Dagen före nyårsafton. Jag ligger tyvärr på sängen. Däckad av baciller. Igen. Har dock inte gett upp hoppet om morgondagen. Om festen här. Som jag längtat länge efter. Som planerats. Noggrant. I många turer. Faktum är att jag sparat konversationen mellan mig och de två andra "fruarna" i festgänget. Konversation via en sms-grupp. Läste upp den för N i morse, och när han skrattade, ja då tänkte jag att jag delar med mig till er.
H = Helena. Vad L och K står för, får ni gissa er till. Hoppas ni orkar läsa...
Söndag
H: God kväll! Träffade På K idag o vi planerade lite på cykelbanan. Bestäm med henne vem som gör förrätt o varmrätt. Alla tar med eget vin. Bra om jag vet menyn så jag ser om jag behöver fixa annat till dottern. Vi står för fördrinken /snacks/dessert/skumpa/ likör o whisky. Behövs vickning tro? Hör av er om ni vill transportera hit ngt under dagen. Kan vi säga att fördrinken äger rum kl 18, så kan vi börja äta i lagom mag-tid, 18.30? Ska bli så kul🍸🍾
L: Allt perfekt! Vi ordnar varmrätten... Tror inte vickning behövs.
K: Vi ordnar förrätt ( jordärtskockssoppa) o sallad. Tycker inte vickning behövs, jag är aldrig vaken så länge...😴
L: Samma här...
H: Måste fråga igen, vad är det ni inte tål?
K: Jag tål inte nötter, mandel, stenfrukter, äpple, päron, ananas...
L: Jag tål inte hasselnötter, valnötter, hyacinter och pälsdjur. Har du hyacinter kan de väl bo i köket, och låt bli att blanda några pälsdjur i maten😉
H: Oj jag glömde ju att säga grattis till dig K, du fyller ju idag!
Måndag
L: Ok, nu har mannen här bestämt huvudrätt. Det blir kyckling med jordärtsskocka, sötpotatis, ingefära, koriander, vitlök, lime
H: Supergott! Jag gör ngn "renare" mat åt dottern, inget hopblandat här inte. Möjligen blanda grädde i såsen😉.
L: Jag var inte klar; belugalinser, chili o morot. Ska bli så kul!
K : Men blir det inte för mkt jordärtsskocka med sådan soppa också? Hur är det med kräftsoppa?
H: Gillar och tål!
K: Varmrätten låter fantastisk! Men b t v, vad är belugalinser ?
L: Det blir toppen med jordärtskockssoppa!
H : Ska man dricka öl till den soppan, eller?
L : Belugalinser blir en överraskning, K.
K: Öl eller vitt vin. Jag googlar😊
Tisdag
H: Håll alla tummar - jag har ont i halsen o känner mig sjuk😡😡😡😡😡 - jag som längtat så. Kurerar med vitlök, ingefära o honung.
L: Usch, vik hädan bacillusker - men om de är för envisa bestämmer vi ett nytt datum för nyår.
K: Häck o väck med sjukdom!
L: vi firar väl nyår när vi vill!
K: Flexibla är vårt förnamn. Jag kan dricka bubbel vilken dag som helst💃. Det blir kräftsoppa . Funkar det med chili för dig H?
H: Jättebra mot bacillerna. Och L, be mannen ta i extra ingefära i varmrätten!
K: Om vi tar med bubbel till drinken så kan vi fortsätta m det till soppan. Eller tänkte ni ngn särskild drink, H?
H: Vi har fixat Dry Martinis...jag tål ju inte bubbel. Men drick det ni vill självklart!
K: Nej nej jag glömde - vi tar vitt vin till soppan. Behövs porslin? Och L, har du ngr önskemål ang salladen?
H: Porslin behövs inte. Skippa lök i salladen! Funderar...undrar om FRA har koll på denna konversation?
L: Hu,,måste vara högintressant!
K: Vi har högre kontrollbehov än FRA,dom fattar ingenting😭
H: Haha, är det ok om jag lägger ut det här på bloggen, börjar bli riktigt roligt? Om jag inte namnger er?
L: Om du bara använder förnamnen är det väl ingen som kan spåra oss..🤔 ...eller?
K: Dom skulle bara veta vad vi pratar om EGENTLIGEN!!!
Som ni förstår bara måste jag vara frisk i morgon😜
onsdag 30 december 2015
söndag 20 december 2015
Nålstick
Dags igen idag. Akupunktur. Jag har en deal med akupunktörskan. En deal av ekonomiskt slag. Skulle aldrig ha råd utan denna deal.
Det handlar inte om vilka stick som helst. Det handlar om klassisk kinesisk akupunktur. Tydligen helt annat än "vanlig, västerländsk" sådan. Jag har förstås fått den formen också. Som ren smärtlindring har den fungerat hyfsat. Nu är det meningen att nålarna ska jobba mer på djupet. Som tur är behöver de inte stickas in djupare för det.
Men sticken sätts inte där jag har ont. I kinesiska varianten använder man sig sig av pulsen. Akupunktören känner mig bokstavligen på pulsen flera ggr under behandlingen. Nålarna placeras utifrån det. På något knepigt sätt berättar mina pulsar (så säger man, som om jag har fler än en) en massa saker om tillståndet. Tillståndet i mina inre organ osv.
Organen hänger ju ihop med det man benämner meridianer. Gallblåse-meridianen är en.
Sedan sticks nålarna in vid de här meridianerna. Oftast bara 2-3 på olika ställen på kroppen.
På detta viset kan man antingen boosta ett organ, eller försöka få det -organet- att gå ner i varv.
Gissa vad som oftast behövs i mitt fall? Rätt gissat. Mina organ är overloaded.
På sista tiden har det varit "för mycket hetta" i systemet. Sätts i samband med utbrottet av eksem jag har/haft hela hösten.
Intressant är det. Typiskt för mig är ju att ställa tusen och en frågor varje gång. Så nu kan jag snart jobba extra inte bara på 1177. Eller som ett levande FASS. Nu snart även som åtminstone assistent till akupunktörer.
Om behandlingarna hjälper? Jag ber att få återkomma i den frågan....
Det handlar inte om vilka stick som helst. Det handlar om klassisk kinesisk akupunktur. Tydligen helt annat än "vanlig, västerländsk" sådan. Jag har förstås fått den formen också. Som ren smärtlindring har den fungerat hyfsat. Nu är det meningen att nålarna ska jobba mer på djupet. Som tur är behöver de inte stickas in djupare för det.
Men sticken sätts inte där jag har ont. I kinesiska varianten använder man sig sig av pulsen. Akupunktören känner mig bokstavligen på pulsen flera ggr under behandlingen. Nålarna placeras utifrån det. På något knepigt sätt berättar mina pulsar (så säger man, som om jag har fler än en) en massa saker om tillståndet. Tillståndet i mina inre organ osv.
Organen hänger ju ihop med det man benämner meridianer. Gallblåse-meridianen är en.
Sedan sticks nålarna in vid de här meridianerna. Oftast bara 2-3 på olika ställen på kroppen.
På detta viset kan man antingen boosta ett organ, eller försöka få det -organet- att gå ner i varv.
Gissa vad som oftast behövs i mitt fall? Rätt gissat. Mina organ är overloaded.
På sista tiden har det varit "för mycket hetta" i systemet. Sätts i samband med utbrottet av eksem jag har/haft hela hösten.
Intressant är det. Typiskt för mig är ju att ställa tusen och en frågor varje gång. Så nu kan jag snart jobba extra inte bara på 1177. Eller som ett levande FASS. Nu snart även som åtminstone assistent till akupunktörer.
Om behandlingarna hjälper? Jag ber att få återkomma i den frågan....
fredag 11 december 2015
Måluppfyllelse
Måluppfyllelse. Ett ord som inte fanns i skolans vokabulär då, när jag började min bana. Självklart fanns önskan/krav om måluppfyllelse, men den benämndes på annat sätt. Nu är det inte bara måluppfyllelse, utan högre sådan vi strävar mot.
Fast detta lilla inlägg såhär när fredagseftermiddagen börjar gå mot kväll, ska inte alls handla om skolan. Utan om min egen privata måluppfyllelse.
Den som jag kämpar med varenda dag. Året runt. Om jag lägger till ordet högre framför? Njaa, där är jag inte riktigt.
Min måluppfyllelse handlar framförallt om att kunna släppa taget. Om vad? Det mesta. Allt. Typ.
Kanske inte alldeles släppa taget, men åtminstone inte hålla så himla hårt. Att öva mig på att inte fixa så mycket. Inta dona så mycket. Kanske framförallt inte föregå så mycket.
Intellektuellt förstår jag ju att man inte måste ha en framförhållning på flera veckor. I alla fall inte när det gäller vilka papper jag behöver ha med mig till ett möte. Kanske när det gäller att boka biljetter till något, men det gör jag otroligt sällan.
Jorden går inte under om jag råkar glömma. Om jag inte har total kontroll på allt. Om jag släpper taget lite.
Ni som arbetar tillsammans med mig, jag ber er om en sak. Om jag delegerar/ber er om att utföra något åt mig...säg då ifrån om/när jag kontrollerar om det blivit gjort.
Det här handlar i mitt fall även om att släppa taget om dottern. Kanske inte direkt om henne, men att släppa taget lite om hennes vardag. Att låta personalen göra lite misstag och lära sig av det. Istället för att jag går in o styr, innan det kanske ens behövs?
Två områden där jag faktiskt har nått måluppfyllelsen är så vitt skilda som sonen min och matlagning.
Svårt att ha kontroll över honom, däruppe i huvudstaden. Skönt, tycker han förstås.
Och laga mat utan recept har jag gjort länge. För det mesta iaf. Fast det är väl ett område där jag borde ha mer kontroll....
Skulle ju inte göra något att kunna laga samma sak en gång till. Om man säger så. I alla fall de gånger jag verkligen får till något gott.
Fast detta lilla inlägg såhär när fredagseftermiddagen börjar gå mot kväll, ska inte alls handla om skolan. Utan om min egen privata måluppfyllelse.
Den som jag kämpar med varenda dag. Året runt. Om jag lägger till ordet högre framför? Njaa, där är jag inte riktigt.
Min måluppfyllelse handlar framförallt om att kunna släppa taget. Om vad? Det mesta. Allt. Typ.
Kanske inte alldeles släppa taget, men åtminstone inte hålla så himla hårt. Att öva mig på att inte fixa så mycket. Inta dona så mycket. Kanske framförallt inte föregå så mycket.
Intellektuellt förstår jag ju att man inte måste ha en framförhållning på flera veckor. I alla fall inte när det gäller vilka papper jag behöver ha med mig till ett möte. Kanske när det gäller att boka biljetter till något, men det gör jag otroligt sällan.
Jorden går inte under om jag råkar glömma. Om jag inte har total kontroll på allt. Om jag släpper taget lite.
Ni som arbetar tillsammans med mig, jag ber er om en sak. Om jag delegerar/ber er om att utföra något åt mig...säg då ifrån om/när jag kontrollerar om det blivit gjort.
Det här handlar i mitt fall även om att släppa taget om dottern. Kanske inte direkt om henne, men att släppa taget lite om hennes vardag. Att låta personalen göra lite misstag och lära sig av det. Istället för att jag går in o styr, innan det kanske ens behövs?
Två områden där jag faktiskt har nått måluppfyllelsen är så vitt skilda som sonen min och matlagning.
Svårt att ha kontroll över honom, däruppe i huvudstaden. Skönt, tycker han förstås.
Och laga mat utan recept har jag gjort länge. För det mesta iaf. Fast det är väl ett område där jag borde ha mer kontroll....
Skulle ju inte göra något att kunna laga samma sak en gång till. Om man säger så. I alla fall de gånger jag verkligen får till något gott.
måndag 30 november 2015
Turf
Turf. Turfning. Att turfa. Ett relativt nytt begrepp i min värld. Ett s.k. realtidsspel. Som kräver en smartphone.
Dock är det inte ett spel där man sitter hemma i soffan. Nej, det krävs faktiskt lite fysisk aktivitet. Via cykel. Skulle ju passa mig.
Vad jag förstår går det ut på att hitta "zoner". Man samlar poäng genom att "ta över zoner". Och "behålla" dem så länge som möjligt.
Tydligen övertar man zonen genom att helt enkelt befinna sig i den. Zonen. Rent fysiskt befinna sig alltså. Efter en månad är en spelomgång slut, och den som har flest zoner vinner förstås. Då får man visst bestämma en ny zon.
Tydligen ser man varandra på kartan i appen, och kan på så vis skynda sig för att hinna före andra till en viss zon.
Som en mix av "Herre på täppan" och orientering. Typ. Fast digitalt då. Fast även fysiskt då.
Läste någonstans att 2015 hade 133 500 personer registrerat ett användarnamn i spelet. World wide.
Några av dem har jag sett. För det var när jag började lägga märke till konstiga filurer på min bakgård, det var då jag lärde mig om Turf.
Cyklister som tar en sväng in på min gård. Stannar till. Tittar på mobilen, som oftast sitter i nå'n hållare på styret. Klickar lite. Ser allmänt nöjda ut. Rättar till hjälmen och drar vidare.
Då tar de en zon. Min zon. Min bakgård.
Lite väl nördigt kan det bli. Som i går kväll. Jag drog ner rullgardinen 23.00. Kolsvart ute. Snö i luften. 29 november liksom. Under lyktan på bakgården stod han. En turfare. Jag ser direkt att det är en dylik.När han tagit sin/min zon, slirade han vidare. Så nöjd i lyktans sken.
Märklig sport det där. Kanske ska testa till våren. En zon har jag ju liksom redan hittat.
Dock är det inte ett spel där man sitter hemma i soffan. Nej, det krävs faktiskt lite fysisk aktivitet. Via cykel. Skulle ju passa mig.
Vad jag förstår går det ut på att hitta "zoner". Man samlar poäng genom att "ta över zoner". Och "behålla" dem så länge som möjligt.
Tydligen övertar man zonen genom att helt enkelt befinna sig i den. Zonen. Rent fysiskt befinna sig alltså. Efter en månad är en spelomgång slut, och den som har flest zoner vinner förstås. Då får man visst bestämma en ny zon.
Tydligen ser man varandra på kartan i appen, och kan på så vis skynda sig för att hinna före andra till en viss zon.
Som en mix av "Herre på täppan" och orientering. Typ. Fast digitalt då. Fast även fysiskt då.
Läste någonstans att 2015 hade 133 500 personer registrerat ett användarnamn i spelet. World wide.
Några av dem har jag sett. För det var när jag började lägga märke till konstiga filurer på min bakgård, det var då jag lärde mig om Turf.
Cyklister som tar en sväng in på min gård. Stannar till. Tittar på mobilen, som oftast sitter i nå'n hållare på styret. Klickar lite. Ser allmänt nöjda ut. Rättar till hjälmen och drar vidare.
Då tar de en zon. Min zon. Min bakgård.
Lite väl nördigt kan det bli. Som i går kväll. Jag drog ner rullgardinen 23.00. Kolsvart ute. Snö i luften. 29 november liksom. Under lyktan på bakgården stod han. En turfare. Jag ser direkt att det är en dylik.När han tagit sin/min zon, slirade han vidare. Så nöjd i lyktans sken.
Märklig sport det där. Kanske ska testa till våren. En zon har jag ju liksom redan hittat.
tisdag 24 november 2015
Roligt å roligt...
Roligt. Är det en rättighet att ha? Eller kanske har vi en skyldighet att ha roligt? Typisk Helena-fundering. Så här på tisdagkvällen.
Trött är jag . Och nå't skit i luftrören har jag. Eksemet frodas. Inget av det är så roligt. Därav ett kort inlägg. Som säkert inte heller blir så roligt.
Kan ändå inte låta bli att fundera över detta. Kanske ser det utåt ut som att jag har rätt roligt. Det har jag väl ibland såklart. Men sällan i några längre sjok. Den liksom glimmar till. Roligheten. Känslan av att ha roligt. Då är det underbart. Då inser jag att det borde ske oftare. Tänker att det för många andra är så. Att roligheten överväger. Men så funderar jag lite till. Då inser jag att så är det nog inte. Alla har ju sitt liksom. Sådant som är icke-roligt. Mer eller mindre.
Det jag funderar på är om jag borde anstränga mig mer. För att ha roligt. Fast då tänker jag att roligt ska inte ansträngas fram. Det ska bara komma. Men kanske borde jag träna lite mer på att ha mer roligt inåt. I andra situationer än de som ev märks utåt. Att låta den känslan leva kvar. Lite längre. Ha roligt i mig själv. I själen. Är ni med?
Önskar jag kunde säga som Kleerup: " Det är rätt roligt, att vara mig." Eller I mig kanske han sa, och syftade på i sin hjärna.
Det ska jag träna på. Att tycka, och kanske säga. Att det ÄR roligt att vara jag.
Hmm...hur svårt kan det va? Jag trivs ju faktiskt bra i mitt eget sällskap.
Trött är jag . Och nå't skit i luftrören har jag. Eksemet frodas. Inget av det är så roligt. Därav ett kort inlägg. Som säkert inte heller blir så roligt.
Kan ändå inte låta bli att fundera över detta. Kanske ser det utåt ut som att jag har rätt roligt. Det har jag väl ibland såklart. Men sällan i några längre sjok. Den liksom glimmar till. Roligheten. Känslan av att ha roligt. Då är det underbart. Då inser jag att det borde ske oftare. Tänker att det för många andra är så. Att roligheten överväger. Men så funderar jag lite till. Då inser jag att så är det nog inte. Alla har ju sitt liksom. Sådant som är icke-roligt. Mer eller mindre.
Det jag funderar på är om jag borde anstränga mig mer. För att ha roligt. Fast då tänker jag att roligt ska inte ansträngas fram. Det ska bara komma. Men kanske borde jag träna lite mer på att ha mer roligt inåt. I andra situationer än de som ev märks utåt. Att låta den känslan leva kvar. Lite längre. Ha roligt i mig själv. I själen. Är ni med?
Önskar jag kunde säga som Kleerup: " Det är rätt roligt, att vara mig." Eller I mig kanske han sa, och syftade på i sin hjärna.
Det ska jag träna på. Att tycka, och kanske säga. Att det ÄR roligt att vara jag.
Hmm...hur svårt kan det va? Jag trivs ju faktiskt bra i mitt eget sällskap.
söndag 15 november 2015
Backspegeln?
En liten anekdot. Från i måndags.
Jag har en liten bil. En väldigt liten bil. Som inte används särskilt mycket, men som ändå ger mig lite frihetskänsla. Den är mycket billig i drift. Mycket billig att försäkra. Det som kostar är garaget och service.
I måndags ringde jag min bilverkstad. Följande dialog utspelade sig i telefon. Ska kanske tillägga att jag är kollega med sonen till mannen på verkstaden.
Helena: Hej, jag undrar om service. Vad säger du om jag säger att jag kört 150 mil sedan förra servicen - är det nödvändigt då?
Verkstaden: Nej, spara pengarna du! Men, ett tips är att du kör lite då och då, och så tvärbromsar du. För om du kör så lite kan du åka på att tvingas byta bromsbelägg. Och så tittar du förstås i backspegeln!
H: VARFÖR SKA JAG TITTA I BACKSPEGELN🤓?
V: ( nu blev det tyst i luren en stund) Hmm, ja du fundera på det!
H: Men jag jobbar på X-skolan! Visst är du pappa till min kollega XX?
V: ( nu riktigt hörde jag frågetecknen i hans huvud, men han är sin sons far och har en sjujäkla humor. Tur det, för vad har min arbetsplats att göra med någonting alls här?) Aha, då,förstår jag, om du är kollega med XX. Inte konstigt att du frågar om backspegeln😁. Jag tänkte annars att det kan vara en bra ide att kolla bakåt INNAN du tvärbromsar...
H: ( nu blev det tyst i min ände av luren)
Efter typ tre sekunder började vi skratta, ingen av oss kunde sluta.
I går var jag ute och körde lite. Jädrar vad jag bromsade. Allt som oftast kom jag faktiskt ihåg att titta i backspegeln. Innan.
Jag har en liten bil. En väldigt liten bil. Som inte används särskilt mycket, men som ändå ger mig lite frihetskänsla. Den är mycket billig i drift. Mycket billig att försäkra. Det som kostar är garaget och service.
I måndags ringde jag min bilverkstad. Följande dialog utspelade sig i telefon. Ska kanske tillägga att jag är kollega med sonen till mannen på verkstaden.
Helena: Hej, jag undrar om service. Vad säger du om jag säger att jag kört 150 mil sedan förra servicen - är det nödvändigt då?
Verkstaden: Nej, spara pengarna du! Men, ett tips är att du kör lite då och då, och så tvärbromsar du. För om du kör så lite kan du åka på att tvingas byta bromsbelägg. Och så tittar du förstås i backspegeln!
H: VARFÖR SKA JAG TITTA I BACKSPEGELN🤓?
V: ( nu blev det tyst i luren en stund) Hmm, ja du fundera på det!
H: Men jag jobbar på X-skolan! Visst är du pappa till min kollega XX?
V: ( nu riktigt hörde jag frågetecknen i hans huvud, men han är sin sons far och har en sjujäkla humor. Tur det, för vad har min arbetsplats att göra med någonting alls här?) Aha, då,förstår jag, om du är kollega med XX. Inte konstigt att du frågar om backspegeln😁. Jag tänkte annars att det kan vara en bra ide att kolla bakåt INNAN du tvärbromsar...
H: ( nu blev det tyst i min ände av luren)
Efter typ tre sekunder började vi skratta, ingen av oss kunde sluta.
I går var jag ute och körde lite. Jädrar vad jag bromsade. Allt som oftast kom jag faktiskt ihåg att titta i backspegeln. Innan.
lördag 7 november 2015
Compassion
Compassion is the new black. Inom självhjälp och terapi. Har jag läst. Ett nytt begrepp som kommit in i alla dessa självhjälps-teorier. Självmedkänsla. Att vi ska vara lite snällare mot oss själva. Att vara självsnälla liksom.
När livet går snett. Eller gör ont. Då ska vi träna oss i att säga okej till att vi känner oss ledsna. Besvikna. Svikna. Eller vad det nu är för känsla vi har. Att det är okej . Att inte fly undan känslan. Att erkänna för oss själva att det känns för jäkligt. Helt enkelt.
Kanske som att ge sig själv en kram. Att tycka om sig själv när det känns som sämst. Det är the new black.
Låter helt okej för min del. Dock inte enkelt. Inte ett dugg enkelt. Mycket lättare att skuldbelägga sig själv. Att tänka att det helt och hållet beror på mig att det blev så här. Mycket lättare.
Men - jag förstår helt och hållet tanken med Compassion. Kanske ska träna lite. På att vara lite självsnäll. Tror faktiskt jag börjar nu. Omedelbart. Det är lite synd om mig ikväll. Mina fötter gör ondare än vanligt. Om jag inte tränar på Compassion-tänket, då är det ju MITT EGET FEL eftersom jag gick för många steg helt enkelt. VARFÖR gjorde jag det, dumma mig? Skyll mig själv!
Men om jag börjar träna nu. På att INTE skuldbelägga. På att ha lite medkänsla med mig själv istället. Då ser mitt träningsläger ut så här i kväll:
En tanke om att det faktiskt ÄR synd om mig som har så ont. Att jag är ledsen för det. Ett varmt bad. Ett glas vin. Choklad. Hmm...det var ju inte så svårt!
Tror jag lägger mig i hårdträning.
När livet går snett. Eller gör ont. Då ska vi träna oss i att säga okej till att vi känner oss ledsna. Besvikna. Svikna. Eller vad det nu är för känsla vi har. Att det är okej . Att inte fly undan känslan. Att erkänna för oss själva att det känns för jäkligt. Helt enkelt.
Kanske som att ge sig själv en kram. Att tycka om sig själv när det känns som sämst. Det är the new black.
Låter helt okej för min del. Dock inte enkelt. Inte ett dugg enkelt. Mycket lättare att skuldbelägga sig själv. Att tänka att det helt och hållet beror på mig att det blev så här. Mycket lättare.
Men - jag förstår helt och hållet tanken med Compassion. Kanske ska träna lite. På att vara lite självsnäll. Tror faktiskt jag börjar nu. Omedelbart. Det är lite synd om mig ikväll. Mina fötter gör ondare än vanligt. Om jag inte tränar på Compassion-tänket, då är det ju MITT EGET FEL eftersom jag gick för många steg helt enkelt. VARFÖR gjorde jag det, dumma mig? Skyll mig själv!
Men om jag börjar träna nu. På att INTE skuldbelägga. På att ha lite medkänsla med mig själv istället. Då ser mitt träningsläger ut så här i kväll:
En tanke om att det faktiskt ÄR synd om mig som har så ont. Att jag är ledsen för det. Ett varmt bad. Ett glas vin. Choklad. Hmm...det var ju inte så svårt!
Tror jag lägger mig i hårdträning.
lördag 31 oktober 2015
Eftertankar
Alla helgons dag. Ska inte fördjupa mig i var sederna kommer ifrån. Eller varför vi numera mixar denna helg med Halloween. Lite huller om buller liksom. Egentligen tycker jag att det är synd att dessa två korsar varandra. De är ju så olika som svart och vitt. Men, nu är det så, och jag är rätt glad att mina barn är för vuxna för att springa runt och godis-busa.
Dock skulle jag antagligen själv tacka ja till en Halloween-fest. Bara för att få anledning att klä ut mig. Älskar att klä ut mig.
Mina tankar denna helg går naturligtvis till mina döda. Inget konstigt med det. Nu ska ju erkännas att jag tänker på mina döda ofta. Väldigt ofta. Pratar med mamma. Frågar pappa om råd. Ibland när jag pratar med dom, tittar jag samtidigt på foton av dom. Tänker att det är nog inget konstigt med det heller. Eller?
Om jag får svar? Svårt att veta. Ibland känns det så. Inuti. Vill så gärna tro att de ser mig. När jag kämpar.och även när jag mår bra. Så att de kan sluta oroa sig för mig. I alla fall för en liten stund. Tar ofta ett snack med lilla mormor också. Hon levde ända tills jag var 34 år och tvåbarnsmor. Hon var bra, min mormor. Adele. Ett udda namn i den stora syskonskaran tidigt 1900-tal. En Adele bland Greta, Elsa, Gunborg och Gustaf. Ryktet sa att min mormors-mor hade läst en fransk roman när hon väntade mormor....Som backup fick hon Eugenia som andra-namn.
Franskt ursprung där också. Men ändå liksom lite mer rejält. Som en fruga till en seriefigur, liksom.
Dock skulle jag antagligen själv tacka ja till en Halloween-fest. Bara för att få anledning att klä ut mig. Älskar att klä ut mig.
Mina tankar denna helg går naturligtvis till mina döda. Inget konstigt med det. Nu ska ju erkännas att jag tänker på mina döda ofta. Väldigt ofta. Pratar med mamma. Frågar pappa om råd. Ibland när jag pratar med dom, tittar jag samtidigt på foton av dom. Tänker att det är nog inget konstigt med det heller. Eller?
Om jag får svar? Svårt att veta. Ibland känns det så. Inuti. Vill så gärna tro att de ser mig. När jag kämpar.och även när jag mår bra. Så att de kan sluta oroa sig för mig. I alla fall för en liten stund. Tar ofta ett snack med lilla mormor också. Hon levde ända tills jag var 34 år och tvåbarnsmor. Hon var bra, min mormor. Adele. Ett udda namn i den stora syskonskaran tidigt 1900-tal. En Adele bland Greta, Elsa, Gunborg och Gustaf. Ryktet sa att min mormors-mor hade läst en fransk roman när hon väntade mormor....Som backup fick hon Eugenia som andra-namn.
Franskt ursprung där också. Men ändå liksom lite mer rejält. Som en fruga till en seriefigur, liksom.
torsdag 22 oktober 2015
Dagens
Det var länge sedan. Riktigt länge sedan. Som jag gjorde en Dagens. Här på bloggen.
I begynnelsen förekom det sådana inlägg då och då.
Och nu är det dags.
Jag är ju en förespråkare för second hand. Igår cyklade jag förbi Bra &Begagnat. I fönstret fanns ett bord. Jag ville titta lite närmare på det och linkade in.
Något bord blev det inte. Men där hängde den. Precis bredvid fönstret. Och den var min. Bara min.
Den väckte minnen, ojoj. Vilken retro-kick. I mina två tidigare exemplar har jag haft mycket roligt.
Så nu hoppas jag på att även den här varianten kan leverera.
Som en av mina vänner sa: Vadå retro? Duffel är tidlöst!
Och om jag inte skulle trivas, so what? 125 spänn är ju inte hela världen.
I begynnelsen förekom det sådana inlägg då och då.
Och nu är det dags.
Jag är ju en förespråkare för second hand. Igår cyklade jag förbi Bra &Begagnat. I fönstret fanns ett bord. Jag ville titta lite närmare på det och linkade in.
Något bord blev det inte. Men där hängde den. Precis bredvid fönstret. Och den var min. Bara min.
Den väckte minnen, ojoj. Vilken retro-kick. I mina två tidigare exemplar har jag haft mycket roligt.
Så nu hoppas jag på att även den här varianten kan leverera.
Som en av mina vänner sa: Vadå retro? Duffel är tidlöst!
Och om jag inte skulle trivas, so what? 125 spänn är ju inte hela världen.
lördag 17 oktober 2015
Trick or treat?
Jag har en mask. En obehaglig jäkla mask. Känns som så. En mask av eksem . I ansiktet. Rött och ilsket. Kliar och svider. Huden känns några storlekar för liten.
Nu står mitt hopp till cortisonkrämer. Igen. Denna gången en längre behandlingstid.
Jag som så ofta är i vårdsvängen, kände i förrgår när jag var på Hudmottagningen : bara dom inte tycker att jag skulle ringt vårdcentralen istället. Att jag liksom tar upp viktig tid. För specialisterna. Jag kunde ganska snabbt släppa den tanken. När hudläkare 1 kom in genom dörren, var hens första ord: OJ!
Att hen sedan gick och hämtade hudläkare 2, gjorde ju att jag liksom tog upp viktig tid för två st specialister. Hudläkare 2 sa: Ajajaj, jag ser att du har besvärligt. Och då var det faktiskt helt ok. De tyckte att jag gjort helt rätt som kom dit.
Jag bönade och bad om ett svar på frågan VARFÖR? Vad är det jag inte tål? Apelsiner? Schampo? Rödvin? (Gud förbjude!). Doktor 2 svarade att hen önskade att det var så enkelt. I mitt fall behöver man inte ta något prov på eksemet. Ingen ide'. Det är nog inget yttre jag reagerar på. Kan vara en kombo av mitt meckade immunförsvar/medicinering/inflammationstillståndet i tarmen / kronisk stress pga kronisk smärta. Livet mitt alltså. Samt att jag är gammalt eksembarn förstås.
Jag kommer att stå på underhållsbehandlingar m krämerna, forever. Bara att gilla läget och hålla tummarna. Att huden inte bli så förtunnad att den går sönder.
Varför har jag ingen knapp att trycka på? För återställning. Av huden. Återställning till ett datum i augusti, typ. Reset.
Å andra sidan behöver jag inte klä ut mig till Halloween. Trick or treat, någon?
Nu står mitt hopp till cortisonkrämer. Igen. Denna gången en längre behandlingstid.
Jag som så ofta är i vårdsvängen, kände i förrgår när jag var på Hudmottagningen : bara dom inte tycker att jag skulle ringt vårdcentralen istället. Att jag liksom tar upp viktig tid. För specialisterna. Jag kunde ganska snabbt släppa den tanken. När hudläkare 1 kom in genom dörren, var hens första ord: OJ!
Att hen sedan gick och hämtade hudläkare 2, gjorde ju att jag liksom tog upp viktig tid för två st specialister. Hudläkare 2 sa: Ajajaj, jag ser att du har besvärligt. Och då var det faktiskt helt ok. De tyckte att jag gjort helt rätt som kom dit.
Jag bönade och bad om ett svar på frågan VARFÖR? Vad är det jag inte tål? Apelsiner? Schampo? Rödvin? (Gud förbjude!). Doktor 2 svarade att hen önskade att det var så enkelt. I mitt fall behöver man inte ta något prov på eksemet. Ingen ide'. Det är nog inget yttre jag reagerar på. Kan vara en kombo av mitt meckade immunförsvar/medicinering/inflammationstillståndet i tarmen / kronisk stress pga kronisk smärta. Livet mitt alltså. Samt att jag är gammalt eksembarn förstås.
Jag kommer att stå på underhållsbehandlingar m krämerna, forever. Bara att gilla läget och hålla tummarna. Att huden inte bli så förtunnad att den går sönder.
Varför har jag ingen knapp att trycka på? För återställning. Av huden. Återställning till ett datum i augusti, typ. Reset.
Å andra sidan behöver jag inte klä ut mig till Halloween. Trick or treat, någon?
söndag 11 oktober 2015
Hitta styrkan
Det är en konst. Har alltid varit. Dock inte alltid en konst som jag behärskar. Konsten att hitta styrkan. Ingen särskilt svår konst om allt går som på räls. Men när är livet så? Korta stunder, jovars. Men resterande stunder? Som är långa? Det är då jag ibland har så svårt att hitta den. Den där styrkan.
Att fortsätta inte bara orka. Inte bara stå ut. Utan faktiskt leva. Att ta vara på det som ändå är livet. Hur det nu än ser ut.
Självklart kommer det stunder av förtvivlan. Även för den som ofta kan hitta styrkan.
För egen del har jag en tendens att isolera mig. Då när jag inte hittar den. Styrkan. Att vilja vara ensam med min förtvivlan. Just då anammar jag inte ordspråket "delad börda är halv börda". Konstigt. Tror att jag är hyfsat bra på att dela andras bördor. Men vill alltså helst inte med mig av min. Det är inte alltid så, mest när det är som svartast. Det är som en snålhet....
Nu är det ju inte så att jag alltsom oftast bara lägger mig ner och inte orkar. I vardagen kämpar man ju liksom på. Det är det där andra i livet som blir så lidande. Det där extra. Då när jag inte hittar styrkan.
Kanske borde jag ibland vara lite snällare. Mot mig själv. På alla de sätt. Det har jag sagt tidigare. Men den styrkan är också svår att hitta.
Några av mina vänner kämpar nu med att hitta styrkan. På allvar. För att kunna leva i vardagen. Trots allt.
Mina tankar är hos dem. Nästan från det jag vaknar, till dess jag lyckas somna.
Ibland distraherar mitt envist kliande o brännande eksem mina tankar en stund, det ska erkännas.
Mitt i eländet läste jag något. Igen. Som jag vill skicka med. Jag är övertygad om att mina vänner förstår och kan ta galghumor. Det är som en överlevnads-grej. Med galghumor. Jag tror det var så den uppstod helt enkelt.
Här är dagens dos.
Gå inte på begravningar om det inte är absolut nödvändigt. Som absolut nödvändig räknas bara egen begravning. Och kan ni undvika även den, så gör det.
Nu ska jag distrahera mitt kliande, brännande eksem med att titta på Bron. Också ett sätt att ta vara på livet.
Att fortsätta inte bara orka. Inte bara stå ut. Utan faktiskt leva. Att ta vara på det som ändå är livet. Hur det nu än ser ut.
Självklart kommer det stunder av förtvivlan. Även för den som ofta kan hitta styrkan.
För egen del har jag en tendens att isolera mig. Då när jag inte hittar den. Styrkan. Att vilja vara ensam med min förtvivlan. Just då anammar jag inte ordspråket "delad börda är halv börda". Konstigt. Tror att jag är hyfsat bra på att dela andras bördor. Men vill alltså helst inte med mig av min. Det är inte alltid så, mest när det är som svartast. Det är som en snålhet....
Nu är det ju inte så att jag alltsom oftast bara lägger mig ner och inte orkar. I vardagen kämpar man ju liksom på. Det är det där andra i livet som blir så lidande. Det där extra. Då när jag inte hittar styrkan.
Kanske borde jag ibland vara lite snällare. Mot mig själv. På alla de sätt. Det har jag sagt tidigare. Men den styrkan är också svår att hitta.
Några av mina vänner kämpar nu med att hitta styrkan. På allvar. För att kunna leva i vardagen. Trots allt.
Mina tankar är hos dem. Nästan från det jag vaknar, till dess jag lyckas somna.
Ibland distraherar mitt envist kliande o brännande eksem mina tankar en stund, det ska erkännas.
Mitt i eländet läste jag något. Igen. Som jag vill skicka med. Jag är övertygad om att mina vänner förstår och kan ta galghumor. Det är som en överlevnads-grej. Med galghumor. Jag tror det var så den uppstod helt enkelt.
Här är dagens dos.
Gå inte på begravningar om det inte är absolut nödvändigt. Som absolut nödvändig räknas bara egen begravning. Och kan ni undvika även den, så gör det.
Nu ska jag distrahera mitt kliande, brännande eksem med att titta på Bron. Också ett sätt att ta vara på livet.
söndag 4 oktober 2015
50-talet
Vi har haft jubileum. Skolan där jag jobbar fyller 60 år. Född 1955 alltså. Äldre än mig med minsta möjliga marginal.
I fredags var vi utklädda. Till 50-talspersoner. Alltid kul. Maskerad på arbetstid. Många klänningar. Handväskor. Hattar. Kostymer. Sjalar och skärp. Själv hade jag tyll-underkjol. Eller kanske att ta i. Jag klippte till en bit tyll och drog i en resår. När jag kom till jobbet såg jag att jag varit väl snabb med saxen. Ojämnt är bara förnamnet. Men vem brydde sig? Kanske ska säga att jag inte enbart hade denna tyll-underkjol.
Lektionerna gick även de i sann 50-talsanda. Eleverna ställde sig bredvid stolen när de räckt upp handen för att svara. Diktamen. Välskrivning. Gamla planscher. Ja ni vet vad jag menar.
När vi pratade om hur gammal skolan är, så gjorde jag såklart jämförelsen. Med mig själv. Min egen ålder.
Barn är ju barn. Ärliga som de är. Att flera inte kunde förstå att jag kan vara sååå gammal, är ju smickrande. Eller inte. Men en liten kille hade uppenbara problem. Med att förstå. Hur kan man vara lika gammal som ett HUS?! Näe, det kan man helt enkelt inte vara, konstaterade han. För då är man död för länge sedan. Dom måste ha räknat fel.
Om de räknat fel på husets ålder, eller min - det framgick inte av diskussionen. Men att vara lika gammal som ett hus, ja det känns i både knopp och kropp.
I fredags var vi utklädda. Till 50-talspersoner. Alltid kul. Maskerad på arbetstid. Många klänningar. Handväskor. Hattar. Kostymer. Sjalar och skärp. Själv hade jag tyll-underkjol. Eller kanske att ta i. Jag klippte till en bit tyll och drog i en resår. När jag kom till jobbet såg jag att jag varit väl snabb med saxen. Ojämnt är bara förnamnet. Men vem brydde sig? Kanske ska säga att jag inte enbart hade denna tyll-underkjol.
Lektionerna gick även de i sann 50-talsanda. Eleverna ställde sig bredvid stolen när de räckt upp handen för att svara. Diktamen. Välskrivning. Gamla planscher. Ja ni vet vad jag menar.
När vi pratade om hur gammal skolan är, så gjorde jag såklart jämförelsen. Med mig själv. Min egen ålder.
Barn är ju barn. Ärliga som de är. Att flera inte kunde förstå att jag kan vara sååå gammal, är ju smickrande. Eller inte. Men en liten kille hade uppenbara problem. Med att förstå. Hur kan man vara lika gammal som ett HUS?! Näe, det kan man helt enkelt inte vara, konstaterade han. För då är man död för länge sedan. Dom måste ha räknat fel.
Om de räknat fel på husets ålder, eller min - det framgick inte av diskussionen. Men att vara lika gammal som ett hus, ja det känns i både knopp och kropp.
fredag 25 september 2015
Fredagsfundering
Funderar. Så här på fredagskvällen. Ett kort inlägg om dessa funderingar. Kvällen till ära funderar jag över själva tänkandet. Metakognition med ett finare ord. Kanske inte det jag brukar ägna just en fredagkväll åt. Det jag tänker om mina tankar är mest ett stort VARFÖR? Varför ska jag fundera så mycket? Varför ska jag analysera hela tiden? Tolka.
Varför kan jag inte bara vara? Bara låta dagen komma, som den vill. Försöka släppa lite på oron. Ducka lite mer för funderingarna. Kanske skulle jag då kunna njuta lite mer av tillvaron. Inte vet jag.
Jag kan ibland bli lite avundsjuk på personer som har den förmågan. Att liksom bara strunta i tänkandet. Eller tänka att det löser sig ju. Som Morran. Om ni sett Morran och Tobias?
I alla fall lite lagom. Skulle jag vilja vara sådan? Ibland. Tror jag. Fast då vore jag ju inte jag.
Nej, inte som Morran. Det vore att ta i. Men kanske som en Halv-Morra. Då och då.
Det är en dag i morgon också, som hon säger.
Godnatt.
Varför kan jag inte bara vara? Bara låta dagen komma, som den vill. Försöka släppa lite på oron. Ducka lite mer för funderingarna. Kanske skulle jag då kunna njuta lite mer av tillvaron. Inte vet jag.
Jag kan ibland bli lite avundsjuk på personer som har den förmågan. Att liksom bara strunta i tänkandet. Eller tänka att det löser sig ju. Som Morran. Om ni sett Morran och Tobias?
I alla fall lite lagom. Skulle jag vilja vara sådan? Ibland. Tror jag. Fast då vore jag ju inte jag.
Nej, inte som Morran. Det vore att ta i. Men kanske som en Halv-Morra. Då och då.
Det är en dag i morgon också, som hon säger.
Godnatt.
lördag 19 september 2015
Köpstark?
Kvinnor över 50. Som jag då. Lär vara en mycket köpstark grupp. Köpstark? Jag? Hmm....jag hade väl som så många andra trott att de gyllene åren skulle bli lite mer gyllene. Ekonomiskt. Och även hälsomässigt. Men nu var det köpstyrka det skulle handla om.
När barnen flyttade hemifrån. Då. Då skulle ekonomin bli bättre. Tyvärr sammanföll det med att kroppen min tvingades gå ner i tjänst. Och en del andra saker. Sammantaget blev min köpstyrka klart försämrad.
Läste att kvinnor över 50 är en av de allra mest köpstarka grupperna. Inte bara för att många av dem (inte jag då) får en bättre ekonomi i denna ålder. Nej, faktiskt är huvudanledningen en annan, fast förvisso hänger de ju ihop. Kvinnor över 50 handlar till fyra generationer. FYRA. Till sig själva. Till sina föräldrar. Till sina barn. Till sina barnbarn. Säkert ibland till sina partners också...
Det här stämmer bara till viss del på mig. Under en hyfsat lång period handlade jag faktiskt till tre generationer. Nu har jag bara två generationer i familjen. Hoppas på en tredje framöver. Jäklar vad jag kommer att handla då. För hela halvtidslönen. Eller för all del, pensionen.
En undersökning visar att kvinnor ( i alla åldrar) tar beslut om 80% av alla konsumentinköp. 94% av alla heminredningsdetaljer. Hur man nu kan komma fram till en sådan siffra? Jag som har ett eget hushåll då? Undersökningen visar inget annat än att kvinnor inhandlar 94% av heminredningsdetaljerna. Mycket intressant. Vem tusan handlar resterande 6% till mitt hem? Vem inhandlade den där femte kudden i soffan?
Fundera på det ni....
När barnen flyttade hemifrån. Då. Då skulle ekonomin bli bättre. Tyvärr sammanföll det med att kroppen min tvingades gå ner i tjänst. Och en del andra saker. Sammantaget blev min köpstyrka klart försämrad.
Läste att kvinnor över 50 är en av de allra mest köpstarka grupperna. Inte bara för att många av dem (inte jag då) får en bättre ekonomi i denna ålder. Nej, faktiskt är huvudanledningen en annan, fast förvisso hänger de ju ihop. Kvinnor över 50 handlar till fyra generationer. FYRA. Till sig själva. Till sina föräldrar. Till sina barn. Till sina barnbarn. Säkert ibland till sina partners också...
Det här stämmer bara till viss del på mig. Under en hyfsat lång period handlade jag faktiskt till tre generationer. Nu har jag bara två generationer i familjen. Hoppas på en tredje framöver. Jäklar vad jag kommer att handla då. För hela halvtidslönen. Eller för all del, pensionen.
En undersökning visar att kvinnor ( i alla åldrar) tar beslut om 80% av alla konsumentinköp. 94% av alla heminredningsdetaljer. Hur man nu kan komma fram till en sådan siffra? Jag som har ett eget hushåll då? Undersökningen visar inget annat än att kvinnor inhandlar 94% av heminredningsdetaljerna. Mycket intressant. Vem tusan handlar resterande 6% till mitt hem? Vem inhandlade den där femte kudden i soffan?
Fundera på det ni....
söndag 13 september 2015
Duell
Läste. Någonstans. Det är märkligt att jag så sällan minns. Var jag läste vad. Men så är det. Tänker att jag borde börja skriva ner. Det jag läser och vill komma ihåg. I alla fall var jag läste det. Eller vem som skrev det. Men jag glömmer att göra det...Dock låtsas jag aldrig som om det är jag som från början tänkte ut det. Alltid nämna om det är något skrivet av andra, som ger mig en tanke. En idé. En undran.
Nåväl. Det jag nu läste, handlade om en duell. Inte i vanlig mening, med vapen i solnedgången.
Nej, det här var en duell framför spegeln. En duell mellan personen som syntes i spegeln, och personen som stod där framför spegeln. På badrumsgolvet.
Helt enkelt att man inte känner igen sig i spegeln. Efter en viss ålder.
Det var så klockrent att läsa. Precis så är det ju, i alla fall för mig.
Det här med att gå förbi en spegel utan att stanna och titta, t.ex. Liksom bara få en glimt av någon. Någon som inte kan vara jag. Väl? Det var ju en äldre människa som passerade spegeln.
Eller när jag verkligen anstränger mig. För att se fräsch ut. Bra hudkräm. Smink i lagom mängd ( inte för mycket i min ålder). Fixa någon form av frisyr. Och så titta sig i spegeln. Shit, vilken duell som utspelar sig! Jag tror att jag ska se den person som jag tror att jag fortfarande är. Till det yttre. Eftersom jag ju fortfarande är det till det inre.
Ojoj, vad jag bedrar mig. Varje gång. Kan det där verkligen vara jag?! Tydligen. Nu låter jag väl väldigt ytlig. Inte min avsikt. Jag är så totalt medveten om att det är det inre som räknas. Vill inte se ut som en 22-åring. Jag tänker att jag ser ut som jag gjorde vid 45 års ålder ungefär. Ha, vilket skämt!
Hörde i går en väninna som uttryckte sig om just 22-åringar. Att de ser ut som marsipangrisar i hyn. Är det positivt? Vet ej.
Det jag tänker är att när kroppen gör ont mest hela tiden, och livet självt inte går som på räls, då vill jag åtminstone inte att det ska synas allt för mycket. Jag kan inte göra något åt alla skrynklor i ansiktet. Men jag kan göra mitt bästa för att inte ontet ska synas varje stund.
Genom att försöka orka utmana den där spegelpersonen på duell varje morgon. Kanske bara genom att orka föna håret.
Många säger att rynkor är fint, att de flesta rynkor är skrattrynkor som visar att man haft roligt i livet. Härligt!
Mina flesta märken i ansiktet är gråtrynkor. Jag vet det av anledningar jag inte går in på här, men det är helt forskningsbaserad kunskap. Så jag borde bestämma mig för att fixa lite skrattrynkor som motvikt. Kanske jämnar de ut sig med gråtrynkorna? Det vore väl något. Att bli en marsipangris vid min ålder!
Och just i denna sekund kom jag ihåg vem som skrev om duellen framför spegeln. Allas vår Henning Mankell.
Nåväl. Det jag nu läste, handlade om en duell. Inte i vanlig mening, med vapen i solnedgången.
Nej, det här var en duell framför spegeln. En duell mellan personen som syntes i spegeln, och personen som stod där framför spegeln. På badrumsgolvet.
Helt enkelt att man inte känner igen sig i spegeln. Efter en viss ålder.
Det var så klockrent att läsa. Precis så är det ju, i alla fall för mig.
Det här med att gå förbi en spegel utan att stanna och titta, t.ex. Liksom bara få en glimt av någon. Någon som inte kan vara jag. Väl? Det var ju en äldre människa som passerade spegeln.
Eller när jag verkligen anstränger mig. För att se fräsch ut. Bra hudkräm. Smink i lagom mängd ( inte för mycket i min ålder). Fixa någon form av frisyr. Och så titta sig i spegeln. Shit, vilken duell som utspelar sig! Jag tror att jag ska se den person som jag tror att jag fortfarande är. Till det yttre. Eftersom jag ju fortfarande är det till det inre.
Ojoj, vad jag bedrar mig. Varje gång. Kan det där verkligen vara jag?! Tydligen. Nu låter jag väl väldigt ytlig. Inte min avsikt. Jag är så totalt medveten om att det är det inre som räknas. Vill inte se ut som en 22-åring. Jag tänker att jag ser ut som jag gjorde vid 45 års ålder ungefär. Ha, vilket skämt!
Hörde i går en väninna som uttryckte sig om just 22-åringar. Att de ser ut som marsipangrisar i hyn. Är det positivt? Vet ej.
Det jag tänker är att när kroppen gör ont mest hela tiden, och livet självt inte går som på räls, då vill jag åtminstone inte att det ska synas allt för mycket. Jag kan inte göra något åt alla skrynklor i ansiktet. Men jag kan göra mitt bästa för att inte ontet ska synas varje stund.
Genom att försöka orka utmana den där spegelpersonen på duell varje morgon. Kanske bara genom att orka föna håret.
Många säger att rynkor är fint, att de flesta rynkor är skrattrynkor som visar att man haft roligt i livet. Härligt!
Mina flesta märken i ansiktet är gråtrynkor. Jag vet det av anledningar jag inte går in på här, men det är helt forskningsbaserad kunskap. Så jag borde bestämma mig för att fixa lite skrattrynkor som motvikt. Kanske jämnar de ut sig med gråtrynkorna? Det vore väl något. Att bli en marsipangris vid min ålder!
Och just i denna sekund kom jag ihåg vem som skrev om duellen framför spegeln. Allas vår Henning Mankell.
onsdag 2 september 2015
Projekt
Projekt. Jag har ett. Som ett nödvändigt ont. Det är faktiskt lite krävande, projektet. Det är inget jag själv har initierat. Det kommer uppifrån. Från hyresvärden. Stadens största. Och med all rätt. Jag är förvånad att det dröjt så länge.
Sop-sortering. Käll-sortering.
För en vecka sedan kastade jag hej vilt. Alla sopor i samma påse. Ner i den totalt osorterade soptunna som funnits alla år jag bott i huset.
Miljövänligt? Nej. Bekvämt? Ja.
Och inte skämdes jag heller. När inte möjligheten till sortering fanns, då skämdes jag inte ett dugg. Det hände att jag kommenterade hyresvärdens icke-befintliga miljömedvetenhet. Sedan gick jag ut och slängde min sop-påse. Gott och blandat.
Hur kan det vara så, att jag nu sedan soprummet bommades igen, skäms något så fruktansvärt? Jag erkänner. Jag har vid två tillfällen kastat en påse blandade sopor. I en papperskorg. I en park. På väg till jobbet. Dessa två påsar kom till pga glömska. Pga okunskap.
Men ojojoj, det gör jag inte om. Skammen var för stor. För en vecka sedan slängde jag som sagt hur som helst. Märkligt fenomen. Att det går så fort. Med skammen.
Kanske för att jag som person alltid går all in? Sträcker sig mitt kontrollbehov även över mina sopor? Verkar inte bättre.
Kärl är inhandlade. Enligt miljöstationen på gården skulle jag behöva minst sju olika. Sju! Då får jag inte plats med varken grytor eller kläder.
Försöker besinna mig. Nu har jag fem olika. Sex med pappersinsamlingen. Som nu bara får innehålla tidningar. Annars måste jag stå utomhus och sortera mitt papper. Det räcker med att jag känner mig iakttagen av grannarna i huset bredvid. När jag slänger mina sopor. De har liksom första,parkett. Tänk om jag gör fel?! Kan jag bli vräkt?
Av dessa fem kärl har jag hittills bara bestämt innehåll för tre. De andra flyter lite än så länge. Etiketter är inte påklistrade. Försöker hålla mig.
Köket är invaderat av tepåsar och använt lös-te. På tork liksom. Vill ju inte att matavfalls/kompost -påsen ska bli för blöt. Blääh. Det är rätt äckligt, det här projektet.
Dessutom är det inte längre bara att ta med sig soporna när jag ändå ska ut med cykeln. Som förut. Nej, nu måste jag ju tillbaka upp i lägenheten. Med kärlet. Hinken. Behållaren.
Pust. Det får nog räcka med ett projekt den här hösten. Jag är alldeles slut.
Sop-sortering. Käll-sortering.
För en vecka sedan kastade jag hej vilt. Alla sopor i samma påse. Ner i den totalt osorterade soptunna som funnits alla år jag bott i huset.
Miljövänligt? Nej. Bekvämt? Ja.
Och inte skämdes jag heller. När inte möjligheten till sortering fanns, då skämdes jag inte ett dugg. Det hände att jag kommenterade hyresvärdens icke-befintliga miljömedvetenhet. Sedan gick jag ut och slängde min sop-påse. Gott och blandat.
Hur kan det vara så, att jag nu sedan soprummet bommades igen, skäms något så fruktansvärt? Jag erkänner. Jag har vid två tillfällen kastat en påse blandade sopor. I en papperskorg. I en park. På väg till jobbet. Dessa två påsar kom till pga glömska. Pga okunskap.
Men ojojoj, det gör jag inte om. Skammen var för stor. För en vecka sedan slängde jag som sagt hur som helst. Märkligt fenomen. Att det går så fort. Med skammen.
Kanske för att jag som person alltid går all in? Sträcker sig mitt kontrollbehov även över mina sopor? Verkar inte bättre.
Kärl är inhandlade. Enligt miljöstationen på gården skulle jag behöva minst sju olika. Sju! Då får jag inte plats med varken grytor eller kläder.
Försöker besinna mig. Nu har jag fem olika. Sex med pappersinsamlingen. Som nu bara får innehålla tidningar. Annars måste jag stå utomhus och sortera mitt papper. Det räcker med att jag känner mig iakttagen av grannarna i huset bredvid. När jag slänger mina sopor. De har liksom första,parkett. Tänk om jag gör fel?! Kan jag bli vräkt?
Av dessa fem kärl har jag hittills bara bestämt innehåll för tre. De andra flyter lite än så länge. Etiketter är inte påklistrade. Försöker hålla mig.
Köket är invaderat av tepåsar och använt lös-te. På tork liksom. Vill ju inte att matavfalls/kompost -påsen ska bli för blöt. Blääh. Det är rätt äckligt, det här projektet.
Dessutom är det inte längre bara att ta med sig soporna när jag ändå ska ut med cykeln. Som förut. Nej, nu måste jag ju tillbaka upp i lägenheten. Med kärlet. Hinken. Behållaren.
Pust. Det får nog räcka med ett projekt den här hösten. Jag är alldeles slut.
tisdag 25 augusti 2015
Döden döden
Döden. Jag tänker på den. Kanske lite för ofta för mitt eget bästa. Vet inte riktigt varför det är så. Ibland skyller jag på min dåliga hälsa. Inte så att jag tror min smärta eller min Crohn kommer att leda till en tidigare död. Nej, mera för att dessa faktorer hindrar mig från att leva.
Eller, det var kanske att hårddra. Jag lever ju. Ofta ett ok liv. Men, faktorerna hindrar mig från det där extra i livet. Ni som känner mig vet att jag med det menar att resa.
Ja, jag vet att många i vår värld aldrig får möjlighet att resa. Trots att de inte ens har särskilt ont. Av ekonomiska skäl oftast. Nu har jag inte någon lysande ekonomi heller. Men nog skulle jag kunna skrapa ihop till en liten resa då och då.
En vecka i Grekland. En långweekend i Paris. Några dagar i London. Färdas längs engelska sydkusten. Eller....eller...
Men jag släpper inte mina drömmar. De lever. Oftast ett ok liv.
Rädslor är en annan anledning. Till att jag tänker på döden. Jag är såklart rädd för att dö. Men också för mycket annat. Som att bli dement och inte ens kunna tala om att jag har så ont och inte kan sitta. Fast om jag är dement kanske jag inte känner att jag har så ont. Jag kanske glömmer smärtan. Kan det vara så?
Jag är rädd för att lämna en viss person kvar här. Om jag dör. Eller när jag dör ska det väl stå. Det finns ju fler sådana personer. Men den största rädslan gäller en. Speciell person.
Henning Mankell skriver i sin senaste bok: "Att inte frukta döden. Döden måste vara frihet från rädsla. Den yttersta friheten." Det försöker jag ta till mig. Inte för att längta efter döden. Bara för att stå ut med tanken på den.
Men först är planen att leva lite till. Och kanske klara av en resa till Säffle.
Eller, det var kanske att hårddra. Jag lever ju. Ofta ett ok liv. Men, faktorerna hindrar mig från det där extra i livet. Ni som känner mig vet att jag med det menar att resa.
Ja, jag vet att många i vår värld aldrig får möjlighet att resa. Trots att de inte ens har särskilt ont. Av ekonomiska skäl oftast. Nu har jag inte någon lysande ekonomi heller. Men nog skulle jag kunna skrapa ihop till en liten resa då och då.
En vecka i Grekland. En långweekend i Paris. Några dagar i London. Färdas längs engelska sydkusten. Eller....eller...
Men jag släpper inte mina drömmar. De lever. Oftast ett ok liv.
Rädslor är en annan anledning. Till att jag tänker på döden. Jag är såklart rädd för att dö. Men också för mycket annat. Som att bli dement och inte ens kunna tala om att jag har så ont och inte kan sitta. Fast om jag är dement kanske jag inte känner att jag har så ont. Jag kanske glömmer smärtan. Kan det vara så?
Jag är rädd för att lämna en viss person kvar här. Om jag dör. Eller när jag dör ska det väl stå. Det finns ju fler sådana personer. Men den största rädslan gäller en. Speciell person.
Henning Mankell skriver i sin senaste bok: "Att inte frukta döden. Döden måste vara frihet från rädsla. Den yttersta friheten." Det försöker jag ta till mig. Inte för att längta efter döden. Bara för att stå ut med tanken på den.
Men först är planen att leva lite till. Och kanske klara av en resa till Säffle.
söndag 16 augusti 2015
Att be om hjälp
Varför är det så svårt? Att be om hjälp. Att inte klara allt själv, på egen hand. Eller som i mitt fall; på egen fot.
Att be om hjälp. För mig är det en bekräftelse på,att jag är "misslyckad". Att inte riktigt duga. Att vara beroende.
Inga bra känslor att brottas med. Dock, om jag jämför med hur jag var för ett antal år sedan. Ni som känner mig vet att jag blivit bättre. På att be om hjälp. Det märker ni ju t.ex. på allt kånkande ni ombeds utföra. Eller utsätts för kanske bättre beskriver situationen.
Jag försöker verkligen fördela bördan. Bördan som är jag. Att inte varje gång be samma personer. Fördela. Tycker nog att jag lyckas ganska bra på jobbet.
Sämre privat...
Jag möts aldrig av ett nej för att någon inte vill hjälpa mig. Tror att problemet bara ligger hos mig. Rent faktiskt vet jag att man mår bra av att hjälpa. Det är bara det att jag tvingas be för ofta. Typ hela tiden.
Men nu ska jag träna inför fredag. Jag ska be någon köpa kräftor. Någon annan ber jag fixa drycken. Ytterligare någon kanske ombeds handla ost, sallad, servetter och hattar? Och bröd. Finns det någon mer någon? Vi får se hur långt de räcker. Mina någon-personer.
Alldeles på egen hand ska jag sörpla och knäcka klor. För det klarar jag. Än så länge.
Att be om hjälp. För mig är det en bekräftelse på,att jag är "misslyckad". Att inte riktigt duga. Att vara beroende.
Inga bra känslor att brottas med. Dock, om jag jämför med hur jag var för ett antal år sedan. Ni som känner mig vet att jag blivit bättre. På att be om hjälp. Det märker ni ju t.ex. på allt kånkande ni ombeds utföra. Eller utsätts för kanske bättre beskriver situationen.
Jag försöker verkligen fördela bördan. Bördan som är jag. Att inte varje gång be samma personer. Fördela. Tycker nog att jag lyckas ganska bra på jobbet.
Sämre privat...
Jag möts aldrig av ett nej för att någon inte vill hjälpa mig. Tror att problemet bara ligger hos mig. Rent faktiskt vet jag att man mår bra av att hjälpa. Det är bara det att jag tvingas be för ofta. Typ hela tiden.
Men nu ska jag träna inför fredag. Jag ska be någon köpa kräftor. Någon annan ber jag fixa drycken. Ytterligare någon kanske ombeds handla ost, sallad, servetter och hattar? Och bröd. Finns det någon mer någon? Vi får se hur långt de räcker. Mina någon-personer.
Alldeles på egen hand ska jag sörpla och knäcka klor. För det klarar jag. Än så länge.
tisdag 11 augusti 2015
Att möta rädslan
Att möta sina rädslor. Med tanken att bli av med dem. KBT. Kognitiv beteendeterapi. Vet faktiskt inte vad jag tänker och tycker om det. Har aldrig prövat.
Inte så att jag inte har några rädslor. Tvärtom så har jag flera.
Men. Det är som om det ändå är annat i mitt liv jag behöver en terapeut till. Hindrar mina rädslor mig? Ja, kanske. Om jag vore en mer rörlig person, kanske en resande sådan. Då skulle de definitivt hindra mig. Men, så här på hemmaplan är de hanterbara.
Mina rädslor (fobier är ett lite för starkt ord i mitt sammanhang) är bl.a. höjder, spindlar och som ni redan vet om ni följt bloggen, även kräksjuka.
Skulle jag bli hjälp av att möta dessa objekt? Vet inte. Vill inte. Men igår såg jag ett tv-program. Tror det var brittiskt. En terapeut "behandlade" en grupp personer som alla hade samma rädsla. Fast i lite olika former. Höjder. Någon var mest rädd för trappor. Någon för broar. En för trampoliner vid bassänger. Osv.
Terapeuten åkte runt med gruppen och en läkare (för säkerhets skull) och utsatte dem för höjder. På olika sätt. Resan de gjorde var så att säga av ökande svårighetsgrad.
En av deltagarna var väldigt skeptisk. Men när han, efter en stunds tårar och panik, med terapeutens hjälp, vågade hoppa i vattnet från trampolinen. Ja då blev han en troende. På KBT.
Jag kände igen mig i honom pga hans skepticism. Hur sjutton kan det hjälpa mig att sluta vara rädd för spindlar. Genom att hålla en hårig sak i handen? Eller kanske skulle jag våga mig ut på en svajig hängbro högt över en ravin? För att lära mig att jag inte kommer att ramla ner. Förhoppningsvis inte.
Jag vet som sagt inte. Säger inte att det inte skulle hjälpa.
Men hur gör en KBT:are om jag kommer och säger att en av mina rädslor är döden? Att dö? Att det är mer än vanliga människors olust inför döden. Inte ens en duktig terapeut kan ju få mig att dö lite mer för varje möte. För att träna liksom. Eller?
Jag får nog nöja mig med att fortsätta träna på t.ex. kräksjuka-rädslan. Brukar bli många tillfällen till det under ett läsår.
Inte så att jag inte har några rädslor. Tvärtom så har jag flera.
Men. Det är som om det ändå är annat i mitt liv jag behöver en terapeut till. Hindrar mina rädslor mig? Ja, kanske. Om jag vore en mer rörlig person, kanske en resande sådan. Då skulle de definitivt hindra mig. Men, så här på hemmaplan är de hanterbara.
Mina rädslor (fobier är ett lite för starkt ord i mitt sammanhang) är bl.a. höjder, spindlar och som ni redan vet om ni följt bloggen, även kräksjuka.
Skulle jag bli hjälp av att möta dessa objekt? Vet inte. Vill inte. Men igår såg jag ett tv-program. Tror det var brittiskt. En terapeut "behandlade" en grupp personer som alla hade samma rädsla. Fast i lite olika former. Höjder. Någon var mest rädd för trappor. Någon för broar. En för trampoliner vid bassänger. Osv.
Terapeuten åkte runt med gruppen och en läkare (för säkerhets skull) och utsatte dem för höjder. På olika sätt. Resan de gjorde var så att säga av ökande svårighetsgrad.
En av deltagarna var väldigt skeptisk. Men när han, efter en stunds tårar och panik, med terapeutens hjälp, vågade hoppa i vattnet från trampolinen. Ja då blev han en troende. På KBT.
Jag kände igen mig i honom pga hans skepticism. Hur sjutton kan det hjälpa mig att sluta vara rädd för spindlar. Genom att hålla en hårig sak i handen? Eller kanske skulle jag våga mig ut på en svajig hängbro högt över en ravin? För att lära mig att jag inte kommer att ramla ner. Förhoppningsvis inte.
Jag vet som sagt inte. Säger inte att det inte skulle hjälpa.
Men hur gör en KBT:are om jag kommer och säger att en av mina rädslor är döden? Att dö? Att det är mer än vanliga människors olust inför döden. Inte ens en duktig terapeut kan ju få mig att dö lite mer för varje möte. För att träna liksom. Eller?
Jag får nog nöja mig med att fortsätta träna på t.ex. kräksjuka-rädslan. Brukar bli många tillfällen till det under ett läsår.
onsdag 5 augusti 2015
Boktips
Boktips. Igen. Risken att jag upprepar mig är stor. Väldigt stor när det gäller läsning. Jag läser. Mycket. Nu har jag dessutom varit sjukskriven en längre period. När kroppen inte vill vara med, då är böcker min räddning. Sida vid sida med Netflix då....
Jag ska inte trötta ut er med en massa bokprat. Men - jag bara måste nämna två titlar från denna sommarens bokhög.
Italienska skor av Henning Mankell. Jag har för länge sedan läst alla Wallander-böcker, men inte så mycket av vanliga romaner från Mankell. Den här är fantastiskt bra och så välskriven. Vemodig och rolig på samma gång. Utgångspunkten är en ensling på en ö. Jag skulle kunna beskriva det så här: När du får oväntat besök... Nu har jag reserverat uppföljaren, Svenska gummistövlar. Det var bara ett femtiotal före mig i kön. Får väl läsa den under 2016, förhoppningsvis.
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Författarens debut. Vilken debut! En thriller, om vanliga människor i en förort till London. Man kan inte riktigt veta vem som är ond och vem som är god. Gillas. Någon sa: Årets Gone girl. Det gjorde mig tveksam. Jag hör till minoriteten som inte var imponerad av den boken. (Har inte sett filmen). Enligt mig är den här berättelsen mycket bättre skriven.
Om du orkade läsa ända hit, då är det ingen match för dig att läsa dessa båda böcker. Betydlligt mer lättlästa, välskrivna och fängslande än denna blogg.
Jag ska inte trötta ut er med en massa bokprat. Men - jag bara måste nämna två titlar från denna sommarens bokhög.
Italienska skor av Henning Mankell. Jag har för länge sedan läst alla Wallander-böcker, men inte så mycket av vanliga romaner från Mankell. Den här är fantastiskt bra och så välskriven. Vemodig och rolig på samma gång. Utgångspunkten är en ensling på en ö. Jag skulle kunna beskriva det så här: När du får oväntat besök... Nu har jag reserverat uppföljaren, Svenska gummistövlar. Det var bara ett femtiotal före mig i kön. Får väl läsa den under 2016, förhoppningsvis.
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Författarens debut. Vilken debut! En thriller, om vanliga människor i en förort till London. Man kan inte riktigt veta vem som är ond och vem som är god. Gillas. Någon sa: Årets Gone girl. Det gjorde mig tveksam. Jag hör till minoriteten som inte var imponerad av den boken. (Har inte sett filmen). Enligt mig är den här berättelsen mycket bättre skriven.
Om du orkade läsa ända hit, då är det ingen match för dig att läsa dessa båda böcker. Betydlligt mer lättlästa, välskrivna och fängslande än denna blogg.
tisdag 28 juli 2015
Sinnesro?
Sinnesro. Det finns en bön för det. Ni vet. Den där om att Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Förstånd att inse skillnaden. Tror det är ungefär så. Mycket kloka ord. För mig är första raden så fruktansvärt svår att leva upp till.
Acceptans. Acceptera det jag inte kan förändra. Om jag applicerar det på mig. Då handlar det såklart om smärtan. För det verkar ju som om jag inte kan förändra den. Den är där den är. En stor del i mitt liv. Ofta, men inte alltid, huvudpersonen. Kan säga att det är en huvudroll jag gärna skulle ge till någon annan.
Hur kan jag acceptera den? Den som hindrar mig. Den som kör slut på min hjärna genom att aldrig låta den få vila, från ontet. Hmm, acceptera.
Modet att förändra det jag kan? Njaa. Lite lättare är det ju, än acceptansen. Här gör jag ett något bättre jobb..
Förstånd att inse skillnaden? Ibland så enkelt. Ibland helt omöjligt. T ex gör jag ju saker som jag får sååå ont av. Fast jag borde haft förstånd att låta bli. Här är jag nog varken sämre eller bättre än någon annan. Tyvärr får jag ju inte mer ont bara dagen efter....Jag vill ju så gärna. Vara med. Göra det andra gör. Kan kosta stark smärta under lång tid. Alltså, har jag väl inte förståndet.
Men den där acceptansen. Hur ska jag finna sinnesro i att acceptera smärtan?
Jo, jag ska aktivt jobba på att degradera den jäveln. Till en statist-roll.
Acceptans. Acceptera det jag inte kan förändra. Om jag applicerar det på mig. Då handlar det såklart om smärtan. För det verkar ju som om jag inte kan förändra den. Den är där den är. En stor del i mitt liv. Ofta, men inte alltid, huvudpersonen. Kan säga att det är en huvudroll jag gärna skulle ge till någon annan.
Hur kan jag acceptera den? Den som hindrar mig. Den som kör slut på min hjärna genom att aldrig låta den få vila, från ontet. Hmm, acceptera.
Modet att förändra det jag kan? Njaa. Lite lättare är det ju, än acceptansen. Här gör jag ett något bättre jobb..
Förstånd att inse skillnaden? Ibland så enkelt. Ibland helt omöjligt. T ex gör jag ju saker som jag får sååå ont av. Fast jag borde haft förstånd att låta bli. Här är jag nog varken sämre eller bättre än någon annan. Tyvärr får jag ju inte mer ont bara dagen efter....Jag vill ju så gärna. Vara med. Göra det andra gör. Kan kosta stark smärta under lång tid. Alltså, har jag väl inte förståndet.
Men den där acceptansen. Hur ska jag finna sinnesro i att acceptera smärtan?
Jo, jag ska aktivt jobba på att degradera den jäveln. Till en statist-roll.
söndag 12 juli 2015
Sommarlöften
Sommarlöften. Fick ide'n någonstans. Läste alltså något igen. Som jag inte minns var...som vanligt. Det hela gick ut på att avge sommarlöften, istället för nyårslöften. Löften bara till sig själv. Att lova sig själv att spendera sommaren som man själv vill.
Jag kände igen mig.
Att välja bort grillkvällar. Känsligt så här års. Men jag gillar inte grillkvällar, och min mage rentav avskyr det. Så - jag lovar mig själv att strunta i dylikt. Men - gillar du grillkvällar ska du förstås lova dig själv att delta i så många som möjligt.
Samma sak med släktträffar. Kan vara lagom med en sådan. Så jag lovar mig själv att närvara vid en.
Jag lovar mig själv att köpa hallon på torget, oavsett pris. Tål inte jordgubbar...
Jag lovar mig själv att inte bry mig om dammråttorna förrän skolan börjar.
Jag lovar mig själv att då och då hitta en soffa på sta'n och unna mig något gott.
Jag lovar mig själv att bada så mycket som möjligt.
Jag lovar mig själv att ibland dricka kaffe på balkongen istället för i soffan.
Jag lovar mig själv att inte be om ursäkt för att jag gillar ensamhet. I alla fall till en viss grad.
Jag lovar mig själv att inte skämmas för att jag plöjer serie efter serie på Netflix, det är ju inte nyttigt med FÖR mycket sol.
Jag lovar mig själv att glädjas åt de små ögonblicken. Vardagsögonblick. Lilla livet.
Men jag lovar också mig själv att inte ge upp drömmen om Frankrile.
Jag kände igen mig.
Att välja bort grillkvällar. Känsligt så här års. Men jag gillar inte grillkvällar, och min mage rentav avskyr det. Så - jag lovar mig själv att strunta i dylikt. Men - gillar du grillkvällar ska du förstås lova dig själv att delta i så många som möjligt.
Samma sak med släktträffar. Kan vara lagom med en sådan. Så jag lovar mig själv att närvara vid en.
Jag lovar mig själv att köpa hallon på torget, oavsett pris. Tål inte jordgubbar...
Jag lovar mig själv att inte bry mig om dammråttorna förrän skolan börjar.
Jag lovar mig själv att då och då hitta en soffa på sta'n och unna mig något gott.
Jag lovar mig själv att bada så mycket som möjligt.
Jag lovar mig själv att ibland dricka kaffe på balkongen istället för i soffan.
Jag lovar mig själv att inte be om ursäkt för att jag gillar ensamhet. I alla fall till en viss grad.
Jag lovar mig själv att inte skämmas för att jag plöjer serie efter serie på Netflix, det är ju inte nyttigt med FÖR mycket sol.
Jag lovar mig själv att glädjas åt de små ögonblicken. Vardagsögonblick. Lilla livet.
Men jag lovar också mig själv att inte ge upp drömmen om Frankrile.
fredag 3 juli 2015
Lilla livet
Det lilla livet. Inte att förakta. Det är det liv jag lever. Mestadels hemma. Väldig tur att jag trivs så bra. Hemma. En liten cykeltur om det är en bra dag. Kanske en sväng till dottern. Hon är bästa medicinen för mig. Särskilt användbar är hon som antidepressiv behandling.
Ibland kan jag inte låta bli att gå för många steg en dag. Kan bli så grymt sugen på att utöka lilla livet. Med en tur in i en affär. Känns ju roligare att förstöra fötterna med rea på Indiska, än genom att ta sig ända in till mjölken på Ica. Länge sedan kroppen klarade av shopping nu, men man kan ju inte leva av luft. Om jag ska storhandla är det näthandel som gäller. Men för få varor är mataffären i dotterns område perfekt. Det är den enda i sitt slag som är planerad utifrån mig. Eller mina behov. Och svårigheter. Det första man kommer till är frukt o grönt. Som jag alltid behöver. Inte så ovanligt med den placeringen. Men - direkt därpå kommer...... mejerivarorna! Wow!. Jag behöver bara ta mig ca 10 m från dörren för att köpa yoghurt!
Lilla livet är olika litet olika dagar. I går var en bra dag med cykling mm. I dag är det en värk-dag. Men min plan är ändå en kvällstur på cykeln.
Jag hörde någonstans en tanke, formulerad som en fråga. Vet inte om det var min egen tanke. Tror inte det. Tänker att det var någon annans. Men den fastnade som en egen tanke. Så här:
"Om vi bara lever en liten del av allt det liv som finns inom oss, vad händer med resten?"
Hmm, det gäller ju mig. Känns som om det lilla livet bara tar en liten del av livet i mig, i anspråk. Förtvinar resten? Kan någon annan få det?
Ja, nu vet ni vad jag funderar på i dag. Kanske har jag fått värmeslag.
Ibland kan jag inte låta bli att gå för många steg en dag. Kan bli så grymt sugen på att utöka lilla livet. Med en tur in i en affär. Känns ju roligare att förstöra fötterna med rea på Indiska, än genom att ta sig ända in till mjölken på Ica. Länge sedan kroppen klarade av shopping nu, men man kan ju inte leva av luft. Om jag ska storhandla är det näthandel som gäller. Men för få varor är mataffären i dotterns område perfekt. Det är den enda i sitt slag som är planerad utifrån mig. Eller mina behov. Och svårigheter. Det första man kommer till är frukt o grönt. Som jag alltid behöver. Inte så ovanligt med den placeringen. Men - direkt därpå kommer...... mejerivarorna! Wow!. Jag behöver bara ta mig ca 10 m från dörren för att köpa yoghurt!
Lilla livet är olika litet olika dagar. I går var en bra dag med cykling mm. I dag är det en värk-dag. Men min plan är ändå en kvällstur på cykeln.
Jag hörde någonstans en tanke, formulerad som en fråga. Vet inte om det var min egen tanke. Tror inte det. Tänker att det var någon annans. Men den fastnade som en egen tanke. Så här:
"Om vi bara lever en liten del av allt det liv som finns inom oss, vad händer med resten?"
Hmm, det gäller ju mig. Känns som om det lilla livet bara tar en liten del av livet i mig, i anspråk. Förtvinar resten? Kan någon annan få det?
Ja, nu vet ni vad jag funderar på i dag. Kanske har jag fått värmeslag.
onsdag 24 juni 2015
Flix flix
Beroende. Jag har skrivit om det förr. Beroendet av rutiner. Beroendet av tekniken.
Nu har jag snabbt utvecklat ett nytt. Beroende. Det stavas Netflix.
Erbjudande om gratis-månad kunde inte dykt upp lägligare.
Hemma mest hela tiden. Ligger på soffan ännu mer än vanligt. Ryggen.
Jag har ganska många kanaler. Även utan Netflix. Men - sååå många serier! Åh Min Gud!
Började med säsong tre. Av två gamla kända bekanta. "Orange is the new black" och "The Killing". Alltså. Joel Kinnaman.
Hittade också nya bekantskaper ganska snabbt. En av dem är "Orphan black". Om jag nu skriver att den handlar om KLONER, så vinner den ju inte många av er som tittare. Låt mig då slå fast: jag är ingen vän av klon-serier. Eller av kloner generellt. Men detta är så välspelat av en o samma tjej (Tatiana Maslany) i en mängd olika roller, och även väldigt bra tekniskt utfört. Spännande.
Så ja, en favorit. Plöjde alla tre säsongerna.
En annan ny vän är "Grace &Frankie". Skippade den först eftersom jag trodde det var en komediserie. Upptäckte sedan att det är en drama-serie. Med viss komik. Om jag säger att männen i två par blir förälskade. I varandra. Till saken hör att dessa par är i 70-årsåldern. Och deras vuxna barn hanterar detta på olika sätt. En av fruarna spelas för övrigt av Jane Fonda. Finns bara säsong 1. Hittills...
Till sist har jag nu påbörjat "Bloodline". Verkar vara ett relationsdrama, med viss thriller-feeling.
Undrar om det faktum att säsong 2 av "True detective" inte går att se på Netflix, att det får vara med och avgöra hur jag ska göra. När gratismånaden är slut.
Eller ska kanske ryggen få bestämma.
Eller ska jag kämpa med mitt unnande. Om jag unnar mig Netflix, får jag skippa en fika på stan varje månad. Då jämnar det ut sig.
Kruxet är att jag fikar ju aldrig på stan.....
Nu har jag snabbt utvecklat ett nytt. Beroende. Det stavas Netflix.
Erbjudande om gratis-månad kunde inte dykt upp lägligare.
Hemma mest hela tiden. Ligger på soffan ännu mer än vanligt. Ryggen.
Jag har ganska många kanaler. Även utan Netflix. Men - sååå många serier! Åh Min Gud!
Började med säsong tre. Av två gamla kända bekanta. "Orange is the new black" och "The Killing". Alltså. Joel Kinnaman.
Hittade också nya bekantskaper ganska snabbt. En av dem är "Orphan black". Om jag nu skriver att den handlar om KLONER, så vinner den ju inte många av er som tittare. Låt mig då slå fast: jag är ingen vän av klon-serier. Eller av kloner generellt. Men detta är så välspelat av en o samma tjej (Tatiana Maslany) i en mängd olika roller, och även väldigt bra tekniskt utfört. Spännande.
Så ja, en favorit. Plöjde alla tre säsongerna.
En annan ny vän är "Grace &Frankie". Skippade den först eftersom jag trodde det var en komediserie. Upptäckte sedan att det är en drama-serie. Med viss komik. Om jag säger att männen i två par blir förälskade. I varandra. Till saken hör att dessa par är i 70-årsåldern. Och deras vuxna barn hanterar detta på olika sätt. En av fruarna spelas för övrigt av Jane Fonda. Finns bara säsong 1. Hittills...
Till sist har jag nu påbörjat "Bloodline". Verkar vara ett relationsdrama, med viss thriller-feeling.
Undrar om det faktum att säsong 2 av "True detective" inte går att se på Netflix, att det får vara med och avgöra hur jag ska göra. När gratismånaden är slut.
Eller ska kanske ryggen få bestämma.
Eller ska jag kämpa med mitt unnande. Om jag unnar mig Netflix, får jag skippa en fika på stan varje månad. Då jämnar det ut sig.
Kruxet är att jag fikar ju aldrig på stan.....
söndag 14 juni 2015
Support
Teknik. Ibland funderar jag. Över hur mycket teknik jag använder. Inte bara använder, utan i princip är beroende av. Tänker tillbaka. Behöver inte tänka så värst många år bakåt. Kan det vara 20 år sedan min familj skaffade mobiltelefon? Alltså en gemensam för familjen. En ganska klumpig sak. Känns som om det var då det startade. Teknik-racet. För min del alltså. Visst, vi hade en stationär dator lite tidigare. Även det en klumpig sak.
Minns knappt att jag använde den. Jag var definitivt inte beroende av varken den eller mobilen.
Men, som sagt, sedan rullade det igång.
Och i dag: Hej! Jag heter Helena och jag är teknikberoende.
Inte för att jag har planer på avgiftning. Undrar om det finns möten att gå på? Nej, jag gillar tekniken. På ett enda villkor. Att den fungerar. Som den ska.
Läste någonstans att en fem-åring fattar mer av tekniken än en medelålders. Hmm? Antagligen sant. Alltså, min hjärna orkar bara inte förstå HUR en dator kan plocka fram allt åt mig. HUR dessutom en dator kan vara så liten som min mobil. HUR ett wi-fi arbetar. HUR ett "moln" funkar.
Ärligt talat bryr jag mig inte. Är inte ett dugg intresserad av hur en dator är uppbyggd. Eller en wi-fi-uppkoppling. Det ska bara fungera. Och gör ju oftast det.
Men så helt plötsligt inte....Mobilen slocknar. Vartenda papper fastnar i skrivaren. Jag kommer inte åt mitt facebook-konto. Kommer förresten inte ut på nätet alls, eftersom servern inte kan hittas. Vafalls? Vem letar? Inte jag iaf.
Vill du uppdatera? Såklart jag vill, vill ha det senaste. Men nu har jag lärt mig att när jag precis lärt mig en sak, då ska jag nog avvakta med uppdatering. För då får jag liksom börja om från början igen. Det är då man behöver en fem-åring.
Nu håller jag tummarna för att tekniken inte strular på stadens sjukhus i morgon. Dags för magnetröntgen.
Minns knappt att jag använde den. Jag var definitivt inte beroende av varken den eller mobilen.
Men, som sagt, sedan rullade det igång.
Och i dag: Hej! Jag heter Helena och jag är teknikberoende.
Inte för att jag har planer på avgiftning. Undrar om det finns möten att gå på? Nej, jag gillar tekniken. På ett enda villkor. Att den fungerar. Som den ska.
Läste någonstans att en fem-åring fattar mer av tekniken än en medelålders. Hmm? Antagligen sant. Alltså, min hjärna orkar bara inte förstå HUR en dator kan plocka fram allt åt mig. HUR dessutom en dator kan vara så liten som min mobil. HUR ett wi-fi arbetar. HUR ett "moln" funkar.
Ärligt talat bryr jag mig inte. Är inte ett dugg intresserad av hur en dator är uppbyggd. Eller en wi-fi-uppkoppling. Det ska bara fungera. Och gör ju oftast det.
Men så helt plötsligt inte....Mobilen slocknar. Vartenda papper fastnar i skrivaren. Jag kommer inte åt mitt facebook-konto. Kommer förresten inte ut på nätet alls, eftersom servern inte kan hittas. Vafalls? Vem letar? Inte jag iaf.
Vill du uppdatera? Såklart jag vill, vill ha det senaste. Men nu har jag lärt mig att när jag precis lärt mig en sak, då ska jag nog avvakta med uppdatering. För då får jag liksom börja om från början igen. Det är då man behöver en fem-åring.
Nu håller jag tummarna för att tekniken inte strular på stadens sjukhus i morgon. Dags för magnetröntgen.
söndag 7 juni 2015
Vem ska jag tro på, tro på, tro på...
Svår fråga. Vem ska jag tro på, tro på, tro på...när allt är så här? På pricken, Di Leva!
Antagligen får jag svar på en av frågorna efter MR. Svaret på VAD det är som gör så ont. Det svaret får jag vänta på till 29/6...
Men, vem jag ska tro på handlar mer om vad jag kan göra åt problemet. Problemet som är smärtan.
Jag har en tendens att ha för många kockar. I soppan. Lyssna till för många råd. Från sakkunniga, men ändå. För många.
En av dem är självklart McSturdy. Han som nu sagt VILA, tills vi vet VAD.
En annan kock som varit inblandad ett tag, är en osteopat. Osteopati handlar om skelettets effekt på kroppens hälsa och sjukdom. När kroppens rörelse är i balans, då finns ett tillstånd av hälsa. Typ. Mjuka manuella tekniker används för att få fart på kroppens egen förmåga till självläkning. Kroppen behandlas som en helhet. Typ.
Behandlingen känns knappt. Ingen bändande, dragande eller knäckande. Verkligen inte.
I klassisk osteopati (som jag får) ska man inte behandlas för ofta. Var 6:e vecka. Typ. Tur är det, för det kostar.
En tredje liten kocka är akupunktör. Även här klassisk. Kinesisk. För att skapa balans i mina inre organ. För att stimulera vissa meridianer med smärtlindring i åtanke. Minska inflammationer. Inget påtagligt resultat efter ett års behandling. Men, här har jag en deal och behandlas nästan gratis. Så jag fortsätter. Osteopaten har sagt att den enda ytterligare behandling han råder mig till under tiden med honom, är just akupunktur. Då så. Att ligga där med nålar, i ett rum med mjuk belysning, är inte så tokigt. Jag brukar nästan somna till sången från den tibetanska nunnan. Hon är inte i rummet alltså, bara på cd.
Kanske ska jag blanda in en kock till? Låter dumdristigt. Jag vet det. Men - kanske skulle jag börja lyssna lite mer på den nytillkomna kockan. Vid namn Helena.
Ska nog ta och utnämna henne till kökschef. Försöka tro på henne lite mer.
Antagligen får jag svar på en av frågorna efter MR. Svaret på VAD det är som gör så ont. Det svaret får jag vänta på till 29/6...
Men, vem jag ska tro på handlar mer om vad jag kan göra åt problemet. Problemet som är smärtan.
Jag har en tendens att ha för många kockar. I soppan. Lyssna till för många råd. Från sakkunniga, men ändå. För många.
En av dem är självklart McSturdy. Han som nu sagt VILA, tills vi vet VAD.
En annan kock som varit inblandad ett tag, är en osteopat. Osteopati handlar om skelettets effekt på kroppens hälsa och sjukdom. När kroppens rörelse är i balans, då finns ett tillstånd av hälsa. Typ. Mjuka manuella tekniker används för att få fart på kroppens egen förmåga till självläkning. Kroppen behandlas som en helhet. Typ.
Behandlingen känns knappt. Ingen bändande, dragande eller knäckande. Verkligen inte.
I klassisk osteopati (som jag får) ska man inte behandlas för ofta. Var 6:e vecka. Typ. Tur är det, för det kostar.
En tredje liten kocka är akupunktör. Även här klassisk. Kinesisk. För att skapa balans i mina inre organ. För att stimulera vissa meridianer med smärtlindring i åtanke. Minska inflammationer. Inget påtagligt resultat efter ett års behandling. Men, här har jag en deal och behandlas nästan gratis. Så jag fortsätter. Osteopaten har sagt att den enda ytterligare behandling han råder mig till under tiden med honom, är just akupunktur. Då så. Att ligga där med nålar, i ett rum med mjuk belysning, är inte så tokigt. Jag brukar nästan somna till sången från den tibetanska nunnan. Hon är inte i rummet alltså, bara på cd.
Kanske ska jag blanda in en kock till? Låter dumdristigt. Jag vet det. Men - kanske skulle jag börja lyssna lite mer på den nytillkomna kockan. Vid namn Helena.
Ska nog ta och utnämna henne till kökschef. Försöka tro på henne lite mer.
fredag 29 maj 2015
I väntans tider...
Väntar. Nu är jag i väntans tider. Dock inte som då, för snart 32 och 28 år sedan. Nej, nu väntar jag på magnetröntgen. MR.
Besökte McSturdy i går. I samma rum som vanligt. På Ortopedkirurgen. Känner mig nästan, fast bara nästan, hemma där. Inte riktigt lika hemma som på medicin 4. Magmottagningen som jag ff säger.
Sorgligt att ha hemmakänsla på sådana ställen. Men, när det nu är som det är med hälsan, så är det ändå positivt. 'Med hemmakänsla .
McSturdy hade några olika alternativ. För min rygg. Diskbråck? Inflammerade diskar? Who knows?
Jo, Mr MR. He knows.
Inga problem. Jag kan sluta leta på Blocket. Efter MR-kamera.
Det fixar McSturdy. Förhoppningsvis under juni månad.
Sedan vet jag. För jag vill veta. Är en sådan där jobbig patient. Vill veta. Vad är felet? Hur ska jag förhålla mig? Behandling? Operation ? Ska jag träna? Fast det gör så jäkla ont? Ska jag bara vila?
Håhåjaja. Här ligger jag. Försöker göra små saker. Det går iu inte att ligga heeeela tiden....
McSturdy är som en tomte, en hustomte. Tröstande. På.rätt sätt. Allvarlig, men inte nattsvart.
Ett av råden angående förhållningssätt,som han skickade med mig i går: " Då och då bör du byta ut de starka smärtstillande tabletterna. Byt då ut dem mot något gott och flytande. Om jag kunde skulle jag skriva ut champagne till dig."
Underbart eller hur? Att min mage inte tål champagne, det hör ju inte hit. Förstör liksom poängen.
I dag är det fredag. Doctors order.....
Besökte McSturdy i går. I samma rum som vanligt. På Ortopedkirurgen. Känner mig nästan, fast bara nästan, hemma där. Inte riktigt lika hemma som på medicin 4. Magmottagningen som jag ff säger.
Sorgligt att ha hemmakänsla på sådana ställen. Men, när det nu är som det är med hälsan, så är det ändå positivt. 'Med hemmakänsla .
McSturdy hade några olika alternativ. För min rygg. Diskbråck? Inflammerade diskar? Who knows?
Jo, Mr MR. He knows.
Inga problem. Jag kan sluta leta på Blocket. Efter MR-kamera.
Det fixar McSturdy. Förhoppningsvis under juni månad.
Sedan vet jag. För jag vill veta. Är en sådan där jobbig patient. Vill veta. Vad är felet? Hur ska jag förhålla mig? Behandling? Operation ? Ska jag träna? Fast det gör så jäkla ont? Ska jag bara vila?
Håhåjaja. Här ligger jag. Försöker göra små saker. Det går iu inte att ligga heeeela tiden....
McSturdy är som en tomte, en hustomte. Tröstande. På.rätt sätt. Allvarlig, men inte nattsvart.
Ett av råden angående förhållningssätt,som han skickade med mig i går: " Då och då bör du byta ut de starka smärtstillande tabletterna. Byt då ut dem mot något gott och flytande. Om jag kunde skulle jag skriva ut champagne till dig."
Underbart eller hur? Att min mage inte tål champagne, det hör ju inte hit. Förstör liksom poängen.
I dag är det fredag. Doctors order.....
fredag 22 maj 2015
Ska ont med ont fördrivas?
Så sa min mormor. Ont ska med ont fördrivas. Låter konstigt. Alltså, om du har ont i knäna, ska du då krypa runt och knäskura? Eller, om du har huvudvärk så är det bästa att vistas i en bullrig miljö? Var det så mormor menade? Kanske inte riktigt. I mitt fall verkar det mer som att mitt onda ska fördrivas med mer ont. Alltså, min onda rygg och nerver där, ska fördrivas genom att jag får extra ont i ryggen? Låter ju helt absurt.
Som nu, när jag ligger här. Doktorn "gissar" på diskbråck. Ska till ortopeden nästa vecka. Har bara mig själv att skylla. Gjorde, helt i onödan, en galen vridning av ryggen. Trots att jag vet att just min knäppa rygg inte klarar det. Har du buktande diskar, så ska du inte vrida. Då kan de brista. Som nu. Kanske.
Jag kan inte skylla på att jag var tvungen. Att vrida mig. För att rädda eller ta emot något barn t.ex. För att undvika en olycka. För att lösa en konflikt. Nej nej, jag hade inte ens hunnit iväg hemifrån. När det blixtrade till i ryggraden.
Så förutom att smärtan plågar mig, plågas jag också av hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde låta bli att tänka på att så där ska jag inte göra - stopp! När jag väl tänkte den tanken, då var det för sent.
Håhåjaja. Shit happens. Synd bara att konsekvenserna blir så långvariga.
Tur i oturen är att min kära ortoped sedan snart 30 år, finns kvar. Att han otroligt nog inte gått i pension än. Min McStrong. Min McSturdy.
Så jag slipper omvägen runt vårdcentralen och tar istället gräddfilen direkt till ortopeden.
Synd bara att det inte finns en sådan fil in till magnetkameraundersökning . Där är det kö. Om man inte får förlamningssymptom av diskarna. Vilket jag inte har. Inte än i alla fall.
Ingen som har en MR-kamera stående och skräpar?
I kväll kommer arbetskamraterna hit och muntrar upp mig. Jag har en tendens att hamna i svarta hålet, när något händer med ryggen. Nu får jag starka piller. Då blir hålet lite skönare att vistas i. Lite mer drägligt, som McSturdy säger.
Men i dag jobbar jag på att inte ta mina piller. Vill istället dricka vin med kollegorna i kväll.
Under tiden fram till dess kollar jag Blocket. En gång i timmen. Det gäller att vara först till kvarn. I fall en MR-kamera dyker upp.
Som nu, när jag ligger här. Doktorn "gissar" på diskbråck. Ska till ortopeden nästa vecka. Har bara mig själv att skylla. Gjorde, helt i onödan, en galen vridning av ryggen. Trots att jag vet att just min knäppa rygg inte klarar det. Har du buktande diskar, så ska du inte vrida. Då kan de brista. Som nu. Kanske.
Jag kan inte skylla på att jag var tvungen. Att vrida mig. För att rädda eller ta emot något barn t.ex. För att undvika en olycka. För att lösa en konflikt. Nej nej, jag hade inte ens hunnit iväg hemifrån. När det blixtrade till i ryggraden.
Så förutom att smärtan plågar mig, plågas jag också av hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde låta bli att tänka på att så där ska jag inte göra - stopp! När jag väl tänkte den tanken, då var det för sent.
Håhåjaja. Shit happens. Synd bara att konsekvenserna blir så långvariga.
Tur i oturen är att min kära ortoped sedan snart 30 år, finns kvar. Att han otroligt nog inte gått i pension än. Min McStrong. Min McSturdy.
Så jag slipper omvägen runt vårdcentralen och tar istället gräddfilen direkt till ortopeden.
Synd bara att det inte finns en sådan fil in till magnetkameraundersökning . Där är det kö. Om man inte får förlamningssymptom av diskarna. Vilket jag inte har. Inte än i alla fall.
Ingen som har en MR-kamera stående och skräpar?
I kväll kommer arbetskamraterna hit och muntrar upp mig. Jag har en tendens att hamna i svarta hålet, när något händer med ryggen. Nu får jag starka piller. Då blir hålet lite skönare att vistas i. Lite mer drägligt, som McSturdy säger.
Men i dag jobbar jag på att inte ta mina piller. Vill istället dricka vin med kollegorna i kväll.
Under tiden fram till dess kollar jag Blocket. En gång i timmen. Det gäller att vara först till kvarn. I fall en MR-kamera dyker upp.
söndag 17 maj 2015
McDreamy
Jaha. En era är slut. McDreamy-eran. Nu syftar jag inte på min alldeles "egna" dr McDreamy, utan på originalet. McDreamy alias Derek Sheperd, alias Patrick Dempsey, en av huvudkaraktärerna i Grey's Anatomy. Han dog helt enkelt, i en olycka. Efter att ha räddat flera liv, såklart.
Och genast spekuleras det. Hej vilt. Hade han tröttnat? Fick han sparken? I så fall, varför? Ett dödsfall är ju oåterkalleligt dessutom. Ja, om man inte heter Bobby Ewing då förstås. Men bevara oss från ett sådant återuppstående.
Jag gillar som bekant sjukhusserier. Trots att, som en mina vänner så riktigt påpekade: "Får inte du nog av sjukhus i din egen vardag?" Det är nå'n grej med mig och sjukhus. På ett märkligt sätt är det lugnande att titta på andras elände. Särskilt när jag förstås vet att det är ett fejkat elände. Som är värre än mitt eget. Lite tröstande nästan.
Minns med vemod den första sjukhusserien jag följde. Cityakuten. Under många år var dr Greene, dr Lewis, dr Benton och dr Carter mina vänner. För att inte tala om dr Ross, George Clooney. Hade inte haft något emot om han varit barnläkare på stadens sjukhus. Då när dottern var liten och vi nästan bodde där under perioder. Hade nog underlättat lite.
Men en efter en lämnade läkarna serien. Någon dog. Någon fick tjänst på annan ort. Någon fick barn. Osv. Serien miste mycket av sin charm i o m tappet av original-karaktärerna.
Lite av samma fenomen händer nu i Grey's. Kanske är det inte konstigt? Kan förstå om man som skådespelare vill göra något annat. Än att fejk-operera och ha sex i linneförrådet.
Hörde förresten att en av spekulationerna till McDreamys död, skulle vara just det. Sex i linneförrådet.Eller någon annanstans. Vid inspelning. Dock inte enligt manus. Inte ens med annan skådis. Och såklart inte med sin egen, alldeles riktiga fru. Kanske med en ung o söt praktikant? Vad vet jag. Bryr jag mig? Egentligen inte alls.
På onsdag är det säsongsavslutning. Känns helt ok faktiskt. Jag behöver ett break från Seattle. Men med det säger jag inte att jag inte tittar nästa säsong.
Och genast spekuleras det. Hej vilt. Hade han tröttnat? Fick han sparken? I så fall, varför? Ett dödsfall är ju oåterkalleligt dessutom. Ja, om man inte heter Bobby Ewing då förstås. Men bevara oss från ett sådant återuppstående.
Jag gillar som bekant sjukhusserier. Trots att, som en mina vänner så riktigt påpekade: "Får inte du nog av sjukhus i din egen vardag?" Det är nå'n grej med mig och sjukhus. På ett märkligt sätt är det lugnande att titta på andras elände. Särskilt när jag förstås vet att det är ett fejkat elände. Som är värre än mitt eget. Lite tröstande nästan.
Minns med vemod den första sjukhusserien jag följde. Cityakuten. Under många år var dr Greene, dr Lewis, dr Benton och dr Carter mina vänner. För att inte tala om dr Ross, George Clooney. Hade inte haft något emot om han varit barnläkare på stadens sjukhus. Då när dottern var liten och vi nästan bodde där under perioder. Hade nog underlättat lite.
Men en efter en lämnade läkarna serien. Någon dog. Någon fick tjänst på annan ort. Någon fick barn. Osv. Serien miste mycket av sin charm i o m tappet av original-karaktärerna.
Lite av samma fenomen händer nu i Grey's. Kanske är det inte konstigt? Kan förstå om man som skådespelare vill göra något annat. Än att fejk-operera och ha sex i linneförrådet.
Hörde förresten att en av spekulationerna till McDreamys död, skulle vara just det. Sex i linneförrådet.Eller någon annanstans. Vid inspelning. Dock inte enligt manus. Inte ens med annan skådis. Och såklart inte med sin egen, alldeles riktiga fru. Kanske med en ung o söt praktikant? Vad vet jag. Bryr jag mig? Egentligen inte alls.
På onsdag är det säsongsavslutning. Känns helt ok faktiskt. Jag behöver ett break från Seattle. Men med det säger jag inte att jag inte tittar nästa säsong.
måndag 11 maj 2015
Host host
Rubriken syftar inte på att jag är hostig. Den syftar på en föreläsning jag och kollegan S bevistade. Förra veckan.
Att delta vid dylika evenemang kräver ganska mycket. Av mig. För mig. Kräver framförallt en kollegas starka armar. För att släpa på mitt hjälpmedel. Min solsäng. Så långt allt väl. S har starka armar.
När det är så bökigt, vill jag extra gärna att det är något extra bra.
Det lät så bra. Rubriken på föreläsningen talade till mig. Så inspirerande. Att få påfyllning i just det jag arbetar med. Riktad fortbildning. Wow!
Föreläsaren lät som en mycket kunnig person på området. Det är hen säkerligen också. Men. Det räcker inte. En bra föreläsare måste kunna föra sin kunskap vidare. En självklarhet. Men. Hen måste också kunna landa rätt. Hitta rätt nivå för varje publik. När det i anmälan stod vilka det riktade sig till. Förskollärare. Lärare i skolans lägre årskurser. Lärare som jobbar specifikt med vissa elever. Som jag gör.
När man går ut med en så specifikt riktad föreläsning. Då förväntar jag mig att föreläsaren förstår att publiken har vissa förkunskaper. Ganska stora förkunskaper. Om barn. Om elever. T.o.m. om de specifika elever som föreläsningen skulle utgå från.
S och jag var överens. Helt överens. Det är vi ganska ofta, men nu var det likhetstecken mellan våra tankar och åsikter: Det här kan vi redan. Det här visste vi väl. Aha, där kom ett litet, litet uns av ny kunskap. När jag säger uns, menar jag att denna tre-timmars- kväll, lätt kunde ha komprimerats till ca 30 minuter. Ett ord som passar är nedvärderande. I fråga om våra förkunskaper. Vi sa till varandra att möjligen en föreläsning för första terminen på lärarutbildningen. Möjligen.
Vi visste faktiskt att barn lär sig lättare om de har roligt. Vi hade inte särskilt roligt, kanske därför vi
inte tyckte att vi lärde oss något nytt?
Host host? Syftar på att föreläsaren varvade sina "icke-poänger" med ett evinnerligt hostande.
Kan inte låta bli att undra vad hen tar i ersättning för en dylik kväll.
Vi i publiken fick betala dyra pengar. Eller vår arbetsgivare snarare.
Sådant svider ju i dessa dagar. Men vi får inte glömma att vi lärde oss att "svara" med rätt antal handklappningar. När föreläsaren klappade lång-kort-kort-kort-kort (Hälsan för halsen), ja vad skulle vi svara med för klappar? Just det: kort-kort (Bronzol).
En ny kunskap som inte är att förakta. Eller?
Att delta vid dylika evenemang kräver ganska mycket. Av mig. För mig. Kräver framförallt en kollegas starka armar. För att släpa på mitt hjälpmedel. Min solsäng. Så långt allt väl. S har starka armar.
När det är så bökigt, vill jag extra gärna att det är något extra bra.
Det lät så bra. Rubriken på föreläsningen talade till mig. Så inspirerande. Att få påfyllning i just det jag arbetar med. Riktad fortbildning. Wow!
Föreläsaren lät som en mycket kunnig person på området. Det är hen säkerligen också. Men. Det räcker inte. En bra föreläsare måste kunna föra sin kunskap vidare. En självklarhet. Men. Hen måste också kunna landa rätt. Hitta rätt nivå för varje publik. När det i anmälan stod vilka det riktade sig till. Förskollärare. Lärare i skolans lägre årskurser. Lärare som jobbar specifikt med vissa elever. Som jag gör.
När man går ut med en så specifikt riktad föreläsning. Då förväntar jag mig att föreläsaren förstår att publiken har vissa förkunskaper. Ganska stora förkunskaper. Om barn. Om elever. T.o.m. om de specifika elever som föreläsningen skulle utgå från.
S och jag var överens. Helt överens. Det är vi ganska ofta, men nu var det likhetstecken mellan våra tankar och åsikter: Det här kan vi redan. Det här visste vi väl. Aha, där kom ett litet, litet uns av ny kunskap. När jag säger uns, menar jag att denna tre-timmars- kväll, lätt kunde ha komprimerats till ca 30 minuter. Ett ord som passar är nedvärderande. I fråga om våra förkunskaper. Vi sa till varandra att möjligen en föreläsning för första terminen på lärarutbildningen. Möjligen.
Vi visste faktiskt att barn lär sig lättare om de har roligt. Vi hade inte särskilt roligt, kanske därför vi
inte tyckte att vi lärde oss något nytt?
Host host? Syftar på att föreläsaren varvade sina "icke-poänger" med ett evinnerligt hostande.
Kan inte låta bli att undra vad hen tar i ersättning för en dylik kväll.
Vi i publiken fick betala dyra pengar. Eller vår arbetsgivare snarare.
Sådant svider ju i dessa dagar. Men vi får inte glömma att vi lärde oss att "svara" med rätt antal handklappningar. När föreläsaren klappade lång-kort-kort-kort-kort (Hälsan för halsen), ja vad skulle vi svara med för klappar? Just det: kort-kort (Bronzol).
En ny kunskap som inte är att förakta. Eller?
onsdag 6 maj 2015
Böckernas värld
Jag läser. Alltså finns jag. Nästan så är det. Om jag inte har något att läsa, så...jag dör väl inte men närapå. Helst vill jag såklart ha något bra att läsa. Med det menar jag inte bra facklitteratur. Just nu är jag i ett skede där jag läser en hel del om språkutveckling. Alltså facklitteratur. För jobbets räkning. I och för sig en del väldigt bra böcker. Men; det är inte dessa jag menar här. Jag kan inte påstå att jag mår sämre under perioder när jag inte har någon bra "skolbok" att läsa.
Inte som jag gör när jag saknar bra skönlitteratur.
Sådär så att jag riktigt längtar efter att läsa vidare nästa dag, då när jag inte orkar hålla mig vaken för att fortsätta. Så är en bra bok.
Har sagt det förr. En bra bok är som en vän. På många sätt. Tar mig med dit jag inte kan komma annars. Tröstar. Peppar. Ger tillvaron spänning.
Jag brukar inte läsa OM böcker, är en engångsläsare. Men jag såg ett kinesiskt ordspråk häromdagen som fick mig att fundera. Över om jag kanske skulle ta mig an några gamla godingar än en gång. "Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän; att läsa om den är som att återse en gammal bekant". Tål att tänka på.
Men här är några tips på böcker jag nyligen läst. Inte läst om alltså. Inte än i alla fall, vi får se...
Ann Cleeves: Dött vatten. Del ett i en ny trilogi om kommissarie Jimmy Perez. Älskar skildringen av den karga miljön på Shetlandsöarna.
Liane Moriarty: Öppnas i händelse av min död. En ny bekantskap bland författare, och vilket häftigt efternamn va? Det här är en bok om hemligheter, relationer mm . Utspelar sig i Australien.
Chimamanda Ngozi Adichie: Americanah. En tjock roman som innehåller mycket. En kärlekshistoria, fina karaktärer samt som tema: upplevelsen av att vara färgad i en värld där bilden av den vita människan fortlever som norm. Min gissning är att det här är en blivande klassiker.
Mons Kallentoft: Jordstorm. Senaste boken om polisen Malin Fors i Linköping. Jag tycker om de här böckerna, inte så mycket för själva kriminalgåtan, utan för att Kallentoft gör så bra person-porträtt, framförallt av den struliga Malin.
Sådär, hoppas någon av de här kan bli din nya vän.
Inte som jag gör när jag saknar bra skönlitteratur.
Sådär så att jag riktigt längtar efter att läsa vidare nästa dag, då när jag inte orkar hålla mig vaken för att fortsätta. Så är en bra bok.
Har sagt det förr. En bra bok är som en vän. På många sätt. Tar mig med dit jag inte kan komma annars. Tröstar. Peppar. Ger tillvaron spänning.
Jag brukar inte läsa OM böcker, är en engångsläsare. Men jag såg ett kinesiskt ordspråk häromdagen som fick mig att fundera. Över om jag kanske skulle ta mig an några gamla godingar än en gång. "Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän; att läsa om den är som att återse en gammal bekant". Tål att tänka på.
Men här är några tips på böcker jag nyligen läst. Inte läst om alltså. Inte än i alla fall, vi får se...
Ann Cleeves: Dött vatten. Del ett i en ny trilogi om kommissarie Jimmy Perez. Älskar skildringen av den karga miljön på Shetlandsöarna.
Liane Moriarty: Öppnas i händelse av min död. En ny bekantskap bland författare, och vilket häftigt efternamn va? Det här är en bok om hemligheter, relationer mm . Utspelar sig i Australien.
Chimamanda Ngozi Adichie: Americanah. En tjock roman som innehåller mycket. En kärlekshistoria, fina karaktärer samt som tema: upplevelsen av att vara färgad i en värld där bilden av den vita människan fortlever som norm. Min gissning är att det här är en blivande klassiker.
Mons Kallentoft: Jordstorm. Senaste boken om polisen Malin Fors i Linköping. Jag tycker om de här böckerna, inte så mycket för själva kriminalgåtan, utan för att Kallentoft gör så bra person-porträtt, framförallt av den struliga Malin.
Sådär, hoppas någon av de här kan bli din nya vän.
lördag 2 maj 2015
Orka
Orka. Maj är en sådan månad. En orka-månad. Mest vad gäller arbetslivet. I mitt yrke är det en orka-månad. Fylld av omdömen, möten, "se till att hinna allt innan terminen slutar" mm. I årets maj månad har jag även klämt in lite fortbildning. December är av tradition även den en orka-månad.
Privat är det nu i maj också lite av en orka-tid. Resa bort till goda vänner, personalfest, födelsedagskalas, teateruppvisning mm. Alla de senast uppräknade är förstås orka-saker som GER energi. Men det är ett litet pussel för att få ihop tiden. Få ihop den med orken.
Ibland tror jag att jag drabbats av kroniskt trötthetssyndrom. Finns en förkortning på det, som jag inte minns just nu. Ibland tror jag det. För hur kan jag annars vara så jäkla trött mest hela tiden?
Sedan går tanken ett varv till. Då kommer jag på att jag precis haft rosfeber. Ett varv till och tanken landar i att jag faktiskt sover riktigt bedrövligt illa. Så jag har nog inte den där förkortningen.
Ibland förstår jag inte hur jag överhuvudtaget orkade förr. När jag hade småbarn. När jag hade tonåringar. Hur?
Men var tid har väl sin ork. Jag var dessutom friskare då. Och när jag tänker efter ordentligt måste jag väl konstatera att jag var betydligt yngre. Tar åldern ut sin rätt?
Svar ja. I maj månad.
Privat är det nu i maj också lite av en orka-tid. Resa bort till goda vänner, personalfest, födelsedagskalas, teateruppvisning mm. Alla de senast uppräknade är förstås orka-saker som GER energi. Men det är ett litet pussel för att få ihop tiden. Få ihop den med orken.
Ibland tror jag att jag drabbats av kroniskt trötthetssyndrom. Finns en förkortning på det, som jag inte minns just nu. Ibland tror jag det. För hur kan jag annars vara så jäkla trött mest hela tiden?
Sedan går tanken ett varv till. Då kommer jag på att jag precis haft rosfeber. Ett varv till och tanken landar i att jag faktiskt sover riktigt bedrövligt illa. Så jag har nog inte den där förkortningen.
Ibland förstår jag inte hur jag överhuvudtaget orkade förr. När jag hade småbarn. När jag hade tonåringar. Hur?
Men var tid har väl sin ork. Jag var dessutom friskare då. Och när jag tänker efter ordentligt måste jag väl konstatera att jag var betydligt yngre. Tar åldern ut sin rätt?
Svar ja. I maj månad.
söndag 26 april 2015
Soff-häng
Upptäckte att jag redan skrivit ett liknande inlägg. Om soffhäng. Faktum är att ett av mina allra första inlägg på bloggen handlade om just detta. Skrivet i juni 2011. Och frågan är lika aktuell idag. För mig alltså. Verkar som om jag aldrig kommer upp i sittande ställning. I soffan, där ligger jag.
Den gången då för fyra år sedan, skrev jag att trenden i staden tycktes vara soffor på uteserveringarna. Trenden har hållit i sig. Tur för mig.
Nu har jag även upptäckt några inomhus-soffor. Får jag göra reklam på bloggen? Självklart får jag det. Under hösten och vintern har jag testat flera olika innesoffor. Mer eller mindre bekväma. Mer eller mindre mjuka. Jag gillar mjukt. Är det mindre mjukt, då måste jag släpa med mig en stor och tjock dyna. Eller snarare så får sällskapet släpa på den. Besvärligt för mig att kånka om jag har kryckorna. Det är även av vikt att soffan har ett hörn. Om ni förstår hur jag menar. Det är hörnet jag vill åt.
Här är mina vattenhål hittills.
Hotell Scandic Grand har en helt underbar soffa på verandan. Den går dessutom att boka!
Hotell Clarion har sköna soffor i sin lounge. Ej bokningsbara.
Wobbler har soffor i lounge-delen. Inte världens skönaste att ligga på, men funkar med några kuddar. Går att boka.
Behrn hotell har en bra soffa i vinbaren - bokningsbar.
Stora och Lilla Örebro har bokningsbara soffor om man ska äta. Kräver dock min medhavda dyna. Men väldigt goda drinkar, om det nu hör till saken?
Sådärja. Finns säkert många fler soffhörn. Fortsätter min upptäcktsresa när kroppen och kassan tillåter.
Undrar om jag kan kräva reklamintäkter? Kanske kan jag få en gratis-drink?
Den gången då för fyra år sedan, skrev jag att trenden i staden tycktes vara soffor på uteserveringarna. Trenden har hållit i sig. Tur för mig.
Nu har jag även upptäckt några inomhus-soffor. Får jag göra reklam på bloggen? Självklart får jag det. Under hösten och vintern har jag testat flera olika innesoffor. Mer eller mindre bekväma. Mer eller mindre mjuka. Jag gillar mjukt. Är det mindre mjukt, då måste jag släpa med mig en stor och tjock dyna. Eller snarare så får sällskapet släpa på den. Besvärligt för mig att kånka om jag har kryckorna. Det är även av vikt att soffan har ett hörn. Om ni förstår hur jag menar. Det är hörnet jag vill åt.
Här är mina vattenhål hittills.
Hotell Scandic Grand har en helt underbar soffa på verandan. Den går dessutom att boka!
Hotell Clarion har sköna soffor i sin lounge. Ej bokningsbara.
Wobbler har soffor i lounge-delen. Inte världens skönaste att ligga på, men funkar med några kuddar. Går att boka.
Behrn hotell har en bra soffa i vinbaren - bokningsbar.
Stora och Lilla Örebro har bokningsbara soffor om man ska äta. Kräver dock min medhavda dyna. Men väldigt goda drinkar, om det nu hör till saken?
Sådärja. Finns säkert många fler soffhörn. Fortsätter min upptäcktsresa när kroppen och kassan tillåter.
Undrar om jag kan kräva reklamintäkter? Kanske kan jag få en gratis-drink?
torsdag 16 april 2015
Försvaret
Ökade bidrag till försvaret? Ja tack. Till mitt försvar alltså. Immunförsvaret. Dock vet jag inte vilken form av bidrag.
Mitt försvar är helt vridet. Jobbar mot sig själv. Inte nog med det. Jobbar även mot mig. Inte med mig.
Säg att du får en infektion. Ett virus. En bakterie. Någonstans i kroppen. Då går ditt immunförsvar igång. Snabbt. Slår till mot inkräktarna. Attack! Sedan följer en kamp, kortare eller lite längre. I de allra flesta fall vinner försvaret. Ibland med hjälp av t.ex. antibiotika.
Men mitt försvar då? Nä nä, det ska du inte tro. Att det går igång så där. Jag tror att mina soldater har blivit för slappa. Gillar att chilla. Aningen för mycket faktiskt. På ren svenska skiter de i inkräktarna. Mer eller mindre.
Visst, till slut vaknar väl även mitt försvar. Ofta lite väl sent tyvärr.
Jag kan alltså få en allvarligare infektion pga det. Ganska snabbt. Inte bra.
Men det räcker inte med det. Ibland kan mitt s.k. försvar faktiskt rent av luras. Genom att låtsas att de krigar, lurar mina soldater mig. Så att jag inte förstår att de faktiskt slappar.
Så, inte nog med att infektionen kan bli svår ganska snabbt. Inte alltid jag fattar att läget är sådant. Nej, där går jag och tror att det är inte så farligt. Känner att det är något, men tänker att det går väl över. Av sig själv. Så dålig är jag ju inte.
April, april!
Allt det här beror på min icke så charmiga tarm. Grundsjukdomen som är autoimmun. En sjukdom som jobbar mot både sig själv och mig.
När man sedan öser på med mediciner av potent kaliber, ja då meckar man ännu mer med mitt redan konstiga försvar. Kanske är det mina mediciner som är största anledningen till de slöa soldaterna.
Men. Vad gör man? Pest eller kolera? Säg det.
Tror att det är dags att jag börjar ta Mr Crohn på allvar. Borde jag vistas i en lite mindre bacill-tät miljö om dagarna?
De här inkräktarna, bakterierna, kan även sitta på huden. Streptokocker. Stafylokocker. Det vet vi ju. Och för en tid sedan fick några av dom för sig att krypa in. Under huden. In i blodet. Kanske t.o.m. in i lymfan, vilket jag hoppas inte stämmer.
Soldaterna på permis. Bondpermis.
Så är det någon som har för stor arme'? Tar gärna emot. Går bra med hemvärnsgubbar också. För att inte tala om folk från Lotta-kåren, om någon sådan fortfarande existerar.
Mitt försvar är helt vridet. Jobbar mot sig själv. Inte nog med det. Jobbar även mot mig. Inte med mig.
Säg att du får en infektion. Ett virus. En bakterie. Någonstans i kroppen. Då går ditt immunförsvar igång. Snabbt. Slår till mot inkräktarna. Attack! Sedan följer en kamp, kortare eller lite längre. I de allra flesta fall vinner försvaret. Ibland med hjälp av t.ex. antibiotika.
Men mitt försvar då? Nä nä, det ska du inte tro. Att det går igång så där. Jag tror att mina soldater har blivit för slappa. Gillar att chilla. Aningen för mycket faktiskt. På ren svenska skiter de i inkräktarna. Mer eller mindre.
Visst, till slut vaknar väl även mitt försvar. Ofta lite väl sent tyvärr.
Jag kan alltså få en allvarligare infektion pga det. Ganska snabbt. Inte bra.
Men det räcker inte med det. Ibland kan mitt s.k. försvar faktiskt rent av luras. Genom att låtsas att de krigar, lurar mina soldater mig. Så att jag inte förstår att de faktiskt slappar.
Så, inte nog med att infektionen kan bli svår ganska snabbt. Inte alltid jag fattar att läget är sådant. Nej, där går jag och tror att det är inte så farligt. Känner att det är något, men tänker att det går väl över. Av sig själv. Så dålig är jag ju inte.
April, april!
Allt det här beror på min icke så charmiga tarm. Grundsjukdomen som är autoimmun. En sjukdom som jobbar mot både sig själv och mig.
När man sedan öser på med mediciner av potent kaliber, ja då meckar man ännu mer med mitt redan konstiga försvar. Kanske är det mina mediciner som är största anledningen till de slöa soldaterna.
Men. Vad gör man? Pest eller kolera? Säg det.
Tror att det är dags att jag börjar ta Mr Crohn på allvar. Borde jag vistas i en lite mindre bacill-tät miljö om dagarna?
De här inkräktarna, bakterierna, kan även sitta på huden. Streptokocker. Stafylokocker. Det vet vi ju. Och för en tid sedan fick några av dom för sig att krypa in. Under huden. In i blodet. Kanske t.o.m. in i lymfan, vilket jag hoppas inte stämmer.
Soldaterna på permis. Bondpermis.
Så är det någon som har för stor arme'? Tar gärna emot. Går bra med hemvärnsgubbar också. För att inte tala om folk från Lotta-kåren, om någon sådan fortfarande existerar.
måndag 6 april 2015
Att sova eller inte...
Det är frågan. Att sova eller inte sova. Svaret på frågan borde vara ja. Åtminstone på kvällen. Ännu mer JA på natten.
Allt som oftast är svaret ändå nej. Lite för ofta för min del. Lite för ofta för att jag ska vara nöjd. Och glad dagen efter.
Hur svårt kan det vara? Att sova.
Först somna. Sedan helst inte vakna förrän morgonen gryr. Och om ett vaknande sker under natten; då bara somna om igen. Alltså, hur svårt kan det vara?
Fruktansvärt svårt. Vissa nätter svårare än andra förstås. Flera av er känner säkert igen er.
1. Att somna. För egen del är det svårt. Anledningen är sällan ( läs aldrig) att jag inte är tillräckligt trött. Nej, anledningen är värken. Svårigheten att kunna ligga stilla tillräckligt länge för att sömnen ska hitta mig. Underlättas av insomningspiller. Med hjälp av dessa sover jag oftast ca 4 timmar. Inte illa pinkat. Och det är piller av icke-beroendeframkallande art, märk väl.
2. Att somna om. Svårast. Om det var svårt att kunna ligga stilla fyra timmar tidigare, så är det stört omöjligt nu. Inte heller så klokt att ta ett nytt piller kl 03. Alternativet är att snurra runt i sängen. Försöka hitta en någorlunda smärtfri position. Ett annat alternativ är att helt enkelt kliva ur sängen. Händer då och då. Dock är jag så trött vid dessa tillfällen, att jag inte ens orkar läsa. Ska nog lyda väninnans råd och börja låna ljudböcker via mobilen.
Om, jag säger om, jag lyckas somna om. Då handlar det om en oerhört lätt sömn. Som upplevs mer som en ytlig slummer. Om en fågel råkar kvittra utanför - kört. Om grannen på våning tre kliver på sitt knarriga golv - kört. Om telefonen (som jag INTE har i sängen) ger ifrån sig minsta vibration - kört.
Är sömn överskattat? Några påstår det. Jag hör inte till den skaran. Tror nästan att jag värderar sömnen högre än tillgången till mat och dryck. Om jag inte sover, ja då vill jag egentligen varken äta eller inte äta dagen efter. Mår för dåligt. Kroppen min är så lättpåverkad av sömnstörningen jag har. Jag liknar känslan i kroppen vid ett hål. Ett hål i magen. Ett hål som inte går att fylla med mat. Inte dagen efter den sämsta sortens natt. Och tro mig, jag har provat allt. Allt ätbart alltså. Från avocado till Japp. Från lax till Burger King.
Men skam den som ger sig. Jag vet att det finns tyngre artilleri av sov-piller. Vill vänta så länge jag bara kan. Innan jag tvingas ta till dem. Som min älskade mormor sa: "Jag vill inte ta sömntabletter. Då kanske jag blir beroende. Då sover jag hellre illa". Kära lilla mormor. När dessa ord yttrades var du 87 år fyllda. Skulle ha kunnat bli ett livslångt beroende...
Allt som oftast är svaret ändå nej. Lite för ofta för min del. Lite för ofta för att jag ska vara nöjd. Och glad dagen efter.
Hur svårt kan det vara? Att sova.
Först somna. Sedan helst inte vakna förrän morgonen gryr. Och om ett vaknande sker under natten; då bara somna om igen. Alltså, hur svårt kan det vara?
Fruktansvärt svårt. Vissa nätter svårare än andra förstås. Flera av er känner säkert igen er.
1. Att somna. För egen del är det svårt. Anledningen är sällan ( läs aldrig) att jag inte är tillräckligt trött. Nej, anledningen är värken. Svårigheten att kunna ligga stilla tillräckligt länge för att sömnen ska hitta mig. Underlättas av insomningspiller. Med hjälp av dessa sover jag oftast ca 4 timmar. Inte illa pinkat. Och det är piller av icke-beroendeframkallande art, märk väl.
2. Att somna om. Svårast. Om det var svårt att kunna ligga stilla fyra timmar tidigare, så är det stört omöjligt nu. Inte heller så klokt att ta ett nytt piller kl 03. Alternativet är att snurra runt i sängen. Försöka hitta en någorlunda smärtfri position. Ett annat alternativ är att helt enkelt kliva ur sängen. Händer då och då. Dock är jag så trött vid dessa tillfällen, att jag inte ens orkar läsa. Ska nog lyda väninnans råd och börja låna ljudböcker via mobilen.
Om, jag säger om, jag lyckas somna om. Då handlar det om en oerhört lätt sömn. Som upplevs mer som en ytlig slummer. Om en fågel råkar kvittra utanför - kört. Om grannen på våning tre kliver på sitt knarriga golv - kört. Om telefonen (som jag INTE har i sängen) ger ifrån sig minsta vibration - kört.
Är sömn överskattat? Några påstår det. Jag hör inte till den skaran. Tror nästan att jag värderar sömnen högre än tillgången till mat och dryck. Om jag inte sover, ja då vill jag egentligen varken äta eller inte äta dagen efter. Mår för dåligt. Kroppen min är så lättpåverkad av sömnstörningen jag har. Jag liknar känslan i kroppen vid ett hål. Ett hål i magen. Ett hål som inte går att fylla med mat. Inte dagen efter den sämsta sortens natt. Och tro mig, jag har provat allt. Allt ätbart alltså. Från avocado till Japp. Från lax till Burger King.
Men skam den som ger sig. Jag vet att det finns tyngre artilleri av sov-piller. Vill vänta så länge jag bara kan. Innan jag tvingas ta till dem. Som min älskade mormor sa: "Jag vill inte ta sömntabletter. Då kanske jag blir beroende. Då sover jag hellre illa". Kära lilla mormor. När dessa ord yttrades var du 87 år fyllda. Skulle ha kunnat bli ett livslångt beroende...
söndag 29 mars 2015
After Work
After Work? Afterwork? After Work? Jag har försökt kolla hur det ska skrivas, får en mängd olika svar. Att skriva det som ett ord, känns väldigt swenglish. Jaja, nu är det inte den välkända AW:n jag ska ventilera.
Jag tänker runt pension. Alltså, after work.
Det är så mycket funderingar. Så många olika tankar. I mitt fall är de inte alls odelat positiva. Tvärtom. Jag har inga planer på att pensionera mig i förtid. Men det kan mycket väl hända att kroppen min har andra planer. Att den inte orkar. Kroppen alltså.
Det jag då måste ligga i hårdträning för, är att verkligen lyssna på vad den säger. Kroppen alltså.
Jag vet att i dagsläget är det lagstadgat att få gå i pension från 61. Gissar att den åldern snart är ett minne blott. Den kommer att höjas. Och det är väl bra att man kan få välja själv. Vara flexibel.
En bra ide vore att gå ner i tjänst de sista jobb-åren. Fast i mitt fall blir det inte mycket arbetstid kvar. Om jag går ner i tjänst. Från en halvtid? Nja.
Det lockar mig dock inte att jobba EFTER 65. Nej, det önskar jag inte. Tror inte jag hade önskat det med en frisk kropp heller.
För mig finns inte bara de ekonomiska faktorerna. Jag gillar mitt jobb. För det mesta. Men det sociala sammanhanget med kollegor är nästan viktigast. Att tillhöra. Att kanske göra skillnad för någon, någon stor eller riktigt liten person.
Att ha rutiner. Låter väldigt trist. Men rutiner och arbetsuppgifter i lagom mängd är bra. Håller mig alert.
Så just i dag säger jag; Pension - var god och dröj!
Dock är det aldrig fel med ett litet påsklov....
Jag tänker runt pension. Alltså, after work.
Det är så mycket funderingar. Så många olika tankar. I mitt fall är de inte alls odelat positiva. Tvärtom. Jag har inga planer på att pensionera mig i förtid. Men det kan mycket väl hända att kroppen min har andra planer. Att den inte orkar. Kroppen alltså.
Det jag då måste ligga i hårdträning för, är att verkligen lyssna på vad den säger. Kroppen alltså.
Jag vet att i dagsläget är det lagstadgat att få gå i pension från 61. Gissar att den åldern snart är ett minne blott. Den kommer att höjas. Och det är väl bra att man kan få välja själv. Vara flexibel.
En bra ide vore att gå ner i tjänst de sista jobb-åren. Fast i mitt fall blir det inte mycket arbetstid kvar. Om jag går ner i tjänst. Från en halvtid? Nja.
Det lockar mig dock inte att jobba EFTER 65. Nej, det önskar jag inte. Tror inte jag hade önskat det med en frisk kropp heller.
För mig finns inte bara de ekonomiska faktorerna. Jag gillar mitt jobb. För det mesta. Men det sociala sammanhanget med kollegor är nästan viktigast. Att tillhöra. Att kanske göra skillnad för någon, någon stor eller riktigt liten person.
Att ha rutiner. Låter väldigt trist. Men rutiner och arbetsuppgifter i lagom mängd är bra. Håller mig alert.
Så just i dag säger jag; Pension - var god och dröj!
Dock är det aldrig fel med ett litet påsklov....
söndag 22 mars 2015
Fredagsmys?
Fredagsmys. Det ordet fanns inte på min tid. Under min tid som förälder till barn som fortfarande satt hemma i tv-soffan en fredagkväll. Tror att vi helt enkelt sa mys-kväll. På det sättet kunde det ju lika gärna vara lördag. Praktiskt.
Fredagen som nyligen passerade skulle en väninna, tillika kollega och jag ha lite fredagsmys. Vi kan ju säga så eftersom det faktiskt var en fredag. Vi kallar kollegan för S.
Vi hade bestämt oss för rödvin och pizza. I all enkelhet. Prata. Prata. Prata.
Det var ett riktigt ruskväder på fredagkvällen. Därför bestämde vi att jag skulle hämta S. Med min bil. Ute i villa-förorten. Hem skulle hon ta bussen.
Alltnog. Jag körde till parkeringen i busväder. Var lite tidig. Ni som känner mig vet att det inte är ovanligt. Så, jag stängde av motorn och väntade.
S kom efter bara några minuter. Kallt. Snöblandat regn.
Eftersom jag ibland behöver hjälp med ärenden, så hade S lovat att gå in på min lokala butik en sväng. Jag skulle släppa av henne och åka till pizzerian.
Men. Vi kom ingenstans. Bilen. Död. Min lilla röda! Som inte på åtta år orsakat mig minsta trubbel. Död. Panik. Vad gör vi nu?
S säger direkt att det inte är någon som helst ide att ringa mannen hennes. Ingen ide alls.
Startkablar. Har jag inga. S ringer någon sorts granne. Grannen börjar leta.
Då dyker en man upp på parkeringen. Han har inga startkablar heller. Men erbjuder sig att tillsammans med sönerna (inte särskilt stora), putta igång oss.
"Lägg i tvåan. Tryck ner kopplingen. Vrid om tändningen när bilen rullar". Ok. Det ska jag väl klara. S sitter lugnt kvar i passagerarsätet. Kanske du ska hjälpa till och putta? Snabbare S har jag aldrig sett.
Efter 50 m skriker mannen att jag måste släppa upp kopplingen. Hur skulle jag veta det? Men då startar bilen.
Vi kör in till stan. Jag släpper av S vid butiken. Vågar såklart inte stanna. Vi ringer istället om utkörning av pizzan. S är lätt förvirrad och börjar gå åt fel håll. Från butiken, inte till. Det löser sig till slut, och medan hon handlar, kör jag runt kvarteret 10 gånger. Varv 7 är det några killar som börjar vinka åt mig...
Till slut är vi hemma i garaget. Nu får den lilla röda vila till i morgon.
Vi häller upp vin och väntar på pizzan. När det ringer på dörren, frågar S om jag har kontanter. Va? Ska vi betala? Hade jag inte haft en tanke på. Öppnar dörren och frågar om han tar kort. Självklart inte. S och jag lyckas efter mycket grävande i plånböckerna rafsa ihop summan.
Phu, det var nära ögat.
Av någon outgrundlig anledning går sedan inte de levande ljusen på bordet att tända. What? Finns helt plötsligt inga vekar. Suck. Skratt. Utsvultna äter vi ändå.
Tv-tiden vi lagt in akut, ja det var ganska ok. Medan vi väntar på det andra inslaget vi ska se, passar vi på att deklarera. Via mobilerna. Moderna tider.
Det blev en minnesvärd fredag. Mysig på ett speciellt sätt. Tack S!
Som grädde på moset, eller kanske helt tvärtom, hade kräksjukan anlänt hemma hos S, när hon kom hem med bussen.
Fredagen som nyligen passerade skulle en väninna, tillika kollega och jag ha lite fredagsmys. Vi kan ju säga så eftersom det faktiskt var en fredag. Vi kallar kollegan för S.
Vi hade bestämt oss för rödvin och pizza. I all enkelhet. Prata. Prata. Prata.
Det var ett riktigt ruskväder på fredagkvällen. Därför bestämde vi att jag skulle hämta S. Med min bil. Ute i villa-förorten. Hem skulle hon ta bussen.
Alltnog. Jag körde till parkeringen i busväder. Var lite tidig. Ni som känner mig vet att det inte är ovanligt. Så, jag stängde av motorn och väntade.
S kom efter bara några minuter. Kallt. Snöblandat regn.
Eftersom jag ibland behöver hjälp med ärenden, så hade S lovat att gå in på min lokala butik en sväng. Jag skulle släppa av henne och åka till pizzerian.
Men. Vi kom ingenstans. Bilen. Död. Min lilla röda! Som inte på åtta år orsakat mig minsta trubbel. Död. Panik. Vad gör vi nu?
S säger direkt att det inte är någon som helst ide att ringa mannen hennes. Ingen ide alls.
Startkablar. Har jag inga. S ringer någon sorts granne. Grannen börjar leta.
Då dyker en man upp på parkeringen. Han har inga startkablar heller. Men erbjuder sig att tillsammans med sönerna (inte särskilt stora), putta igång oss.
"Lägg i tvåan. Tryck ner kopplingen. Vrid om tändningen när bilen rullar". Ok. Det ska jag väl klara. S sitter lugnt kvar i passagerarsätet. Kanske du ska hjälpa till och putta? Snabbare S har jag aldrig sett.
Efter 50 m skriker mannen att jag måste släppa upp kopplingen. Hur skulle jag veta det? Men då startar bilen.
Vi kör in till stan. Jag släpper av S vid butiken. Vågar såklart inte stanna. Vi ringer istället om utkörning av pizzan. S är lätt förvirrad och börjar gå åt fel håll. Från butiken, inte till. Det löser sig till slut, och medan hon handlar, kör jag runt kvarteret 10 gånger. Varv 7 är det några killar som börjar vinka åt mig...
Till slut är vi hemma i garaget. Nu får den lilla röda vila till i morgon.
Vi häller upp vin och väntar på pizzan. När det ringer på dörren, frågar S om jag har kontanter. Va? Ska vi betala? Hade jag inte haft en tanke på. Öppnar dörren och frågar om han tar kort. Självklart inte. S och jag lyckas efter mycket grävande i plånböckerna rafsa ihop summan.
Phu, det var nära ögat.
Av någon outgrundlig anledning går sedan inte de levande ljusen på bordet att tända. What? Finns helt plötsligt inga vekar. Suck. Skratt. Utsvultna äter vi ändå.
Tv-tiden vi lagt in akut, ja det var ganska ok. Medan vi väntar på det andra inslaget vi ska se, passar vi på att deklarera. Via mobilerna. Moderna tider.
Det blev en minnesvärd fredag. Mysig på ett speciellt sätt. Tack S!
Som grädde på moset, eller kanske helt tvärtom, hade kräksjukan anlänt hemma hos S, när hon kom hem med bussen.
onsdag 18 mars 2015
Randigt
Randigt. Funderar mycket över det den här vintern och våren. Som sorg.
Vi brukar säga att barns sorg är randig. Det läser jag om då och då. Att de är ledsna en stund. Leker en stund. Är ledsna. Leker.
Att barnens sorg är som ett randigt mönster. Randigt i svart och vitt.
Nu vet jag att även min sorg är sådan. Kanske allas? Randig.
Den här vintern och våren landar tre sorger i mitt knä. En mer nära. Några aningen längre bort. Men tre stora sorger.
Emellanåt är ränderna i sorgen breda. Men allt som oftast blir det mer smalrandigt. Men de finns där. Ränderna.
Ibland förstår jag varför jag hamnar på en mörk rand. Ibland förstår jag inte alls. Kanske är det en doft. Kanske ett minne. Kanske en snabb sekvens i ett tv-program. Kanske en rad i en text.
Dock är det inte farligt. Med de mörka ränderna. Tungt, ja. Jobbigt, ja. Men ett måste. Det förstår jag.
Förvissad om att ränderna kommer att bestå. Men inte se likadana ut om en tid. Mer som ett mönster blandat av både smala och breda ränder. Där de mörka ränderna blir smalare och smalare.
Vad gäller randigt som mönster, så är det mycket snyggt. På andra. Inte på mig. Konstig uppfattning. Borde kanske införskaffa något randigt. Nu till våren. Som ett statement...Tror ni jag kan hitta en topp med riktigt breda ljusa ränder?
Vi brukar säga att barns sorg är randig. Det läser jag om då och då. Att de är ledsna en stund. Leker en stund. Är ledsna. Leker.
Att barnens sorg är som ett randigt mönster. Randigt i svart och vitt.
Nu vet jag att även min sorg är sådan. Kanske allas? Randig.
Den här vintern och våren landar tre sorger i mitt knä. En mer nära. Några aningen längre bort. Men tre stora sorger.
Emellanåt är ränderna i sorgen breda. Men allt som oftast blir det mer smalrandigt. Men de finns där. Ränderna.
Ibland förstår jag varför jag hamnar på en mörk rand. Ibland förstår jag inte alls. Kanske är det en doft. Kanske ett minne. Kanske en snabb sekvens i ett tv-program. Kanske en rad i en text.
Dock är det inte farligt. Med de mörka ränderna. Tungt, ja. Jobbigt, ja. Men ett måste. Det förstår jag.
Förvissad om att ränderna kommer att bestå. Men inte se likadana ut om en tid. Mer som ett mönster blandat av både smala och breda ränder. Där de mörka ränderna blir smalare och smalare.
Vad gäller randigt som mönster, så är det mycket snyggt. På andra. Inte på mig. Konstig uppfattning. Borde kanske införskaffa något randigt. Nu till våren. Som ett statement...Tror ni jag kan hitta en topp med riktigt breda ljusa ränder?
torsdag 12 mars 2015
Onödiga pryttlar
Onödiga. Inte att behovet av en toalett inte finns. Nej, onödiga i den andra betydelsen. Något jag inte behöver. Eller kanske jag faktiskt behöver just det onödiga? Prulledutter och pryttlar.
Jag gillar egentligen en avskalad stil. I heminredning alltså. Det där vita, ni vet, blandat med färgklickar. Och lite grått. Inte så många saker framme. Lite undanplockat. Längtade efter det de sista åren barnen bodde hemma.
Och ganska undanplockat har jag. Och mycket vitt. Och färgklickar. Och grått.
Men kanske ändå inte riktigt som jag såg i fantasin. Då, för tio år sedan.
Något hände på vägen.
Min mamma var nog lite besviken på mig ibland. Av den anledningen att jag inte gärna ville ha gamla ärvda pryttlar. I alla fall inte framme. Saker efter mormor. Och farmor.
Några rejäla gamla skåp och en byrå var okej. Givetvis vitmålade. Men inga pryttlar. Inga dukar. Inga kaffekoppar. Absolut inte Mon ami från Rörstrand. Fasiken vad jag tyckte de kopparna var fula. Osv. Osv. Det jag hade, det förvarades utom synhåll för det mesta.
Så där svek jag mamma lite.
Men, något hände på vägen. Kanske började det när min pappa gick bort. För nio år sedan. Jag kan inte säkerställa sambandet, men något hände.
I mitt hem kom fler och fler ärvda saker fram. Vet egentligen inte hur det gick till. De liksom krävde sin plats helt enkelt. Jag hade inget att säga till om.
Mormors duk. Gamla foton i ramar. Mässingskrukor. Osv. Osv. En MYCKET blandad stil är den nu. Min inredning.
När mamma flyttade hemifrån, till äldreboendet, ja då landade rätt mycket av bohaget hemma hos mig. Krävde sin plats.
Och nu, när även mamma är borta, ja då har jag tvingats börja sortera. Röja.
Jag kan inte ha kvar fem kaffeserviser. Alla lampor som helt enkelt inte finner sin plats.
Det är ett svårt jobb. I alla fall med det som har affektionsvärde. Lite i taget. Blocket. Tradera. Myrorna.
Och tänk; om du kommer hem till mig på en kopp kaffe - stor chans att det serveras ur Mon ami. Från Rörstrand. Så fina koppar. Något hände på vägen.
Jag gillar egentligen en avskalad stil. I heminredning alltså. Det där vita, ni vet, blandat med färgklickar. Och lite grått. Inte så många saker framme. Lite undanplockat. Längtade efter det de sista åren barnen bodde hemma.
Och ganska undanplockat har jag. Och mycket vitt. Och färgklickar. Och grått.
Men kanske ändå inte riktigt som jag såg i fantasin. Då, för tio år sedan.
Något hände på vägen.
Min mamma var nog lite besviken på mig ibland. Av den anledningen att jag inte gärna ville ha gamla ärvda pryttlar. I alla fall inte framme. Saker efter mormor. Och farmor.
Några rejäla gamla skåp och en byrå var okej. Givetvis vitmålade. Men inga pryttlar. Inga dukar. Inga kaffekoppar. Absolut inte Mon ami från Rörstrand. Fasiken vad jag tyckte de kopparna var fula. Osv. Osv. Det jag hade, det förvarades utom synhåll för det mesta.
Så där svek jag mamma lite.
Men, något hände på vägen. Kanske började det när min pappa gick bort. För nio år sedan. Jag kan inte säkerställa sambandet, men något hände.
I mitt hem kom fler och fler ärvda saker fram. Vet egentligen inte hur det gick till. De liksom krävde sin plats helt enkelt. Jag hade inget att säga till om.
Mormors duk. Gamla foton i ramar. Mässingskrukor. Osv. Osv. En MYCKET blandad stil är den nu. Min inredning.
När mamma flyttade hemifrån, till äldreboendet, ja då landade rätt mycket av bohaget hemma hos mig. Krävde sin plats.
Och nu, när även mamma är borta, ja då har jag tvingats börja sortera. Röja.
Jag kan inte ha kvar fem kaffeserviser. Alla lampor som helt enkelt inte finner sin plats.
Det är ett svårt jobb. I alla fall med det som har affektionsvärde. Lite i taget. Blocket. Tradera. Myrorna.
Och tänk; om du kommer hem till mig på en kopp kaffe - stor chans att det serveras ur Mon ami. Från Rörstrand. Så fina koppar. Något hände på vägen.
lördag 7 mars 2015
Broken heart
Undrar hur många sorters syndrom det finns? Syndrom är ett tillstånd där det föreligger avvikelser och skador i flera av kroppens organ och som har en gemensam orsak.
Jag läste nu om Brustet hjärta-syndromet. Broken heart-syndrome ligger bättre i munnen.
Inte ett nypåfunnet tillstånd, men relativt ovanligt. Upptäcktes i Japan på 90-talet. Drabbar främst kvinnor. 85% av fallen. Såklart. Framförallt efter klimakteriet.
Orsakerna kan vara extrem stress, djup oro eller mycket svår sorg.
Vi vet ju vid det här laget att kvinnors hjärtinfarkter kan yttra sig annorlunda än männens. Men den här sjukdomen, Brustet hjärta, den har vi nästan monopol på. Vi kvinnor.
Självklart brister inte hjärtat, men blir liksom delvis förlamat. Livshotande, men behandlingsbart.
Håhåjaja. En sak till att oroa sig för. Eller inte. Jag kan inte oroa mig för allt. Oro kan ju dessutom utlösa det här syndromet. Den onda cirkeln.
Nej, jag föredrar att tänka på ett annat syndrom. Ni vet vilket.
Jag läste nu om Brustet hjärta-syndromet. Broken heart-syndrome ligger bättre i munnen.
Inte ett nypåfunnet tillstånd, men relativt ovanligt. Upptäcktes i Japan på 90-talet. Drabbar främst kvinnor. 85% av fallen. Såklart. Framförallt efter klimakteriet.
Orsakerna kan vara extrem stress, djup oro eller mycket svår sorg.
Vi vet ju vid det här laget att kvinnors hjärtinfarkter kan yttra sig annorlunda än männens. Men den här sjukdomen, Brustet hjärta, den har vi nästan monopol på. Vi kvinnor.
Självklart brister inte hjärtat, men blir liksom delvis förlamat. Livshotande, men behandlingsbart.
Håhåjaja. En sak till att oroa sig för. Eller inte. Jag kan inte oroa mig för allt. Oro kan ju dessutom utlösa det här syndromet. Den onda cirkeln.
Nej, jag föredrar att tänka på ett annat syndrom. Ni vet vilket.
söndag 1 mars 2015
Söndagstankar
Söndag kväll. Lite ångest light. Väldigt lite faktiskt. Men alltid finns den där och lurar. Inför veckan. Eller snarare inför måndagen. Bara veckan är igång, så släpper det.
Jag har ofta undrat om det är förbehållet mitt yrke, lärarens, att känna så. Kanske har personalen på vårdcentralen och banken samma känsla?
Kanske har alla som jobbar raka veckor samma känsla? För oss är ju lö-sö alltid lediga. Lediga från det avlönade arbetet vill säga.
Tänker mig att det är skillnad om jag jobbar "lite hur som helst" med olika tider. Dagar, kvällen eller kanske nätter. Att det inte blir så märkvärdigt med söndagkvällar då.
Egentligen hade jag tänkt skriva lite tankar om mod. Om att våga mer. Vet inte riktigt hur jag hamnade här istället. Kanske är det en form av mod jag skaffat mig med åren; att inte ha mer än en liten gnutta kvar av den ångesten. På söndagkvällen. Ja, så säger vi att det är. Mod.
Då tänker jag på något jag hörde sägas. Tror det var Jenny Strömstedt . I samband med att hon tackat ja till medverkan i Let's dance. Hon sa ungefär som så; att hon lämnat Varför då-åldern och gått in i Varför inte-åldern. Bra sagt!
Det är lite som allas vår Pippi Långstrump skulle ha sagt. "Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert."
Underbart. Tänk att ha den tilltron till den egna förmågan.
Och om jag skulle bli tillfrågad om att delta, i Let's dance alltså, då skulle jag nog säga både "varför inte", och " det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert".
Sedan skulle jag skylla på kroppen min och tacka nej.
Jag har ofta undrat om det är förbehållet mitt yrke, lärarens, att känna så. Kanske har personalen på vårdcentralen och banken samma känsla?
Kanske har alla som jobbar raka veckor samma känsla? För oss är ju lö-sö alltid lediga. Lediga från det avlönade arbetet vill säga.
Tänker mig att det är skillnad om jag jobbar "lite hur som helst" med olika tider. Dagar, kvällen eller kanske nätter. Att det inte blir så märkvärdigt med söndagkvällar då.
Egentligen hade jag tänkt skriva lite tankar om mod. Om att våga mer. Vet inte riktigt hur jag hamnade här istället. Kanske är det en form av mod jag skaffat mig med åren; att inte ha mer än en liten gnutta kvar av den ångesten. På söndagkvällen. Ja, så säger vi att det är. Mod.
Då tänker jag på något jag hörde sägas. Tror det var Jenny Strömstedt . I samband med att hon tackat ja till medverkan i Let's dance. Hon sa ungefär som så; att hon lämnat Varför då-åldern och gått in i Varför inte-åldern. Bra sagt!
Det är lite som allas vår Pippi Långstrump skulle ha sagt. "Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert."
Underbart. Tänk att ha den tilltron till den egna förmågan.
Och om jag skulle bli tillfrågad om att delta, i Let's dance alltså, då skulle jag nog säga både "varför inte", och " det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert".
Sedan skulle jag skylla på kroppen min och tacka nej.
söndag 22 februari 2015
Vardag
Vardag. Tråkigt? Tycker inte jag. Såg en trailer om ett program där svenska familjer flyttat till andra, exotiska länder eller bodde på en båt. En av papporna sa något om att här blir det aldrig vardag. För vardag är tråkigt.
Jag hör till dom som tror att lite lagom mängd av tråkigt är bara bra. Kanske särskilt bra för våra barn.
Konstigt nog är det som att ju äldre jag blir, desto mer betyder vardags-rutinerna. Hade räknat med det motsatta. Är jag inte lika impulsiv längre? Beror det bara på kroppen min, den där som sviker ni vet?
Kanske läste ni för länge sedan ett inlägg jag gjorde om mina muggar. Om hur jag hade en mugg-rutin. Olika muggar för varje kopp te/kaffe under dagen.
Där har jag faktiskt "låst upp" rutinen en aning, kanske mest pga att muggar går sönder.
Rutiner ger mig på något sätt hopp. Kan inte förklara på annat sätt. Hopp om vad vet jag inte. Kanske mer tröst än hopp?
Att veta vad jag ska göra och veta vad vill, vad jag tycker. Det är ju en annan trygghet. Som ökat med åren. Ibland skulle jag vilja träffa den där 30-åriga Helena. Småbarnsföräldern. Jobb o plugg kombinerades med småbarn.
Om jag fick tala lite med henne, skulle jag säga till henne att ta det lugnt. Du hinner Helena. Du måste inte klara allt nu. Du måste inte skriva MVG på alla tentor. Dina barn dör inte av att hämtas sent en dag.
Och framförallt dör dom inte av att ha lite tråkigt då och då.
Vårda vardagen. Var lite snällare mot dig själv. Ta hjälp.
Det sista har jag blivit sååå mycket bättre på. Och tråkigt har jag inga problem med heller. Det blir en sorts rutin det också, fast det är inte så ofta det händer. Dock känns det lite tungt att dricka mitt morgon-te ur en annan mugg. En ny mugg. Suck.
Jag hör till dom som tror att lite lagom mängd av tråkigt är bara bra. Kanske särskilt bra för våra barn.
Konstigt nog är det som att ju äldre jag blir, desto mer betyder vardags-rutinerna. Hade räknat med det motsatta. Är jag inte lika impulsiv längre? Beror det bara på kroppen min, den där som sviker ni vet?
Kanske läste ni för länge sedan ett inlägg jag gjorde om mina muggar. Om hur jag hade en mugg-rutin. Olika muggar för varje kopp te/kaffe under dagen.
Där har jag faktiskt "låst upp" rutinen en aning, kanske mest pga att muggar går sönder.
Rutiner ger mig på något sätt hopp. Kan inte förklara på annat sätt. Hopp om vad vet jag inte. Kanske mer tröst än hopp?
Att veta vad jag ska göra och veta vad vill, vad jag tycker. Det är ju en annan trygghet. Som ökat med åren. Ibland skulle jag vilja träffa den där 30-åriga Helena. Småbarnsföräldern. Jobb o plugg kombinerades med småbarn.
Om jag fick tala lite med henne, skulle jag säga till henne att ta det lugnt. Du hinner Helena. Du måste inte klara allt nu. Du måste inte skriva MVG på alla tentor. Dina barn dör inte av att hämtas sent en dag.
Och framförallt dör dom inte av att ha lite tråkigt då och då.
Vårda vardagen. Var lite snällare mot dig själv. Ta hjälp.
Det sista har jag blivit sååå mycket bättre på. Och tråkigt har jag inga problem med heller. Det blir en sorts rutin det också, fast det är inte så ofta det händer. Dock känns det lite tungt att dricka mitt morgon-te ur en annan mugg. En ny mugg. Suck.
söndag 15 februari 2015
Charmen med tarmen
Just det. Så är det. Charmen med tarmen. Kanske såg ni henne på Skavlan? Den unga, väldigt söta, tyska läkaren? Som pratade bajs?
Guilia Enders var namnet. Riktigt ung dessutom. Född 1990. Och nu är hon även författare. Till boken med den underbara titeln. Charmen med tarmen. (Darm mit charme).
Jag hade hört om henne. Läst om henne. Innan jag såg henne. Hon är förresten charmig som en tarm hela hon.
Mycket av det hon säger, ja det vet jag redan. Som Crohn-patient har jag ganska bra koll på just tarmen.
Min McDreamy har ju alltid poängterat vikten av att kolla vad vi producerar. I toaletten alltså. Mycket viktigt! Enligt McDreamy. Jag lyder. Och nu säger den här tyska tjejen samma sak.
Samt att floran i tarmen är av enorm betydelse för hur vi mår i resten av kroppen. Hur hjärnan och tarmen kommunicerar. Osv. Osv.
Det som var nytt för mig, var senaste forskningen. Forskning som visar att inflammatorisk tarmsjukdom (Crohns t.ex.) har ett klart samband med vissa åkommor.
Att jag som tarmsjuk har större risk för oroskänslor. För depression. Samt för Alzheimers sjukdom.
Hmm......kan köpa de två första, för där kan jag känna igen mig. Den tredje vill jag såklart inte kännas vid. Hoppas jag slipper.
Men nu kan jag tänka, när jag blir orolig nästa gång, att det är min tarm som talar. Som kommunicerar lite med min hjärna. Får mig att bli så här orolig. Så egentligen kanske det inte finns grund för oron? Det är tarmens fel.
Alltså, man blir lite insnöad på den här kroppsdelen. Den här charmiga delen. Bara det att jag prenumererar på en tidning vid namn Kanalen. Och den handlar inte om Göta kanal direkt. Nej, i min tidning heter artiklarna t.ex. "Rätt kost påverkar tarmfloran". "Tarmfloratransplantation, en räddning?". "Nya rön om Crohns och ulcerös Colit".
Inte så upphetsande? Inte för dig kanske . För mig är det en riktigt höjdpunkt när den dimper ner i brevlådan.
En liten tävling på slutet: Gissa var Helena sitter och läser den här Kanalen?
Guilia Enders var namnet. Riktigt ung dessutom. Född 1990. Och nu är hon även författare. Till boken med den underbara titeln. Charmen med tarmen. (Darm mit charme).
Jag hade hört om henne. Läst om henne. Innan jag såg henne. Hon är förresten charmig som en tarm hela hon.
Mycket av det hon säger, ja det vet jag redan. Som Crohn-patient har jag ganska bra koll på just tarmen.
Min McDreamy har ju alltid poängterat vikten av att kolla vad vi producerar. I toaletten alltså. Mycket viktigt! Enligt McDreamy. Jag lyder. Och nu säger den här tyska tjejen samma sak.
Samt att floran i tarmen är av enorm betydelse för hur vi mår i resten av kroppen. Hur hjärnan och tarmen kommunicerar. Osv. Osv.
Det som var nytt för mig, var senaste forskningen. Forskning som visar att inflammatorisk tarmsjukdom (Crohns t.ex.) har ett klart samband med vissa åkommor.
Att jag som tarmsjuk har större risk för oroskänslor. För depression. Samt för Alzheimers sjukdom.
Hmm......kan köpa de två första, för där kan jag känna igen mig. Den tredje vill jag såklart inte kännas vid. Hoppas jag slipper.
Men nu kan jag tänka, när jag blir orolig nästa gång, att det är min tarm som talar. Som kommunicerar lite med min hjärna. Får mig att bli så här orolig. Så egentligen kanske det inte finns grund för oron? Det är tarmens fel.
Alltså, man blir lite insnöad på den här kroppsdelen. Den här charmiga delen. Bara det att jag prenumererar på en tidning vid namn Kanalen. Och den handlar inte om Göta kanal direkt. Nej, i min tidning heter artiklarna t.ex. "Rätt kost påverkar tarmfloran". "Tarmfloratransplantation, en räddning?". "Nya rön om Crohns och ulcerös Colit".
Inte så upphetsande? Inte för dig kanske . För mig är det en riktigt höjdpunkt när den dimper ner i brevlådan.
En liten tävling på slutet: Gissa var Helena sitter och läser den här Kanalen?
söndag 8 februari 2015
Kvarg?
Kvarg eller inte kvarg - det är frågan. Kvargen har blivit ett ämne för många diskussioner på sista tiden. För eller emot. Älska eller hata. Äta eller inte.
Lätt val för egen del. Jag både äter och älskar kvarg.
Kände att jag kanske skulle ta reda på vad det egentligen är jag stoppar i mig. Färskost vet jag ju, men sedan då?
Jo, kvarg är färskost gjord på surmjölk, och koagulerad (orkade jag inte ta reda på vad som menas med...) med mjölksyrebakterier. Skillnaden mot keso är att den (keson), görs på vanlig söt skummjölk, fast även den koaguleras med mjölksyrebakterier. Men det är surmjölken som ger kvargen den där lite syrliga smaken. Som jag gillar. Lite kärv nästan. I alla fall den naturella. De smaksatta varianterna är lite lenare.
Men - ack så sötade! Läste någonstans att det gick att jämföra vaniljkvarg med Coca-Cola . Inte bra.
Bättre då med naturell och hälla i det du vill ha i form av bär eller frukt. Eller som jag gör, blanda i en sked eller två av en smaksatt i en naturell.
Nu låter jag som en riktig hälsofantast, och det är jag inte. Bara aningen noggrann med vad jag äter. Mest pga min mage och mitt stilla-varande liv.
Det som är bra med kvargen är att den har låg fetthalt, som i sin tur beror på hur mycket grädde som tillsatts. Och att proteinet, som den innehåller i överflöd, är ett långsamt protein: kasein.
Är kvargen här för att stanna? Jag vill gärna tro det.
På burkarna brukar det stå att det är "perfekt för dig som tränar mycket".
Mitt huvudsyfte med detta inlägg är att det går väldigt bra att äta kvarg och INTE träna! Faktiskt är kvargen perfekt även för sådana som mig...
Lätt val för egen del. Jag både äter och älskar kvarg.
Kände att jag kanske skulle ta reda på vad det egentligen är jag stoppar i mig. Färskost vet jag ju, men sedan då?
Jo, kvarg är färskost gjord på surmjölk, och koagulerad (orkade jag inte ta reda på vad som menas med...) med mjölksyrebakterier. Skillnaden mot keso är att den (keson), görs på vanlig söt skummjölk, fast även den koaguleras med mjölksyrebakterier. Men det är surmjölken som ger kvargen den där lite syrliga smaken. Som jag gillar. Lite kärv nästan. I alla fall den naturella. De smaksatta varianterna är lite lenare.
Men - ack så sötade! Läste någonstans att det gick att jämföra vaniljkvarg med Coca-Cola . Inte bra.
Bättre då med naturell och hälla i det du vill ha i form av bär eller frukt. Eller som jag gör, blanda i en sked eller två av en smaksatt i en naturell.
Nu låter jag som en riktig hälsofantast, och det är jag inte. Bara aningen noggrann med vad jag äter. Mest pga min mage och mitt stilla-varande liv.
Det som är bra med kvargen är att den har låg fetthalt, som i sin tur beror på hur mycket grädde som tillsatts. Och att proteinet, som den innehåller i överflöd, är ett långsamt protein: kasein.
Är kvargen här för att stanna? Jag vill gärna tro det.
På burkarna brukar det stå att det är "perfekt för dig som tränar mycket".
Mitt huvudsyfte med detta inlägg är att det går väldigt bra att äta kvarg och INTE träna! Faktiskt är kvargen perfekt även för sådana som mig...
måndag 2 februari 2015
Jag, Carrie och Heidi
Jag är i gott sällskap. Och kanske lite mer suspekt sällskap också. Vi tar det sistnämnda först.
Någon som sett "Homeland" på tv? Serien om CIA- agenters kamp mot terrorism bl.a. Huvudpersonen heter Carrie. Carrie Mathison.
Hon är mycket bra på sitt jobb, betydligt sämre privat. En hel del kan förklaras av att hon är bipolär. Och det, mina vänner, är jag inte. Såvitt jag vet.
Dock har jag en avsevärd likhet med Carrie. Det handlar om att sova. Att kunna sova. För min del gäller det att kunna sova trots smärtan. För Carrie handlar det om andra orsaker. Men utebliven sömn är utebliven sömn. Om sömnen blir en bristvara är det katastrof. För både Carrie och mig.
Vi har våra tricks. Därmed inte sagt att jag sover trots tricksen. Men utan dem, ja då är jag, liksom Carrie, chanslös. För att alls kunna somna, och för att inte bli väckt av något annat än smärtan. Därför behöver jag/vi tricksen.
Första gången serien visade en scen i samband med att Carrie gjorde sig iordning för natten - de kunde lika gärna filmat mig.
Proceduren är som följer: (efter tandborstning och sådant som hör till den normala rutinen, alltså) 1. In med bettskenan. 2. I med öronpropparna. 3. Trä på ögonbindeln/sovmasken.
Klart!
Fatta hur befriande det var att se! Jag tittade t.o.m. på avsnittet flera gånger.
Visst, Carrie har andra issues, och är väl inte helt normal, men vem är det?
Jo, kanske Heidi Weng? Känns det igen? En av alla de där norska skidåkarna, som följer tätt bakom Marit Björgen.
Såg ett reportage om Heidi. Om träning och livet. Döm om min förvåning när jag även kunde identifiera mig med en så'n tjej, en vältränad landslagsåkare! Hon pratade om hur viktigt det var med minst nio timmars sömn, minst alltså. För att få till det, ja då tog hon på sig sovmasken. Öronproppar? Räckte inte. Heidi sover med hörselkåpor.
Skönt att veta att jag ännu inte nått sista utposten.
Någon som sett "Homeland" på tv? Serien om CIA- agenters kamp mot terrorism bl.a. Huvudpersonen heter Carrie. Carrie Mathison.
Hon är mycket bra på sitt jobb, betydligt sämre privat. En hel del kan förklaras av att hon är bipolär. Och det, mina vänner, är jag inte. Såvitt jag vet.
Dock har jag en avsevärd likhet med Carrie. Det handlar om att sova. Att kunna sova. För min del gäller det att kunna sova trots smärtan. För Carrie handlar det om andra orsaker. Men utebliven sömn är utebliven sömn. Om sömnen blir en bristvara är det katastrof. För både Carrie och mig.
Vi har våra tricks. Därmed inte sagt att jag sover trots tricksen. Men utan dem, ja då är jag, liksom Carrie, chanslös. För att alls kunna somna, och för att inte bli väckt av något annat än smärtan. Därför behöver jag/vi tricksen.
Första gången serien visade en scen i samband med att Carrie gjorde sig iordning för natten - de kunde lika gärna filmat mig.
Proceduren är som följer: (efter tandborstning och sådant som hör till den normala rutinen, alltså) 1. In med bettskenan. 2. I med öronpropparna. 3. Trä på ögonbindeln/sovmasken.
Klart!
Fatta hur befriande det var att se! Jag tittade t.o.m. på avsnittet flera gånger.
Visst, Carrie har andra issues, och är väl inte helt normal, men vem är det?
Jo, kanske Heidi Weng? Känns det igen? En av alla de där norska skidåkarna, som följer tätt bakom Marit Björgen.
Såg ett reportage om Heidi. Om träning och livet. Döm om min förvåning när jag även kunde identifiera mig med en så'n tjej, en vältränad landslagsåkare! Hon pratade om hur viktigt det var med minst nio timmars sömn, minst alltså. För att få till det, ja då tog hon på sig sovmasken. Öronproppar? Räckte inte. Heidi sover med hörselkåpor.
Skönt att veta att jag ännu inte nått sista utposten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)