Jag funderar över kärleken. Finns den i hjärnan eller hjärtat? Om den finns i hjärnan, ja då försvinner den ju på något sätt om hjärnan drabbas. Då vet man kanske inte längre om att man älskar.
Men om kärleken finns i hjärtat, då finns den kvar även om förödelsen i hjärnan är stor.
Jag röstar på den senare teorin.

Nanananananananana.....

Minns ni? Signaturmelodin? Nanananananananana osv. Bok-tips! I och för sig var det väl bok-tips för barn om jag minns rätt, men so what? Här kommer två tips för vuxna.
"Himmelsdalen" av Marie Hermansson, en roman om ett tvillingbyte. Identitetsbyte. Mycket psykologiskt tät roman. Om sinnessjukdom, verklig eller påstådd? Dessutom alltid roligt med bra svenska författare.
"Blindheten" av José Saramago, den har jag nämnt förr. En fantastisk bok. Av en nobelpristagare, minsann. En märklig bok, av en sort som man nog bara läser en gång i livet. Om ett samhälle där alla blir blinda. Varför? Är det en metafor för något annat? Yes! Men det är en riktig upplevelse att läsa den. Man måste bara orka läsa de tättskrivna sidorna, den är värd lite möda.
Allt för i dag.
Nananananananana......

Tid

Jag sitter här och tänker. Eller ok då, jag halvligger här och tänker. Tänker på tid. Undrar vad det är egentligen.
Tänker så knäppa tankar just nu. Jag gör det emellanåt. I dag är mina knäppa tankar följande:
Var finns den tid som redan gått?
Varifrån kommer den tid som väntar?
Knäppa tankar eller hur? Men ganska fascinerande. Vad händer med tiden när den är förbi? Går den till ett annat ställe? Alltså, jag vet faktiskt att tiden inte är samtidig runt jorden. Men jag tänker mer än så. När tiden varit både i Japan, här och i Los Angeles. Var tar den vägen då? Är det samma gamla tid som börjar om igen i Japan då? Eller kommer det hela tiden ny tid, så att säga?
Någonstans måste ju den gamla, förbrukade tiden ha att ta vägen!? Vanish into thin air? Ja, kanske. Förmodligen. Kanske in i det svarta hålet?
Men varifrån kommer den nya tiden då? Den som ännu inte varit. Hur kan tiden veta när det är dags att komma? Tänk om den blir försenad? Eller inte kommer alls?
Ja, jag vet att tiden tar slut för väldigt många människor, varje dag sorgligt nog. Men alla som finns kvar får ju ny tid. Varifrån?
Jaa ni, sån´t här kan jag fundera på en torsdag kväll i oktober. Undrar hur sunt det är?

Pressrelease

Ett kort meddelande. En release.  En nyhet.  Jag har en ny älskling. Så där, då vet ni.
Trots att nyheten nu kommer ut, blir detta mitt kortaste inlägg. Men jag har ett foto på föremålet för min kärlek. Föremålet var ordet, sa Bull
Min nyaste kärlek är orange.

Ibland hittar man rätt. Bara så rätt. Utan att ens leta. Faktiskt utan att ens veta att man letar.

Anhörig

Anhörig. Det är det jag är nu. Har varit på Anhörigfika idag. Trevligt var det. Har varit på Anhörigsamtal. Ska gå en Anhörig-cirkel.
Allt detta är säkert väldigt bra. Om man är anhörig. Och det är jag ju. Nu. Säger dom.
Men - jag har väl alltid varit anhörig. Eller?
Jag hoppas och vill tro, att de allra flesta människor är anhöriga. På något sätt. Till någon. Anhörig är ju inte lika med blodsband. Anhörig är för mig nästan lika mycket en social term.  Tror jag. Tänker att även de som inte har någon släkt eller nära familj, även de kan ju såklart ha en anhörig. En vän. En kollega. Eller nå´n bara. Som kan räknas som anhörig.
Hemska tanke att få frågan om anhöriga, och svara att Neej det har jag inga.  Sedan är det förstås oftast någon som är Närmast anhörig. Just nu är det jag.
I dag satt vi tre generationer på Anhörigfika. Åt tårta gjorde vi. Nästan alla hade någon eller några Anhöriga på besök.
Samtalen pågick som på öar i det solupplysta rummet.Trevligt var det. Sedan att samtalen kanske svajar lite, ja det gör inte så mycket. Huvudsaken är att vi är där. Och att tårtan var god. Tredje generationen hade eget fikabröd med sig, glutenfritt. Men - det hade personalen också fixat. Så den generationen fick liksom dubbelt upp. Hoppade sedan över kvällsmaten, klokt beslut kanske.
Om två veckor är det kräftskiva. I samma rum. Då är vi Anhöriga inbjudna förstås. Det blir säkert också trevligt. Jag kommer att utmärka mig genom att ligga i en BadenBaden, pga ryggen.  Så vi får se vem som behöver mest hjälp av personalen den gången. Sörpla kräftor liggande?  Jodå det går så bra så. Lite värre är det med skalandet. Jag kanske får hjälp av min Anhöriga? Hon var en gång i tiden expert på dessa röda kryp. Det sägs ju att rörelseminnet sitter kvar länge. T.ex rörelsen man gör vid potatisskalning. Så det gäller säkert kräftskalning också.

Själens andetag

Känslor. Är viktiga, väldigt viktiga. Jag tror fullt och fast på att släppa fram dem. Att tillåta, att bejaka att så här ser det faktiskt ut just nu.
Läste någonstans att känslor är själens andetag. Vi måste ju andas för att leva. Inte sant?
Sorg är väl en känsla. En känsla som vi kanske måste hantera alldeles ensamma. I alla fall den allra innersta delen av sorgen. Då tror jag inte att det helt och fullt hjälper att släppa fram känslan. Om känslan är sorg, så tror jag att det bara hjälper till viss del. Resten är vi tvingade att ta hand om själva på något sätt.
När dottern föddes upplevde jag en konstig sorts sorg. En sorg över ett liv som på något sätt gått förlorat, till viss del åtminstone. En dröm som gått om intet, eller kanske bara blivit väldigt förändrad.
Det här var som en förbjuden sorg. Jag hade ju min bebis. Och jag var väldigt lycklig. Och väldigt sorgsen. Jag minns att den sorgen tog jag mest hand om för mig själv. Kände den aldrig när jag var med dottern. Bara när jag var ifrån henne av någon anledning. Kanske var hon på promenad med sin pappa. Lite längre fram kanske hon var på dagis. Det var mest då som sorgen kom. Aldrig när hon var i min famn. Då var det bara glädjen.

På något sätt känner jag samma sorg idag. Inte för dottern. För lilla mamma. Jag har fortfarande en mamma. Kanske inte precis samma mamma som tidigare. Men min mamma finns. Att åldras är som en sorg. Sorgen som ett svar på något vi förlorat. Kanske är det som med dottern. Jag mår nästan bäst när jag är med mamma. Inte när jag är någon annanstans, och bara tänker på henne. Då kommer sorgen. Krypande.
Så ungefär varannan dag eller mer. Då träffas vi en stund. I nuet. Även om det är ledsamt och deppigt i mamma, så mår jag nästan bäst just då. Får på något sätt bekräftat att hon är där.
Konstiga känslor finns det. Jag upplever väldigt många nu. Ibland kan jag inte ens sortera dem. Känslorna. Men det gör inte så mycket.  Jag andas.

Hittade en pärla.

Hur ska jag orka. Visst, så tänker jag ibland. Men just i detta nu avser det titeln på en bok jag läst. En bok jag fick låna på Anhörigcentrum. Som jag bor granne med, alltså själva centrumet. Ett ställe som jag har all rätt i världen att besöka och få stöd av. Jag är ju Anhörig åt båda håll, liksom.
Men nu boken.
Skriven av en präst, Lars Björklund. Dock just inga religiösa förtecken. Boken handlar om hans möten med anhöriga. Om samtal. Är du anhörig till någon med svår sjukdom eller demens - läs den!
När man hamnar i den här situationen, är det lätt att lyssna på de som säger; "Livet blir inte tyngre än vi kan bära". Det är en ganska tuff sk sanning. Tuff att ta in och leva upp till, när livet är tungt.
Det var så skönt att läsa i boken, att så här är det ju inte. Det är helt enkelt FEL. Yes, jag visste det! Det har jag känt hela livet med K och framförallt nu med mamma. Att det är fel alltså. Att jag verkligen inte kan bära allt som läggs på mig, som anhörig.
Verkligheten stämmer inte överens med hur jag föreställde mig en gång i tiden. Så är det ju.

En del säger också något så knasigt som: "Man har frihet att välja tillvaro och framtid". Så står det i boken. Att det också såklart är fel. Helt FEL.
I så fall är det ju så att om vi får ett tråkigt liv, ja då har vi valt fel. Och får vi ett bra liv, beror det på våra rätta val.
Men, skriver Björklund, hur kan vi välja fritt när priset är att andra blir besvikna och lidande? När vi binds av ansvar, relationer, sociala sammanhang och personliga förutsättningar. Så skriver han. Och jag bugar och tackar. Jag har verkligen inte valt det här livet.
Men, trots att jag ibland kan önska att jag kunde släppa ansvaret och inte tänka på att mamma sitter där och är ledsen, och inte förstår varför hon är där. Att jag kunde sluta tänka på det ibland. Trots det, så är jag ju så väldigt glad att jag får den här tiden med henne. Att jag faktiskt tar det ansvaret och har den relationen. Trots mina personliga förutsättningar...

Vid förra bloggtillfället utlovade jag lite mer djup och substans i nästa inlägg. Nu kanske det blev lite för stor skillnad. Men vadå? Så är ju livet.  I morgon ska jag välja att åka en liten stund till mamma , kanske en liten stund till K, men nu väljer jag att se en film. Undrar om det är rätt val? Hur påverkar det resten av mitt liv? Ujujuj, tänk om jag väljer FEL film...?

Ytligt

Här kommer ett kort litet inlägg. Ett ytligt sådant. Om Dagens. Om en "outfit". I dag hade jag klänning på jobbet. Hör inte till vanligheterna. Kjol? Ja nå´n gång då och då. Men klänning är ovanligt på mig. Fast jag gillar klänning. I rätt modell och färg. Och ibland har jag tur. Köpte denna på Tradera, second hand alltså. Tror jag betalade 35 kr. Och det är den värd. Med råge.

Tänk att jag har sällan fått så många positiva kommentarer som i dag! Tack tack!
Nästa gång utlovas ett något djupare ämne...

Unik

Unik. Att vara unik. Det är inte svårt, alla är vi unika. Vissa mer än andra kanske. De som inte är ett dugg mainstream. Men det finns bara en av mig, och en av dig. Ett faktum.
Att våga vara unik blir därför ett lite konstigt uttryck. Vi är alla unika - hela tiden. Även om vi går klädda i likadana kläder från HM eller Awesome Rags eller Myrorna.  (Dock lite större risk/chans att känna sig unik i kläder från Myrorna).
Att vara unik är ett privilegium som alla har. Sedan vet vi alla att en del av oss försöker vara mer unika än andra. Det kan gälla annat än outfiten. Det kan gälla åsikter. Tankar och tro. Levnadsstil. Ja i princip allt. Men egentligen behöver vi inte försöka. Att vara unika. För det är vi av bara farten. Det blir vi från allra första början.
För ett antal år sedan hade FUB (föreningen för utvecklingsstörda bar, ungdomar o vuxna) en kampanj som hette just UNIK. I den kampanjen fick dottern en plats. Hon fick sjunga med Robert Broberg. Hon fick spela in en låt i en studio, tillsammans med punkbandet Charta 77 från Köping. Hon fick uppträda på en festival tillsammans med punkbandet. Hon fick en stor del i ett tv-program med titeln UNIK, som visserligen fick allra sämsta sändningstid, typ 22.30 en måndag. Men ändå. Vilken lycka! Vilka tider det var! Helt fantastiskt.
Låten hon fick vara med och göra med punkbandet, döptes förstås till Unik. Riktigt bra låt.
Refrängen, där man på både filmen o cd:n tydligt hör dotterns stämma, går ungefär så här:
"Som alla fiskarna i sjön - du är unik
som alla flingorna i snön - du är unik
Som alla stjärnorna, som vågorna, som lågorna
Ja du är unik!"
Glöm aldrig det...

Never ending story...

Vissa saker tar liksom aldrig slut. Medan andra är alldeles för snabbt förbi.
A never ending story. Är det underförstått att det då är nå´t negativt det handlar om? I mina öron är det så. Något som man skulle vilja se slutet på liksom.
Just nu tänker jag på mamma. Som på natten glömmer bort att hon inte kan gå. Som är uppe på nätterna och ramlar. På vårdboendet. Tidsfråga innan hon bryter sig igen. Hur svårt kan det vara att få en sänggrind? Jag ger upp nu tror jag. Eller kanske inte? Never ending...

Hennes urinvägsinfektion. Förra fredagen togs ett prov. Men ingen odling skickades. Varför inte? Tjänstefel?  För nu visar det sig att hon efter en veckas behandling med nå´t antibiotika, har skyhög sänka. 194. Ska vara runt 10. Klart att hon är dålig. Hur mycket klarar man som 89-åring? Hade jag 194 skulle jag vara totalt utslagen. Nu måste ett nytt prov tas, och äntligen odlas. Det dröjer 4 dagar ca. Alltså tidigast måndag kan hon få behandling. Never ending...

Läser en bra bok. Med den passande titeln "Hur ska jag orka?". Skriven för folk i min situation. Mycket tänkvärt på raderna i den boken.
Parallellt läser jag också en thriller. Måste. Rensa skallen. RIktigt dålig är den. Men jag fortsätter. Trots att jag egentligen redan vet hur den slutar. Det är inte a never ending story.

Näe, nu ska jag ta en cykeltur i septemberkvällen. Pga blåsten tar jag den nog inomhus. Trist som tusan. Inga nya intryck. Men jag slipper byta om från mysbyxorna. Och när jag tröttnar är jag redan hemma.

Egoist

Glest blir det. Mellan mina inlägg. Inläggen här på bloggen.  Det får vara så nu. Glest. Måste få vara så. Jag hittar varken tiden, orken eller inspirationen.
Men jag tror inte att jag slutat. Med bloggandet. Neej, jag tycker alldeles för mycket om att skriva.
Just nu ligger mitt fokus på mamma. Min lilla mamma. Som blivit Örebroare vid 89 års ålder. Mot sin vilja. Pga min vilja. Att ha henne nära. På cykelavstånd.
Det har jag nu. Men mamma tycker inte att det är bra. Jo, det är bra att jag är nära. Men hon saknar Hallsberg. Hur man nu kan göra det =))   Men det är en annan historia.
En trygghet skapas ju var man än bor. Efter lång tid. Mamma bodde 30 år alldeles exakt, nästan på dagen, i Hallsberg.
Hon saknar sina vänner. Förstås. Tanterna som kom och tittade in, hälsade på.
Men, nu är det som det är. Går inte att backa bandet. Bara att gilla läget, liksom. Svårt är det. Att fatta beslut som drabbar någon annan, mot deras vilja.
Alternativet att bo kvar i sin egen lägenhet, det fanns ju inte. Och det köper mamma. Men, det finns ju boenden för gamla. lite halvdementa tanter (och farbröder) även i den gamla hemorten.  Så visst. Jag erkänner. För nästan första gången i mitt liv. Jag har agerat egoistiskt. Tänkt på mig själv. På mitt eget bästa. Att jag skulle slippa sitta så mycket i bilen, och få ont. Att jag kan vara hos henne på mindre än 10 minuter med cykeln. Att jag kan komma mycket oftare.
Men jag undrar om beslutet är värt alla tankar jag har nu? Alla "Vad har jag gjort-tankar?"
Tiden får väl utvisa det. Just nu är det tungt för oss båda.
Det är ju synd att inte tanterna i Hallsberg har bil. Kanske inte ens körkort.  Färdtjänst kanske? I alla fall någon?
Ett av mammas bekymmer just nu: "Jag hann ju inte säga adjö till personalen på Konsum. De undrar väl om jag har börjat handla på ICA istället..."

Konstig saknad

Det är en konstig saknad. Att sakna någon som fortfarande finns. Någon som ibland fortfarande är som min vanliga mamma. Eller ja, inte riktigt förstås. Men lite grann som hon. Jag tror sällan jag tyckt så synd om någon, som jag gör nu. Om mamma. För det mesta är hon medveten om sina brister nämligen. "Men, vad dum jag är!" t.ex. när det kommer något som är bort i tok.
Eller som nu några dagar/nätter när allt bara varit kaos. Jag kan inte ens föreställa mig vilken stressnivå det måste innebära. Att inte veta var man är? Att inte veta varför? Att inte veta tid överhuvud taget? Att inte veta vad det betyder när jag säger att jag kommer på onsdag? Varför kommer jag inte NU? Att inte kunna få veta att man ska få flytta om en vecka? För att det skapar för mycket oro. Bättre att få veta i samma ögonblick det ska ske, tydligen.

Jag är utrustad med ett stort samvete. Ett stort dåligt samvete. Det är väl både bra och dåligt. Skulle ibland önska att det kunde krympa lite, i alla fall från och till.

Men nu ska det snart bli andra ordningar på torpet. Ja, inte vad gäller mammas sjukdom tyvärr. Men jag kommer att slippa ifrån det ständiga pendlandet till andra orten. Kan sätta mig på cykeln och trampa 6-7 minuter. Sedan är jag hos henne. Längtar.

På tal om att få veta saker i samma ögonblick som de ska inträffa. Jag om någon borde vara bra på detta. Att leva i nuet. Carpe diem. Mindfulness. Omringad som jag är av "här och nu personer". I alla generationer.
Men jag kan inte lära mig det. Hur svårt kan det va? Träna, träna, träna.
Kanske kan jag lära mig lite längre fram, När inte huvudet måste vara så fullt hela tiden. Av kom-ihåg. Just nu har jag listor både i mobilen och på papper och i kalendern. Ofta är det samma listor, men för säkerhets skull...

Skilda världar

Dottern o jag såg för länge sedan en svensk serie på tv, "Skilda världar".  Nu har hon den på dvd, och den är jääätte-bra!
Jag lånar bara rubriken. Tycker den passar in på veckan som varit.
Någon, som är väldigt nära mig har denna vecka gottat sig i solen, vid havet, på kusten. Verkligen laddat batterierna inför skolstarten. Tankat a-vitaminer och diverse intryck. Ett hav som en spegel ibland. Färska räkor. You name it. Snacka om att hösten blir lättare.
(Detta kan man ju då läsa om på facebook, med tanke på förra inlägget. Kanske det inte stämmer till 100%, men någon vill iaf få mig att tro att det varit heeelt underbart. Och detär inte svårt att slå min vecka vad gäller tankning).

Min vecka har varit 5 dagar hos mamma på korttidsvården, med enträgna försök att trösta henne. Hon vill verkligen inte vara där, och hon vill inte ha så ont. Programmet som sjukgymnasten i tisdags sa att det är avgörande för framtiden, att hon får hjälp att genomföra varje dag - jaa, i dag sa jag till för tredje gången. Ingen har hjälpt henne hittills. Blir man trött eller?
Huva, jag förstår att hon vill hem, eller iaf någon annanstans. Och det lär väl dröja. Finns inga platser i Ö-o.

Nog om det. Skilda världar. Ni fattar? Jag känner att jag inte har tankat alls, snarare dränerats. Aldrig har jag känt en sådan oro inför skolstarten, en oro att jag inte ska orka.

Näe - snart måste det väl bli min tur att fyllas på? Jag älskar verkligen min mamma, men det är ju inte särskilt upplyftande att vara där och hälsa på, där hon är nu. Nedslagen blir jag. Och i dag sa hon att det blir så ledsamt och långsamt när vi (dottern o jag) åker. Och inte vet jag när jag klarar att åka nästa gång. Kanske inte förrän till helgen.

Ett litet steg in i den andra världen. Kanske en fot i varje? Det skulle behövas. Snart. Annars vet jag inte.
Men, man är starkare än man tror.  Och vad jag minns från tv-serien, så klarade sig folket från båda sidor, ganska bra. Till slut. Kanske måste kolla upp det. Dottern vet.

Är det verkligen bara jag?

I morse på datorn. Ja, då var det där igen.  Bilder och små texter. Även från mig. Facebook.
Jag gillar Facebook. Postar själv rätt många små inlägg.  Tycker det är roligt att ha kontakt med vänner o bekanta, utan att behöva krångla till det.
Det jag inte tycker om är att jag känner mig så annorlunda. Även på Facebook. Precis som i verkliga livet. Det är visst bara jag som deppar. Som gråter. Som har ont. Som inte orkar med livet. Som ofta känner mig bortprioriterad (inte av mina vänner, utan ännu närmare håll). Som inte duger.
Och då skriver jag det. På Facebook.
Jag är ju inte dum, så jag fattar att alla andra också har sina lågvatten-nivåer här i livet. Men det syns inte i inläggen på FB. Och jag är inte så dum att jag menar att alla bara ska skriva om att de är ledsna.
Men; jag är heller inte så dum att jag tror att alla mår så bra/har det så bra, som det verkar på sajten.
Visst, kan hålla med om att det väl är trevligare att läsa om att solen skiner, alla mår toppen och livet leker. Än att läsa om hur jobbigt det är att bara leva.  Men ändå, någon mer kanske känner så? Skriv det då!
Nu tänker jag på dem som postar MÅNGA inlägg VARJE dag, observera detta. Gör man som de flesta, och lägger in nå´t kanske 3-4 ggr/veckan, såklart att det blir det roliga man skriver om då. Helt ok!
Av olika anledningar är mitt liv rätt tungt sedan länge, så det är väl inte så konstigt att det blir gråa små texter för det mesta. Men, jag försöker verkligen också att mellan gråheten och tårarna, se till att få in ett roligt foto eller en kommentar om något positivt.
Men jag känner personer som postar många inlägg varje dag, och alla är så genom-positiva och fantastiska och underbara. Kan livet verkligen vara så? Ohh, det vore ju en nåd att stilla bedja om!
Den här sommaren t.ex. har jag inte direkt fått någon påfyllning. Av bra energi. Känslan jag har i kroppen och själen, är dränerad. På de flesta plan är jag dränerad. Tom. Ingen bra känsla förstås. Särskilt eftersom jag nu varit ledig 7-8 veckor, haft sommarlov. Det har jag egentligen inte märkt. jag har ju "jobbat" i hemtjänsten, och haft alla sinnen och hela kroppen på helspänn 24 - 7.
Det skulle inte sitta helt fel med en veckas semester nu, i solen, vid havet kanske? Göra ingenting. Inga måste-telefonsamtal, inga blanketter att fylla i , inga prat med läkare, inga sitta-i-bilen-och-få-ont-i-ryggnerven fram o tillbaka till Hbg, inga vård-planeringar mm.   Känna att tiden är min. Bara min.
Jag gör allt för min lilla mamma, men faktum är att det inte bara handlar om henne.  Nen, nej, nej! Allt runt henne är bara en av brickorna i detta spel. Say no more.

Jag brukar länka till bloggen på FB.  Hmm, undrar om jag ska göra det med detta inlägget?
När jag loggar in nästa gång upptäcker jag kanske att jag inte har några vänner kvar?
Men kanske ett positivt litet inlägg under dagen vore på sin plats? Hm, ska göra mitt bästa...

Svår matematik

Matematik kan vara svårt. Det har aldrig varit min starkaste sida. Jag är mer av en läs-och skriv sort.
När det verkligen gällt, har jag klarat mig bra. Även vad gäller matematiken. På proven i skolan t.ex. Men jag fick kämpa mer med det. Mycket mer.
Jag tycker helt enkelt inte att matematik är så roligt. Punkt och slut.
Innan jag läste till lärare, när jag var förskollärare som jobbade i skolan som lärarvikarie, då minns jag med fasa några episoder. Om matematik. Jag hade ett långt vikariat på mellanstadiet. Som klasslärare och som resurs-lärare. Klassläreriet gick bra. Hade ansvar för sv/so, precis mina ämnen. Resurs-läreriet gick väl sådär. Varje fredag em tror jag det var. Då var jag placerad i en sexa. Med matematik förstås. Inför varje fredag hade jag ingen aning om vad klassen jobbade med. I matematik. Suck. Noll framförhållning. Samt en krånglig matematikbok. Många många uppgifter med logiskt tänkande. Kluringar. Långa lästal med udda lösningar. Usch!
Som tur var hade jag tillgång till en specialpedagog (kanske hette det speciallärare då?). Varje fredag slog vi våra "kloka" huvuden ihop. Och svettades. Och skrattade. Och det slutade varje gång med att en av oss sprang till personalrummet och rådfrågade någon klasslärare. Någon som redan hade gjort dessa uppgifter 100 gånger.
Det var sådana uppgifter som att "Hur många gånger måste man hälla 14,75 l vatten i krukor som rymmer 3,25 dl om det ska bli 1, 15 l vatten kvar i hinken man hade från början?" Alltså typ sådana tal...
Men roligt hade vi! Jag tror klassen också hade ganska roliga fredags-eftermiddagar.
Vi löste ju allt till slut. Ingen sa något om att provresultaten blev sämre för eleverna.  Ibland tror jag att det inte är så farligt att visa att man själv tycker att det är svårt. Då förklarar man på ett tydligare och lättare sätt, är min filosofi.  Men det är klart att man som pedagog ska komma förberedd till lektionerna. Så efter detta har jag alltid sett till att vara MER än förberedd på just matematiklektioner.
Men, nu har ställts inför en svår matematisk kluring.
Hur, jag undrar hur, kan en kvinna som är typ 40 år fira sin dotters 29-årsdag? Fick hon barn i elva års åldern? Nej, det är inte rätt svar. Jag har inte rätt svar. Det måste vara ett räkne-exempel som inte har något svar. Kan det vara så att kvinnans ålder inte stämmer? Att det är ett tryckfel i matematikboken? Möjligtvis.
Om man väger in i det matematiska tänket, att kvinnans lilla mamma är 89 år? Fick HON då barn när hon var i 50års-åldern? Neej...Så någonstans i dessa led finns ett fel. Hitta det om ni kan! Ni som är bra på logiskt tänk.

Mycket möda och stort besvär!

Jag har sagt det förr. Att göra allra minsta lilla resa med mig är, ja vad ska man säga? Fyllt av möda och besvär. Inte enbart förstås. Det är ju ljuspunkter också.  Men mycket möda. Både för res-sällskapet och mig. För min del består mödan mest av smärta. För sällskapet består mödan av slit och släp.
Hemkommen från en sådan mödosam liten tripp försöker jag summera. En liten tripp till Nyköping. En mysig stad. Som även den har en å och ett gammalt "slott" mitt i. Och väldigt fina cykelvägar genom lummigheten.
För cykeln är ett måste i packningen såklart. Liksom kryckorna. Liksom diverse olika madrasser.
Den här gången glömde vi att packa ner reserven. Dvs luftmadrassen. Som behövs UNDER mina andra madrasser, om sängen är för hård. Vilket den naturligtvis var på detta lilla gulliga hotell vid hamnen. (Jag tål inget tryck på nerven vid bäckenkleden).Så det blev för res-sällskapet att dra ut på sta´n och inhandla en luftmadrass. Tyvärr gjordes inte detta till första natten, så skadan var liksom redan skedd. Men bättre sent än aldrig.
Och varje gång jag ska förflytta mig mer än 20 m, ja då måste cykeln lyftas av från bilen. Och så på igen. Och så av. Och så på.
Kryckorna spännas fast på pakethållaren. Det gör jag iaf på egen hand! Nyköping var bra på många sätt. Bl.a. fanns med jämna mellanrum någon form av fontän. Jag har nog stoppat mina "nervsmärte-brännande" fötter i varenda springbrunn i den lilla staden.
Om vi ska inta ngn form av föda eller dryck, då måste det ju finnas en soffa. Helst en mjuk. Enklast är att köpa take away. Eller tillaga något på det lilla medhavda "köket", på stranden. Vi provade alla dessa varianter. Res-sällskapet inhandlar och tillagar. Jag äter.
Som ni förstår är res-sällskapet = N. Han sa vid ngr tillfällen: det är inte enkelt att resa med dig. Men han sa det inte elakt. Inte alls. Han härdar ut. Är av det ganska tåliga slaget, på det sättet.
Jag försökte verkligen att packa light denna gång. Hur mkt kan man behöva under ett dygn eller två? Trots det blev resultatet 4 olika kollin. Inte så stora visserligen, men ändå. En "väska" för medikamenter mm. Bara det! Och vi lever ju i ett land där vädret är högst osäkert. Är man beroende av cykel, funkar inte paraply. Nej, du måste packa regnstället, mm. mm. mm.  Kan säga att själva packandet/upp-packandet är sååå jobbigt för mina fötter, jag skulle verkligen behöva någon till hjälp.  En liten människa som bara kunde hämta det jag pekar på. Gäller Rut-avdrag för sådant?
Summeringen innefattar ökad smärta i fötterna. Men också nya intryck. Påfyllning och dränering på samma gång. Men det positiva överväger trots allt.

Så tack till N - det finns ingen annan som skulle orka en liten tripp med mig. Eller rättare sagt med alla mina prulledutter.

Diagnos?

Jag har fått en diagnos. En trolig sådan. Sannolikheten är ca 90 %. Enligt farbror doktorn, en farbror jag känt i måååånga år. En ortoped-kirurg. Som nu inte tycker att jag egentligen hör till hans bord längre. Kanske hör jag till neurologerna. Till farbröderna där. Förresten, farbror och farbror. Farbror doktorn är väl kanske ett par år äldre än mig, då kan han väl inte vara en farbror? Men han har på nå´t sätt alltid varit det. Så länge som jag känt honom. Och då, i början, var jag ingen tant. Det vet jag bestämt. För det är länge sedan.
Så är det med vissa. De föds som tanter. Eller farbröder. Medan vissa aldrig blir det. Som jag (haha).
Vi - mina jämnåriga & jag- brukar säga att vi är den första generationen som aldrig blir tanter. För mig har det aldrig varit ett positivt ord. Tant.  Men för dagens unga är det ett "må-bra-ord". Det är kult att vara tant. I alla fall om man är en ung tant. En 30-åring som involverar vissa begrepp ur tant-katalogen i sitt liv. Som att baka kakor. Ordna kaffe-rep. Använda vintage-kläder. Virka. Och en del annat.
Rynkor och benskörhet. Nej, det går nog bort ur deras katalog. För att inte tala om klimakteriet och dess besvär. Egentligen är det kanske i samband med dessa besvär som man blir tant. Eller?
Men nu kom jag bort från ämnet. Diagnosen. Den sannolika. Ett fint namn har den. Neuropati. Låter nästan som en forna tiders sinnes-åkomma. Eller svaghet i nerverna. Som vissa kvinnor påstods ha.
Diagnosen har med nerverna att göra. Men med den andra sortens nerver, de mer fysiska. Neuropati handlar om att smärtan sitter i själva nerven. Att nerven självt gör ont. Inte nödvändigtvis pga att den är klämd eller skadad på annat sätt. Den gör bara ont.
Det kan väl vara bra med en diagnos. Men jag vill inte ha just den här. Hade mycket hellre haft fel på en sena i foten. Eller en nerv i kläm i foten. Något som går att fixa till.
För mot neuropati finns ingen bot. Kan kanske lindras ngt med vissa piller. Men den medicinen tar jag redan.  Och det är en satans otur att det sitter just i fötterna...
Bara att gilla läget. Dock är nervsmärta svår att gilla.
Inte ens ett tant-epitet som rullatorn hjälper mig. Då kan jag lika gärna ta en skateboard. För det är ju själva belastningen på fötterna som ger mig smärtan.
Om jag tränar hårt kanske en skateboard inte är så dumt förresten. Under förutsättning att jag kan åka stående på händerna.
Är det tantvarning på det också?

Hur svårt kan det va?

Själv är bäste dräng. Bra karl reder sig själv. Så är jag väl uppväxt antar jag. Varför sitter det annars så djupt rotat i mig. Jag kan själv. Jag vill åtminstone kunna själv. Finns en viss diskrepans där, eller hur? Vilja är inte lika med kunna. Inte i alla lägen.

Så jag jobbar på att lära mig att be om hjälp. Inte helt lätt. Men, jag blir bättre o bättre. Kanske inte alla gånger. Och kanske inte med vem som helst. Vissa personer är lättare att be, så är det bara.
Jag måste ju förstås vara beredd på ett nej. Självklart. Det är inte rädslan för ett nej som stoppar mig från att be. Inte alls. Det är i så fall mera HUR jag får ett nej. Tyvärr är jag superkänslig för tonfall, attityd och sådant. En del kan säga nej på ett trevligt sätt. Andra inte.
I dag har jag upplevt hur lätt det kan vara att be om hjälp. Rent ut sagt superlätt.
Jag behövde hjälp med att köpa ut en sak. Ja, inte från stället med gröna skylten, utan från en annan affär. En ganska stor o tung sak, och dessutom kräver affären en del gående.
Alltnog, jag tog mod till mig och kontaktade en kollega som bor där i krokarna. Inga problem! I morgon kommer den otympliga saken hemtransporterad, ända till dörren.

Dessutom bad jag tidigare om hjälp för dotterns räkning. Att hon skulle få följa med någon vänlig själ på en teater-föreställning i det fria. Och den vänligaste av alla själar svarade på mitt anrop.  Nu är dottern precis hemkommen från teatern, och det var "jäääätte-braaa!"

Så det lönar sig. Att be om hjälp. Att våga göra det.

Jag tränar vidare även på detta.  Hur svårt kan det va?

Gränser

Gränser. Det finns många olika gränser. Reella och inbillade. En del är lättare att forcera än andra. Gränsen mellan vårt land och många andra länder t.ex. För att inte tala om gränser mellan landskap. De märks ju inte ens. Kanske en skylt vid vägkanten. När jag var liten tutade alltid pappa när vi passerade en läns-gräns. I dag pratas det allt mindre om län.
Trädgränsen märker man ju när den passeras. Men den är inte särskilt svårforcerad.

Gränsen för vad en människa klarar av då? Eller tål? Eller orkar? Hur svår är den att forcera?
Olika för olika människor så klart. Olika beroende av VAD det är som sätter gränsen så klart. Är en sådan gräns reell eller inbillad? Ja säg det.
Mina gränser håller på att töjas ut. I alla fall gränsen som handlar om att orka. Och det är väl bra. Undrar om en gräns kan töjas ut så den blir slapp? Som ett uttöjt gummiband. Kanske vore skönt? Med förslappade gränser?
Min smärtgräns däremot. Den håller på att nås. Mina fötter....Ni som känner mig tycker kanske att jag har låg smärtgräns. Jag hävdar motsatsen. Leva med kronisk smärta är smärtgräns-höjande. Gränsen liksom flyttas lite, lite längre hela tiden.
Jag är fullt medveten om att mina smärtor säkert inte kan jämföras med t.ex. cancer-smärta. Absolut inte.
Men för mig och mitt liv, är den här smärtan mer än tillräcklig.
N sa häromdagen; det finns ju ingen som har ont i en fot hela livet. Nej, det får vi verkligen hoppas!   Nu är det snart 3 år, och det är väl ingenting i sammanhanget.
Mirakel sker ju överallt, hela tiden. Så - hallå! Jag väntar på ett!

"Om snöret inte håller, utan går av; är det bara att försöka med ett annat snöre" (Nalle Puh)

Minne på en pinne

Poesi-bok. Hade ni en dylik? Jag hade. Flera stycken. En så´n där bok där kompisar och familj ombads (läs tvingades) skriva små verser. På den tiden - 60tal - skulle det vara på rim. Annars var det ingen vers, ingen poesi. Några minns jag: "Rosor är röda, violer är blå - .....är söta, och du likaså!" Minns visst inte riktigt hela. Vad det var som var sött? Men den här kan jag, nästan: "Låt mig sitta i ditt minne - på en liten, liten pinne!" Det var en fortsättning, men den minns jag visst inte heller.  Poesi på hög nivå. Särskilt efter att 3-4 st av vännerna skrivit samma vers.
På tal om minne. Jag läste ett kåseri av någon, angående att inte komma ihåg var man ställt cykeln. Att inte kunna urskilja sin egen cykel bland alla likartade i cykelstället. Av den anledningen har jag målat dit gula prickar på min mörkblå hoj.
Samma kåsör skrev också att hon/han haft problem med att hitta bilen på parkeringen vid det stora köpcentrat.
Haha! På den tiden jag gick obehindrat och alltså ibland vistades där, på köpcentrat, hände detta mig också. Ändå parkerade jag med avsikt just vid DEN HÄR stolpen, eller så. Ja, ni kanske varit med om liknande? Speciellt besvärligt om man har en grå/svart/vit bil av mellanstorlek, ex en Golf kanske? Finns ju ngr stycken.
Av den anledningen införskaffade jag i början av 2000-talet, en knallgul liten bil. Som dessutom var byggd på höjden. Den stack upp sitt gula lilla tak några decimeter över andra karosser. Mycket praktiskt! Jag älskade den bilen. Tyvärr ville den inte riktigt vara med utan att gå sönder ideligen, så numera har jag en liten röd. Normalhög. Många röda småbilar finns det. Kanske är lika bra att jag inte längre parkerar vid köpcentrat?
Jag kliver ju nästan aldrig av cykeln heller för den delen, så problemet har så att säga löst sig självt.
Som avrundning kan jag berätta för er vad USB-minne heter i Norge. På allvar. Lika logiska som alltid, norrmännen. Inga krusiduller med utländska ord eller förkortningar. "Minne-pinne". Fantastiskt ord.

Dagens - som motvikt

Tänkte göra ett mycket kort inlägg.  En s.k. Dagens. Ni vet som modebloggare gör. Fast de gör det varje dag, eller flera gånger varje dag. Därav Dagens.
Jag gör det i dag som motvikt till förra inlägget. För det händer ju som sagt att även jag införskaffar något. Oftast med hjälp av andras fötter. (Den här gången var det väninnan H som gick åt mig).
Så det här är Dagens, dagen före Midsommarafton. Får väl se om vädret i morgon okejar denna outfit. Jag har haft den hela dagen i dag, för säkerhets skull.
I ärlighetens namn ska sägas att den är köpt på rea. För halva reapriset - det ni! 600 - 300-150 = 150. Kronor. Lagom pris för en klänning från Esprit, tycker jag.

Ha en trevlig Midsommar!

Ungefär som Grekland

Inte riktigt så illa. Inte så illa som i Grekland. Men nära på. Dock inte hela tiden, varje dag. Ibland glimtar det till. Det blir lite över. Fast inte tillräckligt. Och inte tillräckligt ofta.
Jag tänker på ekonomi. Pengar. Eller snarare avsaknaden av dessa.
Om jag är uppriktig, så är jag faktiskt ingen slösaktig person.  Mellan varven nästan tvärtom.
Så hur kunde det bli så här?
Kanske svaret är rätt givet. Ohälsa + separationer. Ohälsa = endast halvtidslön. Separationer = finns ingen mer inkomsttagare än jag själv. Håhåjaja. Alla säger att när barnen växt upp och lämnat boet; då blir ekonomin bättre. Den blir sååå bra. ???? Inte min. Tvärtom. Så länge dottern bodde hemma och bidrog till hushållet med sina slantar från FK, ja då gick vi runt ganska hyfsat. Kanske skulle hon fått stanna i boet? Näe, ingen bra lösning på finanserna.
Hälsan har jag inte rått över, och inte separationerna heller egentligen. Eller, nja, kanske till viss del en av dem. Men hade jag gjort på annat sätt, om jag vetat hur det skulle se ut tjugo år senare? Ekonomiskt alltså. Knappast troligt.
Så det är som det är.  Tur att jag är så bra på att handla second hand och billigt. Jag är en riktig fena på det faktiskt. Numera när jag har svårt att ta mig in i affärer pga de onda fötterna, så blir det ju automatiskt  färre inköp, och så gott som aldrig impulsköp. Men åhhh, vad jag kan sakna det! En liten top här och en creme där och så något fint till hemmet på tredje stället.

En tanke ligger och gnager. Skaver i bakhuvudet. Jag är ansvarig och sköter helt och hållet om tre ekonomier. Min egen, dotterns och lilla mammas. Ingen av dessa finanser går bra. Faktum är att alla tre går riktigt dåligt. Hmmm? Finns det en gemensam nämnare? Vem - jag? Om jag läser på mitt examensbevis från lärarutbildningen, så har jag MVG i matematik. Men bara upp till år 3. I just matte är jag inte behörig att undervisa i högre årskurser.
Kanske är jag obehörig även vad gäller att sköta finanserna för tre hushåll. Verkar högst troligt. Tyvärr har jag inte råd att avlöna någon för att ta över finans-uppdraget...
Himla tur att jag tycker så mycket om gröt!

Soff-häng, part two

Under dagens cykeltur noterade jag att jag bör göra en uppföljning. En uppföljning av ett av mina allra första inlägg. Från förra sommaren. Tror det hette "Soff-häng". Där skrev jag att jag varit trendsättare i staden. Vad gäller soffor. På uteserveringar. Och att jag nog trodde att nästa sommar (dvs NU) skulle ännu fler ute-ställen haka på. Med mjukare och skönare varianter.
Om det kan vi tvista. Mjukt och skönt? Nej. Fler soffor? Ja.
Det var det jag noterade i dag. Fler ställen med soffor. Yipphee!
Men inte så värst mjuka dock. Tyvärr. För mjukheten är minst lika viktigt för min rygg, som själva soffan. Men, men. Skam den som ger sig. Jag fortsätter. Sätta trender. Be om extra kuddar. Eller filtar. Inte för att jag fryser (tvärtom), utan för att ligga på.
När jag ögnar igenom detta kufiska inlägg kommer en tanke. En tanke som jag tror du som läser får. Tanken om att jag ofta är ute på staden serveringar.
Ack nej. Så är inte fallet.
Det är fler faktorer än med i spelet. Två är väldigt betydelsefulla. Vädret och ekonomin.
När solen skiner varje dag, och jag får en rejäl lönehöjning - då ska jag gladeligen testa mig igenom stadens samtliga ute-soffor. Ja, eller, soffor på ute-serveringar alltså. PÅ caféer och barer. Inte parksofforna. De lämnar jag till andra att testa. Vet av erfarenhet att de inte är ett dugg mjuka att ligga på. Och så kan jag bli tagen för förargelseväckande beteende.
En annan tanke: Tänk om jag kan bli sponsrad. För ett soff-test. Eller kanske skriva en guide-bok. "This is it - the softest sofa in Ö-o".  Fast ö finns ju inte i engelskan. Får väl bli på svenska då. Inte lika soft.

I K E A

Igår fick jag hjälp. Hjälp av en vänlig kollega. Hjälp med att få en möbel inköpt på det stooora möbelvaruhuset. Varuhuset som är känt för sina platta paket. Eftersom jag bara inte klarar att trava runt där med kryckorna utan att få bedrövligt ont, så fick jag hjälp. Jag behövde inte ens åka dit. Det platta paketet kom hemkört. Ända till porten. Dotterns port. För det var där som möbeln skulle vara.
Så långt allt väl.
Men - ett platt paket är ett platt paket. Som ska monteras ihop, ja eller innehållet ska monteras.
Personalen på dotterns boende hade inte tid just då, men kanske senare under kvällen. Så jag försökte inte ens. Jag vet mina begränsningar.
I dag var jag hos dottern igen, för att lämna av en annan sak och prata en stund.
Vafalls - det platta paketet ligger fortfarande där med innehåll o allt! Så kan det vara. Att ingen har haft tid. Jag borde lära mig att i detta läge vara iskall. Vänta. Hålla andan.
Men där är jag inte riktigt än.
Så dottern o jag packar upp det platta paketet. Jag borde förstått. Det är nämligen inget vanligt litet bord. Eller pall. Det är en/ett liten/litet vagn/bord, som en liten köks-ö, med hjul i ena änden. Som hon inte alls ska ha som köks-ö. Nej, hon ska ha sina papper o pennor o annat smått o gott på denna vagn/bord/köks-ö. Som går lätt att flytta runt dit man vill ha den.
Så; jag borde förstått att det inte är en helt lätt pjäs att montera.
Jag försöker med viss assistans av dottern, att få ihop några delar. Enligt monterings-beskrivningen. Som bara är en bild. Jag som är text-freak hade gärna sett att det även fanns en lättbegriplig text med anvisningar.
Vi får ihop moment 1. Hjulen på plats. Bra så!
Efter det tvingar vi in en personal att hålla i. Dottern har en tendens att hålla snett, när jag ska skruva. Hon får ont i benen av att stå still, vilket jag kan förstå - hon har ju sin knölros. Men att hon får ont i magen av att hålla i...njaa. Hon tröttnar och sätter på tv:n.
Personalen får inte ont nå´nstans. Men har inte tid att hålla i tillräckligt länge.
Jag blir svettigare och svettigare. Mer och mer irriterad. Nu får jag ont. I ryggen.
Jag som gett mig sjutton på att klara mig själv. Tji fick jag.
Det går bara inte att få ihop denna möbel. I alla fall går det inte ensam. I alla fall kan inte jag göra det ensam.
Så jag trampar hem igen. Möbeln ligger där på golvet hos dottern. Skev och halvfärdig. Ser lite ledsen ut nästan.  Utan sitt platta omslag.
Men, men. Det brukar bli bra till slut. Med hjälp av någon. Någon med aningen mer tålamod än både mig och dottern.
Mitt hopp står nu till natt-personalen. Som visst ska vara lite händig. Så jag hoppas att alla på boendet sover gott i natt. Då blir det bra för personalen att ha nå´t att göra. Jag garanterar att detta projekt ser till att hålla personalen vaken. Hela natten.