Det finns julspel. Och så finns det julspel. Av en annan kaliber liksom. En lite annan dimension. Som ett julspel jag såg nu i veckan.
Ni som ser mina inlägg på fb vet redan. Jag var inbjuden att få bevista premiären /den enda föreställningen. Av Årets Julspel 2014. Så hette det, logiskt nog.
Ensemblen bestod av personer från dotterns dagliga verksamhet. Brukare, som de av någon anledning benämns. I en parentes kan jag passa på att säga att jag inte är förtjust i det ordet. Brukare. Det är samma ord som används där dottern bor. Anställda, grannar, hyresgäster - finns många bättre ord. Slut på parentesen.
I år hade dottern varit supersnabb att räcka upp handen vid rollfördelningen. Efter att i flera år ha spelat ängeln Gabriel, roffade hon i år åt sig en huvudroll. Som Maria. Stor lycka.
Så långt är det som vilket julspel som helst.
Att det blir en lite annan dimension beror förstås på artisterna/skådespelarna. Några ex.
I samma ögonblick som dottern får syn på mig i publiken, börjar stora vink-och pusskalaset
från scenen.
När dotterns granne, som också står på scenen, får syn på mig, kommer nästa vink-omgång.
Det spelar liksom ingen roll att någon precis säger en replik eller nå't, vinka måste man ju när man känner igen någon.
Dottern sitter och gäspar stort och ofta. Framförallt innan Jesusbarnet kommer fram. Man kan nästan tro att det står i manus. Berättarrösten talar ju om hur trött Maria är. Att de måste hitta en säng att vila i under natten. Men - jag som känner dottern, vet att gäspningarna kommer av all väntan, där i kulisserna.
Deltagarna liksom hjälps åt också. Ibland med ett leende, ibland lite irriterat. Puttar fram den som ska säga något. Vinkar tillbaka varandra till platsen de ska inta. Säger första ordet i repliken, som en sufflös.
Dottern har en mikrofon, en mygga. Den är hon mäkta stolt över. Hon hörs bra. Under samtliga sånger ensemblen sjunger, hör man henne väldigt tydligt. Om jag säger så.
Jag sitter bredvid ljudteknikern, men drar mig för att be honom sänka hennes mygga. Det får han i så fall göra på eget initiativ. Kanske tycker han, liksom jag, att det är bra med lite bas/tenor-stämma.
Som det ska vara i en riktigt bra föreställning, både skrattar och gråter jag.
Och nu kom jag på att JULSPEL, det är det nog många som har just nu. En annan sorts spel alltså. Av en heeeelt annan dimension...
God Jul på er!
tisdag 23 december 2014
torsdag 18 december 2014
Ingen stress
Ingen stress. Konstigt. Jag är en person som relativt lätt stressar. Känner mig stressad. Av för många tankar i huvudet. Av för många att fixa runt. Av lite dålig ekonomi. Av att få till logistiken. Av att inte räcka till helt enkelt. Varken på jobbet eller privat. Ni som känner mig vet detta.
Det där med logistiken är en extra stor stressfaktor andra halvan av hösten. När jag börjar inse att vi inte kommer undan julen. I år heller.
Ibland blir logistiken satt som jag önskar. Ibland inte. I år är ett inte-år. Gillar inte att flänga runt. Men nu vet jag i alla fall. Logistiken är satt.
Då liksom släpper stressen.
Det konstiga är att jag inte känner mig ett dugg stressad över allt som ska göras till julen. Kan bero på att jag inte gör så mycket. Lite lussebullar. Lite pynt. Stadens minsta julskinka. Troligen även en av stadens minsta granar. Julklapparna har varit klara ganska länge. Handlar man (nästan allt) över nätet krävs framförhållning. Skönt nu.
Sonen min, som gillar runt-flängandet ännu mindre än jag, väljer att vara kvar med vännerna i huvudstaden. Förstår honom. Blir inte arg eller sur. Han kommer några andra dagar istället. I lugn och ro. Då kanske jag heller inte behöver dela honom med så många.
Dottern däremot. Blir sur på brorsan. Hon är en julfirare av Guds nåde. Traditioner ska bevaras. Även om traditionerna ser olika ut varje år. Pga runt-flängandet.
Så henne tar jag till hjälp med köttbullarna. Av tradition är hon en bull-rullare av rang.
Det där med logistiken är en extra stor stressfaktor andra halvan av hösten. När jag börjar inse att vi inte kommer undan julen. I år heller.
Ibland blir logistiken satt som jag önskar. Ibland inte. I år är ett inte-år. Gillar inte att flänga runt. Men nu vet jag i alla fall. Logistiken är satt.
Då liksom släpper stressen.
Det konstiga är att jag inte känner mig ett dugg stressad över allt som ska göras till julen. Kan bero på att jag inte gör så mycket. Lite lussebullar. Lite pynt. Stadens minsta julskinka. Troligen även en av stadens minsta granar. Julklapparna har varit klara ganska länge. Handlar man (nästan allt) över nätet krävs framförhållning. Skönt nu.
Sonen min, som gillar runt-flängandet ännu mindre än jag, väljer att vara kvar med vännerna i huvudstaden. Förstår honom. Blir inte arg eller sur. Han kommer några andra dagar istället. I lugn och ro. Då kanske jag heller inte behöver dela honom med så många.
Dottern däremot. Blir sur på brorsan. Hon är en julfirare av Guds nåde. Traditioner ska bevaras. Även om traditionerna ser olika ut varje år. Pga runt-flängandet.
Så henne tar jag till hjälp med köttbullarna. Av tradition är hon en bull-rullare av rang.
torsdag 11 december 2014
Senior
Senior. Inte ett favoritord. Men i dag var det okej.
Jag beslöt mig för att unna mig en städning. Utförd av någon annan alltså. Av någon slags firma.
Såg en annons om ett bolag fullt med seniorer. Som fixar och trixar åt andra. Pensionärer tänkte ju jag.
Allt nog, jag bokade en liten städning. Två timmar. Det räckte budgeten till.
Det här skulle inte vara något att skriva om. Om det inte fanns en liten knorr. Jag gillar knorrar.
Knorren i det här fallet är följande. Sedan jag bokat via mail, som det stog i annonsen, har jag blivit uppringd inte mindre än FYRA gånger. Första gången bara för att få bekräftat att det gick bra den tid jag önskat. Ingen bekräftelse via mail alltså.
Övriga tre gånger ringde samma person (chefen) för att kolla så att jag skulle vara hemma sagda tid. Att jag hade städ-utrustning. Att jag verkligen bokat just den sagda tiden.
Samtliga dessa frågor fick jag i samtliga tre telefonsamtal.
Som grädden på moset ringde sedan en man upp mig, för att han fått en lapp från den här personen (chefen), med mitt namn. Han hade blivit ombedd att ringa upp mig för att boka en tid. Han var lika oförstående/förundrad som jag.
Håhåjaja, tänkte jag. Hur ska det här bli?
Men - i dag ringde det på dörren. På sagda tid. Jag VAR hemma. Jag hade tagit fram städutrustningen.
Utanför dörren står en liten kvinna. En senior. I ärlighetens namn en kvinna bara något äldre än jag. Jaja, en senior då....
Oh, va en liten gumma kan gnooo.....!
Jag beslöt mig för att unna mig en städning. Utförd av någon annan alltså. Av någon slags firma.
Såg en annons om ett bolag fullt med seniorer. Som fixar och trixar åt andra. Pensionärer tänkte ju jag.
Allt nog, jag bokade en liten städning. Två timmar. Det räckte budgeten till.
Det här skulle inte vara något att skriva om. Om det inte fanns en liten knorr. Jag gillar knorrar.
Knorren i det här fallet är följande. Sedan jag bokat via mail, som det stog i annonsen, har jag blivit uppringd inte mindre än FYRA gånger. Första gången bara för att få bekräftat att det gick bra den tid jag önskat. Ingen bekräftelse via mail alltså.
Övriga tre gånger ringde samma person (chefen) för att kolla så att jag skulle vara hemma sagda tid. Att jag hade städ-utrustning. Att jag verkligen bokat just den sagda tiden.
Samtliga dessa frågor fick jag i samtliga tre telefonsamtal.
Som grädden på moset ringde sedan en man upp mig, för att han fått en lapp från den här personen (chefen), med mitt namn. Han hade blivit ombedd att ringa upp mig för att boka en tid. Han var lika oförstående/förundrad som jag.
Håhåjaja, tänkte jag. Hur ska det här bli?
Men - i dag ringde det på dörren. På sagda tid. Jag VAR hemma. Jag hade tagit fram städutrustningen.
Utanför dörren står en liten kvinna. En senior. I ärlighetens namn en kvinna bara något äldre än jag. Jaja, en senior då....
Oh, va en liten gumma kan gnooo.....!
söndag 7 december 2014
ICDP
ICDP. Det är en förkortning jag ofta hör på min arbetsplats. Något vi ofta tränar oss i för att det ska sitta i ryggmärgen. Utan att tänka bör jag använda mig av ICDP:s tankar och idéer.
Förkortningen står för "International Child Development Program". Det innebär att använda sig av vägledande samspel för att skapa och upprätthålla goda relationer. Bara bra alltså.
Under senaste sammankomsten pratade vi om det här med titlar. Att vi inte, ingen av oss, kan gömma sig bakom en titel idag. Det spelar ingen roll om jag är fritidspedagog, rektor, vaktmästare eller lärare. Oavsett så måste jag se till att skapa en god relation. Till elever. Till föräldrar. Till kollegor.
Under samtalet kom jag att tänka på min första fröken i skolan. Det är ju längesedan och antagligen preskriberat. Vissa saker som hon gjorde, hade idag lett till uppretade föräldrar. Kanske till en anmälan? Men det var en annan tid då. Och definitivt inte så mycket ICDP. Inte alls. Inte med den första fröken. Senare fick jag erfara att en lärare kan vara helt okej, ja faktiskt mer är okej.
Men den här första fröken hon var inte alltid så snäll mot mig. Det var ju t.ex. inte alls bra att jag kunde läsa när jag började ettan. Usch o fy skäms nästan. Och jag som var så stolt över det!
Men det jag kom att tänka på under det här ICDP-samtalet, det var det här med titlar.
För när min pappa kom på åhörardag, för att hämta mig eller på avslutning - ja då var "Åh,vad trevligt att INGENJÖRN kunde komma". Ingenjörn hit och ingenjörn dit, från min fröken alltså.
Jag minns faktiskt också ett tillfälle när pappa sa till henne att lägga bort den där titeln. Men se, det gick inte för sig.
När du-reformen kom hade jag fått andra lärare. Undrar hur min första fröken klarade en sådan reform? Skulle hon säga du till ingenjörn? Knappast.
Förkortningen står för "International Child Development Program". Det innebär att använda sig av vägledande samspel för att skapa och upprätthålla goda relationer. Bara bra alltså.
Under senaste sammankomsten pratade vi om det här med titlar. Att vi inte, ingen av oss, kan gömma sig bakom en titel idag. Det spelar ingen roll om jag är fritidspedagog, rektor, vaktmästare eller lärare. Oavsett så måste jag se till att skapa en god relation. Till elever. Till föräldrar. Till kollegor.
Under samtalet kom jag att tänka på min första fröken i skolan. Det är ju längesedan och antagligen preskriberat. Vissa saker som hon gjorde, hade idag lett till uppretade föräldrar. Kanske till en anmälan? Men det var en annan tid då. Och definitivt inte så mycket ICDP. Inte alls. Inte med den första fröken. Senare fick jag erfara att en lärare kan vara helt okej, ja faktiskt mer är okej.
Men den här första fröken hon var inte alltid så snäll mot mig. Det var ju t.ex. inte alls bra att jag kunde läsa när jag började ettan. Usch o fy skäms nästan. Och jag som var så stolt över det!
Men det jag kom att tänka på under det här ICDP-samtalet, det var det här med titlar.
För när min pappa kom på åhörardag, för att hämta mig eller på avslutning - ja då var "Åh,vad trevligt att INGENJÖRN kunde komma". Ingenjörn hit och ingenjörn dit, från min fröken alltså.
Jag minns faktiskt också ett tillfälle när pappa sa till henne att lägga bort den där titeln. Men se, det gick inte för sig.
När du-reformen kom hade jag fått andra lärare. Undrar hur min första fröken klarade en sådan reform? Skulle hon säga du till ingenjörn? Knappast.
måndag 1 december 2014
Förändring
Förändring. Change. Kan vara bra. Eller dåligt. Riktigt dåligt. Som så mycket annat här i livet. Om den inte är självvald. Förändringen.
Om den är påtvingad. Opåverkbar.
Är det en förändring jag själv valt - då är det bra. Även om inte resultatet alltid blir så bra.
Förändring ska kännas. Märkas. Vad är annars vitsen?
Jag har nog alltid varit lite rädd för förändring. Eller skeptisk kanske. Dock har livet mitt innehållit förändring i massor. I överflöd faktiskt. Både av den valda sorten, och den påtvingade.
Om jag tänker bort alla hälsomässiga förändringar, så har nog de flesta andra blivit bra. I slutändan.
Ibland har det tagit tid att landa vid en förändring. Oron som uppstår. Då, när jag får besked om att den är på väg. Förändringen. Snacka om process! Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att försöka minska den där oron. Den där sorten som bara stjäl en massa energi. Som jag får ont i magen av. Oftast helt i onödan. Resultatet av processen kan ibland t.o.m. bli bättre. Än hur det var innan förändringen.
Men det är inte lätt. Att få mig själv att tänka: Det löser sig....det kommer att fixa sig....
Som sagt, oftast gör det ju det. Men jag vill se och veta resultatet NU. I samma ögonblick som förändringen första gången nämns.
Ibland är förändringen oundviklig. Även om jag inte vill. Även om det är en förändring som ÄR självvald. Fast jag egentligen inte vill. När hjärtat säger en sak, och huvudet en annan. Vem ska segra? Just nu är det rätt lika, poängmässigt.
Tror jag ska träna lite. På förändring. Förändrar kvällsmackan. Från knäckebröd till surdeg. Bara i kväll. Så får jag se hur det känns. Babysteps. Change....
Om den är påtvingad. Opåverkbar.
Är det en förändring jag själv valt - då är det bra. Även om inte resultatet alltid blir så bra.
Förändring ska kännas. Märkas. Vad är annars vitsen?
Jag har nog alltid varit lite rädd för förändring. Eller skeptisk kanske. Dock har livet mitt innehållit förändring i massor. I överflöd faktiskt. Både av den valda sorten, och den påtvingade.
Om jag tänker bort alla hälsomässiga förändringar, så har nog de flesta andra blivit bra. I slutändan.
Ibland har det tagit tid att landa vid en förändring. Oron som uppstår. Då, när jag får besked om att den är på väg. Förändringen. Snacka om process! Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att försöka minska den där oron. Den där sorten som bara stjäl en massa energi. Som jag får ont i magen av. Oftast helt i onödan. Resultatet av processen kan ibland t.o.m. bli bättre. Än hur det var innan förändringen.
Men det är inte lätt. Att få mig själv att tänka: Det löser sig....det kommer att fixa sig....
Som sagt, oftast gör det ju det. Men jag vill se och veta resultatet NU. I samma ögonblick som förändringen första gången nämns.
Ibland är förändringen oundviklig. Även om jag inte vill. Även om det är en förändring som ÄR självvald. Fast jag egentligen inte vill. När hjärtat säger en sak, och huvudet en annan. Vem ska segra? Just nu är det rätt lika, poängmässigt.
Tror jag ska träna lite. På förändring. Förändrar kvällsmackan. Från knäckebröd till surdeg. Bara i kväll. Så får jag se hur det känns. Babysteps. Change....
torsdag 27 november 2014
Möten
Möten. Tänk vad ett möte kan innebära. Förundran. Förvåning. Förändring. Förtjusning. Om det är ett bra möte, vill säga.
Jag var med om ett sådant i går. Av en ren slump. Så är det ofta med de bästa mötena.
Efter att ha tillbringat stora delar av förmiddagen i Teliabutiken - ja det kan ta tid där - så bad expediten mig istället återkomma sent på eftermiddagen. Så skulle han fixa iordning allt. Det var lite fix och trix med dotterns julklapp från mormor. En Ipad. Dottern och jag ska nu dela på surfen, det var det som var lite trix. Och så lite fix för att göra om mitt abonnemang. På det sättet kom jag ner i mycket bra pris för plattan.
Så, jag återkom hoppande på mina kryckor kl 17. Inte direkt mindre folk i butiken så dags! Jag var tillsagd att inte ta någon kölapp, utan bara helt enkelt visa för "min" expedit att jag var där. Så skulle han hämta min påse.
Jag sätter mig lite försiktigt längst ut på kanten av en obekväm stol, bredvid expeditens disk. Då känner jag hur någon rör vid min arm. Lite försiktigt. Någon säger: "Jag känner igen dig, men minns inte vad du heter."
Jag vänder mig om och ser en person, vagt bekant. Ni vet hur det är, hjärnan går på högvarv. VEM är den här människan?
Den här personen har då vänligheten att berätta för mig att vi ganska nyligen setts under en träff, jobbrelaterad. På en skola där varken hen eller jag arbetar.
Aha, helt plötsligt minns jag t.o.m. vilken skola som den här personen representerade!
Samtalet var igång.
Artig som jag är, så ursäktar jag min avsaknad av nummerlapp. Berättar att jag bara ska hämta det jag köpt. När jag får frågan VAD jag handlat, skulle jag förstås bara kunnat säga att jag köpt en Ipad. Eller att jag köpt en Ipad åt min dotter, i julklapp.
Men jag är en förklarande typ. En övertydlig sort. Oftast. Så jag säger att jag köpt en Ipad åt min vuxna dotter. Som har Downs syndrom. Kan inte riktigt efteråt förklara varför jag sa så.
Plötsligt händer det. Personens ansikte liksom förändras lite. Och så lägger hen åter handen på min arm. Säger: "Men, jag har ett barnbarn med Downs syndrom!"
Åhhhh! Ni anar inte hur sällan detta händer mig numera! Jag känner och märker hur få barn som i dag föds med Downs. På gott och ont kanske. Här är jag kluven, men det är en annan historia.
Vi börjar samtala, hen och jag. Om det fyra-åriga barnbarnet och min 31-åring. Rätt som det är upptäcker hen att numret på nummerlappen sedan länge är överspelat. Jag känner att jag suttit för länge på den där obekväma stolen, ryggen värker.
Men det gör liksom ingenting. Hen tar en ny nummerlapp. "Man är ju helt uppfylld av detta", säger hen. Och det är så sant. Vårt samtal kommer säkert att fortsätta. En annan gång. Sådana här samtal har inget slut. Blir aldrig färdiga.
Möten. Fantastiska sådana. I min hjärna börjar det snurra frågor som: Är det slumpen? Att vi är på samma plats, samma tid? Eller är det meningen att detta möte ska bli av? Ödet? Högre makt?
Strunt samma - it made my day!
Jag var med om ett sådant i går. Av en ren slump. Så är det ofta med de bästa mötena.
Efter att ha tillbringat stora delar av förmiddagen i Teliabutiken - ja det kan ta tid där - så bad expediten mig istället återkomma sent på eftermiddagen. Så skulle han fixa iordning allt. Det var lite fix och trix med dotterns julklapp från mormor. En Ipad. Dottern och jag ska nu dela på surfen, det var det som var lite trix. Och så lite fix för att göra om mitt abonnemang. På det sättet kom jag ner i mycket bra pris för plattan.
Så, jag återkom hoppande på mina kryckor kl 17. Inte direkt mindre folk i butiken så dags! Jag var tillsagd att inte ta någon kölapp, utan bara helt enkelt visa för "min" expedit att jag var där. Så skulle han hämta min påse.
Jag sätter mig lite försiktigt längst ut på kanten av en obekväm stol, bredvid expeditens disk. Då känner jag hur någon rör vid min arm. Lite försiktigt. Någon säger: "Jag känner igen dig, men minns inte vad du heter."
Jag vänder mig om och ser en person, vagt bekant. Ni vet hur det är, hjärnan går på högvarv. VEM är den här människan?
Den här personen har då vänligheten att berätta för mig att vi ganska nyligen setts under en träff, jobbrelaterad. På en skola där varken hen eller jag arbetar.
Aha, helt plötsligt minns jag t.o.m. vilken skola som den här personen representerade!
Samtalet var igång.
Artig som jag är, så ursäktar jag min avsaknad av nummerlapp. Berättar att jag bara ska hämta det jag köpt. När jag får frågan VAD jag handlat, skulle jag förstås bara kunnat säga att jag köpt en Ipad. Eller att jag köpt en Ipad åt min dotter, i julklapp.
Men jag är en förklarande typ. En övertydlig sort. Oftast. Så jag säger att jag köpt en Ipad åt min vuxna dotter. Som har Downs syndrom. Kan inte riktigt efteråt förklara varför jag sa så.
Plötsligt händer det. Personens ansikte liksom förändras lite. Och så lägger hen åter handen på min arm. Säger: "Men, jag har ett barnbarn med Downs syndrom!"
Åhhhh! Ni anar inte hur sällan detta händer mig numera! Jag känner och märker hur få barn som i dag föds med Downs. På gott och ont kanske. Här är jag kluven, men det är en annan historia.
Vi börjar samtala, hen och jag. Om det fyra-åriga barnbarnet och min 31-åring. Rätt som det är upptäcker hen att numret på nummerlappen sedan länge är överspelat. Jag känner att jag suttit för länge på den där obekväma stolen, ryggen värker.
Men det gör liksom ingenting. Hen tar en ny nummerlapp. "Man är ju helt uppfylld av detta", säger hen. Och det är så sant. Vårt samtal kommer säkert att fortsätta. En annan gång. Sådana här samtal har inget slut. Blir aldrig färdiga.
Möten. Fantastiska sådana. I min hjärna börjar det snurra frågor som: Är det slumpen? Att vi är på samma plats, samma tid? Eller är det meningen att detta möte ska bli av? Ödet? Högre makt?
Strunt samma - it made my day!
tisdag 25 november 2014
Babel
Jag ska inte vara så pretentiös. Det här kan och ska inte jämföras med Babel. Det tror jag ni förstår. Tänkte bara förmedla några små boktips. I all enkelhet.
Jag lever väldigt mycket och ofta genom böckernas värld. Där reser jag. Hit och dit. Upplever saker, som faktiskt ibland känns riktigt verkliga. Det beror förstås på vad det är för bok. Vilken genre.
Här är tips på tre böcker. Alla ur varsin genre.
Fackbok.
Bea Uusma: "Expeditionen. Min kärlekshistoria". Jag blir riktigt avundsjuk på författaren till denna bok. Tänk att bli så uppslukad av ett ämne. Bea Uusma har i femton års tid levt med besattheten runt Andrees polarexpedition. Luftballongsfärden. Den som gick så snett att samtliga tre deltagare dog. Och det är just det som Uusma fascineras av. Varför dog de inom ngr dagar, alla tre? Hur dog de? Hon har forskat i ämnet på djupet. Skrivit en bok som jag väl aldrig trodde jag skulle fastna så för. Jag kunde inte sluta läsa. Det är som en deckargåta nästan. Löste hon gåtan? Läs så får du veta...
Roman.
Linda Olsson: "I skymningen sjunger koltrasten". Om ensamhet, vänskap och kärlek. Utspelar sig mellan grannar i en trappuppgång i Stockholm. Linda Olsson är expert på att skriva berättelser om relationer mellan generationerna. Svårt att tro att hon debuterade så sent, tror hon var 59 år.
Spänningsroman/deckare.
Katarina Wennstam: Skuggorna. Visserligen del tre i en serie om samma om advokat, Shirin Sundin, men som det kallas; "en fristående fortsättning". Den går alldeles utmärkt att läsa som solitär. Om hur kvinnor slår tillbaka. Om hur några kvinnor börjar hämnas på män som misshandlat kvinnor. Som gör det systematiskt, kvinnorna alltså. Männen utsätts för samma misshandel de själva begått. Vem är förövare, vem är offer?
Börja läs! Bästa sysselsättning som finns!
Jag har ofta minst två böcker på gång. Skönlitterär blandat med något relaterat till jobbet. Utplacerade på olika platser här hemma. Så att var jag än slår mig ner - finns en bok. Nästan. Besparar mig och mina fötter några steg, även om det är lite nördigt.
Kan i ärlighetens namn säga, att min Crohn har lett till att i badrummet ligger alltid den bästa boken!
Jag lever väldigt mycket och ofta genom böckernas värld. Där reser jag. Hit och dit. Upplever saker, som faktiskt ibland känns riktigt verkliga. Det beror förstås på vad det är för bok. Vilken genre.
Här är tips på tre böcker. Alla ur varsin genre.
Fackbok.
Bea Uusma: "Expeditionen. Min kärlekshistoria". Jag blir riktigt avundsjuk på författaren till denna bok. Tänk att bli så uppslukad av ett ämne. Bea Uusma har i femton års tid levt med besattheten runt Andrees polarexpedition. Luftballongsfärden. Den som gick så snett att samtliga tre deltagare dog. Och det är just det som Uusma fascineras av. Varför dog de inom ngr dagar, alla tre? Hur dog de? Hon har forskat i ämnet på djupet. Skrivit en bok som jag väl aldrig trodde jag skulle fastna så för. Jag kunde inte sluta läsa. Det är som en deckargåta nästan. Löste hon gåtan? Läs så får du veta...
Roman.
Linda Olsson: "I skymningen sjunger koltrasten". Om ensamhet, vänskap och kärlek. Utspelar sig mellan grannar i en trappuppgång i Stockholm. Linda Olsson är expert på att skriva berättelser om relationer mellan generationerna. Svårt att tro att hon debuterade så sent, tror hon var 59 år.
Spänningsroman/deckare.
Katarina Wennstam: Skuggorna. Visserligen del tre i en serie om samma om advokat, Shirin Sundin, men som det kallas; "en fristående fortsättning". Den går alldeles utmärkt att läsa som solitär. Om hur kvinnor slår tillbaka. Om hur några kvinnor börjar hämnas på män som misshandlat kvinnor. Som gör det systematiskt, kvinnorna alltså. Männen utsätts för samma misshandel de själva begått. Vem är förövare, vem är offer?
Börja läs! Bästa sysselsättning som finns!
Jag har ofta minst två böcker på gång. Skönlitterär blandat med något relaterat till jobbet. Utplacerade på olika platser här hemma. Så att var jag än slår mig ner - finns en bok. Nästan. Besparar mig och mina fötter några steg, även om det är lite nördigt.
Kan i ärlighetens namn säga, att min Crohn har lett till att i badrummet ligger alltid den bästa boken!
måndag 17 november 2014
Trassel
Trassel. Ganska bra beskrivning. Av livet mitt. Vissa dagar eller perioder känns det som om allt som bara kan trassla sig, ja det trasslar på.
Jag tänker på både stora och mindre sorters trassel. Till de stora trasslen hör förstås skilsmässa. Såklart. Ett jättetrassel när barn är med i härvan. Många år har passerat sedan det stora trasslet. Dock känns det fortfarande trassligt den här tiden på året. När julens logistik ska sättas. Dottern är ju på många sätt ett barn. Särskilt runt jul... Sonen är mer som jag, skulle helst välja bort den nämnda högtiden helt. Men det är en annan historia.
Klart är ju att kroppen min ställer till mycket trassel också. I både stort och smått.
Jag tänkte senast idag en tanke om att jag behöver inte må så dåligt över att jag har svårt att träna. Alltså på gym. Eller springa.
Att baxa cykel och kryckor hit och dit. Ja bara att använda kryckor år ut och år in. Det är som ett träningspass innan jag är hemma ibland.
Trasslar dessutom hissen, ja då blir det grädden på moset. Den gör ofta det, hissen. Trasslar.
Alltid är det jag som felanmäler. Inte så konstigt. Övriga grannar har inga kryckor. Inga barnvagnar heller för närvarande.
I dag trasslar den igen. Eftersom jag blivit bestulen på cykel fastlåst med STOOR bygel, här på bakgården, så har jag väl gjort något otillåtet idag. Trasslat liksom.
Utan hiss ingen chans att få ner cykeln i cykelrummet. Inte heller en chans att jag har den står ute över natten. Så jag trasslade. Trasslade in den i en vrå i trappuppgången. Hoppas jag hinner ner innan hiss-reparatören kommer i morgon. Annars får han också trassel.
En sorts trassel som jag däremot delar med många, säkert flera av er, handlar om sladdar. Kablar. Fattar inte vad en sladd kan trassla sig. Jag gör mitt bästa för att dölja de värsta trasslen. Dölja med en möbel. En gardin. Eller bara placera mig själv framför. Så det inte blir så synligt. Trasslet.
Svårstädat? Eller hur?
Om dottern får sin vilja igenom, och det blir en gran här till jul - har jag gjort världens bästa investering. För att minska trasslet. Ni vet vad jag menar? Den där j-kla julgransbelysningen. Jaja, jag vet att jag förmodligen slarvar när jag plockar ner den. Men det hjälper inte. Jag orkar inte. Inte det trasslet också.
Så nu har jag inhandlat en trasselfri belysning. Helt utan minsta sladdstump.
Visserligen hade jag bara råd med en förpackning. Tio ljus. En liten gran får det bli. En liten gran som jag ställer i ett hörn. Med tio ljus på framsidan. Det blir så bra.
Jag tänker på både stora och mindre sorters trassel. Till de stora trasslen hör förstås skilsmässa. Såklart. Ett jättetrassel när barn är med i härvan. Många år har passerat sedan det stora trasslet. Dock känns det fortfarande trassligt den här tiden på året. När julens logistik ska sättas. Dottern är ju på många sätt ett barn. Särskilt runt jul... Sonen är mer som jag, skulle helst välja bort den nämnda högtiden helt. Men det är en annan historia.
Klart är ju att kroppen min ställer till mycket trassel också. I både stort och smått.
Jag tänkte senast idag en tanke om att jag behöver inte må så dåligt över att jag har svårt att träna. Alltså på gym. Eller springa.
Att baxa cykel och kryckor hit och dit. Ja bara att använda kryckor år ut och år in. Det är som ett träningspass innan jag är hemma ibland.
Trasslar dessutom hissen, ja då blir det grädden på moset. Den gör ofta det, hissen. Trasslar.
Alltid är det jag som felanmäler. Inte så konstigt. Övriga grannar har inga kryckor. Inga barnvagnar heller för närvarande.
I dag trasslar den igen. Eftersom jag blivit bestulen på cykel fastlåst med STOOR bygel, här på bakgården, så har jag väl gjort något otillåtet idag. Trasslat liksom.
Utan hiss ingen chans att få ner cykeln i cykelrummet. Inte heller en chans att jag har den står ute över natten. Så jag trasslade. Trasslade in den i en vrå i trappuppgången. Hoppas jag hinner ner innan hiss-reparatören kommer i morgon. Annars får han också trassel.
En sorts trassel som jag däremot delar med många, säkert flera av er, handlar om sladdar. Kablar. Fattar inte vad en sladd kan trassla sig. Jag gör mitt bästa för att dölja de värsta trasslen. Dölja med en möbel. En gardin. Eller bara placera mig själv framför. Så det inte blir så synligt. Trasslet.
Svårstädat? Eller hur?
Om dottern får sin vilja igenom, och det blir en gran här till jul - har jag gjort världens bästa investering. För att minska trasslet. Ni vet vad jag menar? Den där j-kla julgransbelysningen. Jaja, jag vet att jag förmodligen slarvar när jag plockar ner den. Men det hjälper inte. Jag orkar inte. Inte det trasslet också.
Så nu har jag inhandlat en trasselfri belysning. Helt utan minsta sladdstump.
Visserligen hade jag bara råd med en förpackning. Tio ljus. En liten gran får det bli. En liten gran som jag ställer i ett hörn. Med tio ljus på framsidan. Det blir så bra.
måndag 10 november 2014
Yalla yalla
Yalla. Har precis lärt mig att det stavas så. Inte jalla, som vi tror efter den svenska 90-talsfilmen.
Det var yalla yalla jag sa till mig själv häromdagen. Jag hade verkligen bråttom, skynda skynda! Bråttom att komma bort, ut, vart som helst. Utom där jag just befann mig.
I mitt närområde finns en kött-affär. Där är jag inte ofta. Äter sällan kött. Men; när jag behöver inhandla något dylikt, då är det så bra med dessa små butiker. Särskilt för mig och mina fötter. Behövs bara några steg.
En fredag för inte så länge sedan linkade jag in. I kött-affären. Anledningen var att både son och dotter skulle äta "hemma". Äpplena har fallit ganska långt där. Båda älskar kött.
Den här affärens innehavare är från en annan kultur. Ett annat språkområde. En annan religion. Inte ett dugg konstigt. Kära värld, jag får ju min lön för att jag dagligen arbetar med barnen från dessa kulturer! Med detta sagt - följande borde verkligen inte hänt! Inte mig!
När jag kommer in i butiken, ser det ut som om kön är lång. Men där bedrar jag mig. Det är högljudda diskussioner därinne. Mellan 5-6 män i olika åldrar. Och männen bakom disken.
Jag tror att det här kommer att ta tid, och ställer mig i ett hörn. Men, då vinkar innehavaren fram mig till disken. Han ställer frågan: vad önskar du? Övriga män står bara där och pratar tydligen. Pratar och gestikulerar.
Ända tills jag svarar på ägarens fråga. När jag öppnat munnen hoppar en groda ut. En av de största grodor jag någonsin sett. Eller känt snarare. Det blir dödstyst. Hela butiken stannar liksom. Inte bara butiken känns det som. Hela universum stannar. Jag upplever det som om jag skymfar inte bara butiksinnehavaren. Jag skymfar en stor del av vår värld. Vad jag säger?
"Jag hade tänkt mig några fläskkotletter!"
FLÄSKkotletter. FLÄSK.
Ahhhhhhhh!!! Hur korkad får man vara? Hur medveten är jag om vad som är halal (tillåtet) och haram (otillåtet) i ägarens religion och kultur? Mycket medveten skulle jag vilja säga.
Är griskött halal? Behöver jag svara....?
Yalla yalla; var är luckan jag vill ramla ner genom?
RIDÅ.
P.s. Innan ägaren ens hunnit säga klart meningen : "Här har vi inte fläsk", så har jag redan sagt att jag menar förstås lammkotletter.
Tur att son och dotter gillar lamm, för det gör inte jag. Men potatis är också gott.
Det var yalla yalla jag sa till mig själv häromdagen. Jag hade verkligen bråttom, skynda skynda! Bråttom att komma bort, ut, vart som helst. Utom där jag just befann mig.
I mitt närområde finns en kött-affär. Där är jag inte ofta. Äter sällan kött. Men; när jag behöver inhandla något dylikt, då är det så bra med dessa små butiker. Särskilt för mig och mina fötter. Behövs bara några steg.
En fredag för inte så länge sedan linkade jag in. I kött-affären. Anledningen var att både son och dotter skulle äta "hemma". Äpplena har fallit ganska långt där. Båda älskar kött.
Den här affärens innehavare är från en annan kultur. Ett annat språkområde. En annan religion. Inte ett dugg konstigt. Kära värld, jag får ju min lön för att jag dagligen arbetar med barnen från dessa kulturer! Med detta sagt - följande borde verkligen inte hänt! Inte mig!
När jag kommer in i butiken, ser det ut som om kön är lång. Men där bedrar jag mig. Det är högljudda diskussioner därinne. Mellan 5-6 män i olika åldrar. Och männen bakom disken.
Jag tror att det här kommer att ta tid, och ställer mig i ett hörn. Men, då vinkar innehavaren fram mig till disken. Han ställer frågan: vad önskar du? Övriga män står bara där och pratar tydligen. Pratar och gestikulerar.
Ända tills jag svarar på ägarens fråga. När jag öppnat munnen hoppar en groda ut. En av de största grodor jag någonsin sett. Eller känt snarare. Det blir dödstyst. Hela butiken stannar liksom. Inte bara butiken känns det som. Hela universum stannar. Jag upplever det som om jag skymfar inte bara butiksinnehavaren. Jag skymfar en stor del av vår värld. Vad jag säger?
"Jag hade tänkt mig några fläskkotletter!"
FLÄSKkotletter. FLÄSK.
Ahhhhhhhh!!! Hur korkad får man vara? Hur medveten är jag om vad som är halal (tillåtet) och haram (otillåtet) i ägarens religion och kultur? Mycket medveten skulle jag vilja säga.
Är griskött halal? Behöver jag svara....?
Yalla yalla; var är luckan jag vill ramla ner genom?
RIDÅ.
P.s. Innan ägaren ens hunnit säga klart meningen : "Här har vi inte fläsk", så har jag redan sagt att jag menar förstås lammkotletter.
Tur att son och dotter gillar lamm, för det gör inte jag. Men potatis är också gott.
måndag 3 november 2014
Roligt och roligt
Roligt och roligt. Eller rrrolitt å rrolitt. På småländska. Griser sa inte ha rrolitt.
Ibland känner jag mig som di där grisera. Det är liksom inte meningen att jag ska ha roligt. Fast det är väl att ta i. Visst har jag roligt ibland. Kanske är det bara i jämförelse med andra jag känner mig som grisera. Att det inte är meningen.
Men då blir det som att tro på ödet. Att mitt öde är att inte ha roligt. Visst, jag kan tro på ödet. Någon enstaka gång. Dock tror jag betydligt oftare att jag själv är med och skapar mitt eget öde. Med viss hjälp.
Då kan jag ju fråga mig varför jag skapar en tillvaro i smärta? Och jag har inget svar. Tyvärr.
Fortsätter att brottas med den frågan. Är jag så vriden att jag VILL ha ont? Att jag INTE VILL ut och resa utan hellre är hemma med smärtan som sällskap?
Frågor som givetvis besvaras med ett nej. Förstås. Solklart.
Nu ska jag inte grotta ner mig för mycket. Men det här med att ha roligt skulle ju kunna bli lite lättare med en god ekonomi. Eller? Har jag totalt fel? Jag vet att pengar inte gör människan lyckligare. Kanske har man inte ett dugg roligare heller.
Men visst tusan skulle jag ha roligare om kroppen min inte behövde ta stryk av att städa. Om jag kunde köpa fler tjänster. Så kunde jag ligga på divanen, äta praliner. Och ha roligt.
Kanske.
Kan i alla fall konstatera att hösten inte blir roligare när jag ser mina kronor försvinna. På nya däck. På bilservice. På rotfyllning.
Inget av det är särskilt roligt. Men snart ska jag vinna. Jag skapar ju mitt öde. Så nu ska jag vinna på Triss. Jag väljer ödet att få 25000 i månaden i 20 år. Så kan jag jobba BARA för att det är rrrolitt!
Ibland känner jag mig som di där grisera. Det är liksom inte meningen att jag ska ha roligt. Fast det är väl att ta i. Visst har jag roligt ibland. Kanske är det bara i jämförelse med andra jag känner mig som grisera. Att det inte är meningen.
Men då blir det som att tro på ödet. Att mitt öde är att inte ha roligt. Visst, jag kan tro på ödet. Någon enstaka gång. Dock tror jag betydligt oftare att jag själv är med och skapar mitt eget öde. Med viss hjälp.
Då kan jag ju fråga mig varför jag skapar en tillvaro i smärta? Och jag har inget svar. Tyvärr.
Fortsätter att brottas med den frågan. Är jag så vriden att jag VILL ha ont? Att jag INTE VILL ut och resa utan hellre är hemma med smärtan som sällskap?
Frågor som givetvis besvaras med ett nej. Förstås. Solklart.
Nu ska jag inte grotta ner mig för mycket. Men det här med att ha roligt skulle ju kunna bli lite lättare med en god ekonomi. Eller? Har jag totalt fel? Jag vet att pengar inte gör människan lyckligare. Kanske har man inte ett dugg roligare heller.
Men visst tusan skulle jag ha roligare om kroppen min inte behövde ta stryk av att städa. Om jag kunde köpa fler tjänster. Så kunde jag ligga på divanen, äta praliner. Och ha roligt.
Kanske.
Kan i alla fall konstatera att hösten inte blir roligare när jag ser mina kronor försvinna. På nya däck. På bilservice. På rotfyllning.
Inget av det är särskilt roligt. Men snart ska jag vinna. Jag skapar ju mitt öde. Så nu ska jag vinna på Triss. Jag väljer ödet att få 25000 i månaden i 20 år. Så kan jag jobba BARA för att det är rrrolitt!
onsdag 29 oktober 2014
Tillstånd
Vill dela med mig. Jag har redan delat detta med några av er. Muntligen. Här är den skriftliga versionen.
I somras fick jag tillstånd. Tillstånd att parkera. På platser för handikappade. Ett parkeringstillstånd. Fantastiskt! Vill ju inte räkna mig själv som handikappad. Men börjar väl så smått inse att jag faktiskt är det. Kanske...?
Alltnog, nu kan jag parkera närmare ingången. Dit jag ska. Så dottern behöver inte skjutsa mig så långt på rullatorn. Vilket hon är tacksam för, lika tacksam som jag.
En av de första gångerna jag skulle använda mig av tillståndet, var en dag i somras. Dottern och jag hade ett ärende i staden. Ett ärende till en butik väldigt nära Systembolaget. Dock inte dit. Denna gång..
Strax utanför finns en p-ruta för sådana som jag. Den siktade vi in oss på. Ledig! Men - då händer det: bilen framför oss svänger in och parkerar. I VÅR ruta!
Jag hade tidigare förklarat för dottern vad det här tillståndet betyder, och hon satt nu och höll i själva tillståndet. Alltså kortet jag lägger innanför rutan.
Jag svor väl antagligen till, och dottern var inte sen att hänga på.
Vi kör upp jämsides med bilen som tagit vår plats. Varpå dottern viftar frenetiskt med tillståndet i fönstret.
Det hör till saken att jag nog får lov att erkänna en sak. Jag erkänner att jag nog säkert vid något tillfälle, sagt att det ibland nog händer att personer/bilar UTAN tillstånd liksom snor åt sig en parkering ändå.....hmm,skulle jag kanske inte sagt.
Nu är dottern ganska misstänksam mot den här bilföraren. Och visst, han ser inte ett dugg handikappad ut där han sitter i bilen. Men; det gör ju å andra sidan inte jag heller.
Det är ganska bra att ha dottern bredvid sig, jag vågar mig på gissningen att folk tror att det är pga henne som tillståndet ligger i min bil. Eller?
Nå, där sitter dottern och muttrar och viftar med tillståndet. Jag avvaktar. Bilarna står bredvid varandra. Jag stoppar antagligen upp trafiken.
Då. Händer det. Föraren i den parkerade bilen svänger upp sin dörr. Han ler, ja faktiskt skrattar han. Nu har dottern vevat ner sitt fönster. Vi hör vad han säger till oss. "Jag ska bara in på Systemet, det går snabbt. Kör en sväng runt kvarteret så är jag klar sedan".
Jag ser att han lagt sitt parkerings-tillstånd i rutan. När han kliver ur ser jag ännu mer.
Han ser ut som en åldrad Oscar Pistorius. "Blade Runner".
Ni vet, han löparen från Syd-Afrika. Som springer fort. På två proteser.
Han som också misstänks för mord eller dråp eller något annat. Det var såvitt jag vet, inte fallet med vår vän i bilen - men han var ta mig tusan lika snabb som Oscar, när han rusade mot bolaget.
Efter vår lite snopna sväng runt kvarteret, var platsen mycket riktigt ledig...
I somras fick jag tillstånd. Tillstånd att parkera. På platser för handikappade. Ett parkeringstillstånd. Fantastiskt! Vill ju inte räkna mig själv som handikappad. Men börjar väl så smått inse att jag faktiskt är det. Kanske...?
Alltnog, nu kan jag parkera närmare ingången. Dit jag ska. Så dottern behöver inte skjutsa mig så långt på rullatorn. Vilket hon är tacksam för, lika tacksam som jag.
En av de första gångerna jag skulle använda mig av tillståndet, var en dag i somras. Dottern och jag hade ett ärende i staden. Ett ärende till en butik väldigt nära Systembolaget. Dock inte dit. Denna gång..
Strax utanför finns en p-ruta för sådana som jag. Den siktade vi in oss på. Ledig! Men - då händer det: bilen framför oss svänger in och parkerar. I VÅR ruta!
Jag hade tidigare förklarat för dottern vad det här tillståndet betyder, och hon satt nu och höll i själva tillståndet. Alltså kortet jag lägger innanför rutan.
Jag svor väl antagligen till, och dottern var inte sen att hänga på.
Vi kör upp jämsides med bilen som tagit vår plats. Varpå dottern viftar frenetiskt med tillståndet i fönstret.
Det hör till saken att jag nog får lov att erkänna en sak. Jag erkänner att jag nog säkert vid något tillfälle, sagt att det ibland nog händer att personer/bilar UTAN tillstånd liksom snor åt sig en parkering ändå.....hmm,skulle jag kanske inte sagt.
Nu är dottern ganska misstänksam mot den här bilföraren. Och visst, han ser inte ett dugg handikappad ut där han sitter i bilen. Men; det gör ju å andra sidan inte jag heller.
Det är ganska bra att ha dottern bredvid sig, jag vågar mig på gissningen att folk tror att det är pga henne som tillståndet ligger i min bil. Eller?
Nå, där sitter dottern och muttrar och viftar med tillståndet. Jag avvaktar. Bilarna står bredvid varandra. Jag stoppar antagligen upp trafiken.
Då. Händer det. Föraren i den parkerade bilen svänger upp sin dörr. Han ler, ja faktiskt skrattar han. Nu har dottern vevat ner sitt fönster. Vi hör vad han säger till oss. "Jag ska bara in på Systemet, det går snabbt. Kör en sväng runt kvarteret så är jag klar sedan".
Jag ser att han lagt sitt parkerings-tillstånd i rutan. När han kliver ur ser jag ännu mer.
Han ser ut som en åldrad Oscar Pistorius. "Blade Runner".
Ni vet, han löparen från Syd-Afrika. Som springer fort. På två proteser.
Han som också misstänks för mord eller dråp eller något annat. Det var såvitt jag vet, inte fallet med vår vän i bilen - men han var ta mig tusan lika snabb som Oscar, när han rusade mot bolaget.
Efter vår lite snopna sväng runt kvarteret, var platsen mycket riktigt ledig...
onsdag 22 oktober 2014
Vintage igen
Ett kort litet inlägg. Om vintage. Återigen. Har skrivit om det förut. Jag gillar det helt enkelt. Både att kunna ge mina gamla saker ett nytt liv. Hos någon annan. Och förstås hitta nygamla saker till mig. Vilket inte alltid är lätt.
Men det här att lämna bort mina saker. Inte alltid helt lätt det heller. Jag har upptäckt att jag har starka band. Till saker. Affektionsband. Affektionsvärde, ni vet. Inte värt mycket i pengar. Men i känslor. I minnen.
Det jag lämnar nu är en del saker från mammas och pappas hem. Och från min mormor! Jag har t.ex. en kaffe-servis efter mormor, som jag inte använt på säkert 10 år. Fast den är väldigt söt....
Jag har en annan kaffe-servis från mamma, som jag aldrig använt. Fast den är väldigt söt...
Faktiskt har jag en kaffe-servis till. Från mamma. Som jag använder då och då. Det borde ju räcka kan man tycka, i muggarnas förlovade land.
Jag var på min älskade vintage-affär (Gamla gatan ni vet) och visade en kopp från varje servis. Hade förhoppningen att de bara ville ta in en av dem. Så valet blev lätt för mig. Men icke. De ville ha båda serviserna. Så nu våndas jag här. Med mina överfulla skåp.
Jag nämnde också mormors persian-päls. Som hänger i mitt förråd. Har hängt där nu i tre år. Före det hängde den i mammas förråd i dryga 20 år. Inte använd sedan mormors tid. Jaa, förra året sålde vi mycket persian, sa vintage-tjejen. "Kom hit med den!"
Ok, jag ner i förrådet. Det här blir enkelt, tänkte jag. Den här tunga, gamla pälsen är ju verkligen inget jag kommer att sakna. Gillar inte ens att djuren får sätta livet till ibland för sådana här. Och persian, är inte det t.o.m. ofödda djur? Nej, det här blir en enkel match. Och mormor som var så liten och rund, pälsen kan ju vara långt ifrån lagom.
Sedan gjorde jag misstaget. Att prova den. För skojs skull, bara. Tung? Ja visst. Lite dyster? Javisst. Passar den? JAVISST! Den sitter som en smäck på mig! Attans också. Det var inte bra. Ska jag nu få separationsångest för en päls? Som inte ens är särskilt mycket mormor för mig.
När skulle jag rimligen komma cyklandes i en persianpäls?! När det är minus tjugo kanske? Tveksamt.
Nej, nu går den bort! Den får bara hänga till sig lite först, här i hallen...
Men det här att lämna bort mina saker. Inte alltid helt lätt det heller. Jag har upptäckt att jag har starka band. Till saker. Affektionsband. Affektionsvärde, ni vet. Inte värt mycket i pengar. Men i känslor. I minnen.
Det jag lämnar nu är en del saker från mammas och pappas hem. Och från min mormor! Jag har t.ex. en kaffe-servis efter mormor, som jag inte använt på säkert 10 år. Fast den är väldigt söt....
Jag har en annan kaffe-servis från mamma, som jag aldrig använt. Fast den är väldigt söt...
Faktiskt har jag en kaffe-servis till. Från mamma. Som jag använder då och då. Det borde ju räcka kan man tycka, i muggarnas förlovade land.
Jag var på min älskade vintage-affär (Gamla gatan ni vet) och visade en kopp från varje servis. Hade förhoppningen att de bara ville ta in en av dem. Så valet blev lätt för mig. Men icke. De ville ha båda serviserna. Så nu våndas jag här. Med mina överfulla skåp.
Jag nämnde också mormors persian-päls. Som hänger i mitt förråd. Har hängt där nu i tre år. Före det hängde den i mammas förråd i dryga 20 år. Inte använd sedan mormors tid. Jaa, förra året sålde vi mycket persian, sa vintage-tjejen. "Kom hit med den!"
Ok, jag ner i förrådet. Det här blir enkelt, tänkte jag. Den här tunga, gamla pälsen är ju verkligen inget jag kommer att sakna. Gillar inte ens att djuren får sätta livet till ibland för sådana här. Och persian, är inte det t.o.m. ofödda djur? Nej, det här blir en enkel match. Och mormor som var så liten och rund, pälsen kan ju vara långt ifrån lagom.
Sedan gjorde jag misstaget. Att prova den. För skojs skull, bara. Tung? Ja visst. Lite dyster? Javisst. Passar den? JAVISST! Den sitter som en smäck på mig! Attans också. Det var inte bra. Ska jag nu få separationsångest för en päls? Som inte ens är särskilt mycket mormor för mig.
När skulle jag rimligen komma cyklandes i en persianpäls?! När det är minus tjugo kanske? Tveksamt.
Nej, nu går den bort! Den får bara hänga till sig lite först, här i hallen...
onsdag 15 oktober 2014
Unna
Unna. Unna sig. Att unna sig. Undrar var det uttrycket kommer ifrån? Betyder för mig att ge sig själv en belöning. Av något slag. Ett litet erkännande liksom. En guldkant, bara sådär.
Vissa personer är så bra på att unna sig. Blinkar inte ens. Funderar inte ens. Bara unnar sig om tillfället kommer.
Det kan handla om att spontanköpa den där klänningen som sitter så himla snyggt. Trots att det kanske finns flera klänningar i garderoben?
Eller så kan det vara så enkelt som att mumsa i sig den där chokladkakan fast det bara är torsdag. Eller tisdag.
Och att ta en bulle när det bjuds.
Ibland handlar det alltså om att unna sig en extra kostnad. Vilket i sig är svårt med min ekonomi.
Men att ta den där bullen då? Nja, då handlar det om två saker. Den ena anledningen till att jag säger nej är min onda mage förstås. Inta alla dagar den vill ha bulle. Då lyssnar jag förstås på magen.
Ibland, de dagar magen säger ja - så säger jag oftast nej i alla fall. Unnar mig inte. Inte om det är en vanlig vardag.. Helt andra bullar på helgerna.
Tror att det handlar om att har jag bestämt mig, så har jag bestämt mig. Det är mitt val, även om det gör mig till en till tråkigare person.
Handlar det om min sedan länge, länge avklarade anorektiska period? Möjligt. Jag vet inte.
Kan ju tycka att jag borde avstå även på helgerna då...? Men det är klart, kan man som jag inte träna, inte ens ta en promenad - ja då gäller det ju att verkligen balansera intaget.
Strunt samma. Jag och magen mår bäst av en kost med så lite socker och fett som möjligt. Typ 4-5 dagar/veckan. Märkligt.
Men åhhhh så gott det är att ta den där kladdkakan på fredag ! För att inte tala om godispåsen på lördag!
Så, jag KAN ju unna mig. Bara inte till vardags. Kanske är det så att jag tänker att jag vill spara min lilla guldkant till lediga dagar? Kanske. Fast när jag tänker efter är det väl på måndagkvällen man kan behöva lite unnande?
Just den här hösten behöver jag inte fundera så mycket på det där ekonomiska unnandet. Den här hösten unnar jag mig en rotfyllning och nya däck till bilen.
Hmm....undrar om jag ska göra en liten äppelpaj i kväll? Det är ju ändå onsdag. Nästan helg.
Vissa personer är så bra på att unna sig. Blinkar inte ens. Funderar inte ens. Bara unnar sig om tillfället kommer.
Det kan handla om att spontanköpa den där klänningen som sitter så himla snyggt. Trots att det kanske finns flera klänningar i garderoben?
Eller så kan det vara så enkelt som att mumsa i sig den där chokladkakan fast det bara är torsdag. Eller tisdag.
Och att ta en bulle när det bjuds.
Ibland handlar det alltså om att unna sig en extra kostnad. Vilket i sig är svårt med min ekonomi.
Men att ta den där bullen då? Nja, då handlar det om två saker. Den ena anledningen till att jag säger nej är min onda mage förstås. Inta alla dagar den vill ha bulle. Då lyssnar jag förstås på magen.
Ibland, de dagar magen säger ja - så säger jag oftast nej i alla fall. Unnar mig inte. Inte om det är en vanlig vardag.. Helt andra bullar på helgerna.
Tror att det handlar om att har jag bestämt mig, så har jag bestämt mig. Det är mitt val, även om det gör mig till en till tråkigare person.
Handlar det om min sedan länge, länge avklarade anorektiska period? Möjligt. Jag vet inte.
Kan ju tycka att jag borde avstå även på helgerna då...? Men det är klart, kan man som jag inte träna, inte ens ta en promenad - ja då gäller det ju att verkligen balansera intaget.
Strunt samma. Jag och magen mår bäst av en kost med så lite socker och fett som möjligt. Typ 4-5 dagar/veckan. Märkligt.
Men åhhhh så gott det är att ta den där kladdkakan på fredag ! För att inte tala om godispåsen på lördag!
Så, jag KAN ju unna mig. Bara inte till vardags. Kanske är det så att jag tänker att jag vill spara min lilla guldkant till lediga dagar? Kanske. Fast när jag tänker efter är det väl på måndagkvällen man kan behöva lite unnande?
Just den här hösten behöver jag inte fundera så mycket på det där ekonomiska unnandet. Den här hösten unnar jag mig en rotfyllning och nya däck till bilen.
Hmm....undrar om jag ska göra en liten äppelpaj i kväll? Det är ju ändå onsdag. Nästan helg.
torsdag 9 oktober 2014
På resande...
På resande fot. Så säger man. Undrar hur jag ska uttrycka mig? Om jag reser, så inte är det med hjälp av fötterna.
Nej, det krävs annat. I form av assistans på olika sätt. Alltså, inte av något assistansbolag. Inte heller av någon anställd assistent. Inte än.
Hittills klarar jag mig med hjälp av assistans av N.
Jag har skrivit om detta förr, och ska inte upprepa mig vad gäller madrasser, dynor och cykel.
Det är inte ofta jag är på resande...., men härom sistens var jag på besök i hufvudstaden. Framförallt för att träffa sonen, men också för att trampa runt lite i storstaden.
Vi fokuserade på söder. Det har gått några år sedan jag senast trampade i stora staden, och på den tiden var cykeln mest ett smidigt transportmedel.
Nu är det ju min enda chans att ta mig runt. Jag har ibland svårt att liksom trycka till på tramporna, de dagar när fötterna är som ondast . Då blir min cykling beroende av växel nr 1 och slät mark. Gärna medvind.
Slät mark existerar ju praktiskt taget inte på Söder. Vilket jag nästan förträngt. Växel nr 1 existerar nästan inte heller, på den cykel jag hade med mig. Lämnade nämligen min bästa hemma, eftersom jag är så rädd att bli av med den.
Så nej, det var ingen sinekur för fossingarna. Men det gick.
Det som också gick, dock även det med mycket möda och stort besvär, var att äta och fika. Liggande.
Jajamen, även i Stockholm finns det soffor. Visserligen fick jag ringa runt en del innan jag fick napp. En gullig servitris sa direkt att hon bokade det allra bästa soff-hörnet till mig. Och mycket riktigt!
Lite svårare var det när vi skulle ta en fika på stan. Går ju liksom inte att boka. Men, efter några misslyckade försök, där N får gå in och kolla läget, hittades den optimala divanen. Och den var dessutom ledig.
Då blev jag så upprymd att jag faktiskt drack en cappuccino. Gjord på helt vanligt kaffe. Som jag inte gjort på flera år. OMG vad gott det var!
Så nu gör jag reklam på bloggen. Italienska Ciao Ciao vid Hornstull och Café Linne' bredvid Dramaten. Rekommenderas om du vill ligga. Eller ja alltså, MÅSTE ligga. Eller ja....?
Kan förresten rekommenderas för mat och dryck också!
Nej, det krävs annat. I form av assistans på olika sätt. Alltså, inte av något assistansbolag. Inte heller av någon anställd assistent. Inte än.
Hittills klarar jag mig med hjälp av assistans av N.
Jag har skrivit om detta förr, och ska inte upprepa mig vad gäller madrasser, dynor och cykel.
Det är inte ofta jag är på resande...., men härom sistens var jag på besök i hufvudstaden. Framförallt för att träffa sonen, men också för att trampa runt lite i storstaden.
Vi fokuserade på söder. Det har gått några år sedan jag senast trampade i stora staden, och på den tiden var cykeln mest ett smidigt transportmedel.
Nu är det ju min enda chans att ta mig runt. Jag har ibland svårt att liksom trycka till på tramporna, de dagar när fötterna är som ondast . Då blir min cykling beroende av växel nr 1 och slät mark. Gärna medvind.
Slät mark existerar ju praktiskt taget inte på Söder. Vilket jag nästan förträngt. Växel nr 1 existerar nästan inte heller, på den cykel jag hade med mig. Lämnade nämligen min bästa hemma, eftersom jag är så rädd att bli av med den.
Så nej, det var ingen sinekur för fossingarna. Men det gick.
Det som också gick, dock även det med mycket möda och stort besvär, var att äta och fika. Liggande.
Jajamen, även i Stockholm finns det soffor. Visserligen fick jag ringa runt en del innan jag fick napp. En gullig servitris sa direkt att hon bokade det allra bästa soff-hörnet till mig. Och mycket riktigt!
Lite svårare var det när vi skulle ta en fika på stan. Går ju liksom inte att boka. Men, efter några misslyckade försök, där N får gå in och kolla läget, hittades den optimala divanen. Och den var dessutom ledig.
Då blev jag så upprymd att jag faktiskt drack en cappuccino. Gjord på helt vanligt kaffe. Som jag inte gjort på flera år. OMG vad gott det var!
Så nu gör jag reklam på bloggen. Italienska Ciao Ciao vid Hornstull och Café Linne' bredvid Dramaten. Rekommenderas om du vill ligga. Eller ja alltså, MÅSTE ligga. Eller ja....?
Kan förresten rekommenderas för mat och dryck också!
måndag 29 september 2014
Olika
Vi är olika. Tack o lov.
De som känner mig vet. Att jag lätt oroar mig. Det gör inte alla. Tack o lov. Jag har lätt att lugna andra. Ganska lätt att hantera andras oro. Dock inte min egen. Inte alltid. Oftast inte.
Jag vistas en hel del i vården. På,olika mottagningar. Med olika personal såklart. En del av dem känner mig. Sådan personal som varit kvar genom åren. En del av dem har lärt sig att läsa av mig. Hyfsat bra.
Men så händer det ju att jag träffar på nya personer. Så är det för oss alla. Inte som förr. En och samma husläkare. Eller som när jag barn - provinsialläkare. Hette det väl?
Nåja. För att om möjligt göra en lång historia liiiiiite kortare; mitt immunförsvar är inte på topp.
Jag behandlas sedan många år med mediciner som tar ner försvaret. Immunsuppressiva medikamenter. Som är bra för min sjukdom , mindre roliga bekantskapen Crohn. Dock säger det sig själv att ett fungerande immunförsvar vore bra att ha. Speciellt i ett yrke där jag vistas nära yngre barn.
Så. När jag mådde pest och pina härom veckan,och till slut tog mig till vårdcentralen. I ett sådant läge kan jag inte räkna med att träffa den doktorn som jag är listad hos. Inte när jag får en tid samma dag som jag ringer. Det förstår jag helt och hållet.
Jag mådde illa. Var yr. Så in i norden trött. En massa konstiga symptom. Den här doktorn var bra, det är inte det som är poängen. Hen var väldigt noggrann. Och när hen såg att jag står på den där suppressiva behandlingen, då blev det ännu mer noggrant.
Men, till en person med min ickefungerande oros-hantering, blir det inte bra att doktorn säger: "jag vill ta de här proverna för att se om du har något elände i levern, gallan eller bukspottkörteln. Så vi ser om det är någon belastning på ett eller flera inre organ."
Då tänker inte jag; aha, kanske lite gallsten! Oh nej, då tänker jag: något malignt har invaderat mina inre organ. Och växer där nu.
Lite så tänker jag.
Inte blev det bättre av att hen också sa:" Vi ringer FÖRE helgen bara om det är något mindre bra med dina prover. Annars hör vi av oss nästa vecka."
Jaha. Jag vågade knappt titta på telefonen när det ringde.
Sedan ringde de inte alls, inte efter helgen heller. Och tänk; inte ens då slappnade jag av. Nej då, man har ju hört talas om viktiga provsvar som kommer på avvägar, eller hur?
När jag till slut inte stod ut längre, ringde jag upp. Det visade sig att det var inte provsvaren som kommit på avvägar. Det var doktorn. Men det är en annan historia. Och proverna var ok!
De som känner mig vet. Att jag lätt oroar mig. Det gör inte alla. Tack o lov. Jag har lätt att lugna andra. Ganska lätt att hantera andras oro. Dock inte min egen. Inte alltid. Oftast inte.
Jag vistas en hel del i vården. På,olika mottagningar. Med olika personal såklart. En del av dem känner mig. Sådan personal som varit kvar genom åren. En del av dem har lärt sig att läsa av mig. Hyfsat bra.
Men så händer det ju att jag träffar på nya personer. Så är det för oss alla. Inte som förr. En och samma husläkare. Eller som när jag barn - provinsialläkare. Hette det väl?
Nåja. För att om möjligt göra en lång historia liiiiiite kortare; mitt immunförsvar är inte på topp.
Jag behandlas sedan många år med mediciner som tar ner försvaret. Immunsuppressiva medikamenter. Som är bra för min sjukdom , mindre roliga bekantskapen Crohn. Dock säger det sig själv att ett fungerande immunförsvar vore bra att ha. Speciellt i ett yrke där jag vistas nära yngre barn.
Så. När jag mådde pest och pina härom veckan,och till slut tog mig till vårdcentralen. I ett sådant läge kan jag inte räkna med att träffa den doktorn som jag är listad hos. Inte när jag får en tid samma dag som jag ringer. Det förstår jag helt och hållet.
Jag mådde illa. Var yr. Så in i norden trött. En massa konstiga symptom. Den här doktorn var bra, det är inte det som är poängen. Hen var väldigt noggrann. Och när hen såg att jag står på den där suppressiva behandlingen, då blev det ännu mer noggrant.
Men, till en person med min ickefungerande oros-hantering, blir det inte bra att doktorn säger: "jag vill ta de här proverna för att se om du har något elände i levern, gallan eller bukspottkörteln. Så vi ser om det är någon belastning på ett eller flera inre organ."
Då tänker inte jag; aha, kanske lite gallsten! Oh nej, då tänker jag: något malignt har invaderat mina inre organ. Och växer där nu.
Lite så tänker jag.
Inte blev det bättre av att hen också sa:" Vi ringer FÖRE helgen bara om det är något mindre bra med dina prover. Annars hör vi av oss nästa vecka."
Jaha. Jag vågade knappt titta på telefonen när det ringde.
Sedan ringde de inte alls, inte efter helgen heller. Och tänk; inte ens då slappnade jag av. Nej då, man har ju hört talas om viktiga provsvar som kommer på avvägar, eller hur?
När jag till slut inte stod ut längre, ringde jag upp. Det visade sig att det var inte provsvaren som kommit på avvägar. Det var doktorn. Men det är en annan historia. Och proverna var ok!
onsdag 24 september 2014
Friends
Vänner. En del av mitt inte helt okomplicerade liv. En stor del. En del där jag känner mig väldigt rik. Jag har många vänner. Nära vänner. Och lite mindre nära, men ändå väldigt goda vänner.
Friends. Tv-serien. Som också är en kär gammal vän. Går att se även nu, repriser hela tiden. Jag, som älskar snabba repliker o att slänga käft, ja ni förstår ju att jag gillade/gillar Friends. Inte bara pga replikerna, utan framförallt pga vänskapen. Som klarar i princip allt.
Jag har alltid varit rädd. Rädd att en vänskap ska försvinna. Försvinna för att den inte är jämlik. Inte så att ena parten är MER vän än den andra, utan för att ena parten inte kan delta på alla sätt, inte klarar att göra saker, behöver hjälp. Svårt att räkna ut vilken part som är jag....?
Men, på senare tid har jag lärt mig. Att det faktiskt inte är så. Att vänner ställer upp. Att jag vågar be om hjälp. Att jag kan ge något tillbaka, trots att jag inte kan gå med på promenaden. Eller följa med på resan. Eller träningen. Eller flytt-bära.
Jag kan tillföra annat i vänskapen, går inte in på det. Men jag börjar lära mig att lita på att vänner stannar. Trots allt.
Jag tänkte efter lite. Över mina vänner. Och tanken upptäckte att jag är "medlem" i ett antal grupper. Eller sammanhang kanske är ett bättre ord. Här är några:
BBB .
HHH.
AW-gruppen.
RUT/Karin Karlssons Vänner.
Övriga medlemmar i dessa konstellationer vet vad namnen står för, det får räcka så.
Men - förutom dessa små föreningar, är jag även välsignad med nära vänner i singular.
Här i hemstaden. På västkusten. I Västergötland/Småland. I Stockholms-trakten.
Vänner som jag kan prata med allt om. Fantastiskt!
Även om några arbetskamrater ingår i någon av ovan nämnda grupper, så måste ändå sägas: jag har en hel drös med underbara kollegor också! Mycket viktig faktor!
Så, på många sätt är jag en rik person. Det jag jobbar med nu är att försöka fördela mina små rop på hjälp. Bland alla dessa. Så jag inte tröttar ut en i taget. Det är min strategi.
Jag vill ju ha dom kvar, inte för mitt behov av hjälp, utan för själva vänskapens skull.
Förresten, någon mer som sett Friends? Jag vet att jag egentligen var för gammal, kanske var jag över 40 första gången. Friends-karaktärerna är väl 30, eller?
Men - jag kunde aldrig låta bli att försöka fundera ut vem av dem jag ville vara? Eller vem av dem jag faktiskt var?
Rachel? Monica? Phoebe? You tell me! Känns helt ok vem av dem du säger!
Friends. Tv-serien. Som också är en kär gammal vän. Går att se även nu, repriser hela tiden. Jag, som älskar snabba repliker o att slänga käft, ja ni förstår ju att jag gillade/gillar Friends. Inte bara pga replikerna, utan framförallt pga vänskapen. Som klarar i princip allt.
Jag har alltid varit rädd. Rädd att en vänskap ska försvinna. Försvinna för att den inte är jämlik. Inte så att ena parten är MER vän än den andra, utan för att ena parten inte kan delta på alla sätt, inte klarar att göra saker, behöver hjälp. Svårt att räkna ut vilken part som är jag....?
Men, på senare tid har jag lärt mig. Att det faktiskt inte är så. Att vänner ställer upp. Att jag vågar be om hjälp. Att jag kan ge något tillbaka, trots att jag inte kan gå med på promenaden. Eller följa med på resan. Eller träningen. Eller flytt-bära.
Jag kan tillföra annat i vänskapen, går inte in på det. Men jag börjar lära mig att lita på att vänner stannar. Trots allt.
Jag tänkte efter lite. Över mina vänner. Och tanken upptäckte att jag är "medlem" i ett antal grupper. Eller sammanhang kanske är ett bättre ord. Här är några:
BBB .
HHH.
AW-gruppen.
RUT/Karin Karlssons Vänner.
Övriga medlemmar i dessa konstellationer vet vad namnen står för, det får räcka så.
Men - förutom dessa små föreningar, är jag även välsignad med nära vänner i singular.
Här i hemstaden. På västkusten. I Västergötland/Småland. I Stockholms-trakten.
Vänner som jag kan prata med allt om. Fantastiskt!
Även om några arbetskamrater ingår i någon av ovan nämnda grupper, så måste ändå sägas: jag har en hel drös med underbara kollegor också! Mycket viktig faktor!
Så, på många sätt är jag en rik person. Det jag jobbar med nu är att försöka fördela mina små rop på hjälp. Bland alla dessa. Så jag inte tröttar ut en i taget. Det är min strategi.
Jag vill ju ha dom kvar, inte för mitt behov av hjälp, utan för själva vänskapens skull.
Förresten, någon mer som sett Friends? Jag vet att jag egentligen var för gammal, kanske var jag över 40 första gången. Friends-karaktärerna är väl 30, eller?
Men - jag kunde aldrig låta bli att försöka fundera ut vem av dem jag ville vara? Eller vem av dem jag faktiskt var?
Rachel? Monica? Phoebe? You tell me! Känns helt ok vem av dem du säger!
fredag 12 september 2014
Länk
Jag läser. Är en läsande person helt enkelt. Läser mycket. Fick en bok av en vän. En Läs-dagbok. Där skriver jag upp alla böcker jag läser. Med titel, författare, datum och en kort, väldigt kort, recension. Kul. Praktiskt att kunna titta om jag läst något av den författaren förut. Vad jag tyckte. Ibland har det faktiskt hänt att när jag tittat har jag redan läst boken jag just lånat hem. Det säger ju en del. Om mitt minne? Nja, jag tänkte snarare att det säger en del om boken. Att den inte fastnade. Inte var något att minnas.
Jag räknade i kväll. Hur många böcker jag läst hittills i år. 32 st. Inte så illa pinkat. Men jag har nu tid. Ibland. Vissa dagar blir det 50 sidor. Andra dagar bara två.
Funderar över böcker. Över läsningen. Inte som fenomen, men som länk.
Om man läst samma bok, då har man en del gemensamt. En öppning till samtal. Framförallt när det är en bok som fastnat. En länk mellan två, eller flera personer.
Ibland tänker jag att jag nog borde vara med i en bokcirkel. Men kroppen säger oftast nej. Tyvärr. Kanske kunde ha den hemma i soffan. Bokcirkeln alltså. Och kroppen också då förstås.
Jag räknade i kväll. Hur många böcker jag läst hittills i år. 32 st. Inte så illa pinkat. Men jag har nu tid. Ibland. Vissa dagar blir det 50 sidor. Andra dagar bara två.
Funderar över böcker. Över läsningen. Inte som fenomen, men som länk.
Om man läst samma bok, då har man en del gemensamt. En öppning till samtal. Framförallt när det är en bok som fastnat. En länk mellan två, eller flera personer.
Ibland tänker jag att jag nog borde vara med i en bokcirkel. Men kroppen säger oftast nej. Tyvärr. Kanske kunde ha den hemma i soffan. Bokcirkeln alltså. Och kroppen också då förstås.
lördag 6 september 2014
Ger mig lite cred...
I kväll är jag stolt. Faktiskt rent av lite mallig. I dag har jag klarat av saker. Som egentligen ligger utanför min comfort zone.
Jag har:
1. Installerat nytt bredband.
2. Installerat min Tivo, " ett nytt sätt att se på tv."
Att det ligger kablar över hela golvet bryr jag mig inte om. Inte i kväll. Allt fungerar.
Men, som sagt, kablar är det. Ett tag höll jag på att bli tokig. Sablar va kablar!
Antennkablar. Nätverkskablar. HDMI-kablar. Strömkablar. Antenn-adapter. You name it.
Tyvärr hade säljaren, Baris ni vet, glömt att nämna att jag behövde en " brygga" för att använda Tivon trådlöst. Bredbandet är ju trådlöst, och jag vill slippa så många kablar som möjligt. Tyvärr har de satt Com hem- uttaget på ett jäkligt korkat ställe i lägenheten. Korkat långt från tv:n. Eller....är det jag som möblerat korkat?
Nåväl, när jag insåg det var det bara att ringa Com hem och beställa en dylik brygga. Kruxet är förstås att den inte kommer förrän om 3-5 arbetsdagar. Hmm....jag har väl några bra egenskaper (?) men tålamod är inte en av dem.
Eftersom jag fattade att jag kunde köra med nätverkskabel, men inte hade någon som var tillräckligt lång, så gällde bara en sak. Svälja lite hostmedicin, ta fram cykeln, kryckorna i högsta hugg och inhandla en kabel på närmaste teknikaffär. Sagt och gjort.
Så, nu ligger den kabeln tvärs över golvet också. Men, som sagt, jag bryr mig inte. Inte i kväll. Allt fungerar. HUR det fungerar har jag ingen aning om. Jag har lyckats koppla ihop allt rätt tydligen. Instruktions - böcker/ texter är så nära ett hatobjekt jag kan komma. Men det var bara att bita i det sura äpplet.
Lite stressad var jag ju av att jag o denna märkliga tingest, Tivoboxen, har gratis ViaSat Film en kort period. Måste ju utnyttjas. Jag har redan sett en bra film i kväll. "The butler". Rekommenderas.
Nu återstår bara att lära sig alla funktioner på boxen. Jag kan tydligen spela in en massa kanaler medan jag tittar på en annan. Jag kan pausa i tv-program i realtid. Jag kan tala om för boxen att jag vill se filmer eller serier med George Clooney. Och en hel drös andra funktioner.
Men, han får vänta någon dag. George alltså.
Jag har:
1. Installerat nytt bredband.
2. Installerat min Tivo, " ett nytt sätt att se på tv."
Att det ligger kablar över hela golvet bryr jag mig inte om. Inte i kväll. Allt fungerar.
Men, som sagt, kablar är det. Ett tag höll jag på att bli tokig. Sablar va kablar!
Antennkablar. Nätverkskablar. HDMI-kablar. Strömkablar. Antenn-adapter. You name it.
Tyvärr hade säljaren, Baris ni vet, glömt att nämna att jag behövde en " brygga" för att använda Tivon trådlöst. Bredbandet är ju trådlöst, och jag vill slippa så många kablar som möjligt. Tyvärr har de satt Com hem- uttaget på ett jäkligt korkat ställe i lägenheten. Korkat långt från tv:n. Eller....är det jag som möblerat korkat?
Nåväl, när jag insåg det var det bara att ringa Com hem och beställa en dylik brygga. Kruxet är förstås att den inte kommer förrän om 3-5 arbetsdagar. Hmm....jag har väl några bra egenskaper (?) men tålamod är inte en av dem.
Eftersom jag fattade att jag kunde köra med nätverkskabel, men inte hade någon som var tillräckligt lång, så gällde bara en sak. Svälja lite hostmedicin, ta fram cykeln, kryckorna i högsta hugg och inhandla en kabel på närmaste teknikaffär. Sagt och gjort.
Så, nu ligger den kabeln tvärs över golvet också. Men, som sagt, jag bryr mig inte. Inte i kväll. Allt fungerar. HUR det fungerar har jag ingen aning om. Jag har lyckats koppla ihop allt rätt tydligen. Instruktions - böcker/ texter är så nära ett hatobjekt jag kan komma. Men det var bara att bita i det sura äpplet.
Lite stressad var jag ju av att jag o denna märkliga tingest, Tivoboxen, har gratis ViaSat Film en kort period. Måste ju utnyttjas. Jag har redan sett en bra film i kväll. "The butler". Rekommenderas.
Nu återstår bara att lära sig alla funktioner på boxen. Jag kan tydligen spela in en massa kanaler medan jag tittar på en annan. Jag kan pausa i tv-program i realtid. Jag kan tala om för boxen att jag vill se filmer eller serier med George Clooney. Och en hel drös andra funktioner.
Men, han får vänta någon dag. George alltså.
lördag 30 augusti 2014
Tala är silver...
Jag fick besök i veckan. En eftermiddag ringde det på dörren. Jag tvekade inför att öppna, jag mådde riktigt dåligt pga säsongens första infektion.
Men, när jag ändå masat mig fram till dörren, så står det en ung kille därutanför. Med en id-bricka av något slag runt halsen. Ett skrivblock i handen.
Presenterar sig som Baris från Com hem. Han frågar om han får komma in och prata 5 minuter?
Jag hinner tänka, någonstans i bakhuvudet, att jag bör nog inte släppa in honom. Kanske kommer han att fiffla åt sig något som inte är hans utan mitt?
Men förnuftet går inte segrande ur den tankebanan. Jag släpper in honom.
Han börjar tala. Han talar och talar. Och talar lite till.
Det mesta han säger förstår jag. Om ett erbjudande han ger mig. Gällande mitt bredband. Även min tv blandas in. I erbjudandet. Kanske inte själva tv:n, men ett erbjudande om att kunna använda tv:n på annat sätt. Tivo. Tänker jag inte gå in på. Men, det är intressant.
Baris ritar och berättar. Tar mig steg för steg igenom erbjudandets alla termer och delar.
Efter en stund skriver han i punktform ner exakt vad jag behöver göra. För att anta erbjudandet. Eller för att ångra mig, inom 14 dagar.
Samtalet slutar med att han frågar om jag tyckte att han varit pedagogisk i sitt talande. Om han varit metodisk. Vad jag skulle ge honom för betyg.
Mitt svar var jakande till det metodiska. Vad gäller betyg så hade det blivit betydligt högre om han inte talat så fort och så länge.
Men det märktes att han nog var van vid tanter som inte riktigt hänger med. Som inte riktigt kan alla termer runt tekniken.
Ändå tycker jag att jag är hyfsat insatt. Om man tänker på min ålder....
Så, nu har jag nog snart ett betydligt snabbare bredband och en tv som jag kan göra nästan vad jag vill med.
Men, när jag ändå masat mig fram till dörren, så står det en ung kille därutanför. Med en id-bricka av något slag runt halsen. Ett skrivblock i handen.
Presenterar sig som Baris från Com hem. Han frågar om han får komma in och prata 5 minuter?
Jag hinner tänka, någonstans i bakhuvudet, att jag bör nog inte släppa in honom. Kanske kommer han att fiffla åt sig något som inte är hans utan mitt?
Men förnuftet går inte segrande ur den tankebanan. Jag släpper in honom.
Han börjar tala. Han talar och talar. Och talar lite till.
Det mesta han säger förstår jag. Om ett erbjudande han ger mig. Gällande mitt bredband. Även min tv blandas in. I erbjudandet. Kanske inte själva tv:n, men ett erbjudande om att kunna använda tv:n på annat sätt. Tivo. Tänker jag inte gå in på. Men, det är intressant.
Baris ritar och berättar. Tar mig steg för steg igenom erbjudandets alla termer och delar.
Efter en stund skriver han i punktform ner exakt vad jag behöver göra. För att anta erbjudandet. Eller för att ångra mig, inom 14 dagar.
Samtalet slutar med att han frågar om jag tyckte att han varit pedagogisk i sitt talande. Om han varit metodisk. Vad jag skulle ge honom för betyg.
Mitt svar var jakande till det metodiska. Vad gäller betyg så hade det blivit betydligt högre om han inte talat så fort och så länge.
Men det märktes att han nog var van vid tanter som inte riktigt hänger med. Som inte riktigt kan alla termer runt tekniken.
Ändå tycker jag att jag är hyfsat insatt. Om man tänker på min ålder....
Så, nu har jag nog snart ett betydligt snabbare bredband och en tv som jag kan göra nästan vad jag vill med.
lördag 23 augusti 2014
Lockigt vs rakt
En notering. Jag noterar en sak via Facebook. En fundering om att det är så svårt att vara nöjd. Nöjd med det man har.
Att vara nöjd med att ha hälsan. Ingenting man går runt och tänker på. Det vet jag av egen erfarenhet. Men när man av olika anledningar förlorar den, hälsan, då kan tankarna runt den ta över helt och hållet.
Dock var det inte så djupa noteringar i inläggen jag läste på fb. Mer av det vardagliga o-nöjet. Icke-nöjet. Vad kan det heta? Oförnöjsamhet kommer upp som förslag från min ipad.
Ett av inläggen handlade om ett problem jag själv dragits med hela livet. Ända fram till för ca fem år sedan, har jag önskat mig det. Lockigt hår. Eller åtminstone hår med självfall. Min bästa vän under barndomsåren hade lockigt hår, t.o.m. korkskruvar. Mitt öde var det spikraka. Och då snackar vi verkligen SPIK-rakt. Inte som spikarna ser ut när jag håller i hammaren, mer som om en snickare/slöjdlärare spikar.
Jag minns att jag fick mamma att gå med på en permanent i ganska tidiga år. Blev det som jag tänkt? Som kompisens lockar? Ack nej....fanns inte minsta likhet.
Min räddning kom med platt-tången. Nu var det ju helt rätt med spikrakt helt plötsligt. Jag behövde inte ens använda tången.
Men vad hände för fem år sedan? Ja, inte vet jag. Mediciner? Klimakteriet? Helt plötsligt stog jag där med självfall. Nytvättat hår = lockar baktill. Håret kröker sig även framtill. Min frissa älskar det här. Hon vill varje gång se till att lockarna kommer fram.
Vill jag? Nej. Märkligt nog är jag inte alls överens med lockarna. Tycker ju att de kröker sig åt fel håll liksom. Så nu när jag iaf till en liten del , fått det jag så hett åtrått under hela livet, ja då är platt-tången min bästa vän.
Behöver jag tillägga att korkskruvs-kamraten under en period också slet med en dylik tång? Tror dock att hon numera hellre har sina fina lockar framme. Lockarna som är så snygga på henne. Men inte på mig. Kanske ska jag öva på acceptansen? Kanske är kul med variation? Så, om ni ser mitt självfall sticka fram, var snälla och peppa mig...
Att vara nöjd med att ha hälsan. Ingenting man går runt och tänker på. Det vet jag av egen erfarenhet. Men när man av olika anledningar förlorar den, hälsan, då kan tankarna runt den ta över helt och hållet.
Dock var det inte så djupa noteringar i inläggen jag läste på fb. Mer av det vardagliga o-nöjet. Icke-nöjet. Vad kan det heta? Oförnöjsamhet kommer upp som förslag från min ipad.
Ett av inläggen handlade om ett problem jag själv dragits med hela livet. Ända fram till för ca fem år sedan, har jag önskat mig det. Lockigt hår. Eller åtminstone hår med självfall. Min bästa vän under barndomsåren hade lockigt hår, t.o.m. korkskruvar. Mitt öde var det spikraka. Och då snackar vi verkligen SPIK-rakt. Inte som spikarna ser ut när jag håller i hammaren, mer som om en snickare/slöjdlärare spikar.
Jag minns att jag fick mamma att gå med på en permanent i ganska tidiga år. Blev det som jag tänkt? Som kompisens lockar? Ack nej....fanns inte minsta likhet.
Min räddning kom med platt-tången. Nu var det ju helt rätt med spikrakt helt plötsligt. Jag behövde inte ens använda tången.
Men vad hände för fem år sedan? Ja, inte vet jag. Mediciner? Klimakteriet? Helt plötsligt stog jag där med självfall. Nytvättat hår = lockar baktill. Håret kröker sig även framtill. Min frissa älskar det här. Hon vill varje gång se till att lockarna kommer fram.
Vill jag? Nej. Märkligt nog är jag inte alls överens med lockarna. Tycker ju att de kröker sig åt fel håll liksom. Så nu när jag iaf till en liten del , fått det jag så hett åtrått under hela livet, ja då är platt-tången min bästa vän.
Behöver jag tillägga att korkskruvs-kamraten under en period också slet med en dylik tång? Tror dock att hon numera hellre har sina fina lockar framme. Lockarna som är så snygga på henne. Men inte på mig. Kanske ska jag öva på acceptansen? Kanske är kul med variation? Så, om ni ser mitt självfall sticka fram, var snälla och peppa mig...
fredag 15 augusti 2014
Nojjor
Nojjor. Vet inte ens om det stavas så. Att ha dylika är lite jobbigt ibland. Vissa nojjor är naturligtvis mindre än andra. Som ni förstår drabbas jag ibland. Av en och annan nojja. Annars skulle jag nog inte göra det det här lilla inlägget.
Här är några exempel. Som jag kan nojja över.
Rötmånads-mat.
Julbord.
Vinterkräksjuka.
"Blåstorkar" för händerna på offentliga toaletter.
Offentliga toaletter överhuvudtaget.
Nu ser jag mönstret. Väldigt snarlika är de, mina topp fem nojjor. Skulle kunna sammanfattas i nojja över att bli magsjuk helt enkelt. Oavsett anledning. Undrar om jag till en del kan skylla på att kroppen min har den här permanenta hyresgästen? Crohn heter han.
För säkerhets skull lägger jag till en nojja som kan snygga till listan lite: nojja över att det kommer mycket snö och inte är plogat när jag ska cykla till jobbet.
Mina nära o kära har egentligen inga nojjor. Skulle vara sonen då, innan han flyttade hemifrån. Han uttryckte ofta en nojja över mina nojjor....
Här är några exempel. Som jag kan nojja över.
Rötmånads-mat.
Julbord.
Vinterkräksjuka.
"Blåstorkar" för händerna på offentliga toaletter.
Offentliga toaletter överhuvudtaget.
Nu ser jag mönstret. Väldigt snarlika är de, mina topp fem nojjor. Skulle kunna sammanfattas i nojja över att bli magsjuk helt enkelt. Oavsett anledning. Undrar om jag till en del kan skylla på att kroppen min har den här permanenta hyresgästen? Crohn heter han.
För säkerhets skull lägger jag till en nojja som kan snygga till listan lite: nojja över att det kommer mycket snö och inte är plogat när jag ska cykla till jobbet.
Mina nära o kära har egentligen inga nojjor. Skulle vara sonen då, innan han flyttade hemifrån. Han uttryckte ofta en nojja över mina nojjor....
fredag 8 augusti 2014
Vintage
Väster. Eftersom jag skrev om hattaffären så är det inte mer än rätt. I dag nämner jag en annan pärla. På väster. I princip granne med hattarna.
Det handlar om vintage. Vintage Gamla gatan. Heter nog så för att den först låg just på Gamla gatan. Mycket bra namn faktiskt.
Omnämnd bland de bästa vintage-butikerna i Sverige!
Fantastiska kläder och kreationer. Står för 40-tal till 70-tal. Tar emot på kommission. Tjejerna i butiken är noga med vad de tar emot, vilket jag fått erfara. Men det är bara bra. Ska det vara så ska det vara. Inga nymodigheter inte.
När jag haltar in i den lilla butiken, önskar jag att jag var typ 20 år yngre. Eller kanske 30 år yngre t.o.m.
Vintage is da shit. Tycker jag. Men - mycket av det som hänger i butiken....sorry; men jag kan inte ha det! Inte pga storleken, utan just för att det är vintage. De allra flesta klänningarna är såååå snygga. På en yngre tjej. När jag tar på mig vissa av kreationerna - ja, då ser jag verkligen vintage ut. Inte på ett bra sätt alltså. Jag blir en tant istället för den hippa tjej jag föreställde mig. Ser ut som om jag hittat något i garderoben bara, inte som om det var meningen som ett mode- statement.
Åh, vad jag önskar att vintage varit ett begrepp på min tid, då på 70/80- talet. Då skulle jag kunnat bära upp vilken 40/50-talsklänning som helst. Och sett ut som det var meningen, om ni förstår hur jag menar?
En liten tröst är att nu har jag något att lämna in på kommissionen....ett material som nu kommit i ropet efter många år i träda. Koppar. Återfinns i både mode och inredning. Jag har en del i gömmorna. Sparar väl någon pjäs; men attans vad här ska putsas!
Det handlar om vintage. Vintage Gamla gatan. Heter nog så för att den först låg just på Gamla gatan. Mycket bra namn faktiskt.
Omnämnd bland de bästa vintage-butikerna i Sverige!
Fantastiska kläder och kreationer. Står för 40-tal till 70-tal. Tar emot på kommission. Tjejerna i butiken är noga med vad de tar emot, vilket jag fått erfara. Men det är bara bra. Ska det vara så ska det vara. Inga nymodigheter inte.
När jag haltar in i den lilla butiken, önskar jag att jag var typ 20 år yngre. Eller kanske 30 år yngre t.o.m.
Vintage is da shit. Tycker jag. Men - mycket av det som hänger i butiken....sorry; men jag kan inte ha det! Inte pga storleken, utan just för att det är vintage. De allra flesta klänningarna är såååå snygga. På en yngre tjej. När jag tar på mig vissa av kreationerna - ja, då ser jag verkligen vintage ut. Inte på ett bra sätt alltså. Jag blir en tant istället för den hippa tjej jag föreställde mig. Ser ut som om jag hittat något i garderoben bara, inte som om det var meningen som ett mode- statement.
Åh, vad jag önskar att vintage varit ett begrepp på min tid, då på 70/80- talet. Då skulle jag kunnat bära upp vilken 40/50-talsklänning som helst. Och sett ut som det var meningen, om ni förstår hur jag menar?
En liten tröst är att nu har jag något att lämna in på kommissionen....ett material som nu kommit i ropet efter många år i träda. Koppar. Återfinns i både mode och inredning. Jag har en del i gömmorna. Sparar väl någon pjäs; men attans vad här ska putsas!
lördag 2 augusti 2014
Bara därför att....
En liten händelse. I mitt liv. Som kan bli en anekdot. Kanske
Söndag kl 17.30. På cykel. På hemväg från lilla mamma. Tanke: jag cyklar förbi hattaffären här i mitt grannskap. För att kolla öppettiderna. För att jag behöver/ vill ha någon form av solhatt.
Har tidigare noterat att öppettiderna står på en skylt på dörren. Cyklar sakta förbi. Ingen skylt syns. När jag kommit några meter förbi dörren slår det mig: dörren var ju öppen! Söndag kväll?
Cyklar tillbaka. Jodå, öppen dörr. Stannar för att se öppettider-skylten. Någon säger: Vill du komma in?
Det är ägarinnan. En tant i mina ögon, kanske 10 år äldre än jag. En dam.
Damen säger att hon är där för att göra bokföringen. Och för att packa upp. En leverans. Jo jag tackar jag! Golvet i den lilla lokalen är lika täckt av kartonger, som väggarna är täckta av hattar.
Jo, säger jag och sätter mig på en kartong, jag letar efter en hatt att ha på stranden.
Aha, då ska vi se - säger damen och börjar leta. Både på väggarna och i kartongerna. Bland allt så vet hon förstås var hon ska leta. Får fram några modeller. Nja, inte riktigt rätt.
Sedan kommer det underbara; Du är ju en pojk-flicka. (Ja, ni läste rätt; en POJK-FLICKA!)
Du ska ha en Håkan Hellström- hatt!
Måste erkänna att jag inte har koll på Håkan. Inte ens på hans hatt.
Men när damen plockat fram en dylik ur en låda - så rätt! På pricken en sådan jag letade efter. Snacka om att kunna sitt gebit. Jag tar den, sa jag. Pris?
Ja, sa damen, du ser ju att det är en Wigens. Smakar det så kostar det. Kvalitet.
450 kr.
Oj, sa jag, så mycket hade jag verkligen inte tänkt mig. Medger att jag inte har minsta koll på hatt-märken heller...
Äh, det är söndag, sa damen, och jag har ju egentligen stängt. Du får den för 200!
Taget, sa jag. Nu cyklar jag runt i min Wigenare, som en annan Håkan H.
Dock har vi ju samma i initialer, han och jag. Så det är helt ok.
Söndag kl 17.30. På cykel. På hemväg från lilla mamma. Tanke: jag cyklar förbi hattaffären här i mitt grannskap. För att kolla öppettiderna. För att jag behöver/ vill ha någon form av solhatt.
Har tidigare noterat att öppettiderna står på en skylt på dörren. Cyklar sakta förbi. Ingen skylt syns. När jag kommit några meter förbi dörren slår det mig: dörren var ju öppen! Söndag kväll?
Cyklar tillbaka. Jodå, öppen dörr. Stannar för att se öppettider-skylten. Någon säger: Vill du komma in?
Det är ägarinnan. En tant i mina ögon, kanske 10 år äldre än jag. En dam.
Damen säger att hon är där för att göra bokföringen. Och för att packa upp. En leverans. Jo jag tackar jag! Golvet i den lilla lokalen är lika täckt av kartonger, som väggarna är täckta av hattar.
Jo, säger jag och sätter mig på en kartong, jag letar efter en hatt att ha på stranden.
Aha, då ska vi se - säger damen och börjar leta. Både på väggarna och i kartongerna. Bland allt så vet hon förstås var hon ska leta. Får fram några modeller. Nja, inte riktigt rätt.
Sedan kommer det underbara; Du är ju en pojk-flicka. (Ja, ni läste rätt; en POJK-FLICKA!)
Du ska ha en Håkan Hellström- hatt!
Måste erkänna att jag inte har koll på Håkan. Inte ens på hans hatt.
Men när damen plockat fram en dylik ur en låda - så rätt! På pricken en sådan jag letade efter. Snacka om att kunna sitt gebit. Jag tar den, sa jag. Pris?
Ja, sa damen, du ser ju att det är en Wigens. Smakar det så kostar det. Kvalitet.
450 kr.
Oj, sa jag, så mycket hade jag verkligen inte tänkt mig. Medger att jag inte har minsta koll på hatt-märken heller...
Äh, det är söndag, sa damen, och jag har ju egentligen stängt. Du får den för 200!
Taget, sa jag. Nu cyklar jag runt i min Wigenare, som en annan Håkan H.
Dock har vi ju samma i initialer, han och jag. Så det är helt ok.
måndag 28 juli 2014
Under över alla under
Ibland gör man det. Fel. Att göra fel är mänskligt. Fatta fel beslut. Också det mänskligt. Men sååå retligt. Senaste exemplet i raden kommer här.
Miljön är semester. Visby. En ofattbar värme. Gassande sol även kl 18. Ett kort besök i staden. Inte ens innanför muren. Håller oss i utkanten. För jobbigt för kroppen att ta sig fram innanför. Och ännu varmare.
Hungriga. En av meningarna med besöket är att äta. Inte på fin-restaurang. Inte sitta ner. Ni som känner mig förstår. Allra helst en soffa. En mjuk sådan. Med lättare mat att inmundiga. Glutenfri. Utanför muren.
Ingen lätt kombination. Vi åker runt, runt. Hittar inget som passar. Där jag heller inte behöver gå många steg från bilen förstås.
Till slut säger jag en sak jag sedan ångrar. "Vi får väl äta på Max då". Vet att de har glutenfria hamburgerbröd. Och något annat än burgare har de väl? Sagt o gjort. Vi kryssar oss fram i bilen. Parkerar. Haltar ( bara jag alltså) bort till kön. Redan då borde jag stoppat. Både mig själv och sällskapet. Kön är ganska lång. Dock inget mot vad den är bara fem minuter senare. Kön består av barnfamiljer. Värmen inne i lokalen är outhärdlig. Säkert 40 grader.
Vi kommer fram o beställer. Måste säga med övertydlighet: en burgare "bara kött" med glutenfritt bröd, kanske tre gånger . Sedan är det bara att hoppas de förstår.
Vidare till det jag tror är kassan. Vilket det är, men i kombination med att beställningen plockas ihop. Där ombeds jag och alla andra i kön, att upprepa beställningen. Vafför gör di på detta viset? Finns ingen logik alls. Tjejen som tog beställningen i förra luckan, knappade ju in den på nån dator eller vad det nu var. Borde inte nästa tjej/kassör se den då? Jag fattar ingenting, men upprepar snällt vad jag redan sagt tre eller fyra gånger förut.
Kön växer. Värmen höjs. Irritationen växer. Nu blir det en lång väntan. Kön liksom klumpas ihop där på slutet. Alla väntar. Inte mycket händer. Mer än att en efter en av de som "redan" fått sin mat, kommer fram igen. Klagar. De har inte fått vad de beställt. Jag tänker förstås att den där specialaren till dottern, ja den kan vi ju glömma.
Alla svettas. Dottern ligger över ett bord och gnölar att hon inte orkar vänta längre. Hon är inte ensam. Om att gnöla. Ljudnivån på både barn och vuxna är hög. Gnällig. Många vuxna säger att hit går vi aldrig mer.
Tänker: stackars satar som jobbar här. I värmen. I gnället. Och dessutom i ett system som verkligen inte fungerar. Ungdomar. Tror inte någon är över tjugo.
Men, under över alla under. När vi nästan inte orkar vänta längre någon av oss. Då händer det. Vår beställning anländer. På brickan invid kassan ligger den. Och det är faktiskt mer än ett under. Ett rent mirakel är det. En av burgarna visar sig vara "bara kött, och glutenfritt bröd".
Miljön är semester. Visby. En ofattbar värme. Gassande sol även kl 18. Ett kort besök i staden. Inte ens innanför muren. Håller oss i utkanten. För jobbigt för kroppen att ta sig fram innanför. Och ännu varmare.
Hungriga. En av meningarna med besöket är att äta. Inte på fin-restaurang. Inte sitta ner. Ni som känner mig förstår. Allra helst en soffa. En mjuk sådan. Med lättare mat att inmundiga. Glutenfri. Utanför muren.
Ingen lätt kombination. Vi åker runt, runt. Hittar inget som passar. Där jag heller inte behöver gå många steg från bilen förstås.
Till slut säger jag en sak jag sedan ångrar. "Vi får väl äta på Max då". Vet att de har glutenfria hamburgerbröd. Och något annat än burgare har de väl? Sagt o gjort. Vi kryssar oss fram i bilen. Parkerar. Haltar ( bara jag alltså) bort till kön. Redan då borde jag stoppat. Både mig själv och sällskapet. Kön är ganska lång. Dock inget mot vad den är bara fem minuter senare. Kön består av barnfamiljer. Värmen inne i lokalen är outhärdlig. Säkert 40 grader.
Vi kommer fram o beställer. Måste säga med övertydlighet: en burgare "bara kött" med glutenfritt bröd, kanske tre gånger . Sedan är det bara att hoppas de förstår.
Vidare till det jag tror är kassan. Vilket det är, men i kombination med att beställningen plockas ihop. Där ombeds jag och alla andra i kön, att upprepa beställningen. Vafför gör di på detta viset? Finns ingen logik alls. Tjejen som tog beställningen i förra luckan, knappade ju in den på nån dator eller vad det nu var. Borde inte nästa tjej/kassör se den då? Jag fattar ingenting, men upprepar snällt vad jag redan sagt tre eller fyra gånger förut.
Kön växer. Värmen höjs. Irritationen växer. Nu blir det en lång väntan. Kön liksom klumpas ihop där på slutet. Alla väntar. Inte mycket händer. Mer än att en efter en av de som "redan" fått sin mat, kommer fram igen. Klagar. De har inte fått vad de beställt. Jag tänker förstås att den där specialaren till dottern, ja den kan vi ju glömma.
Alla svettas. Dottern ligger över ett bord och gnölar att hon inte orkar vänta längre. Hon är inte ensam. Om att gnöla. Ljudnivån på både barn och vuxna är hög. Gnällig. Många vuxna säger att hit går vi aldrig mer.
Tänker: stackars satar som jobbar här. I värmen. I gnället. Och dessutom i ett system som verkligen inte fungerar. Ungdomar. Tror inte någon är över tjugo.
Men, under över alla under. När vi nästan inte orkar vänta längre någon av oss. Då händer det. Vår beställning anländer. På brickan invid kassan ligger den. Och det är faktiskt mer än ett under. Ett rent mirakel är det. En av burgarna visar sig vara "bara kött, och glutenfritt bröd".
lördag 19 juli 2014
McDreamy, Kurt & jag
Jaha. Igen. Historien upprepar sig. The story of my life alltså. Rubriken på historien är "Det blir inte alltid som man tänkt sig".
Dock skulle det nästan lika gärna kunna stå "Det blir (nästan) aldrig som jag tänkt mig".
Kapitlet i storyn denna gång heter "Sommaren". Som ju ska vara en tid av rekreation. Batteriladdning.
Inte den här sommaren. Efter hjärnkollen följde fem ganska lugna dager. Faktiskt. Lätt att glömma.
Sedan bröt nästa lilla helvete ut. Ett litet helvete jag inte tänker ge er detaljer om. Mer än att det handlar om en region på kroppen som är starkt relaterad till min Crohns sjukdom.
Alltnog; jag åkte till sjukhuset i tisdags. I tron att jag skulle få min behandling för just Crohns. Dock hade det här lilla helvetet gett mig besvär under ngr dagar, så jag nämnde det. Inte bra att få behandling om man är drabbad. Av helvetet alltså.
Dr McDreamy kom och tittade. Hummade att det inte såg bra ut. Gick och fångade in en kirurg. En kvinnlig. Har funderat på om han flirtade lite så att hon kom? Nej, han är inte den typen.
Alltnog. Dr kirurg sa att det här måste vi operera. I dag! Det finns inga lediga tider, men vi lägger in dig. Så får vi ta dig under kvällen/ natten. Då var kl 10.30. Ingenting hade jag med mig. Ingenting. Fasta påbörjas.
Först låg jag i ett förråd till 15.30. Då hämtades jag till kirurgavdelningen. Där var det fullt. Jag fick plats i ett data-rum. Gjorde ingenting. Det var värre med hård sjukhussäng och min rygg. Fick låna varenda ledig kudde.
Droppet stacks fel. Blodet rann. Till slut satt kanylen där, lite på svaj. Gjorde ingenting.
På kvällskvisten var det dags. Hibiscrub-duschen avklarad sedan länge. Lugnande dryck. Fantastisk personal på operation. Min enda oro gällde operationsbordet. Vet av erfarenhet att de är stenhårda. Uttryckte denna oro, i mitt lummiga tillstånd. Fick ett helt underbart svar: Ja men du förstår Helena, att du har tur. Just det här op -bordet har en Tempur-topp! Va? Men då kanske jag kan få ligga här hela natten, säger jag. Sedan ingenting. Bara skönt o svart! Narkos.
Inte lika skönt är det efteråt. Inte så skönt att gå runt med ett öppet snitt. I den här delen av kroppen som jag inte närmare går in på. Öppet snitt har att göra med tömning. Så. Nog nu.
Lyckades omboka färjan till den stora ön. Flytta fram ngr dagar. Dock blir ju semestern två dygn kortare. Fyra dygn till priset av sex.
Men det blir ju bra. Om jag läker lite mer.
I dag händer det som inte får hända. Dottern säger: Jag känner att jag har så ont vid armbågen. Känns som om knölarna (knölrosen) är på väg tillbaka.
Nej nej nej! Det enda jag bett om sedan senaste utbrottet av dessa knölar är; låt det hålla sig borta över semestern!!!!
Håhåjaja. Ovisst läge nu. Är det någon som inte vill att vi ska få byta miljö alls, denna sommar? Vem? Finns det någon mening bakom? Vilken?
Hjälpmedelscentralen behöver få lite semester. NU! Snälla....
I väntan på att se om vi kommer iväg, har jag sällskap av en kommissarie. Vid namn Wallander. Kurt Wallander. Senaste och sista raden av episoder är mycket bra. Nu ska jag se fjärde delen av sex. Kurt får mer o mer problem med minnet. Bara det är värt att följa. Hur ska det sluta?
Dock skulle det nästan lika gärna kunna stå "Det blir (nästan) aldrig som jag tänkt mig".
Kapitlet i storyn denna gång heter "Sommaren". Som ju ska vara en tid av rekreation. Batteriladdning.
Inte den här sommaren. Efter hjärnkollen följde fem ganska lugna dager. Faktiskt. Lätt att glömma.
Sedan bröt nästa lilla helvete ut. Ett litet helvete jag inte tänker ge er detaljer om. Mer än att det handlar om en region på kroppen som är starkt relaterad till min Crohns sjukdom.
Alltnog; jag åkte till sjukhuset i tisdags. I tron att jag skulle få min behandling för just Crohns. Dock hade det här lilla helvetet gett mig besvär under ngr dagar, så jag nämnde det. Inte bra att få behandling om man är drabbad. Av helvetet alltså.
Dr McDreamy kom och tittade. Hummade att det inte såg bra ut. Gick och fångade in en kirurg. En kvinnlig. Har funderat på om han flirtade lite så att hon kom? Nej, han är inte den typen.
Alltnog. Dr kirurg sa att det här måste vi operera. I dag! Det finns inga lediga tider, men vi lägger in dig. Så får vi ta dig under kvällen/ natten. Då var kl 10.30. Ingenting hade jag med mig. Ingenting. Fasta påbörjas.
Först låg jag i ett förråd till 15.30. Då hämtades jag till kirurgavdelningen. Där var det fullt. Jag fick plats i ett data-rum. Gjorde ingenting. Det var värre med hård sjukhussäng och min rygg. Fick låna varenda ledig kudde.
Droppet stacks fel. Blodet rann. Till slut satt kanylen där, lite på svaj. Gjorde ingenting.
På kvällskvisten var det dags. Hibiscrub-duschen avklarad sedan länge. Lugnande dryck. Fantastisk personal på operation. Min enda oro gällde operationsbordet. Vet av erfarenhet att de är stenhårda. Uttryckte denna oro, i mitt lummiga tillstånd. Fick ett helt underbart svar: Ja men du förstår Helena, att du har tur. Just det här op -bordet har en Tempur-topp! Va? Men då kanske jag kan få ligga här hela natten, säger jag. Sedan ingenting. Bara skönt o svart! Narkos.
Inte lika skönt är det efteråt. Inte så skönt att gå runt med ett öppet snitt. I den här delen av kroppen som jag inte närmare går in på. Öppet snitt har att göra med tömning. Så. Nog nu.
Lyckades omboka färjan till den stora ön. Flytta fram ngr dagar. Dock blir ju semestern två dygn kortare. Fyra dygn till priset av sex.
Men det blir ju bra. Om jag läker lite mer.
I dag händer det som inte får hända. Dottern säger: Jag känner att jag har så ont vid armbågen. Känns som om knölarna (knölrosen) är på väg tillbaka.
Nej nej nej! Det enda jag bett om sedan senaste utbrottet av dessa knölar är; låt det hålla sig borta över semestern!!!!
Håhåjaja. Ovisst läge nu. Är det någon som inte vill att vi ska få byta miljö alls, denna sommar? Vem? Finns det någon mening bakom? Vilken?
Hjälpmedelscentralen behöver få lite semester. NU! Snälla....
I väntan på att se om vi kommer iväg, har jag sällskap av en kommissarie. Vid namn Wallander. Kurt Wallander. Senaste och sista raden av episoder är mycket bra. Nu ska jag se fjärde delen av sex. Kurt får mer o mer problem med minnet. Bara det är värt att följa. Hur ska det sluta?
onsdag 9 juli 2014
(H)järnkoll
Nu har jag koll. Koll på hjärnan. Känns oerhört skönt.
Historien började för en vecka sedan. Blev nästan nerklubbad när jag klev ur sängen på morgonen.
Nerklubbad av mig själv. Eller, av min hjärna. Den inte bara sprängvärkte. Oh no, den bultade, högg och skar. Inifrån hjärnan kom alltihop.
Så höll det på i fyra dygn. Skam den som ger sig, jag är ju van vid smärta. Men till slut, i måndags, på inrådan av mina vänner - då kastade jag in handduken. Ringde vårdcentralen. Kl. 07.10. "Tyvärr finns inga telefontider kvar. Vänligen ring 1177". Kl 07.10???? Hur många hade hunnit ringa från kl 07 när man kan börja försöka?
Ja ja, ringde väl 1177. Som jag förstod skickade de mig direkt till akuten. Dit kom jag i taxi strax före 08.00.
Eftersom jag bevisligen kunde både röra mig och prata, så blev det bara ett blodtryck först. Det var ok. Sedan vänta tre timmar. Vänta på den enda neurologen. Ledsen var jag. Av smärta och oro.
Doktorn kom. En mörkhårig, vacker kvinna vid namn Gordana. Jag hörde att hon bröt. Anledningen till att jag skriver det, är att det kommer en twist på det senare...
En bra doktor. Noggrann. Trevlig. När hon gjort hela neurologiska undersökningen säger hon: Jag vill att vi gör en skiltröntgen av hjärnan.
Varför? Jo, för att det kan finnas en misstanke om att ett blodkärl i hjärnan läcker, din typ av huvudvärk kan tyda på det. Då måste det åtgärdas kirurgiskt.
Varvid Helena bryter ihop. Får ur mig : men jag får en leverans från Ica Handla 24, en massa mat kl 18! Jag måste hem! Mycket relevant. Fick i detta läge däremot inte ur mig oron för dottern mm. Nej, min hjärna prioriterade Ica.
Gråtande väntar jag på denna röntgen. Ser framför mig hur man borrar i skallen, och att det kanske inte går bra?
Skiltröntgen görs. Har gjort det förr, av ryggen. Mentalt är det en helt annan sak när det gäller hjärnan.
Som min räddning kom sedan väninnan G och höll mig sällskap. Återigen väntan. På beskedet.
Ryktet om min oros-nivå tror jag nådde doktorn. När hon öppnar dörren till undersökningsrummet, nästan 8 timmar efter att jag kom in på akuten; så säger hon redan innan hon stängt dörren: Helena, det är bra! Du kan slappna av.
Varvid Helena bryter ihop. Igen. Av lättnad. Av utmattning. (Ingen dryck el föda sedan 07.00).
Nu kommer tvisten. Är ni med?
Det första jag sedan får ur mig är: Men - du pratar ju norska!
Doktorn är från Norge. Min smärtande, oroliga hjärna hade bara registrerat en brytning förut.
Diagnos: alldeles för hög anspänningsnivå i hjärnan ( för mkt på mina axlar), ev i kombination med nå't litet virus.
Behandling: Maxdos extra starka Alvedon dygnet runt. Samt mer lugn o ro i livet. Hmm, det första är ju inga problem.
Har dagarna som nu följt, tänkt mycket på alla de som besökte akuten samma dag. Tänkt att flera av dem antagligen inte fick lika positivt besked som jag.
Tacksam.
Historien började för en vecka sedan. Blev nästan nerklubbad när jag klev ur sängen på morgonen.
Nerklubbad av mig själv. Eller, av min hjärna. Den inte bara sprängvärkte. Oh no, den bultade, högg och skar. Inifrån hjärnan kom alltihop.
Så höll det på i fyra dygn. Skam den som ger sig, jag är ju van vid smärta. Men till slut, i måndags, på inrådan av mina vänner - då kastade jag in handduken. Ringde vårdcentralen. Kl. 07.10. "Tyvärr finns inga telefontider kvar. Vänligen ring 1177". Kl 07.10???? Hur många hade hunnit ringa från kl 07 när man kan börja försöka?
Ja ja, ringde väl 1177. Som jag förstod skickade de mig direkt till akuten. Dit kom jag i taxi strax före 08.00.
Eftersom jag bevisligen kunde både röra mig och prata, så blev det bara ett blodtryck först. Det var ok. Sedan vänta tre timmar. Vänta på den enda neurologen. Ledsen var jag. Av smärta och oro.
Doktorn kom. En mörkhårig, vacker kvinna vid namn Gordana. Jag hörde att hon bröt. Anledningen till att jag skriver det, är att det kommer en twist på det senare...
En bra doktor. Noggrann. Trevlig. När hon gjort hela neurologiska undersökningen säger hon: Jag vill att vi gör en skiltröntgen av hjärnan.
Varför? Jo, för att det kan finnas en misstanke om att ett blodkärl i hjärnan läcker, din typ av huvudvärk kan tyda på det. Då måste det åtgärdas kirurgiskt.
Varvid Helena bryter ihop. Får ur mig : men jag får en leverans från Ica Handla 24, en massa mat kl 18! Jag måste hem! Mycket relevant. Fick i detta läge däremot inte ur mig oron för dottern mm. Nej, min hjärna prioriterade Ica.
Gråtande väntar jag på denna röntgen. Ser framför mig hur man borrar i skallen, och att det kanske inte går bra?
Skiltröntgen görs. Har gjort det förr, av ryggen. Mentalt är det en helt annan sak när det gäller hjärnan.
Som min räddning kom sedan väninnan G och höll mig sällskap. Återigen väntan. På beskedet.
Ryktet om min oros-nivå tror jag nådde doktorn. När hon öppnar dörren till undersökningsrummet, nästan 8 timmar efter att jag kom in på akuten; så säger hon redan innan hon stängt dörren: Helena, det är bra! Du kan slappna av.
Varvid Helena bryter ihop. Igen. Av lättnad. Av utmattning. (Ingen dryck el föda sedan 07.00).
Nu kommer tvisten. Är ni med?
Det första jag sedan får ur mig är: Men - du pratar ju norska!
Doktorn är från Norge. Min smärtande, oroliga hjärna hade bara registrerat en brytning förut.
Diagnos: alldeles för hög anspänningsnivå i hjärnan ( för mkt på mina axlar), ev i kombination med nå't litet virus.
Behandling: Maxdos extra starka Alvedon dygnet runt. Samt mer lugn o ro i livet. Hmm, det första är ju inga problem.
Har dagarna som nu följt, tänkt mycket på alla de som besökte akuten samma dag. Tänkt att flera av dem antagligen inte fick lika positivt besked som jag.
Tacksam.
tisdag 1 juli 2014
McDreamy
Alltså. Inget gnäll den här gången. Nå'n måtta får det vara. Om det jag skriver uppfattas som gnäll - så är det i betraktarens (läsarens) ögon. I mina ögon är det konstateranden. Alltså. Lika ont i dag. Besök på stadens sjukhus ingick i dagens planering. Det är ju ett ställe jag känner väl till. För väl nästan. Speciellt tre av husets mottagningar.
Smärtrehab. Tror jag det heter i dag. Där är jag inte så ofta längre. Avskriven som omöjlig antar jag. Omöjlig att fixa till.
Ortopedkirurgen. Som jag frekventerar då och då. Trots att jag aldrig fått någon kirurgi, så är jag patient där. För både rygg och fötter. Olika doktorer, samma mottagning. Livrädd att min doktor Anders snart ska gå i pension...
Medicinmottagning 4. Jag glömmer bort mig och säger oftast mag/tarm-mottagningen. Där är jag ofta. Ofta alltså. Är det inte behandling med droppet, så kan det vara dags för en koloscopi. Eller "bara" ett läkarbesök. Där känner jag mig hemma, det har jag sagt förut. Men, jag har haft lite otur. Mina läkare har slutat en efter en. Olika tillfälliga doktorer har avlöst varann senaste åren. Inte bra. Inte okej alls. Inter när man har en kronisk sjukdom. Jag kommer ju att vara patient där så länge jag lever!
I dag hade jag ett läkarbesök. Skulle bli undersökt. Rump-regionen, det är allt ni behöver veta.
Doktorn jag var tilldelad känner jag till från ett besök för flera år sedan. Minns att han varken var särskilt trevlig eller särskilt snygg. Men; jag vet att han har stor erfarenhet och tillhör de säkra korten på mottagningen, så jag kände mig trygg.
In kommer han. Så jäkla snygg! Gråsprängd i både hår o skäggstubb. Fräcka glasögon. Snudd på min ålder gissar jag, men vissa är ju åren bara såååå snälla mot.
Dessutom var han idag mycket empatisk. Mycket metodisk och pedagogisk i sitt prat. Ägnade även en stund åt att fråga in sig om mina fötter. Aldrig någon magdoktor som brytt
sig förut.
Det blev liksom lite jobbigare att ligga där med rumpan i vädret....men det är bara att bita ihop.
Som en väninna sa :En snygg doktor piggar alltid upp allmäntillståndet!
Och det bästa av allt! Återbesök hos samma doktor i september!
Smärtrehab. Tror jag det heter i dag. Där är jag inte så ofta längre. Avskriven som omöjlig antar jag. Omöjlig att fixa till.
Ortopedkirurgen. Som jag frekventerar då och då. Trots att jag aldrig fått någon kirurgi, så är jag patient där. För både rygg och fötter. Olika doktorer, samma mottagning. Livrädd att min doktor Anders snart ska gå i pension...
Medicinmottagning 4. Jag glömmer bort mig och säger oftast mag/tarm-mottagningen. Där är jag ofta. Ofta alltså. Är det inte behandling med droppet, så kan det vara dags för en koloscopi. Eller "bara" ett läkarbesök. Där känner jag mig hemma, det har jag sagt förut. Men, jag har haft lite otur. Mina läkare har slutat en efter en. Olika tillfälliga doktorer har avlöst varann senaste åren. Inte bra. Inte okej alls. Inter när man har en kronisk sjukdom. Jag kommer ju att vara patient där så länge jag lever!
I dag hade jag ett läkarbesök. Skulle bli undersökt. Rump-regionen, det är allt ni behöver veta.
Doktorn jag var tilldelad känner jag till från ett besök för flera år sedan. Minns att han varken var särskilt trevlig eller särskilt snygg. Men; jag vet att han har stor erfarenhet och tillhör de säkra korten på mottagningen, så jag kände mig trygg.
In kommer han. Så jäkla snygg! Gråsprängd i både hår o skäggstubb. Fräcka glasögon. Snudd på min ålder gissar jag, men vissa är ju åren bara såååå snälla mot.
Dessutom var han idag mycket empatisk. Mycket metodisk och pedagogisk i sitt prat. Ägnade även en stund åt att fråga in sig om mina fötter. Aldrig någon magdoktor som brytt
sig förut.
Det blev liksom lite jobbigare att ligga där med rumpan i vädret....men det är bara att bita ihop.
Som en väninna sa :En snygg doktor piggar alltid upp allmäntillståndet!
Och det bästa av allt! Återbesök hos samma doktor i september!
tisdag 24 juni 2014
Tryckutjämning
En gång i tidens början, eller snarare i bloggens början, lovade jag mig själv. Att det inte skulle vara en gnällblogg. Inte en smärtblogg. Framförallt inte en smärt-gnällblogg. I dag finns risken att den är det.
I dag är en överjävlig smärtdag. Fötterna håller inte att stå på, känns som om de brinner upp. Och inte blir det bättre när jag vilar. Har känt att det varit på gång några dagar. En försämring. Borde väl inte tagit ett enda steg. Klarar inte det. Det är ju inte direkt så att jag tar en promenad. Eller ger mig ut på shoppingrunda. Nej, inte ens in på Ica. Men ändå har jag väl belastat för mycket. Helt enkelt gått för många steg här hemma. Och då är trots allt bloggen en ventil. Försöker hålla masken inför folk, iaf lite grann. Men inte inför bloggen. Just nu känns det som att jag inte orkar med den här smärtan längre. Inte när den är så här kraftig. Tänk om det fanns ett piller. Ett akut-piller. Att ta när det är så här. Som värst. Och jag tror direkt att den alltid kommer att vara så här. Över 10 på en 10-gradig skala liksom. Jag ber till högre makter att det inte är så. Att smärtan åtminstone klingar av något. Kanske kan den göra det om jag bara håller mig stilla? Tyvärr klarar jag inte det så länge. Varken mentalt eller fysiskt . Då börjar ryggen höra av sig direkt. Så, det är ett Moment 22 ur verkliga livet.
Försöker tänka: undrar vad som finns bakom nästa krök? Kan jag bli bättre? Kan jag promenera igen? Eller åtminstone ta en cykeltur utan att fötterna blir ännu ondare av att trampa. Tankar om att semestern måste ställas in. Osv. Osv. Osv.
När man inte har ont under fötterna. Då tänker man inte alls på hur många steg man tar. Jag har inte räknat mina, men vet att efter ca 20 steg - då är det kört. Smärtan slår till. Och det värsta är nog att den inte ger sig, inte när jag slutar belasta heller. Men det har jag nog redan sagt.
Tur att jag är ensam i kväll. Är inte rolig att umgås med nu. Svarta hålet - here I come!
Tror jag ska öva lite på handstående/gående. I kväll.
I dag är en överjävlig smärtdag. Fötterna håller inte att stå på, känns som om de brinner upp. Och inte blir det bättre när jag vilar. Har känt att det varit på gång några dagar. En försämring. Borde väl inte tagit ett enda steg. Klarar inte det. Det är ju inte direkt så att jag tar en promenad. Eller ger mig ut på shoppingrunda. Nej, inte ens in på Ica. Men ändå har jag väl belastat för mycket. Helt enkelt gått för många steg här hemma. Och då är trots allt bloggen en ventil. Försöker hålla masken inför folk, iaf lite grann. Men inte inför bloggen. Just nu känns det som att jag inte orkar med den här smärtan längre. Inte när den är så här kraftig. Tänk om det fanns ett piller. Ett akut-piller. Att ta när det är så här. Som värst. Och jag tror direkt att den alltid kommer att vara så här. Över 10 på en 10-gradig skala liksom. Jag ber till högre makter att det inte är så. Att smärtan åtminstone klingar av något. Kanske kan den göra det om jag bara håller mig stilla? Tyvärr klarar jag inte det så länge. Varken mentalt eller fysiskt . Då börjar ryggen höra av sig direkt. Så, det är ett Moment 22 ur verkliga livet.
Försöker tänka: undrar vad som finns bakom nästa krök? Kan jag bli bättre? Kan jag promenera igen? Eller åtminstone ta en cykeltur utan att fötterna blir ännu ondare av att trampa. Tankar om att semestern måste ställas in. Osv. Osv. Osv.
När man inte har ont under fötterna. Då tänker man inte alls på hur många steg man tar. Jag har inte räknat mina, men vet att efter ca 20 steg - då är det kört. Smärtan slår till. Och det värsta är nog att den inte ger sig, inte när jag slutar belasta heller. Men det har jag nog redan sagt.
Tur att jag är ensam i kväll. Är inte rolig att umgås med nu. Svarta hålet - here I come!
Tror jag ska öva lite på handstående/gående. I kväll.
torsdag 19 juni 2014
Varning? Ja säkerligen...
Ljud. Ibland vilka ljud som helst. Inte bara oljud, utan vilka ljud som helst. De stör mig. Kanske inte alltid, men oftast. Ljud som innebär musik t.ex. Orkar bara inte höra. För hög volym på tv:n. Orkar bara inte höra. Grannarnas tonåringar som gapar ute på gården. Orkar bara inte höra.
Ibland är det som om jag har nolltolerans mot ljud. Och oljud. Det jag saknar är känslan av att lyssna på riktigt bra musik. Klart att det händer att jag gör det. Men alltmer sällan.
Undrar om det är en yrkesskada? Att man i min profession ofta är omgiven av en ljudridå hela dagarna? Kan vara en av faktorerna. Dock inte den enda, tror jag.
Det konstiga är att vissa ljud klarar jag. Ljud som säkerligen betecknas som oljud av andra. T.ex. när tågen far förbi. Eller när tågen bromsar in. Alldeles runt knuten. Det stör mig inte alls. Jag noterar knappt det ljudet.
När dottern tjoar och gapar och sjunger och följer med i dialogen i en av de otaliga DVD-filmerna. Stör mig inte. För mig är det nästan något jag överhuvudtaget inte noterar.
Det jag funderar på är följande. Man kan ju reglera ljudet. Alltså volymen på musik, på tv:n och även på röster i ett samtal. Vrida upp. Eller som i mitt fall; vrida ner.
Undrar om man kan göra detsamma med tystnaden? Liksom vrida upp den. Det måste ju inte alltid vara knäpptyst för att det ska vara tyst? Jag tror jag ska testa vid tillfälle. Vid ett tyst tillfälle. Om jag kan vrida upp tystnaden ett snäpp. Borde gå.
Ibland är det som om jag har nolltolerans mot ljud. Och oljud. Det jag saknar är känslan av att lyssna på riktigt bra musik. Klart att det händer att jag gör det. Men alltmer sällan.
Undrar om det är en yrkesskada? Att man i min profession ofta är omgiven av en ljudridå hela dagarna? Kan vara en av faktorerna. Dock inte den enda, tror jag.
Det konstiga är att vissa ljud klarar jag. Ljud som säkerligen betecknas som oljud av andra. T.ex. när tågen far förbi. Eller när tågen bromsar in. Alldeles runt knuten. Det stör mig inte alls. Jag noterar knappt det ljudet.
När dottern tjoar och gapar och sjunger och följer med i dialogen i en av de otaliga DVD-filmerna. Stör mig inte. För mig är det nästan något jag överhuvudtaget inte noterar.
Det jag funderar på är följande. Man kan ju reglera ljudet. Alltså volymen på musik, på tv:n och även på röster i ett samtal. Vrida upp. Eller som i mitt fall; vrida ner.
Undrar om man kan göra detsamma med tystnaden? Liksom vrida upp den. Det måste ju inte alltid vara knäpptyst för att det ska vara tyst? Jag tror jag ska testa vid tillfälle. Vid ett tyst tillfälle. Om jag kan vrida upp tystnaden ett snäpp. Borde gå.
söndag 15 juni 2014
Enkelt?
Enkelt. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Lätt att leva? Inte är det jag, så mycket vet jag. Snubblade över en blogg i dag. En annan Helenas blogg. Var tvungen att kolla in den. Tvungen pga namnet på bloggen : " Helenas enkla vardag". Så hette den. Bloggen. Attans tänkte jag. Så skulle jag ju kallat min blogg! Jag är ett stort fan av ironi nämligen.
Men den här bloggens titel var inte ironisk. Inte det minsta. Den här andra Helena hade verkligen en enkel vardag.
Till skillnad från mig då. Ibland undrar jag vad jag håller på med? Som säger nej, nej och åter nej. När kommunens arbetsterapeut kommer med förslag på hjälpmedel. Nu en sådan där el-rullstol som nästan ser ut som en moppe. Om man kisar. Och det är mörkt ute,
Hon, terapeuten, säger att tänk vad bra, då kan du ta dig in i affärer! Blir mer oberoende av andra. Och det, det säger jag inte nej till. Men - jag kan inte acceptera att jag skulle vara handikappad. Nej, jag är smärtpatient. Det låter "bättre". Inte så kroniskt. Fast jag vet att min smärta är just det. Kronisk. Och att den blir värre för varje steg jag tar. För varje gång jag står.
Men jag skyller på att jag kan ju faktiskt inte sitta mer än 5 -10 minuter heller. Hur långt kommer jag på den tiden? Kanske in på Ica. Men inte ut.
Men den här bloggens titel var inte ironisk. Inte det minsta. Den här andra Helena hade verkligen en enkel vardag.
Till skillnad från mig då. Ibland undrar jag vad jag håller på med? Som säger nej, nej och åter nej. När kommunens arbetsterapeut kommer med förslag på hjälpmedel. Nu en sådan där el-rullstol som nästan ser ut som en moppe. Om man kisar. Och det är mörkt ute,
Hon, terapeuten, säger att tänk vad bra, då kan du ta dig in i affärer! Blir mer oberoende av andra. Och det, det säger jag inte nej till. Men - jag kan inte acceptera att jag skulle vara handikappad. Nej, jag är smärtpatient. Det låter "bättre". Inte så kroniskt. Fast jag vet att min smärta är just det. Kronisk. Och att den blir värre för varje steg jag tar. För varje gång jag står.
Men jag skyller på att jag kan ju faktiskt inte sitta mer än 5 -10 minuter heller. Hur långt kommer jag på den tiden? Kanske in på Ica. Men inte ut.
söndag 8 juni 2014
Genus
Ett kort inlägg i dag....ett inlägg i debatten kanske. Eller det var nog för pretentiöst. Återigen är det några rader jag läst. I en bok jag hittade hos lilla mamma. Det är min bok, en bok från skoltiden , min alltså. Länge sedan. Tror den heter "Nu ska vi sjunga". En del av er vet direkt vilken bok jag menar. Orange, inte sant? Flera av sångerna däri är märkta av ålder. Men vissa har stått sig bra genom åren. Ekorren satt i granen och Videvisan.
Genus-debatten är i full gång nu, vilket jag applåderar såklart. Därför hakade sig den här gamla visan fast. Hur gammal ÄR jag egentligen? Att vi gladeligen sjöng att gossarna ska vara raska och flickorna snälla...Håhåjaja!
Att det dessutom nästan konsekvent är stor bokstav efter kommatecken gör ju inte saken bättre. Hur kunde jag så lätt lära mig skrivreglerna med sådana förlagor?
Hoppas verkligen ingen av mina elever får syn på ett exemplar! ( Här skulle ett foto på sångtexten in, men tekniken sviker)
"Kom min lilla, Nu vi vilja, Raskt till skolan gå,
Sjunga,läsa,skriva, Så att vi må bliva,
Raska gossar, snälla flickor,
Å,vad det ska gå!"
Slut för idag - tack för idag!
Genus-debatten är i full gång nu, vilket jag applåderar såklart. Därför hakade sig den här gamla visan fast. Hur gammal ÄR jag egentligen? Att vi gladeligen sjöng att gossarna ska vara raska och flickorna snälla...Håhåjaja!
Att det dessutom nästan konsekvent är stor bokstav efter kommatecken gör ju inte saken bättre. Hur kunde jag så lätt lära mig skrivreglerna med sådana förlagor?
Hoppas verkligen ingen av mina elever får syn på ett exemplar! ( Här skulle ett foto på sångtexten in, men tekniken sviker)
"Kom min lilla, Nu vi vilja, Raskt till skolan gå,
Sjunga,läsa,skriva, Så att vi må bliva,
Raska gossar, snälla flickor,
Å,vad det ska gå!"
Slut för idag - tack för idag!
onsdag 4 juni 2014
Kloka ord
Kloka ord. Ibland sägs ord som fastnar. Klistras fast vid hjärteroten. Kan vara ord sagda av snillen. Av föreläsare. Av författare.
Eller av barn. Barn är kloka. Många elever genom åren har sagt sådana här kloka ord.
Jag har såklart också många kloka ord sparade från mina egna barn. De flesta av de orden är av lite komisk karaktär. Men, sonen min sa en gång några ord som jag både gråter och drar på munnen åt. För all den klokhet som ryms i dem.
Sonen är uppväxt med ett syskon. En storasyster. Fyra år äldre. En förebild? Ja de första åren. Han är uppväxt med en storasyster som har en utvecklingsstörning. Så sa man då. I dag är det väl mer politiskt korrekt att säga funktionshinder.
Långt innan lillebror började skolan, hade han dragit ifrån. Då fanns inte längre någon storasyster att härma, att ta efter. Då fanns en storasyster att hjälpa och ta hänsyn till. Att leda i leken. Kanske blev det ibland för mycket hänsyn. Vi har haft många bra samtal om det här, sonen och jag. Men det är mellan honom och mig.
De kloka orden var det ju.
När lillebror var fyra år funderade han. Det märktes. Fram till då hade storasyster varit den givna ledaren i leken. I upptågen. I hyssen. Nu hände något. Och lillebror märkte det.
"Mamma, Karin är ju min storasyster. Men hon är min LILLA storasyster va?"
Barn är kloka.
Önskar bara att han även hade haft ett storasyskon, eller för all del småsyskon; som hade varit på rätt plats i skaran. Om ni förstår hur jag menar? Nu har han fått växa upp med att vara lillebror, men ändå storebror. Jag funderar då och då över vad det gör med en liten kille? Att ha men inte ha, liksom. Men det där med antal barn och syskon, det stod utanför min makt, tyvärr.
Nu blev det mer privat än jag tänkt - men shit happens....
Eller av barn. Barn är kloka. Många elever genom åren har sagt sådana här kloka ord.
Jag har såklart också många kloka ord sparade från mina egna barn. De flesta av de orden är av lite komisk karaktär. Men, sonen min sa en gång några ord som jag både gråter och drar på munnen åt. För all den klokhet som ryms i dem.
Sonen är uppväxt med ett syskon. En storasyster. Fyra år äldre. En förebild? Ja de första åren. Han är uppväxt med en storasyster som har en utvecklingsstörning. Så sa man då. I dag är det väl mer politiskt korrekt att säga funktionshinder.
Långt innan lillebror började skolan, hade han dragit ifrån. Då fanns inte längre någon storasyster att härma, att ta efter. Då fanns en storasyster att hjälpa och ta hänsyn till. Att leda i leken. Kanske blev det ibland för mycket hänsyn. Vi har haft många bra samtal om det här, sonen och jag. Men det är mellan honom och mig.
De kloka orden var det ju.
När lillebror var fyra år funderade han. Det märktes. Fram till då hade storasyster varit den givna ledaren i leken. I upptågen. I hyssen. Nu hände något. Och lillebror märkte det.
"Mamma, Karin är ju min storasyster. Men hon är min LILLA storasyster va?"
Barn är kloka.
Önskar bara att han även hade haft ett storasyskon, eller för all del småsyskon; som hade varit på rätt plats i skaran. Om ni förstår hur jag menar? Nu har han fått växa upp med att vara lillebror, men ändå storebror. Jag funderar då och då över vad det gör med en liten kille? Att ha men inte ha, liksom. Men det där med antal barn och syskon, det stod utanför min makt, tyvärr.
Nu blev det mer privat än jag tänkt - men shit happens....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)