I survived!

Nu är det över för denna gång. Förbi. And I survived. Även i år. Faktum är att årets jul blev den lugnaste julen. Den lugnaste jag kan minnas faktiskt. Efter själva julafton fanns bara en liten skinkbit kvar av julmaten. Den ligger fortfarande kvar. Jag är ingen buffé-typ. Tyvärr. Jag tror det kan vara gott. Men, någonting i mig säger nej. Tycker heller inte om när maten åker ut och in i kylen. I flera dagar. Då säger det där inuti mig nej igen.
Så jag är glad och tacksam att det inte blev så i år. Gästerna på knytkalaset tog snällt med sig sina rester hem. Utan protest. Det var inte ens något argumenterande från min sida.
En aningens besvikelse kunde anas hos dottern dock. Inte över maten, men över klapparna. Inte uttalat. Anades av mig. Men det hör väl till. Den där riktigt extra bra klappen saknades i år. Mycket strumpor och andra mjuka paket. Stor glädje över en chokladask och badskum. Så kan det vara.

Anar också att det kan ha varit sista julen med lilla mamma. Kan ha varit. Jag har inga belägg. Bara en känsla, en aning. En sorgsen liten aning.
Nu stundar nyår. En lättare helg. Inga löften i år. Bara en förhoppning. Om lite smärtlindring. Om att någon ska hitta ett botemedel. Letar förtröstan i det. 
Knytkalas även då. Jag står för förrätt och diverse annat, gästerna har med sig huvudrätt. Dottern bestämmer efterrätt. I dag fick jag veta vad det ska stå på menyn.
Chokladpudding och vispgrädde. En riktigt klassisk nyårs-dessert. Eller?

Why, oh why?

Why? Vad är det för fel på mig? Som inte kan glädjas åt stundande helger? Som bara vill att allt ska vara över och förbi? Bli som vanligt igen. Innan det ens har börjat. Helst.
Underligt också hur det ser ut i familjen. En av varje sort har jag fått. Sonen som jag. Vill helst bojkotta hela alltet. Och mycket riktigt, i år gör han det. Drar till en utrikes storstad istället, heja heja! Trist att inte få se honom förstås - men jag har den fullaste förståelsen. Dottern inte alls som jag. Nej, här kan man inte ändra på saker o ting. Allt ska vara som det alltid varit. Klappar o gran. Julbord o pynt. Alla ska träffas. Ja, alla utom sonen i år då.
Och jag bara känner att jag helst skulle vilja ligga på soffan, i min ensamhet. Äta en skinksmörgås. Dricka te och se på film.
Jag vet - det här är ett hån mot alla som är ofrivilligt ensamma. Och det är ju inte jag. Men, jag vet hur skönt jag kommer att uppleva den första kvällen i ensamheten, efter allt ståhejande.
På något sätt kopplar jag den här känslan till min fysiska smärta. Ju mer ont jag har - ju mer vill jag vara ensam. För då är det ok att ha ont. Finns inga andra krav än mina egna. Orkar jag inte vara trevlig, då drabbar det bara mig. På något sätt har det inte blivit värt att få ondare pga ståhejet. Ju äldre och sämre kroppen blir, desto mer känner jag så.
Men, men nu är det som det är. Med både kroppen och helgerna. Bara att kämpa på.  Och det är just själva julhelgen som känns så här. Har gjort länge, så länge jag kan minnas nästan. Eller, rättare sagt, ända sedan vi upphörde att vara kärnfamilj i början av 90-talet.

Nyår har alltid känts ok. Trettonhelgen märks ju knappt. Det är den här känslan på julen, av att allt måste vara så väldigt bra. Klarar inte av den. Kan inte säga/känna att det är bra. Inte med min värkande kropp. Jag blir bara ledsen. Kan inte tindra.
I år har jag dessutom inte lyckats inhandla det dottern önskar sig. Återigen pga kroppen. Hoppas hon inte blir alltför besviken. Hennes barnsliga glädje över att både ge och få klappar, är det som får mig att le. Även den dagen.
Så;  från oss alla - till er alla: En riktigt God Jul!

Att äta eller inte äta...?

Dagens fundering. Att äta eller inte äta. Kanske är frågan hur och vad och när det ska ätas? Eller inte? Dieter finns det många.
Jag funderar i dag över 5:2.
För många tycks det vara en kanon-grej. Tidigare i höst provade jag. Tänkte att jag kan väl köra en månad. Det skulle inte göra något att tappa några kilon. Och så må bättre då, på köpet.
Måndagen började jag. Fasta. Eller, halvfasta kanske det heter. 500 kalorier.  Här ska minsann inte fuskas. Jag fick inte i mig ens 500 kalorier.  Det var inte svårt alls, minns jag att jag tyckte. Kanske suget på kvällen var lite jobbigt, men det finns ju te! I stora baljor.
Och jag visste ju att jag skulle få äta som vanligt på tisdagen, nästa fastedag var på onsdag.
Men - när tisdagen kom...varför ska jag äta som vanligt? Äh, jag kör en dag till med fastan. Jag behöver inte äta. Alltnog. När onsdagen kom var jag väl lite trött kanske, men inte hungrig direkt.  Detta var ju min egentliga fastedag, so bring it on.
På onsdagkvällen vet jag att jag tänkte; i morgon måste jag ju faktiskt äta igen.
Gjorde jag det? Neeej. Varför ska jag äta? Jag fungerar ju ändå? Bara att köra på med fastan.
Har ni förstått? Jag fastnade i fastan. I det beteendet. Att inte äta.
På torsdagkvällen kom jag till sans. Insåg att det här går ju inte. Varför blev det så här? Att jag så snabbt kom in i "inte-äta-alls-tänket"? Fick en fundering på hjärnan då. Som malde runt. Kan detta ha att göra med min bakgrund, min historia?
Och, tänk! På fredagen hörde jag på tv-nyheterna om 5:2. Att läkare och andra utfärdade en varning. Inte om dieten i sig, men en varning till en grupp människor. Att inte anamma detta.
Den gruppen tillhör jag. Det är min historia.
Gruppen av alla som drabbats av ätstörning. Nu eller bakåt i tiden. En gång anorektiker - alltid anorektiker. På det mentala planet.
Att det var så lätt att halka in på det spåret trodde jag inte. Känslan av att inte "behöva" äta, hur lätt jag kände att kontrollen kom. Otäckt var det.
Så, ingen 5:2 för mig. Jag vill inte fastna. Inte tappa 20 kg istället för 2-3.
Jag skulle kunna lägga ut ett foto här, på mig med minus 20 kg vikt. Taget i slutet av 70-talet. Men det gör jag inte.
Jag går och äter tomtegröt istället. En hel så´n där korv tror jag.

Att våga

Att våga. Eller inte våga. Ja det är väl frågan i dag. Själv anser jag mig inte vara någon person som vågar. Ingen modig typ. Vad gäller sådant som anses modigt kan jag ju skylla på kroppen min. Hoppa fallskärm. Klättra i berg. Och andra fysiska aktiviteter.  Faktum är att jag egentligen skulle vilja prova. I alla fall en del av dem.
Ibland hör jag någon säga till mig att jag visst har mod. Att det krävs ganska mycket mod när man berikas med ett annorlunda barn. När man har en förälder (eller två) i samhällets vård. Man måste vara modig för att vara så risig i kroppen som jag är. Modig för att kunna slåss för alla de här komponenterna i min familj.
Visst. Kalla det mod om du vill. Jag kallar det kärlek. Omsorg. Självbevarelsedrift.
En sak har jag ändå lärt mig vad gäller mod.
Att våga. Fråga. Be om hjälp.  Jag tycker det är så svårt. Jag kan ju själv. Eller, jag tvingas ju inse att det kan jag ju inte. Oftast finns det någon att fråga. Att be. Oftast får jag svar på mina frågor. Inte bara svar, utan gen-svar. Jakande svar.
Jag försöker så gott jag kan, att sprida ut mina "kan du hjälpa mig" - frågor. Vill inte slita ut en i taget, bättre med ett jämnt flöde.
Att vara beroende är tufft. Beroende av hjälp. Inte klara sig själv. I veckan föreslog en hem-besökande arbetsterapeut att jag skulle ansöka om en el-rullstol. ???!!! Njaa, där är jag inte än kan jag säga. Jag vill inte ha hjälp av en sådan. Inte än.
Men nu ska jag börja spara till en el-cykel. Den kan man inte få utskriven som hjälpmedel. Konstigt. Säkert billigare än rullstolen. Och mycket tuffare. Och säker betydligt farligare i trafiken. Nackdelen är att den inte funkar i snön. Fast då tänker jag; någon måste väl snart uppfinna dubbdäck även till en sådan mackapär? Då ni, blir jag livsfarlig på vägarna. Tur kanske att batteriet inte räcker så länge när det är kallt.
Priset gör att jag inte når målet förrän tidigast nästa vinter. Om ni inte lämnar lite bidrag förstås? Välgörande ändamål? Ja det vill jag tro =))

Utseendefixering

Samma läge. Botten-napp. Ska försöka att inte fastna i det. I alla fall inte här på bloggen. Samtidigt som detta är en av mina ventiler. Så visst, ni kommer med största säkerhet att få ta del av min botten.
En av de mest negativa tankarna är denna. Det finns ingenting att se fram emot. Och då menar jag inte ingenting. Jag ser fram emot att träffa vissa personer. Vissa personer som har förmågan att lyfta upp mig lite. Inkluderat mina barn förstås.
Jag ser fram emot att äta  och dricka något gott. Jag ser fram emot att få sova någorlunda gott en natt. Jag ser fram emot en kopp gott te.  Jag ser fram emot ett varmt bad.
De små sakerna i livet. Ser jag fortfarande fram emot.
Men jag saknar något större att se fram emot. Som en resa. Som en konsert. Som en teater-föreställning. Som ett bio-besök. Som en restaurang-middag.
Hit hör numera också Som en promenad. Det har blivit som något stort i mitt liv. Som antagligen aldrig uppnås.
Bitter? Nej inte ännu. Men ledsen och förtvivlad. Hoppas det inte övergår i bitterhet. Håll mig på mattan snälla ni!
Över till något annat.
Inför besök på smärtklinik/smärtrehab så vet jag ju sedan tidigare att man förses med en lunta frågor som ska besvaras. Om smärtans typ och intensitet. Om vad man klarar av och inte klarar av.
Och så finns det en fråga som jag både förra gången (för 6 år sedan) och nu stannar upp inför. Den lyder: "Har du slutat att bry dig om dig utseende?"
Alltså, jag förstår ju att den kan vara adekvat. Mår man riktigt dåligt, så orkar man inte bry sig så mycket. Än så länge svarar jag Nej på frågan. För mig är det så att när jag har ont, så vill jag helst inte att det ska synas. Alltså försöker jag dölja det. Smink kan hjälpa. Särskilt lite rouge. Ibland. Inte alltid.
Sedan beror det ju på vilken dag man svarar på frågan. Självklart bryr jag mig inte alla dagar.
Det jag funderar på är hur jag skulle tänka om det inte var ett skriftligt formulär, som man får hemskickat. Tänk om frågorna istället skulle ställas muntligt, där på plats. Av läkaren.
"Nåå Helena, har du slutat bry dig om ditt utseende?"
Öhh, det ser du väl att jag inte gjort!!! Eller?

Mitt jobb o jag

Jag älskar mitt jobb. Har alltid gjort. Inte bara för själva jobbets skull. Också för känslan av att vara del av ett sammanhang. Och inte minst det sociala nätverket som jobbet ger mig.
Men - den här veckan har jag för första gången upplevt en annan känsla. På jobbet. En känsla jag inte riktigt kan förklara.
En ledsenhet. En ledsenhet så stor att jag inte kunnat hålla den inom mig. En ledsenhet som många sett. Många har tröstat. Hållit om. Hjälpt mig.
Jag vet till en del varför jag gråter. Det handlar till största delen om ren smärta. Fysisk. Som gör mig nästan oförmögen till att gå o stå. Alltså jag KAN gå o stå. Men det gör såååå ont.
Snudd på outhärdligt.  Och det handlar om beskedet jag fick förstås.

Det handlar också om andra jobbrelaterade saker, som egentligen inte har med vad- jag -sysslar- med -om- dagarna att göra.  Nog om det. Ingens fel. Ingen kan rätta till det.
Men när jag cyklade iväg i måndags, iväg till mitt älskade jobb. Då mådde jag inte bra. Inte bra i fötterna, Inte bra i själen. Inte bra i huvudet.
Jag har aldrig varit "utbränd", tack o lov. Men jag kan nästan förstå känslan nu. När jag närmade mig jobbet, kom tårarna. Och när jag klev in genom dörren, så brast det totalt. Inte så proffsigt att sitta där mitt i korridoren och gråta. Inte ett dugg proffsigt.  I tisdags gick det inte bättre. Jag kunde inte ens cykla ända fram. Svängde av till huset där ledningen finns. Fick till ett samtal med min chef. Grät. Chefen grät inte, men jag.  Aldrig heller hänt mig förut, inte vad jag minns i alla fall.
I dag har jag inte ens försökt. Fast det var lite meningen att jag inte skulle dit idag.  Har försökt vila fötterna. Men jag vill inte vara hemma. Så i morgon försöker jag igen.
Jag längtar ju.
ps. Jag lovar och svär att nästa inlägg blir muntrare. Eller i alla fall att jag ska försöka.

Besked

Ibland händer det. Att man får ett besked av oönskat slag. Ett besked man inte vill ha.  Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Om ekonomin. Om jobbet. Om relationer.  Eller som i mitt fall, om hälsan.
Naturligtvis finns det dom som fått värre besked än jag. Säkert finns det dom som fick sina riktigt ur-jävliga besked kanske precis samtidigt. Samtidigt som jag fick mitt tråkiga besked. Fast jag kommer inte att dö. Eller, det är klart att jag kommer att dö. Men inte av det som jag fick beskedet om. Krångel,  krångel. Mitt besked handlar om mina fötter. Som smärtat och värkt på ett konstigt sätt i flera år. Under fötterna dessutom.
Nu vet jag. Neuropati. En form av nervsmärta. Kroniskt. Inget att göra något åt. GÅ INTE. STÅ INTE. Varje form av belastning triggar igång smärtan. Jaha. Jag går redan så lite som det är möjligt. Men, men.
Normala nervbanor är som slingrande skogsstigar. Det tar en stund för smärtimpulserna att nå fram. Mina banor är inte normala. Dom är som den värsta autobahn. Här går det undan. Minsta lilla triggar igång rejäla smärtan i nerverna. Från noll till hundra på...?
 På något sätt stämmer det. Stämmer med mig.  Dom som känner mig något så när, vet att jag inte direkt är en långsam person. Inte så mycket slowmotion här. Varken med det ena eller andra. (Utom med gåendet, som jag tvingats till).
Så det är klart att mina nerverna måste vara snabba de också. Fast jag hade gärna sett att just fot-nerverna varit lite mer slöa. Hade inte gjort ett dugg faktiskt.
Någon sjöng en gång om att man ska vara glad åt fötter. Hmm. Mina är till salu rätt billigt. Rea på rean just idag.

50 shades of grey

Grå. Grått. Om jag smakar på det ordet, så är det ingen favorit. Just när jag skriver detta, är hela världen liksom grå. Både ute och inne. Ute är det november, som på något sätt är själva symbolen för färgen grå.
Det stör mig inte så mycket. Det gråa utomhus. Det är så det ska vara. Jag är egentligen väldigt bekväm med det. Nästan så att jag vågar sticka ut hakan och påstå att jag gillar det. När det är så här grått ute, är det helt legitimt att bara ligga på soffan och sippa te. Precis som jag.
Värre då med det gråa inne. Inombords. Som INTE är årstidsbundet. Många blir gråa inuti så här års, jag vet det.
Men mitt gråa inre har inte med november att göra. Jag är en höst-människa. Gillar den.
Mitt gråa har mer att göra med kroppen. Med smärtan. Nervsmärta har färgen grå. En så´n där riktigt ful grå nyans. För det finns ju fina grå toner också, men den här är smutsigt grå.
Ibland nästan grå-brun. Den kommer i många, många nyanser. Kanske upp till 50 st.
När smärtan gör mig riktigt grå, då är det inte mycket som kan lätta upp. När någon säger att det syns på mig. Att jag har ont. Usch! Då vill jag inte lyssna.  Jag vill inte att det ska synas. Jag vill se ut som om jag inte har min smärta. Vill inte att smärtan ska bli jag. Eller tvärtom.
Men ibland är det oundvikligt. Då är vi oskiljaktiga. Min smärta och jag. Det går inte att separera oss. Siamesiska tvillingar.
Jag vill inte! Jag vill kunna lägga undan smärtan. Om så bara för en stund. Och tänk ibland går det!
I går var en sådan dag. En bra dag. Och som grädden på moset, var det denna dag jag fick chans att umgås med sonen!
I går var det gråa nästan silvrigt....

Vårda

Vård. Vårda. Man kan mena mycket med det. Det jag får som första association, är vård av sjuka. Eller gamla. Eller barn. Som är sjuka? Helt enkelt vård av någon som är i behov av det.
Man kan ju även vårda relationer. Både till vänner och till partner. Även  där vi olika bra. Går inte in mer på det.
Anledningen till att jag tänkte på ordet vård i dag, handlar om något helt annat. Jag tog mig för att idka lite sko-vård. Ni vet skokräm, borste mm. Då håller skor och stövlar längre sägs det.Skinnet håller sig mjukt. Det är ju såklart samma anledning till varför en relation behöver vårdas. För att hålla sig. Mjuk.
Mitt i sko-vården kom jag på att jag skulle titta efter vad det var för liten hög med papper som låg på byrån. Javisst ja! Där låg ju den! Det gamla exemplaret av tidningen "Husmodern". Samma årgång som lilla mamma. 1923. Jag läser nu en tidning som precis fyllt 90 år. Det är septembernumret jag har.
I detta fantastiska exemplar (som jag med säkerhet kommer att återkomma till) finns en artikel där vi får lära oss hur vi ska vårda våra vinterkläder när de tas fram. Kläd-vård alltså.
Mer specifikt handlar det om vård av plyschkappor. Har ni någon sådan? I så fall bör ni vara tre personer för att kunna ånga upp den, nu inför vintern. Dessutom behövs en elektrisk kaffekokare (vem hade en sådan 1923?), samt en tämligen grov gummislang, omkring 150 cm lång. Slangen träds på kaffepannans pip när vattnet kokar upp. Person 1 trycker ner locket så ångan tvingas ut genom pipen. Person 2 håller slangen riktad mot kappan. Person 3 håller kappan och snurrar den runt.
Ja kära nå´n. Eftersom jag är ensam i hushållet, är det väl tur att jag inte äger någon kappa av plysch.

Texter

Texter. Något jag älskar. Jag är mycket mer en text-person, än en melodi-person. Om jag tänker på musik. Texten är viktigare än melodin. I alla fall så gott som alltid.
Där är vi så olika. När jag pratar med N om detta, så märks det tydligt. N har musiken som sin stora hobby. Men än en hobby faktiskt. Som sitt andra-jobb. Så kanske att texterna har blivit lite viktigare med åren, även för N.
Men många lägger inte riktigt märke till texten. En dålig text förstör en låt för mig, hur bra melodin än är. Kan bara inte lyssna på nonsens-texter. Dravel. Märkligt ord förresten. Men en text måste vara meningsfull. Kunna stå för sig själv. Utan melodin.
För att inte tala om all text som finns, utan melodi. Som jag konsumerar. Undrar hur många skrivna ord det blir på ett år? Inte som jag skriver alltså. Utan som jag läser. Vågar mig inte ens på en gissning.
Just nu deltar jag i ett projekt på skolan. I läs-förståelse. Jag erkänner att jag, innan jag läste denna kurslitteratur, använt detta begrepp på ett "felaktigt" sätt. Såsom vi alla gör/gjort.
Läsförståelse. Det säger sig ju självt att det handlar om att förstå det du läser.
Men - det vi lär oss nu handlar mkt om att förstå under ytan, att läsa mellan raderna. Intressant. Mycket intressant. Att eleverna bör tränas i att förstå sådant som inte står i texten. Att träna sin slutledningsförmåga. Hur gör vi det? Redskap behövs. Extra svårt blir detta om du inte riktigt behärskar språket.
Men nu tror jag att första delen av "Så mycket bättre" ropar på mig från tv:n. Hoppas bara att det är bra texter på låtarna!

Stress

Läste något någonstans, som brukligt är. Kan som vanligt inte ange källan till tankarna.
Alzheimers sjukdom. En vidrig ockupant av hjärnan. Tänker att den är vidrigare än den demens lilla mamma drabbats av, vaskulär demens. Den senare är den vanligaste formen bland våra äldre. Debuterar vanligen inte så tidigt. Som Alzheimers sjukdom kan göra. Riktigt tidigt.
Det jag läste handlade om sambandet stress - Alzheimer. Specifikt handlade det om stress hos medelålders kvinnor. Sådana som mig. Ett samband mellan stress i just medelåldern, och att utveckla Alzheimer.
Då tänker jag att vi är väldigt många medelålders kvinnor. Som är stressade. Stressade över våra åldrade, dementa föräldrar kanske?  Stressade över egna åkommor kanske? Att klimakteriebesvär väldigt lätt kan bli en stressfaktor - jo tack det vet jag. Stressade över att se våra nu vuxna barn, kanske hittar de inte riktigt  rätt i livet?  Listan kan göras hur lång som helst. På min egen stress-lista finns förutom egen sjukdom och dement förälder, även en lite ovanligare punkt. Stressen över att ha ett vuxet barn, som ändå inte är vuxet. Stressen över att jag måste finnas kvar runt detta barn, även om barnet är i goda händer rent praktiskt. Ingenting får hända mig, för då rasar allt. Den känslan ger hög stressfaktor. Framförallt natte-tid....
Men; om det nu är så att det finns ett samband mellan medelålders kvinnors stress och den avskyvärda sjukdomen A - då tänker jag att nästan varenda kvinna kommer ju att utveckla Alzheimer. Eller?
Och varför gäller sambandet bara kvinnor? Det finns även stressade medelålders män. Tror jag vet varför.  Det handlar om att det är olika slags stress. Eller i alla fall olika orsaker. Till kvinnors och mäns stress. I medelåldern. Kvinnornas stress fortsätter i högre grad att gälla familj. Jag tror att mäns stress mest är relaterad till saker utanför hemmet. Jobb alltså. Det kanske är så att den sortens stress inte är lika farlig? Inte för att utveckla Alzheimer alltså. Farlig på andra sätt, det vet vi.
Ja kära nå´n, hur ser samhället ut om 20 år?  Kan samhället ta hand om alla oss, som i dag är stressade medelålders kvinnor?
Det här är tankar som jag mår bäst av att skjuta undan. Ett tag till i alla fall. Och så kan jag kontra med att jag var på release-fest för punkplatta i går.  Som den stressade medelålders kvinna jag är.

Knäcka koden

Att knäcka koden. I min värld, eller rättare sagt i skolans värld menar vi att förstå avkodningen av de olika ljuden, kopplade till alfabetets bokstäver. Kort sagt att förstå hur man läser.
I krigstider kan det säkert betyda liv eller död, om man kan knäcka koder. Eller så spelar det ingen roll i dagens moderna krig? Men under världskrigen var det viktigt, det har jag sett på film =)).
Dagens inlägg handlar om koderna/lösenorden vi dagligen brottas med numera. Koderna vi MÅSTE komma ihåg, för att vårt liv ska fungera. Koderna till bankkorten, lösenorden till datorerna, till mobilerna, till ICAkortet. Listan kan göras hur lång som helst.
Om jag kunde ha samma kod/lösenord till allt, ja det vore ju bra. Men experterna hävdar att det inte alls är bra. Nej, nej och åter nej.
Läste ni kåseriet av Göran Wärnelid i lokalpressen? I detta ämne. Han våndades och svettades över att inte komma ihåg alla lösen. Han uttryckte sig livfullt apropå en sådan här expert som uttalat sig om att inte ha samma lösenord. "Men hallå?! Vilket memorerings-helvete till planet kommer du ifrån??!!" Så sa Wärnelid riktat till experten. Eller, kanske var det så han hade velat sagt?
Jag tycker min koll och kom-ihåg-funktion är hyfsad, med tanke på min ålder. Men visst, ibland får jag förstås stiltje i lösenords-avdelningen i hjärnan. Det är väldigt stressande, eller hur? Man sitter/står där och VET att man kan lösenordet/koden! Men var är den? Prova och prova och prova olika alternativ. Ibland har man ju inte obegränsat med försök heller. Ännu mer stressande.
I dag fick jag i alla fall vara med om att det inte behöver ha med ålder att göra det här. Min unga kollega (30 någonting), satt vid datorn på jobbet och skulle göra en bokning av biljetter. Bara det är ju stressande, eller hur?
Alltnog, när det verkade klart och betalningen skulle ske - då krävdes lösenordet för Verify by Visa. Ni vet, den där kontrollfunktionen på Visa, som väl är till för att du verkligen ska kunna VISA (!) att du är du.
Nu kom inte kollegan längre. Panik! Efter ett antal försök steg stressfaktorn. Den steg så att den spred sig över till mig. Det var inte så många minuter kollegan hade på sig. Ticnet ni vet. Så, kollegan fick låna mina kortuppgifter att betala med. För jag kom nämligen ihåg mitt lösenord till Verify. I alla fall på andra försöket.
Jag var t.o.m. så nördig att jag nästan kunde rabbla upp mitt kortnummer, på Visa-kortet. Utan att titta alltså. Tvingades bara kolla en enda siffra. Det är väl inte riktigt bra va`?
Så idag har jag köpt biljetter till Justin Timberlake! Jag ska tydligen gå med kollegans kusin, jag har visst betalat även kusinens biljett. Det blir nog bra, då kan kusinen släpa på min säng. Tele2 Arena. Där måste det väl finnas plats?
"Pling!" Attans, där kom ett sms om att kollegan betalat tillbaka pengarna. För båda biljetterna. Jaja, jag unnar henne en date med Justin. Och jag känner mig nöjd med dagens goda gärning.

Men tänk om...

Dagens fundering har jag snott. Läste ni artikeln i lokalbladet härom dagen? Författad av en frilansskribent vid namn Ola Theander?  (Den titeln skulle jag gärna vilja ha. Frilansskribent. Smaka på den).
Alltnog. Det skrivna stycket hade förstås en rubrik: "Men tänk om det inte är demens".
I dessa dagar är det inte bara jag som upplever demens på nära håll, vi är många.
Vi är också många som i demensens närhet, funderar över oss själva. Kommer jag att drabbas? När i så fall? Vilken typ av demens? Eller - har jag redan drabbats? Litegrann? Eller är det "bara" stress? Som gör att jag så ofta tappar orden innan de hunnit ut ur munnen? Bara det är ju så stressande så det är inte klokt. I alla fall när man lever nära demens.
Den här artikeln handlade om en professor i neurologi. Han var inte dement. Han menar att flera procent av de med demens-diagnos, inte är dementa.  Han menar att symptomen på demens, är väldigt lika symptomen på en neurologisk sjukdom, ca 400 fall/år.  En sjukdom som går under en förkortning. NPH. Handlar om trycket inne i hjärnan på nå´t sätt.  På vårdcentralerna, där demensdiagnosen ofta sätts, är inte kunskapen stor om NPH, menar den här professorn. För att den ska kunna fastställas, den diagnosen, måste man göra en skallröntgen. Hokus pokus - då kan den lätt upptäckas! Då får man göra en shuntoperation, och vips försvinner trycket på hjärnan. Och likaså symptomen. Symptomen som misstogs för demens. En sådan här operation är tydligen dyr....hoppas innerligt att det inte är detta som ligger bakom feldiagnoserna.
Nu är det ju inte så att jag tror att lilla mamma har NPH, icke sa Nicke. Men - ni som står mig någorlunda nära: om eller när, jag uppvisar några som helst lite mer allvarliga demens-symptom än i dag, vill jag att ni lovar mig en sak?!  Se för sjutton till att jag får göra en röntgen av skallen! Kommunen kommer att spara massor av pengar, om det skulle visa sig vara NPH - en operation (hur dyr den än är) blir alltid billigare än ett demensboende. Jag lovar.

Time will tell

Ni som läst här förut. Ni vet att jag har en liten hang-up på tid. Jag funderar helt enkelt en del på just tid. Som begrepp. Vad är tid? Hur fungerar det egentligen? Går tiden oavsett vad vi gör? Ja, uppenbarligen.
Men då tänker jag; vad händer med den tid som flytt? Var är den nu? Och hur kommer framtidens tid till oss? Finns den bara där någonstans och väntar? För tid är ju ingenting utan oss? Eller några andra varelser. Om ingen/inget använder tiden, finns den kvar då? Sparad liksom?
Vi mäter ju tiden. Lär barnen klockan. På ett sätt reducerar vi tiden till något som upprepas. I morgon kl 14. Nästa fredag. För två år sedan.  Tiden rullar bara på, som ett hjul.
Då kommer nästa fundering. Eftersom jag i trettio år har haft en person i min allra närmaste närhet, en person som har svårt med begreppet tid. Eftersom hon finns, så funderar jag. Hur skulle det vara att hantera tiden som hon gör? Att inte förstå tiden som begrepp. Att det skulle räcka att veta; att när alarmet plingar igång - då ska jag ta på mig ytterkläderna. För då kommer taxin snart. Då måste jag stänga av tv:n.
Att veta att någon har ställt alarmet. Och om någon har glömt att göra det? Ja, då får väl taxin vänta. "Luuugn! Det är väl inte bråttom..." Att inte dela in tiden i halvtimmar, timmar och kvartar.  Jag funderar vidare.
Och som dagens knorr, en liten historia. Om en 100-årig dam, som hade släkten hos sig på hemmet, för att fira födelsedagen. Ingen dement  liten dam, men en dam med glimten kvar i ögat. Tidsperspektivet finns här också.
"Har Walter fått kaffe?"
"Men mamma, du vet väl att pappa varit död i snart 20 år?"
"Jaja, men man kan väl chansa?!"

Never ending story

Jag är mitt inne i den. A never ending story. Jag och mitt bredband. Mitt Telia.  Kan mycket väl förstå om detta inte är av intresse. Men jag måste bara skriva av mig lite. Frustration.
Tanken var från början god. Övergå från dyr IP-telefoni/bredband, till Stadsnät via fiber. Med Telia. Jag förstår inte riktigt det där. Är Stadsnät liksom bara "portalen" som allt kommer ut igenom? Och Telia är väl då leverantör av bredband, genom detta Stadsnät? Som kanske inte alls ska skrivas med stor bokstav?
Nåväl. Detta skulle ske 16/9. Personen jag då pratat med, gav mig såklart ett löfte om att det INTE skulle bli något glapp i min bredbands-leverans. Nej då, snarare skulle jag väl ha bredband på två olika sätt några dagar. Omlott. Såklart. Blev det inte så.
Det enda som hittills fungerat, är att det gamla bredbandet faktiskt stängdes ner 16/9.
Utan att det nya fungerade. Såklart.
Nya telefon-köer. "Vill du hellre knappa dig fram, tryck två". Numera knappar jag mig alltid fram. Den där rösten som finns där i luren och ska höra och förstå vad jag säger att jag vill ha hjälp med.....jaja,  I rest my case.
Telia har nu lagt tre (!) beställningar till Stadsnät (stadsnät?).   Jag har uppgett mitt lägenhetsnr ca 14 gånger. Samma nummer varje gång, faktiskt.
Jag "rusade" ut och köpte en router för att kunna köra trådlöst. Allt är inkopplat. Jag ser på nätverkssladden, att det blinkar i änden.
Enda kruxet är att internet inte fungerar. Enda kruxet.
Till slut fick jag det där underbara sms:et från Telia: "Det har blitt nått fel i beställningen av ditt bredband. Vi lägger en ny order nu och det ska vara fiksat i nästa vecka".
Nästa vecka har också den passerat nu.
Mitt näst senaste samtal med Telia resulterade i ännu en felanmälan till Stadsnät. Nu skulle det ju solklart vara i gång senast i dag. Senast, alltså.
Denna dagen inte ett liv på internet. Inte i min dator inte.
Nytt samtal. Lina Englund svarade den här gången, stackars flicka. Jag är sällan irriterad i telefon med folk jag inte känner. Men nu.....fast jag är noga med att tala om för sagda Lina att det är ju inte just henne jag är arg på.
I dagens samtal fick jag så småningom veta att det har brunnit i kablarna hos Stadsnät här i staden! Så just nu är det inte bara jag som har problem.
Det här skulle kunna åtgärdas av Stadsnät först 11 oktober!  Alltså om två veckor. Underbart!
Men det allra underbaraste är att mitt problem ju fanns innan den där kabel-branden, och alltså inte ursprungligen beror på den. Men, och nu kommer det bästa, det går inte att ens börja felsöka hos mig innan brand-eländet är åtgärdat. Alltså - ingen felsökning innan 11 oktober. Säger Stadsnät. Så, kanske är inte felet Telias?
Den här stackars Lina Englund gjorde i alla fall dagen insats. Jag får låna ett mobilt bredband utan kostnad under en månads tid.
Så - I´m back!

Terror

11 september.  Ett datum med dålig klang. I dag tolv år sedan attackerna i USA, och tio år sedan Anna Lindh avled. Svårt att skriva något positivt i dag.
Jag minns som om det var i går, den 11/9  2001. Jag var hemma från jobbet sedan några dagar. Mådde bättre den här dagen, men hostade rejält.
Jag orkade faktiskt vara uppe ur sängen hela dagen. Barnen i skolan. Tanken var att jag skulle packa. Jag skulle på semester. Resa till en grekisk ö. Utan barnen. Dagen efter. 12/9.
Minns att jag gick runt i lägenheten och hämtade saker som skulle med, jag strök några plagg.
Stryker gör jag ofta framför tv:n. Det är en ganska bra kombo. Så även denna dag. Eftersom jag var hemma med hostan, strök jag under dagtid. Hade tv:n på under dagtid. Det var så jag visste. Jag såg bilderna före någon av mina vänner. De fasansfulla bilderna från attentaten i USA. Tror faktiskt att jag såg det andra tornet rasa "live", om ni förstår vad jag menar. Ingen repris, det hände där och då. Medan jag strök en sommarkjol.
Någon svensk reporter började så småningom prata om luftrummet. Att flyg blev inställda. Förstås. Det kändes ju självklart. Hur skulle någon våga sig upp ett flygplan dagen efter? Så, jag ringde mitt resesällskap och berättade vad som hänt. Hen hade inte sett på tv eller hört på radio. Hen trodde att flygen nog skulle gå dagen efter.
Och så blev det. Vår flight avgick, om än försenad pga digra säkerhets-kontroller.
Jag flyger inte ofta, senaste gången var 2005. Mellan resan 12/9-01 och denna tur, hade jag varit uppe i luften NOLL gånger.  Nu  var resesällskapet ett annat, och destinationen var England. Flyg till London och vidare ner till Cornwall. En av mina bästa resor. Som även den var i farozonen.
Dagen innan, alltså 7/7 , hände det igen. Terrorattacker. Denna gången i London. Hur var det möjligt? Att mitt packande även denna gång ackompanjerades av fruktansvärda bilder på tv:n?
Vi kom iväg även nu. Från Skavsta. Jag ska berätta om mina eskapader på flygplatsen 8/7 - 05. Men det gör jag nästa gång, så ni orkar läsa klart.
Summan av kardemumman - kolla med mig när ni planerar en flygtur. Så inte jag har bokat samma datum. Inga bra odds på mina flygdatum....

Tid - återigen...

Den här gången minns jag källan. Var jag hörde detta som jag funderar över. Vetenskapens värld. Det heter väl så?  Tv-program med hon Dyring som program-ledare. Hon som alltid är så snyggt klädd. Förnamnet minns jag dock inte.
Det jag funderar över är vad de sa att Einstein sagt: "Tiden går långsammare för den som rör sig". Hmmm...Jag kan ju tycka att jag cyklar ofta och mycket. Alltså rör jag mig. Enligt den käre Einstein borde jag då tycka att tiden går långsammare? Tycker jag ju då rakt inte. Tvärtom. Tiden går alltför fort.  Förresten; långsammare än för den som då INTE rör sig?  Som t.ex. min lilla mamma. Som sitter där hon sitter. Då borde alltså tiden gå fort för henne? Alla dessa händelselösa dagar på boendet, går de egentligen väldigt fort förbi för henne? Det vore ju på många sätt en välsignelse.

I programmet sa de också, att tänk om det är så att allt som hänt, liksom har sparats i ett arkiv? Och att det då går att plocka fram igen? Inte bara som ett minne, utan som att det faktiskt händer igen!
Om det är så , då kanske den dementas upplevelse av att hennes/hans sedan länge döda föräldrar är här och hälsar på; det kanske faktiskt ÄR så?! Lilla mamma har öppnat sitt tids-arkiv och helt enkelt plockat fram den tiden som var. Fantastisk tanke. Som gör det ännu viktigare att inte försöka övertala någon om att det inte är så.
Förresten, visst heter hon Victoria? Eller Veronica? Hon, Dyring alltså.

Annons

Dags igen. För något jag läste. Minns inte var, men det behöver jag väl snart inte ens nämna?
Dagens ord kom från en äldre person. Kanske handlade artikeln om att bli gammal? Den här personen hade verkligen glimten i ögat. "När jag vaknar läser jag döds-annonserna. Om jag inte är med, så går jag upp".
Då finns ingen anledning att ligga kvar och dra sig. Underbart!
Jag läser också döds-annonserna. Dock tänker jag inte riktigt som personen i artikeln. Inte än. Det kanske kommer.
Det jag reflekterar över är att det är så många unga människor i annonserna numera. I min ålder.  Eller, unga och unga. Det är ju det där jag glömmer bort hela tiden. Att jag faktiskt nu är i den åldern när riskerna ökar markant.
Usch, va´ mycket skit som kan drabba människan. Det är cancer förstås. Hjärtinfarkt. Stroke.  Och så alla andra sjukdomar. För att inte tala om alla olyckor som inträffar.
Det finns många sätt att hamna i en sådan annons.
Jag tänker en del på hur annonserna är utformade. Verserna. Ibland ser jag flera annonser för samma person. Ibland kan det vara de vuxna barnen som har en annons. Och så pappas nya fru och hennes barn som har en egen annons. Sorgligt. Det blir på något sätt ännu sorgligare då. Att på ett sätt befästa att man inte kommer överens. Inte ens i det här.

Hur ska jag slingra mig ur det här domedags-inlägget, tro? Kanske med en av de roligare , ja inte annons, men statement. För samma ändamål om jag säger så.

Ålder - bara en siffra?

Funderar. Över ålder. Kanske har det att göra med att dottern fyllde 30. Tänker på all tid som går. Det gör jag ofta, verkar det som. Oftast är det jobbiga tankar, men inte alltid. Tiden har ju inte  varit fylld av enbart svåra saker.  Saker att ångra. Att ångra att jag gjort, och att inte gjort. Tvärtom. Många bra och roliga, rent av underbara stunder finns såklart i minnet. Men nu håller jag på att halka av banan. Ålder var det. Ordet för dagen. Funderar över vilka olika skeden vi är i.  I mitt arbete, mitt arbetslag.  Tidigare var jag i ett arbetslag som var ganska homogent. Alla (nästan) var "gamla". Alla (nästan") hade åldrade, vårdkrävande föräldrar. Det var något av en trygghet.
När jag nu börjar i ett nytt gäng, jag då är jag klart äldst. Tänkte lite på det innan jobbstarten. Kände lite pirr inför det. Det är nämligen första gången i mitt nu ganska långa yrkesliv. Första gången jag är äldst. HJÄLP! PANIK! Hur gick det till? Jag är ju jämngammal med föräldrarna till eleverna. Eller inte? Nej, nu är jag inte ens jämngammal med många av deras mormödrar...hoppsan!
Jag vill inte påstå att jag är ålders-fixerad. Inte alls. Men - jag har ingen direkt längtan efter ålderdomen. Fast det är klart att jag vill leva länge, om jag inte blir så mycket sämre än jag redan är.  Men, jag har väldigt svårt att förstå att jag är så gammal som mitt personnummer anger. Kroppsligen - visst, där kan jag nog t.o.m. lägga till 10-20 år, men mentalt? Där känner jag mig som 40- 45. Typ. Så är det.  Men, ska jag nu vara äldst, då tror jag att jag är i rätt gäng för det. I ett gäng som vabbar, medan jag åker till demens-boendet. Det är som det ska vara, och mitt gäng är ett väldigt glatt gäng. Jag tror inte att jag någon enda gång kommer att känna mig för gammal där.
Förresten, jag såg en film härom dagen. En riktigt bra film. "The company you keep". En bra story. Bra skådisar. Men - det bästa var att i princip alla var äldre än jag! Hur ofta händer det i dessa dagar? Jag säger bara  Susan Sarandon, Robert Redford, Julie Christie, Sam Elliot. I samma film! Och den utspelade sig verkligen inte på ett glamouröst seniorboende i Beverly Hills - tvärtom nästan. Ingen var för gammal i det gänget heller.

Händer det?

Kanske ni har sett den? En reklam på tv. Fråga mig inte för vad. Men det är en slinga som fastnat ändå. Om ingen ser - händer det verkligen då? Om ingen hör?
Är det så att någon måste vara åskådare för att något ska inträffa? Eller att någon måste höra för att ljudet ska ha förekommit?
Det är en ganska spännande tanke. Som kan tas ett steg till ; om ingen ser mig - finns jag då? Existerar jag och allting annat endast i de ögonblick någon tittar?
Och, i så fall, vad/var är jag och allting annat, alla övriga stunder?
Eller kanske är det så att vi och hela universum, faktiskt är sedda hela tiden. Av någon form av högre makt? Och att det räcker för att vi ska finnas?
Vad jag vet finns ju förstås inga svar på dessa frågor. Kanske är det lika bra. Var och en formar sina svar. Jag har nog inte riktigt gjort det än. Ibland frestas jag att vilja tro att en händelse inte inträffat, det var ju ingen där. Ibland kommer den tanken; tänk om det vore så väl. Men i krig och annat elände är det väl alltid någon som ser, förstås. Likadant vad gäller olyckor, eller?
I går var jag med om något som bevisar motsatsen. Att det faktiskt sker trots att ingen ser. Det var en hund och en rulltårta involverade i den här händelsen. När ögonblicket var förbi, var hunden ensam kvar. Mums, tänkte hunden. Ingen hade sett. Ändå hade det hänt.  Jag är så tacksam för det, jag behöver anekdoter att berätta!

Hometown

My hometown. Inte numera, men my "birth-town".  My "growing-up-town".  Askersund. Sydnärkes pärla. Där jag föddes medan det fortfarande fanns ett BB. Där jag lekte. Gick i skolan, ända fram till nian.

Det är en riktigt liten idyll. Sommartid. Jag kan än i dag fråga mamma varför vi aldrig skaffade en sommar-bostad där. När vi flyttade därifrån. Än i dag får jag samma svar. Att det är mitt fel. Mitt fel? Som jag minns det var jag minst lika negativt inställd till flytten som mamma. Det var min far som ville. Eftersom han jobbade i Hallsberg sedan ett antal år. Trött på att jobba långa dagar OCH pendla. Dessutom innebar hans arbete att promota för att få folk och företag att etablera sig/flytta till Hallsberg. Så det var ju förståeligt att han tyckte det var en bra idé. Framförallt eftersom dottern (=jag) nu skulle börja gymnasiet i Hallsberg. Och alltså behöva pendla, även jag.  När jag rannsakar mig själv kan det möjligen vara så, att när vi tittade på ett sommartorp lite utanför staden, så vägrade jag som 16-åring, att vara med på noterna. Jag ville ju ha sommar-boende MITT I STA`N!
Så, vi flyttade. Jag vet än i dag inte vem av oss, mamma eller jag, som hade det svårast. Det var nog mamma trots allt. Jag var sällan hemma. Pojkvän kvar i Askersund. Alltså var jag i Askersund på helgerna, medan mamma satt fast i radhus-området med 99% småbarnsfamiljer.
Nåväl. Min hemstad. Min födelsestad. En idyll, en pärla. I alla fall under min uppväxt. Vatten runt om. Många möjligheter till bad. Till båtturer.
Uppväxt i ett av den lilla staden första villa-områden. Dit flyttade vi när jag fyllde fyra. Villa och villa. Ca 80 kvm. Men ändå! Egen-ägt. Det var stort för mina föräldrar har jag förstått. Och i de likadana husen i det som kallades Negerbyn, där fanns alla mina kamrater. Lena, Tuss, Hillevi, Anna-Lena, Torbjörn, Barbro och alla andra.
Att området kallades Negerbyn kan idag uppfattas som rasistiskt. Absolut. På den tiden var det inget skälls-ord med neger. Så sa man bara. Och eftersom de här husen såg ut som hyddor och området var totalt lerigt under bygg-tiden, så sa man så. 60-tal.
Och eftersom min pappa var stor och tjock och ganska driftig, så fick han tilltalet Negerhövdingen.
Inte så svårt att då räkna ut vem som en period kallades Negerprinsessan?

Ofattbart

Ofattbart. Jag har sagt det tidigare. Tror faktiskt att jag sa det även för tio år sedan. Ofattbart. Hur kan jag ha så stora barn? Så vuxna? Så gamla? Frågan är högaktuell i dessa dagar då vi firar dotterns 30- årsdag. TRETTIO!!! Sonen är några år efter, blir 26 i höst. Ofattbart även det.
När jag fyllde trettio var jag mamma. Till ett barn med special needs. Och väntade på leverans av barn nr två.
Så långt har inte mina barn kommit, och dottern kommer ju aldrig dit. Vilket är en mycket stor sorg. Både för henne och för mig. Jag har en dotter, men vet att jag aldrig kommer att bli mormor. Konstigt.
Jag har en känsla av att det är svårare att förstå att barn med speciella behov fyller trettio, t.ex.
Jag har ju en trettio-åring, som i ganska många avseenden fortfarande är ett barn. Eller i alla fall en tonåring. Samtidigt som jag, i hennes år räknat, lätt skulle kunnat vara mormor i dag.
Konstiga känslor. Motstridiga.
Men jag tröstar mig med att hon på nå´t sätt är mer unik än andra. Än andra trettio-åringar. Och att inte många trettio-åringar firar med Astrid Lindgren- maskerad!

 

 

Fortsättning

En liten kort fortsättning på förra temat. Svunnen tid. Undrar om det har min egen nu relativt höga ålder att göra? Det här att jag numera bryr mig om, och t.o.m. blir själaglad - när jag ramlar över saker från en svunnen tid. Inte vilken tid som helst, nej svunnen tid som har att göra med mina rötter.
Som nu.  När vi tömde mammas lägenhet för ett år sedan, hittade jag en låda med vykort i. Den innehöll brevpapper och allt möjligt.  En plastficka var noggrant märkt med "oskrivna kort".  Bra att ha tänkte ju jag.
När jag letade efter ett oskrivet kort härom dagen, hittade jag en mapp. Däri låg det som finns kvar av min mormors brev och kort till mamma. Det var helt fantastiskt att se hennes handstil igen. Den känner jag så väl igen. Min mormor skrev i princip aldrig skrivstil. Hon textade. Det var en bra hjälp för mig i min egen läsinlärning faktiskt. NU vet jag inte ens om jag vågar visa dessa för mamma. I hennes värld lever ju mormor fortfarande. Kanske kan det vara en tröst att få ett brev från henne? Jag vet inte.
De här breven är inte särskilt gamla egentligen, från 70-80 talet. Hon dog 1990, en vecka före sin 90årsdag. Jag vet att jag någonstans har sparat mormors och min korrespondens. Gäller bara att hitta den.
Om jag ska vara riktigt ärlig angående mammas låda, så finns även en plastficka märkt med "skrivna kort"!  Det var ordning och reda med min mamma ....

Svunnen tid

I dag är en funderar-dag. Jag har någon form av infektion i kroppen. Orkar inget annat än fundera i dag. Vilket är trist med tanke på att dottern är här. Men men...
Som så ofta funderar jag på tid. Tid som går så fort. Jag hinner inte med.  Dagens tankar har nog att göra med några fynd jag gjorde. På vinden, häromdagen. Jag hittade lite ting från en svunnen tid.  Bara att jag använder det uttrycket! Det är verkligen bevis på att tiden gått. Fort.
Det jag hittade var bl.a. en kassabok. Min kassabok.  Jaha, där kände jag mig lastgammal. Hej hopp. Kassabok? Någon?  När jag var ung, i en svunnen tid, var det vanligt med kassabok. I alla fall påstod min far det. Och uppmuntrade mig att föra en sådan. För att ha koll på mina inkomster och utgifter. Debet och kredit. Så nära en budget man kan komma.
Tänk sent 70-tal. Kassaboken jag råkade hitta är från 1978. Jag har flyttat hemifrån. Läser på förskoleseminariet, som det hette då. Det intressanta i kråksången är inte hur min budget gick ihop varje månad. Nej, i dag när jag tittar i boken är det mest fantastiska att se priserna jag noterat så grundligt.  Här är några exempel:
23 januari: Buss 2 kr
Klippning på Salong Cri 40 kr (!)
Lunch på RSÖ (USÖ) 9,75
26 januari: LP -skiva 14,50
20 februari: Trubadurafton på Högfjällshotellet i Sälen 13 kr ( vad är det för konstig summa tro?)
25 februari: Restaurangmiddag + drink(Alexander) i Sälen 70 kr
Visst är det underbart!  Jag minns mig själv, hur jag plitade i den här boken. För att ha koll? För att visa mig själv att jag kunde hantera en budget? För att visa pappa? Vet ej, men jag vet att jag inte tyckte det var ett dugg betungande. Att plita. Det kan man nästan gissa, när man ser hur detaljerad jag är.
Att jag klippt mig just på Salong Cri. Att jag drack just en drink vid namn Alexander. Viktiga fakta. Jag minns då så väl den drinken. Vi var ett gäng tjejer från för-sem på resa till Sälen. Jag minns hur den smakade. Jag minns hur rolig kvällen var. Jag minns hur Marie skrattade. Hur Eva lärde mig åka "propellern" i backen. Att bilen inte startade en dag. Och - när jag lägger mig och verkligen läser igenom Kassaboken, då hittar jag en post:
23 februari: "igångsättning" av Volvon 14 kr. Skrattar högt. Åt mig själv. Den jag en gång var. Jag gillar nog henne...känns bra att säga det till den jag är i dag.

 

Jämlikhet

Jämlikhet. I dennas namn känner jag att det här inlägget behöver skrivas.
Jag skrev om dofter. Och då nämnde jag min mammas doft. Eller snarare hennes parfym.  Så - jag känner att jag vill tänka lite på pappa också. Minns ju ibland även hans "parfym".
Och tänk, jag har kvar hans doft! På flaska! Två sorter t.o.m. Och det fantastiska är att de fortfarande doftar. Doftar pappa.
Nu har de legat gömda i en necessär i många år. Kanske just därför doften finns kvar? Den stannar kvar i mörkret.
Funderar nu på att ställa fram flaskorna. Med risk att doften försvinner.  Tar risken. Jag tror jag minns ändå.

Tänk vad många små saker jag har sparat. Saker som jag kanske inte då visste skulle bli så betydelsefulla, men som jag bara inte kunde slänga. Glad för det i dag är jag.
Samtidigt som jag förstås funderar på vad mina nära och kära kommer att spara efter mig? Vad skulle jag vilja att de sparade? Det första jag kommer att tänka på är inte parfymflaskor, det måste jag erkänna.  Snarare foton, skrivna saker, små prulledutter som får dem att tänka på mig.
Men vem vet - kanske står då en flaska CK One på en hylla hos någon av dem. En flaska med ytterst lite kvar i. Men med doften kvar. Doften av mig.
Kanske inte är så dumt. Fr.o.m. nu ska jag nog börja spara flaskorna, när de är bara nästan slut.

Den där känslan...

Vet inte riktigt hur jag ska börja. Eller hur jag ska förklara. Hur jag menar. Men, jag gör ett försök.
Det viktigaste, det vi minns för alltid. Det är inte vad någon sa. Inte vad någon gjorde. Det är hur någon fick dig att känna dig. Att må.  Och vice versa. Hur du fick någon att känna sig.
När jag tänker på det, så tänker jag på några personer som verkligen fick mig att må bättre. Inte genom att säga rätt saker, utan bara genom sitt sätt att vara. Gentemot mig.

Den första personen jag tänker på är mormor. Mormor Adéle, som fick sitt franska namn mitt en syskonskara med Greta, Elsa, Gustav osv. Detta pga av att mormors mamma just läst en fransk roman. Nåväl, mormor såg mig. Hade alltid tid. Bakade med mig. Kändes varm. Som motsats hade jag en farmor, en sträng farmor. Jag kan inte minnas att jag någonsin satt i hennes knä. Kanske gjorde jag det?
Den andra personen är min magister på mellanstadiet. Efter att lågstadiet inte varit något vidare i lärar-väg, kom magister Curt insvepande. Småbarns-far, hundägare, gitarrspelare, skäggig. Jag älskade honom. Han såg mig/oss. Jag växte. Kände att jag kunde. Ville lära mer. Ville bli lärare jag också.
Den tredje och sista personen för i dag, var en läkare på barnsjukhuset här i staden.  När dottern föddes med sitt syndrom, blev doktor Jens en räddande ängel. Som en motvikt mot den läkare som först gav mig beskedet, kom han in på rummet. Och räddade mig/oss. Han fick mig att slappna av en aning. Han fick mig att känna att jag klarar det här.

Den här känslan stannar som en bomullstuss i magen och hjärtat. För alltid. Värt att tänka på när jag möter människor i livet. Jag vill ju inte vara en person som man snabbt vill tvätta bort från sin hud, kanske rentav ta bort med handsprit.  Nej, det gäller att hitta ett bemötande som gör att jag stannar kvar på huden, som en fin parfym...

Doft

Tänker på dofter. Hur fantastiska de kan vara. Vilket fantastiskt påhitt luktsinnet är. Ibland när jag funderar på vilket sinne jag skulle ha lättast att välja bort, om jag tvingades; så väljer jag oftast bara mellan syn och hörsel. Då tänker jag alltid att jag först skulle välja bort hörseln. Om jag var tvingad alltså. Känseln går ju knappt att överleva utan, och lukt-sinnet glömmer jag.  Men det är ett fantastiskt påhitt.  I dagarna nu har jag doftat på busk-rosor vid Vättern. Jag har sniffat på dotterns nytvättade hår. Luktat på min sommar-parfym. Och mycket annat såklart.
Det fick mig att tänka på en av mina absoluta favorit-filmer; "En kvinnas doft" med Al Pacino. Ni vet den där om en åldrad general, som blivit blind. Han är en fena på parfymer. Se den om du inte gjort det! 
Jag har ingen signum-parfym. Kanske lite tokigt att inte ha det? Skulle jag säga någon som jag haft många gånger, så blir det helt klart CK One. Så, nu gjorde jag reklam.
Tänker på min lilla mamma. Hon har/hade verkligen en signum-doft. En parfym som jag minns alltifrån jag var liten, till alldeles nyss.  "4711".  Eau de Cologne. Vatten från Köln.  Hon sparade många av flaskorna. På senare år var det jag som handlade dem åt henne, de började bli lite svåra att få tag i.  Vid flytten till boendet, räknade jag till 26 flaskor i samlingen. Tomma alltså.  Nu har hon förstås en ny flaska. Men den står där den står, om inte jag duttar på henne lite när jag hälsar på.

Sedan finns det förstås oangenäma dofter. Sjukhus-lukt. Stanken av magsjuka. Ruttet gräs på våren. Ja, ni vet. Men dom däringa dofterna tar vi och skiter i!

Bekymmer

Tungt i dag. I det vackra sommarvädret. Tungt. Varför?  Finns flera olika anledningar, som jag inte tänker gå in på här. Men tungt är det.  Borde tagit med mig dottern och badat. Enligt facebook är det visst bara vi som inte är vid stranden i dag.  Mina redan onda fötter är om möjligt sämre, så no no , ingen strand i dag. Tungt.
Jag läste ett citat. Från en amerikansk präst. William Ellery Channing. Han levde 1780 - 1842. Och han sa så här:
"Bär aldrig mer än ett slags bekymmer i taget. Somliga människor bär tre - bekymmer som de haft, alla som de nu har och alla som de väntar sig att få."
I det här fallet tvingas jag nog räkna mig till somliga människor.  Tungt. Det är nämligen fullt tillräckligt med de nuvarande bekymren. Jag måste träna ännu mer på att lägga undan de gamla och ignorera de kommande.
Ett helvete i taget, som någon sa en gång.
Hur svårt kan det va´?  Lovar här och nu att nästa inlägg blir muntrare. Om jag så ska fabulera ihop en historia.

Autism-spektrum?

Autism-spektrum. Den lilla tilläggs-diagnosen har min dotter. Alltså som tillägg till den stora diagnosen, Downs syndrom.
Tillägget fick hon när hon började prata med figurer som bara hon ser och hör. Det är inget allvarligt, men ibland kan hon säga nå´t och jag kanske säger "Vad sa du?".  Då kan jag få till svar att det inte var mig hon pratade med.  Men hon stänger inte in sig i nå´n bubbla eller så, och är väldigt socialt kompetent faktiskt.
Så för mig har det där lilla tillägget inte varit någon stor sak. Dock är det förstås viktigt att veta om det, och även att ha kunskap om hur man ska hantera det.
Ibland blir det roliga situationer, förstås.
Dottern är väldigt noga med att det ska vara på samma, eller iaf så långt det går samma, sätt varje gång man gör något.
Ska hon t.ex. åka på semester och ha lunch-matsäck; ja då är det pannkaka som gäller. För så har det "alltid" varit.
Det går förstås att övertala henne att göra annorlunda, men ibland är det skönast för båda parter att inte gå in i den diskussionen.
På dotterns boende är det flera i personalen som har en fantastisk förmåga att hantera det här. Personal som känner henne väl, och som tur är finns några av dem ff kvar på boendet.
I dag när jag pratade med en personal i ett annat ärende, så avslutade personalen C med att säga; "Och nu ska jag meddela din dotter att det är korv Stroganoff till lunch".  Jaha, tänkte jag, det är väl bra.  Det hör till saken att dottern är både glutenintolerant och kräsen...
C fortsatte med att säga att dottern inte ätit det på ett tag, att hon vägrat. Men nu hade C till slut fått ur min dotter anledningen till ratandet av Stroganoffen.
Någon i personalen som hade mat-tjänst, hade vid något tillfälle gjort FEL.  Katastroffen med Stroganoffen! Korven var skuren på fel sätt!
Dottern: "Man kan ju inte äta när korven är gjord åt vänster och i korta bitar. Den måste vara gjord åt höger och i långa bitar". 
I det läget är det svårt att få henne att inse att det faktiskt smakar likadant ändå. Att korven kan vara kort eller lång, ja - men gjord åt höger eller vänster???

Ibland tror jag att jag har en del av det här spektrumet jag också. Om det finns i generna låter jag vara osagt. Men min mat-och sov-klocka hör ju hit. Liksom mina olika muggar förstås. För att inte tala om att jag alltid måste hälla i mjölken först i mitt te...

Bibliotek?

Nu har jag gjort det igen. Läst något. Någonstans. Som vanligt minns jag inte var. Det spelar mindre roll. Jag minns trots allt vad jag läste. På ett ungefär. Jag fick en funderare.
Det jag läste handlade om hur kunskaper och insikter lagras. I oss. I hjärnan.  Om det lagras som i ett bibliotek. Om all kunskap inom samma område, om den så att säga finns på samma hylla. I hjärnan.
Det kan man ju fundera över. Då tänker jag - är min hjärna sådan? Med alla böcker jag läste som barn, eller för min egna barn, om de står där tillsammans? För jag kan ju plocka fram dem om jag vill. Från hyllan märkt Hcf / Hcg.
Om alla låt-texter jag memorerat genom åren, om de finns på en och samma hylla?  Och har den då beteckningen Xy?
Om konsten att lägga upp maskor för att sticka, finns på gemensamma hyllan för handarbete? I så fall står väl boken om kedje- och stjälkstygn där bredvid.
Jag skulle vilja tro att det är så här välordnat. I min hjärna. Än så länge. Fast, ibland kan det ju hända att en bok ramlar ner. Kanske blir inställd på fel hylla sedan.
Ja, det händer nog då och då, Oftare nu än förr, om ni förstår.
Och så tänker jag på mammas inre bibliotek.
Där står böckerna om hembygd tillsammans med sångböckerna. Vissa delar av floran. De står i sin ordning. En hel del andra böcker har hamnat fel.  Lite huller om buller.
Hopplöst att veta var man ska leta, det finns alldeles för många hyllor i ett bibliotek.

I mitt fall finns även en ganska stor och klumpig hylla, som ibland är i vägen. Det är hyllan där allt onödigt vetande står inkilat. Varför kan jag  "H Helibebknof?" Tjaa, det är visst de första grundämnena tror jag. Alltså deras förkortningar. Alltså jag kan ramsan, men det hjälper ju inte om jag inte kan förkortningarna...Kanske är H väte? He är nog helium?
Vad använder jag det till ? Säg det den som vet?!

Active coping

Active coping.  Tycker det ser felstavat ut. Kollade, och nej, det är rätt. Så - Active coping. Det är nog sådan jag är.
Om, eller snarare när, det uppstår problem i livet. Då är det inte min strategi att blunda och hoppas på det bästa. Att det löser sig. Ordnar sig. Ha förtröstan.
Icke så.  Jag försöker brotta ner problemen. Eller möjligen fly så fort jag kan. Oftast brottas.
Göra. Inte avvakta.
Ofta göra snabbt. Lite för snabbt. Ibland tänker jag att det är som en ångestdämpande medicin för mig. Att göra. Handla. Vara en Active coper. (varför skriver datorn automatiskt Active med versal?)
Förmodligen är det här beteendet inlärt. Kanske rentav genetiskt. Åtminstone socialt ärvt. Av far min. Snacka om att vara Active coper. Ingenting fick liksom ligga och bero. Stort som smått skulle ordnas omgående. Nu.
Bara en sådan småsak som problem med ord. Ord som var nya. Eller ord som man bara inte riktigt kan sätta tummen på vad de betyder.
Om de dök upp mitt i middagen. Inte bero till efter maten inte. Min far släppte besticken. Rusade till bokhyllan. (Sista tiden rusade han väl inte så mycket, mer haltade och linkade).
Fram med uppslagsboken. Svenska akademiens. Synonymordboken. Våra vanligaste främmande ord.
De sista åren tog min mor helt resolut ett beslut. Hon omfördelade lite i köket. I hyllan bredvid bordet. Flyttade undan några kokböcker till förmån för "pappas böcker". Så slapp han linka iväg varje middag.
Om/när jag hade något problem. Med banken. Med studier. Med bilen. Inte vänta till i morgon Nä nä. Nu ska det lösas. Eller åtminstone funderas ut HUR det ska lösas i morgon. Många telefonsamtal var det. Mycket hjälp fick jag. Många lösningar.
Klart jag är en Active coper.
Dock önskar jag ibland att jag bara kunde luta mig tillbaka och vänta till morgondagen. Tänk om vissa saker faktiskt kan lösa sig utan min inblandning?! Ja, det lär jag aldrig få veta...

Varning?

Undrar om det är på sin plats att utfärda en. En varning. Funderade på det i dag. När jag gjorde mitt morgon-te. Sedan gjorde jag lite förmiddags-kaffe (eller mitt kaffe-surrogat pga magen...). På eftermiddagen var det dags igen. Lite mer "kaffe". Och nu ska jag alldeles strax göra lite kvälls-te.
Kanske är det inget konstigt med allt detta. Många dricker kaffe två ggr/dag, och kanske lika ofta te. So far, so good.
Funderingen om en varning gäller inte själva drickandet. Inte heller avvägningen mellan kaffe och te.
Neej, det gäller en del av rutinen runt drickandet.  Rättare sagt: vad jag dricker ur. Jag erkänner pinsamhetsfaktorn nu.
Jag har olika koppar/muggar varje gång, En morgonmugg. En fm-kopp. En kopp för kaffet på eftermiddagen. Och slutligen min kvälls-te-mugg.
Varning? Ja visst!
Men jag har fortfarande en social spärr kvar. Det här gäller bara om jag är ensam. Har jag sällskap i mitt drickande, då kan jag klara att rucka på kopp-rutinen. Det är nämligen så, att alla dess fyra olika muggar/koppar, bara existerar i ett enda exemplar här hemma hos mig. Det beror på olika saker. Min förmiddags-kaffe-kopp t.ex. Den är från min mormor. När jag var hos henne, dracka jag alltid varm choklad ur den.
Min morgon-te-mugg, ja där är övriga exemplar sönderslagna.
Så nu börjar jag fundera på hur det ska bli om/när någon av de fyra inte finns mer?  Hoppsan, nu ökade varnings-graden....

 Obs! Naturligtvis ställde jag muggarna i kronologisk dags-ordning...

Tisdags-tankar

Tisdag. En dag så god som någon. En dag där det fick plats en fundering.
Om skuld.
Skuld har på något sätt alltid funnits. I mig. Med mig. Bredvid mig. Omkring mig.  Jag vet egentligen inte riktigt varför det är så. Har nog inte funderat förrän nu. I mogen ålder.
Skuldkänslan är som en trofast livskamrat. En livskamrat som jag nog borde separera från. Men separationer är svåra.
Jag tror att vi alla har vår beskärda del av skuld. Problemet med mig är att jag har svårt att sätta gränsen, Mellan skulderna.
Vilken skuld är min? Och vilken är egentligen någon annans skuld?
Om jag kunde klara gränssättningen däremellan, kanske skulden blev mindre? Fast det är ju inte säkert, bara troligt.
Det här är något jag får jobba med. Hela tiden. Inte som ett projekt. En livsuppgift.

Inte blev det ett särskilt roligt inlägg. Denna tisdag.
Funderar på om jag ska ta efter vissa av de små juvelerna jag träffar dagligen. Kanske ska jag säga "Det var inte jag!" eller "Jag var inte ens där!" eller "Hon började!" eller "Jag hade inget med det där att göra!" eller "Skyll inte på mig!"
Eller något annat passande. Inte ta på mig mer skuld. Jag har så det räcker.

Fjärilseffekten

Fjärilseffekten. Jag hade hört det begreppet. Hade ett hum. När jag nu läser en roman med det namnet, kändes det som att jag ville tänka till lite mer. Det jag visste var väl det ni också hört? Att begreppet fjärilseffekten kommer sig av att den lilla fjärilens vingslag i Mexico påverkar luftströmmarna, så att en orkan kan drabba t.ex. Sverige längre fram. Det här hör ihop med s.k. kaosteori. Kaos som faktiskt INTE betyder oordning (som jag trodde), utan oförutsägbarhet. På något sätt en särskild form av ordning.
Ni vet, en sådan ordning som tonåringar kan ha i sina rum. Ordning i kaos.
En särskild form av ordning, där en liten, liten förändring i begynnelsevillkoren kan orsaka en drastisk förändring vid senare tidpunkt. Som fjärilen och orkanen.
Som att en förälder går in i kaos-rummet och flyttar på saker. Det kan leda till att tonåringen inte hittar i sitt kaos. Kanske inte hittar hemuppgiften. Vilket i sin tur kan leda till missar på provet. Som leder till sämre betyg. Som leder till att han/hon inte kommer in på dröm-utbildningen. Vilket leder till att livet blir helt annorlunda....
Är ni med mig?
Här i Sverige finns ju ett talesätt; "Liten tuva stjälper ofta stort lass". Lite av samma tanke.

Jag funderar på om man kunde resa bakåt i tiden. Bakvänd fjärilseffekt. Om man kunde ändra på små, små saker. Hur hade allt blivit då? Vad har påverkat vad? Funderar på vad som varit om min allra första fröken inte sagt det där om att jag måste vara tyst när klassen sjöng? För att jag inte kunde. Jag vet med säkerhet att det påverkat hela mitt liv. Negativt. Kanske hade jag vågat sjunga med i "Ja må hon leva" och andra låtar? Vågat prova körsång? 
Jag funderar också en del på vad jag skulle vilja ändra på för mina barn. Kanske inte så mycket saker jag sagt. Mer hur jag mått ibland. Perioder av ledsenhet. Att jag låtit mig påverkas för mycket ibland. Av relations-skit helt enkelt. Det mår jag dåligt av. Kunde jag ändra det, för att det inte skulle påverka dem - ja då skulle jag göra det direkt!

På tal om kaos.Jag har en tatuering på vänstra skuldran. Ett koreanskt tecken. Tecknet för Harmoni. Eftersträvansvärt. Dock tyckte sonen under en period att jag borde tatuera min högra skuldra också. Lite närmare verkligheten. Naturligtvis skulle det där vara tecknet för Kaos...

Manual?

Jag har en bekännelse att göra. Jag gör den här på bloggen. Offentligt. Eller, min blogg är väl inte så offentlig? Men i alla fall.
Det finns något jag tycker mer illa om än paltbröd. Mer illa om än att frosta av frysen. Jag kan nästan säga att jag hatar fenomenet i fråga, men hatar är ett väldigt starkt ord. Och jag vill inte gärna säga att jag hatar något/någon. Men i detta fallet är det nära.
Jag tycker verkligen inte om INSTRUKTIONSBÖCKER.  Sådär, nu var det sagt. Får se om jag kommer att känna mig lättad. Tveksamt.
Jag ogillar verkligen även de allra tunnaste små häften med instruktioner, dock inte i lika hög grad som de tjocka böcker som medföljer ibland. Tjocka, häftade eller limmade böcker. Med instruktioner på ungefär 25 språk. De sidor jag behöver finns ofta någonstans i mitten. Ju tjockare den här boken är, desto svårare är det för sidorna i mitten att hålla sig uppvikta. Jag måste ju läsa samtidigt som jag pillar på den tekniska grej det gäller.
Ja för det handlar ju nästan alltid om teknik. Och teknisk är jag inte. Jag skulle egentligen behöva läsa i boken/böckerna/häftena. Orka!? Så säger nästa generation när de inte alls orkar bry sig. Så jag säger det jag med: Orka!? Näe,jag orkar inte.
I bästa fall läser jag lite, lite. Där som det står på mitt språk. Eller på engelska. Ibland på norska, för det fungerer faktiskt.
Oftast slutar det hela med att jag slänger ifrån mig boken. Och provar mig fram. Oftast lär jag mig, men kanske inte alldeles rätt.
Det jag däremot ibland vill efterfråga, är en annan sorts instruktionsbok. En manual för livet. Så att jag Gör rätt. Väljer rätt. Säger rätt. En sida längst bak med felsökning. Om jag nu har gjort fel i livet - då kan jag lätt fixa till det. Om jag följer instruktionen. Längst bak.
Fast det kanske vore fegt? Jag måste nog själv komma på hur jag ska göra. Utan instruktionsbok här också.  Det gäller bara att inte säga Orka?!

Emmerdale (farm)

Oh dear! Råkade av en händelse (ja, ni får tro vad ni vill...) få på tv4 en dag. Det får jag ju ibland förstås, men kanske inte mitt på dagen - som det var denna dag. Jag började så sent den dagen, och slog igång tv:n en stund runt lunch. Och där var det! Oh my dear! Emmerdale farm. Fast nu hette det visst bara Emmerdale, varför förstod jag inte först. Jag kunde bara inte låta bli att titta. Dubbelavsnitt var det t.o.m.
Det här är en serie jag aldrig, säger aldrig, någonsin har följt. Inte ens min mamma tittade på detta. Men - min mormor gjorde det. Min mormor dog 1990. Tittade inte på tv de sista åren. Så, serien har alltså funnits ett tag. Jag var helt enkelt tvungen att googla. Första avsnittet kom 1972. 1972!
Det stämmer med mina tankar och minnen. Av mormor framför tv:n. Jag tonåring. Var det något jag inte kunde förstå, så var det vitsen med Emmerdale farm. Eller "Hem till gården" som mormor sa. Och som det faktiskt står i tv-tablån nu också.
Jag minns att vi drev lite med detta. Att det inte hände något i serien. Att några bönder kunde stå vid en grind och prata om en fluga. I flera avsnitt. Lite elakt , men det måste väl ha funnits något uns av sanning i påståendet. Nu tänker jag att en långsam serie kanske kunde vara bra. För många i samhället. En serie där det från avsnitt 5 till avsnitt 15 inte märks så mycket om man missat. Sisådär 10 avsnitt. Man är helt med i handlingen ändå. Ja, jag vet inte. Jag tänker inte börja följa detta. Men lite roligt var det, jag verkligen nästan fick kontakt med mormor. Och hon kändes inte glad. Inte åt "Hem till gården" av idag.
När hon följde serien har jag minnes-fragment av en massa te-drickande, jordbrukande och samtal i gathörnen.  De två avsnitt jag såg handlade bl.a. om att prästen fru var otrogen, en massa anspelningar på sex, stor konsumtion av alkohol, märkliga familjebildningar med två pappor och en mamma mm, mm. Så då förstod jag ju varför Emmerdale hade tappat "farm", det är inte så mycket jordbrukande längre kanske?
Mormor hade inte gillat det. Det enda jag gillade under dessa två avsnitt, var att en av bebisarna (med två pappor och en mamma) hade Downs syndrom. På riktigt.
Men det krävs väl lite nya grepp. Såg när jag googlade att i England har det visats 6142 avsnitt. 6142!  I rest my case...

Snabbis

En snabbis idag. Eller kanske ska jag säga kortis. Nåja, bara ett tips. Från mig till dig. Ett boktips. Jag har precis läst en bok av Susan Abulhawa. En författare jag aldrig tidigare  ens hört namnet på. Boken heter "Morgon i Jenin".  Handlingen utspelar sig i Palestina/Libanon/USA. Konflikterna mellan judar och palestinier. Känns bra att få ett djupare perspektiv på denna långa motsättning. Det är en roman, men som jag förstår det, är det delvis en självupplevd berättelse.
Kärnan i boken är att två bröder, palestinier (araber) blir åtskilda som barn. Den ene växer upp som palestinier - den andre som jude. Sedan kommer sexdagars-kriget...
Läs den! Oavsett vilken sida man "håller på" är den läsvärd.
Bara så ni vet!
Och tack till Kerstin för tipset...

Jag och min far

I dagens inlägg finns en risk. En risk att jag blir för personlig. Eller kanske för privat. Men det struntar jag i.
Jag och min far. Jag skriver detta just i dag. Just i dag för att det i dag är dagen då min far gick bort . Ja, inte just i dag, men detta datum. Nu är det många år sedan. Faktiskt hela sju.
Det var en väntad bortgång. Men ändå. Tufft. Både för min far och oss. Vi som blev kvar. Ingen mer än jag kan säga "min far" om just honom. Inte någon som jag känner till i alla fall. Det är lustigt hur lika man kan vara. Lik sin far. En anekdot finns från  min födelse. På den tiden satt blivande fadern i väntrummet. Väntade och väntade. Det tog 36 timmar. Som tur är minns inte jag det. När doktorn till slut fick ta till tången för att få ut mig, höll min far på att gå upp i limningen därutanför. När det hela var klart, gick barnmorskan ut och meddelade att han fått en dotter. "Hon är väldigt lik sin far, men det ska han inte vara ledsen för. Doktorn säger att det växer bort".
Jag vet inte om det gjorde det. Någonsin. Jag var pappas flicka. På gott och ont var vi lika. Lika till sinnet och sättet, inte bara utseendet.
När min far var ung, när jag växte upp, då hade han ett hetsigt humör. Mellan varven. Inte argsint, inte alls. Mer det vi idag skulle kalla stressad. Svårt att koppla av ibland.
Känner igen mig. Det hade jag också när jag var ung/yngre. Det liksom lägger sig lite med åren.
 Egentligen tänker jag mest på läxor. När jag tänker på humöret hans. Framförallt på matte. Som inte var min starkaste sida. Högstadiet. Hur kul var det med matteläxor. Eller fysiken...Pappa skulle hjälpa mig. Det var inte alltid trivsamma stunder vid mitt skrivbord. Men, jag fick bra betyg.
Jag och min far. Jag minns en gång, en bilsemester. I Österrike. Med en grannfamilj. Tältsemester. Minns än i dag orten vi skulle fram till just denna kväll. Osnabruck. Vi hittade inte. Mamma ville på kvinnors vis stanna och fråga efter vägen. Vi skulle ju hitta tältplatsen också. Vi skulle ju slå upp tälten också. Helst innan det blev mörkt. Min far vägrade. Det hela slutade med att han stannade Saaben och släppte av mamma och  mig vid vägen. Sedan åkte han och letade själv. Vi stog där på parkeringsplatsen och väntade. Mamma suckade. Vad grannfamiljen gjorde minns jag inte. Har ett vagt minne av att ingen i den familjen behärskade något utrikiskt språk. De var liksom beroende av oss. Min far kunde tyska. Han kom tillbaka. Plockade upp oss. Vi körde raka vägen till Osnabrucks tältplats. Behöver jag säga att tälten sattes upp i nästan ogenomträngligt mörker? Men - vi hade inte frågat om vägen. Jag vet inte hur han gjorde, men han frågade INTE.
 Min far var trots sina svagheter en väldigt snäll människa. Fortfarande kan jag höra hans röst i telefonen. När han ringer och talar om för mig hur jag ska göra med bilen. Med banken. Med försäkringen. Med jobbet. Med...med...med...Hans prio nr ett var såklart jag. Hans flicka. Som var honom så lik.
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt. Jag tycker att tiden konstigt nog går fort även när man sörjer och saknar.

Tecken

Många gånger har jag tänkt. Tänkt att jag borde ha en skrivbok, en anteckningsbok. En speciell bok för anekdoter. Anekdoter från skolan. Från elever. Synd att jag inte skaffade en bok, då för många många år sedan.  I dag finns det ju folk som gjort sig en hacka på anekdoter. Som gett ut samlingar av alla de slag. Många med ord från barn. Synd, som sagt. Att jag inte kom på det först.
Det hade nog förresten inte räckt med en bok. Barn är ju fantastiska på många sätt. Och ett av de sätten, är vad som kan snubbla ut när de öppnar munnen.
Dråpligheter. Klokheter. Dumheter för all del, men dessa hade jag  antagligen inte skrivit upp.
I går ramlade en sådan där liten värdefull samlingssak ut. Rakt í famnen på mig.
Satt och pratade med en elev, en flicka, innan lektionen egentligen hade börjat. Ute var det rena sommar-värmen, och vårens tecken bara svämmade över.
Jag frågade henne vilket vår-tecken hon tyckte bäst om. "Vår-blommorna!", svaret kom innan jag ens hade avslutat frågan.
- Aha, kan du namnen på några vår-blommor?
- Jaadå, flera stycken!   Krokus, Tellus....
Det är inte lätt när man läser om planeterna och så råkar våren komma samtidigt!

                         Vilken är vackrast?