Magkänsla

Jag har skrivit om den förut. Tarmen. Tror det var för ungefär ett år sedan. När jag läst en bok; Charmen med tarmen.
Nu är jag där igen. Ingen bok denna gång. Mer artiklar. Men tarmen är ämnet.
Den här gången ännu mer forskningsrön. Om sambandet mellan tarmen och hjärnan. En professor vid namn Meyer forskar om det här. Han finns på University of California, och är förstås bara en av alla. Som på senare år upptäckt att den här lite jobbiga och genanta kroppsdelen är himla intressant.
Herr professor säger: När vi upplever en känsla så skickar hjärnan signaler till tarmen. Tarmen reagerar på meddelandet, på lite olika vis som vi alla vet. Det nya är att kommunikationen även sker omvänt. T.ex. när vi sover. Äter. Är hungriga. Då är det ju tarmen som skickar signaler upp till hjärnan. Det här kallas tarm-hjärna-axeln.
Inte lätt att överblicka. Tarmens yta är stor som en fotbollsplan. Den är bostad för ca 100 triljoner mikroorganismer, bakterier och annat. Hur mycket är 100 triljoner egentligen?
Det fortsätter att forskas på sambandet mellan tarm och hjärna, vad gäller psykisk ohälsa. Ångest och depression kan ha en av sina orsaker i tarmfloran.
Magkänsla. Ett ord vi använt mycket länge. Ett ord som idag kopplas till forskningen.
Det jag funderar vidare över, är hur mitt eget mentala tillstånd egentligen är? Vilka konstiga känslosignaler min hjärna skickar ut till tarmen? Jag menar, eftersom tarmen min uppför sig minst sagt märkligt? Och vilka meddelanden går i så fall åt andra hållet i kroppen min? Vad säger tarmen till hjärnan egentligen?
Alltid finns det något att (hyper)ventilera...
Tar ett extra glas Proviva i kväll.

Cred

Fick lite cred i dag. Från mycket oväntat håll. Mycket avlägset i tid. Men cred. Som kom så passande just i dag. På avslutningsdagen inför jullovet. För den har att göra med min gärning i skolans värld. "Credden" alltså.
Fick helt oförhappandes ett meddelande på mobilen. Ett långt sådant. Från en elev i min allra  första egna klass. För lääänge sedan. Jag hade jobbat flera år i skolan, som förskollärare. Vidareutbildade mig sedan till lärare. Så första klassen efter det.  Som jag följde från fyran till sexan. Så himla roligt det var!  Och så mycket jobb jag lade ner! (Fråga min dåvarande sambo. Eller mina egna barn..)
Alltnog. I klassen fanns ett antal små personer som ständigt krävde/tog min uppmärksamhet. Mest gällande konflikter av olika slag. Jag var energisk som aldrig förr, och fick med mig föräldrarna på tåget. Vi hade schema för när samtliga föräldrar skulle närvara i klassen.
Håhåjaja.
Men, det fanns förstås även elever som inte alls pockade på min uppmärksamhet. Inte på det högljudda viset. Som i princip inte sa något alls. Som liksom nästan var genomskinliga.
Jag gjorde vad jag kunde och förmådde för att de skulle växa och hitta lite självkänsla/självförtroende. Svårare än de där bråkstakarna, dom kunde liksom ingen missa. Men, jag försökte efter bästa förmåga. Ibland kände jag att det blev bra, att de här eleverna skrattade och var glada. Långt ifrån alltid. Inte ge upp.
Och idag, mer än 20 år senare, fick jag den. The cred. Från en av de där genomskinliga eleverna. Hen skrev att hen hade läst igenom alla brev som vi skrev till varandra under de här åren. "Resan genom mellanstadiet" kallade vi vår brevväxling, där jag så himla ambitiöst skrev brev till samtliga 26 elever varje vecka, och de flesta svarade faktiskt. Den brevväxlingen samt mitt avskedsbrev när hen slutade sexan, hade lästs igenom nu. Och så skriver hen till mig: "Tack Helena, för att DU såg MIG då!"
Fantastiskt, det behöver jag väl inte ens säga, att känslan är fantastisk?  Vidare skriver hen att jag ( alltså jag!) är den som inspirerat hen till att själv skriva. Genom livets skeenden.
Det är det jag alltid sagt och känt. Kan jag betyda något /förändra något för en enda unge - då är det det här jag ska syssla med. Och i dag kom en sådan unge till mig. Via en cyberrymd. Som inte ens existerade då, när jag verkligen såg hen. Undrar om det hade blivit lika bra om vi mailat vår resa genom mellanstadiet? Troligen. För att inte säga säkerligen. Dock hade hen nog haft lite svårare att plocka fram och läsa konversationen i dag.

Hohoho!

Det drar ihop sig. I år igen. Pyssel och pynt. Mat och bak. Jag är inget stort fan av julen. Men älskar advent. När mörkret är kompakt och stjärnor lyser. Både inne och ute. Men snart är den här. Julen. Och lika skönt är det varje år när den är över.  Att lägga undan allt ett helt år igen.
Jag går inte all in som sagt. Men andra gör det. Läste om några som verkligen gör så. Inte förvånande i USA. Närmare bestämt i Missouri.
Den största tomtekongressen någonsin. Lite knepigt att den ägde rum i juli. Eller inte så knepigt kanske. Det är väl då tomtar har tid. Att förkovra sig.
Över 550 tomtar. Från hela världen.
Vad gör man på en tomtekongress tro?  Jomen tänk det vet jag.
Det är bl a sminkning , skäggvård, marknadsföring. Samt tomte-etik. Jaja,  Mycket att tänka på om man som tomte vill vara på topp.
Enkäter fylldes också i. Med frågor som om  skägg och mage är äkta.
Genomsnittsåldern vid kongressen var 63,5 år. Så jag platsar väl snart. Dock gick det inte att läsa något om kongressen var öppen för tomtar av olika kön. Det är något jag bara förutsätter. Fast jag faller på målsnöret för deltagande. Genomsnittsvikten var 114 kg. Om jag hittar en kollega som väger  det dubbla så drar jag inte ner genomsnittet.
Vet inte varför jag snöade in på detta, jag som inte ens gillar julen, som sagt. Fortsätter bara att fascineras av konstiga fenomen. Som  tomtekongresser..

Samtal på väg

Ibland bara händer det. Att jag får vara en del i ett samtal jag inte väntat mig. Ett samtal som blir så bra. Så viktigt. Så lärorikt.

I går hände det.

Jag och dottern hade bokat en färdtjänst-resa på lördagkvällen. Vi skulle åka hem från ett kalas på landet. Alltså verkligen på landet. Jag hade fått lämna en mycket noggrann vägbeskrivning till taxibolaget innan. Är inte dagens taxi utrustade med gps, undrar man ju?

Alltnog. Vi skulle bli hämtade 20.40. Till saken hör att det under dagen och kvällen drog in ett rejält snöoväder över trakten. Eländigt väglag på landet.

Vi väntade i snöyran.  Tjugo minuter sent, när dottern kroknat rejält, kom taxin.

Det var inga andra passagerare än vi. Då kom samtalet. Mellan mig och chauffören. Vi pratade om jobb, och när han hörde vad jag arbetar med, så blev han intresserad. Och vice versa.

Dottern somnade omgående, och chauffören och jag pratade på. Om språk, utbildning, flykt, bostadsområden mm.

Det visade sig att jag hamnat i en taxi med en sjubarnsfar bakom ratten. En far som i sin tur hade en far från Jemen och en mor från Somalia. Vilket resulterat i att han pratar arabiska och somaliska, samt en del andra språk förutom svenskan.

Han kör buss på dagarna och taxi på kvällar och nätter så ofta han orkar. Vi pratade skola. Traditioner, så här i december. Hans barn har alltid fått vara med  när den svenska skolan går till kyrkan i advent. Som ett studiebesök, en lektion.  Bra för oss muslimer, så sa han. Bara ett av de goda exempel han gav mig, på hur han fostrat alla sina barn. För att de ska in i svenska samhället, utan att helt mista sina rötter.
Det som slog mig mest, var hans tacksamhet. Tacksamheten mot Sverige. Och svenska folket. Kanske inte alla, men de positiva mötena han haft, det var dessa som räknades.
Kanske flyttar han en dag tillbaka till sina rötter, när hans gamla föräldrar är borta. De finns nämligen också här, och omhändertas av den här sjubarnsfadern och hans familj. Så gör vi enligt vårt hemlands kultur, som han sa. Inget konstigt med att bo tre generationer i lägenheten. Om han flyttar, lämnar han med största sannolikhet sina tre äldsta barn här hos oss. Som han sa, de är svenska nu. Alla tre studerar, en till läkare, en till tandläkare och en till advokat. För att kunde ge något tillbaka till vårt nya hemland, så sa han. Denna sjubarnsfar som jag hade äran att få samtala med. Efter lång väntan i snön på landet. Det var det värt.

Drömjobb?

Jag har haft några genom åren. Drömjobb.  Inga konstiga titlar har det varit.  Hur låter receptionist på ett större hotell i en större stad? Eller journalist, kanske författare?  Har då och då också önskat att jag jobbat i butik. Fast inte vilken butik som helst, någon riktigt bra inredningsbutik kanske?
Men sedan en tid har jag hittat ett nytt. Drömjobb. Håll i er: kriminal-tekniker! Eller som kriminalpolisen säger i serierna jag ser. Let's wait for the forensics.
Som på Sherlocks tid med ett förstoringsglas?  Nej nej. Mera som  att ägna dagarna åt att krypa runt och leta efter DNA. Jämföra hårstrån. Kolla tandatvtryck. Kulhål. Ja ni fattar.
Det ni kanske inte fattar, är varför det skulle vara ett drömjobb. Jag gissar själv att det handlar om att få lägga pussel. Ett pussel där varje liten bit är SÅ viktig. Att liksom hitta sanningen.
Läste att i dag är det inte kört om man inte hittar en matchning av det DNA man samlar in. Om personen inte finns i databasen.
Nej, idag används något som kallas fenotyp-bestämning. Det handlar om att få fram en fantombild av personen som lämnat DNA efter sig. Alltså DNA som inte finns i någon databas, och där man alltså inte kan identifiera personen.
Den här tekniken kan omvandla DNA-bevisen till en kod som man sedan "matar" matematiska algoritmer med. Låter ju väldigt konstigt nu när jag läser högt vad jag skriver.....Men på så sätt kan man tydligen få fram fysiska drag, alltså en fantombild.. Dom här algoritmerna kan förutsäga t ex kraniebredd och läppstorlek. Ålder, vikt, hårfärg och FRISYR!!  Och då är det alltså pga det jag som kriminal-tekninker samlat in från brottsplatsen.
Kanske är det lite långsökt att totalt byta karriär i detta skede i livet. Jag får nöja mig med Line of duty. Och mitt jobb irl är inte så tokigt det heller. Som ett pussel där bitarna består av ord. Som ska bli ett språk.

Good vs bad hairday

Vi har det alla ibland.  A bad hairday. För några år sedan fanns det mössor med den texten på. Rätt finurligt egentligen. Vissa morgnar orkar man bara inte.  Fast i mitt yrke är det ju inte ok att ha mössa inomhus. Inte ens on a bad hairday.
Läste en text om bra hårdagar.. Inte om frisyrer och liknande. Nej, om bra hårdagar som kan rädda liv. Gäller då framförallt våra vänner djuren.
Ta exempelvis processionsspinnarens larver. Ni får väl liksom jag googla på detta ovanliga djur. Alltnog. Dess larver har små, otäcka hårstrån. De går lätt av (hårstråna, inte larverna), och borrar sig då in i huden på fienden. En brännande smärta uppstår. Good hairday för den larven. Eller tänk på havsuttern. 160 000 hårstrån på en enda kvadratcentimeter. Så många strån har inte människan på hela huvudet. Den tätheten gör att uttern har en vattentät päls. En isolering som gör att uttrarna ser ut att ha det så skönt i iskallt hav. Good  hairday för dom.
I mitt fall är räddningen ibland en hårsnodd. En tofs.
Borde jobba på att bli mer som en av deltagarna i årets Så mycket bättre. .  Ni vet, sådär lagom okammad. Rent av lagom otvättad. Bad hairday every day liksom.

Ökänd...?

Kanske är det fel ord, ökänd.  Kanske välkänd passar bättre. Det handlar om etiketten jag sätter på mig själv. I förhållande till mitt favorithak. Min kvarterskrog. Trots att jag inte alls bor i samma kvarter.
Den plats jag oftast väljer. De gånger jag äter på lokal. Eller dricker för den delen.
Att jag väljer det stället beror inte i första hand på menyn. Även om jag gillar käket. Det beror heller inte bara på den intima känslan som uppstår på ett lite mindre ställe.
Från början var det nästan enbart det faktum att där finns väggfasta soffbänkar. Och hörn. Så, med en medhavd dyna, blir det ganska bekvämt att ligg-äta där. I hörnet.
Nej, i mitt fall handlar det om servitriserna. Hur de behandlar och bemöter mig. Jag med mina speciella behov. Fantastiska tjejer, ja det har faktiskt mest varit kvinnlig personal jag stött på.
Numera, när jag ringer för att boka bord, behöver jag inte dra historien om att jag har en nervsmärta. Som gör att jag inte kan sitta. Osv osv in absurdum.
Nej, numera behöver jag bara säga att det är Helena, jag med dynan. Ja just det, blir svaret, du vill ha ett hörn va?
Sist när jag ringde, svarade däremot en kille. Jag förstod direkt att han inte kände till mig, och inte mina behov. Så jag började förklara. Då säger han: Vänta lite får du prata med en av tjejerna istället.
Så ger han luren till en servitris med orden: Det är Helena, kan du ta det? Och hon visste direkt vem jag var!
Och när vi väl kom dit på lördagskvällen, så kom en servitris fram direkt efter att jag "bäddat" åt mig. Hon säger : Ska vi börja med en Gin &Yang i kväll också?
Efter drinken var det dags för mat. Jag behövde inte ens beställa -  hon visste precis vad jag ville ha.
Det är verkligen mitt andra hem. Synd bara att det är så kostsamt. Kanske ska fråga efter VIP - pris, jag är en levande reklampelare för denna krog.
Nu finns det också en sång om stället, fast det vet inte personalen om än....

Minnet

Läser. Om minnet. Det där som sviktar ibland. Ja jag vet att jag börjar bli gammal...men jag kan märka på betydligt yngre bekantskaper att det även kan hända dom. Att minnet sviker. Man glömmer. Det jag läser handlar om extrema fall.
Ett exempel gäller en konstnär och forskare i Washington. Han minns allt han upplevt. ALLT!  Oavsett datum kan han berätta om vädret det dagen. Vad han hade på sig. Vad han åt. Det kallas "highly superior autobiographical memory". Låter inte oerhört eftersträvansvärt. Man har dessutom kommit på att det antagligen beror på att personen har tvångstankar.
Läser också att korttidsminnet varar ca 30 sekunder. Sedan lagras det i långtidsminnet. Om allt fungerar som det ska, vill säga.
En man i artikeln drabbades av hjärninflammation vid 47 års ålder, och efter det kan han bara minnas 30 sekunder i taget. Minnena når aldrig långtidsminnet. Beroende på att inflammationen typ förstörde området hippocampus. Kontentan blir bl.a. att han var 30:e sekund hälsar på sin fru som om han aldrig träffat henne innan.
Hmm...vore ju underbart att bli nyförälskad hela tiden. I samma partner. Dock inte var 30:e sekund, man hinner ju bara presentera sig och inget mer. Hinner man pussas? Tveksamt. Man pussar ju inte någon man känt i 30 sekunder. Eller? Vilken sits alltså. Var rädda om er hippocampus gott folk!
Som det står i mina gamla poesiböcker, som kamraterna skrev i: "Låt mig få sitta i ditt minne, på en liten liten pinne. Om du ingen pinne har, låt mig ändå sitta kvar."  Fast med tanke på ovanstående, när minnet trilskas, kanske följande version är mer passande: "Låt mig sitta i ditt minne, på en liten liten  pinne. Och om pinnen brister, laga den med Karlssons klister!"

Kan själv...

Jag har skrivit det förut. Att jag trots allt blivit bättre på att be om hjälp. För det mesta. Med det mesta. Men ingen, inte ens jag, är perfekt. Ibland faller jag in i det gamla kan-själv-spåret. Med de allra mest dumma saker.
Som idag.  Lovets sista timmar. Minusgrader på balkongen. Frysen full av is. Såklart jag gör en avfrostning. Fast jag tidigare lovat mig själv att både be om hjälp med det bökiga jobbet, och även att göra det när frysen är lite halvtom. Inte som nu helfull. Lådor fulla med mat, bröd, grönsaker, bär.
Tung,  tyngre, tyngst. Puh. Dessutom har jag förstås en sådan där frys som kräver att man sitter på golvet. Står på knä. Sitter på huk. Typ. När det ska petas is och torkas torrt.
Eftersom jag egentligen varken kan sitta på golvet, på knä eller på huk.....ja, så har jag jäkligt ont i ryggen/ nerven nu.
Men - vi har ett resultat! Till skillnad mot efter cykelvurpan häromsistens, som också sabbade ryggen.  Den här gången är ju åtminstone frysen bättre, även om jag är sämre. Igen.
Därför ligger jag nu under sängen. Just det. Under.
Där ligger jag och sprattlar med benen. Sort of.  Det jag egentligen gör är mina övningar att ta till i sådana här akutlägen. Ordinerade av osteopaten.  Sängen är ett av redskapen. Underifrån.
Att det ser konstigt ut bekymrar nog dammråttorna mer än mig.

Aha!

Aha!  Nej inte det gamla norska bandet. Det är jag som plötsligt förstår ett samband.
Visserligen har jag ju vetat om det så länge jag levt..., men nu vet jag VARFÖR.
Det handlar om varför alla virus drabbar mig/oss så mycket lättare under vinterhalvåret.
Återigen har jag läst. Eller om det var något jag hörde, i Vetenskapens värld kanske.
Jag har alltid undrat varför inte virus dör när det blir kallare. Enligt den logiken borde vi ju vara friskare på vintern.
Men nu vet jag. Ny forskning visar nämligen att vinterns kalla luft rentav hjälper smittan på vägen.
Anledningen är att kall luft är torrare än varm luft. Ja, det är ju logiskt.
Torr luft gör att vätskan från din nysning eller hosta, finfördelas mer. Dessa små mikrodroppar fulla med virus, kan sväva runt i den torra luften i timmar.
När luften är fuktig som den varma luften är på sommaren, ja då bildar nysningarnas vätska stora droppar. Som faller platt till marken. Där gör de ju mindre skada. Logiskt.
Funderar på en sak till: att investera i en luftfuktare.

STD

Först bara en förklaring: jag har inga som helst fördomar eller åsikter om STD, eller de som drabbas. Kan hända vem som helst tror jag. Det är inte det detta inlägg handlar om. Det är, som en kollega sa, bara ytterligare en anekdot från mitt lilla liv.
Ni som känner mig vet att jag de senaste åren har drabbats av eksem. Och av små sår, som i sin tur drabbats av rosfeber. Bl.a.
Av dessa anledningar har jag blivit patient på stora sjukhusets hud-mottagning. Ja, där också...
Alltnog. För några veckor sedan hade jag telefonkontakt med min hudläkare. En mycket trevlig, men också mycket ung läkare. Hen kände att det behövdes en second opinion av en överläkare. Ibland är jag V I P.
Så, jag fick den enda tid som denna överläkare hade den veckan.
När jag kom till Hudmottagningen, blev jag hänvisad till annan mottagning. Just till STD. Trots att jag argumenterade för att det var en hudåkomma, så puttade de över mig dit.
När jag kom in på den mottagningen såg jag en skylt med ordet Information, så dit haltade jag iväg.
Det var bakom en stängd dörr, jag öppnade och klev in.
Bakom disken stog en sköterska. " Vill du vara vänlig och göra som det står på skylten?" sa hon. Eh vilken skylt tänkte jag, innan blicken landade på STÄNG ALLTID DÖRREN EFTER DIG.
Ok, jag  stängde dörren ut till korridoren.
När sköterskan såg vem jag skulle träffa och fått veta min förvirring, förklarade hon att det helt enkelt bara berodde på att jag fått en akuttid. Och att nämnda överläkare hade sin mottagning på STD just denna dag.
Jag andades ut lite, men det var för tidigt.  Först var jag tvungen att ta mig tillbaka till Hudmottagningens kassa. Jag skulle betala där!  Bara att linka dit igen, till en snopen receptionist.
Sedan åter och då kom jag ihåg att stänga dörren noga bakom mig.
Nu då, väntrummet eller? Inte riktigt än.
Först var jag tvungen att registreras på STD-mottagningen . Så att registreras där utan STD-åkomma gick bra, men inte att betala? Hade jag haft en annan sorts temperament hade jag väl fått nog nu. Men jag fogar mig.
Då kom droppen: som patient på denna mottagning blir man ett nummer. Liksom avpersonifieras.
Sköterskan sa att jag i varje kontakt med mottagningen måste uppge detta nummer istället för mitt namn?!
Handlar ju om sekretess det fattar jag, men jag är ju för tusan inte ens patient där!
Väl inne hos doktorn, som var supertrevlig, skrattade vi båda åt denna procedur. Sedan undrade hen vad jag tyckte om lärarlönelyftet, som hens lärar-respektive inte heller fått.
Ett bra besök, med mycket hemliga och administrativa förtecken. Hoppas nästan överläkaren har sin STD-dag nästa gång jag ska dit också. Bara för att jag ska få prova att kalla mig nummer 439.

Tjockare blod

Läste. I någon slags populär-vetenskaplig skrift. Med betoning på populär kanske.
Där stod det om skräckfilmers påverkan på kroppen.
Tidigare har man trott/vetat att hjärnan påverkas när vi blir rejält skrämda. Eller ser en film som ger oss en känsla av underliggande obehag. Såklart är det så.
Det nyare forskning eller kanske studier visar, är att även bl.a. blodet påverkas.
Skräckfilmers effekter kan lura hjärnan att slå larm.
När vi ser på skräckfilm, och upplever en känsla av att vi på något vis är i fara, så produceras mer blodprotein.
Det ger i sin tur ett tjockare, mer trögflytande blod.
Som i sin tur ökar risken för blodpropp. Förstås.
Det här beror på att vid fara vill kroppen skydds oss. Det gör den genom att minska risken för blodförlust. Om vi t.ex. skulle bli angripna av sataniska varelser, så flyttar inte vårt blod lika lätt, och vi repareras snabbare inuti. Även om de sataniska varelserna bara finns på tv-skärmen. Hjärnan kan inte alltid skilja på filmeffekter och verklig fara. Dåligt av hjärnan.
Särskilt nu inför skräck-genrens årstid.
Så upp och rör på er mellan skrämseleffekterna. Alternativt ha burken med Waran i närheten.

Vad ska man säga...?

Precis så sa en kollega till mig i går. En väldigt omtänksam kollega. Vad ska man säga?
Kollegan menade att det nästan är svårt att svara när någon annan kollega undrar: Vad är det för fel med Helena? Vid min frånvaro alltså. Senaste tiden alltså.
För nu har det varit lite för mycket. Lite för mycket fel med Helena.
 Kollegorna vet såklart att jag har både tarmsjukdom och en smärtproblematik. Men senaste tre terminerna har det varit en hel rad skumma diagnoser.
Vad sägs om rosfeber? Två gånger dessutom. Eller ett  eksemutbrott som heter duga? I ansiktet dessutom.
Kanske ett total-infekterat öga? Med en konstig tillhörande svullnad på kinden.
Och så det senaste. En rejäl cykel-vurpa. Som gjorde att min redan onda rygg, nu fick sällskap av mitt bäcken. Ändå får jag tacka högre makter att jag klarade mig undan med ökad smärta. Landade efter flygfärden över styret, mindre än en dm från en cement-sugga. Med huvudet alltså. Utan hjälm alltså.
Ändå var min första reaktion: Jäklar nu gick cykeln sönder!
Helt normalt har jag fått höra i efterhand. Att vid någon form av chock, fokusera på banala ting. Världsliga saker. Att ryggen bara bultade och bäckenleden skrek, det låg inte främst i hjärnan. Att hjärnan själv verkade ha klarat sig från smällen, det var inte heller det viktigaste. Inte just då, när folk kom springande o skrek att jag skulle ligga stilla
Men, på kvällen kom den. Chocken. När det kom ikapp mig att jag med minsta möjliga marginal hade kommit undan med bara förskräckelsen. Ja, och mer ont då.
Numera har jag hjälm när jag går ut med soporna.

Stämningsläge

Stämningslägen finns det många.  Tidigare i livet var jag lite rädd för ett av dem. Melankoli. Ett ord jag numera smakar på utan rädsla.
Ett läge jag då och då befinner mig i.  För mig betyder melankolisk att vara vemodig, eller kanske lite mer än vemodig. Sorgsen, nedstämd och lite dyster.
Att ständigt vara melankolisk vore förstås vedervärdigt. Men att ha stråk av den stämningen, känns konstigt nog berikande. Nästan som en tillgång. En gråskala.
Någon sa till mig att man kan föreställa sig en tavla.  Utan melankolins färger blir målningen platt. Om konstnären bara använder ljusa, glada färger. Gråskalan är den som ger djup och dynamik åt en målning. Kanske åt själva livet också, tänker jag.
Fast jag poängterar att det endast gäller om melankolin inte tar överhanden. Nå'n måtta får det vara på dysterheten.
Så - nu ska jag ägna kvällen åt att sortera/rensa i garderoben. Förvånansvärt mycket gråskala som smugit sig in där!

Ålderism

Ett uttryck jag aldrig hört förut. Ålderism. Det handlar såklart om ålder. Eller rättare sagt synen på ålder.
Enligt nyhetsankaret Marianne Rundström (och många med henne) ska inte personnumret få avgöra när det är dags att gå i pension. Hon menar att åldersdiskriminering kan vara farligare för hälsan än både rasism och sexism. Hmm...svårt att veta om man ska hålla med fullt ut?
Självklart för mig i min ålder, är ju att hålla med om att livsglädje och framåtanda är viktigare än vilket år man råkar vara född.
Marianne har t o m. skrivit en bok i ämnet. Med den passande titeln "Passé: De ofrivilliga pensionärerna".
Jag kan inte veta hur och när jag kommer att gå i pension. Hur länge orkar kroppen? Och knoppen? Hur länge har jag glädjen i arbetet?
Det är så himla konstiga frågor att ställa sig. Trots allt förfall har jag  svårt att förstå att jag närmar mig. Den där gränsen.
Kanske skulle jag ändå vilja kunna välja själv. När jag ska sluta. Det kan jag förstås i viss utsträcknig. I alla fall åt ena hållet. Men där spelar ju såklart min redan kassa ekonomi en roll. Jaja, den som lever får se.
Jag såg också en härlig bild. Någonstans. Ett foto från ett modereportage  Eller kanske mer ett livsstils-reportage. Gissar New York?
En gråhårig kvinna, tufft stajlad. Pricken över i var hennes t-shirt. En vanlig vit med tryck. Det var trycket som var pricken över i. OLD IS THE NEW BLACK!
Det ni, en så'n vill jag ha. Skulle användas så flitigt att den skulle bli grå. Istället för håret då, som inte riktigt än har min tillåtelse att gråa till sig för mycket.
Det går ju inte att ge upp riktigt än, på något plan. Jag menar - jag tillhör ju faktiskt dom där 56:orna. Dom där ni vet.

Nya rön

Dieter. Det här med dieter. En hel vetenskap i sig. Inte för att jag följer någon, men det har väl hänt förr att jag provat. Utan bra resultat. Ja jag vet, jag är inte överviktig! Det är inte det. Men när man rör sig så lite som jag, så får man tänka lite på hur och vad man äter. Dessutom gillar inte Mr Crohn att jag stoppar i mig hur och vad som helst.
Nu gör jag som Tiffany Persson. En egen metod. Inte Tiffany-metoden, utan Helena-metoden då.. Ett hopkok av andras metoder.
Jag tänker väldigt noga på vad jag äter, fyra dagar i veckan. Unnar mig de andra tre. Frossar inte då heller, men unnar mig.
Men något som är svårt för mig, det är att sluta äta tillräckligt tidigt på dagen/kvällen. De senaste rönen inom medicinen, säger ju med ännu större tydlighet: ät dina kalorier före kl 18!
Inte bara för viktens skull, utan framförallt för andra hälsofaktorer.
Nu finns vetenskapliga studier som visar att blodtrycket och kolesterolvärdet går ner, samt att blodsockret skärper till sig. Om man äter bara  fram till 18. Typ.
Det man ska göra är alltså inte att minska kaloriintaget i första hand. Nej, man ska klämma /tränga ihop dagens kalorier inom en kortare tidsperiod. Börja med frukost och sluta med middag. En lunch däremellan. Och sedan sluta äta runt 18. Åtminstone sluta med kolhydrater och fett.
 Då blir kroppens fasteperiod längre, och det är tydligen det som gör susen för värdena.
I det medicinska tv-program där jag hörde detta, gjordes försök under ett antal veckor. Värdena gick mycket riktigt ner.
Men - som en deltagare påpekade: Det svåraste var att hinna få i sig allt vin före 18.
Som tur var visade det sig att det var tillräckligt bra att följa detta 4 dagar i veckan.
Så lite på rätt spår är jag väl.

Mörkrum

Ibland hör jag saker. Som ni vet så minns jag oftast inte var. Den här gången minns jag. I alla fall var. Inte vem som sa det. Det var på tv. Kanske någon kulturperson. Kanske på Babel? Skit samma. Det som sades handlade om en föreställning, en pjäs. Tror jag. Den handlade om motsättningen mellan tro och vetenskap. Fast egentligen handlade den om att det inte finns någon sådan motsättning. Enligt författaren. Ungefär så här sa hon: "Alla har vi som svarta hål inom oss. Som terapi-resistenta rum. Rum där de svåra frågorna helt enkelt inte får några svar. Och det är inte farligt."
Älskar ordet. Terapi-resistent. Ibland misstänker jag att hela jag är det, inte bara några enstaka mörkrum därinne. Föreställer mig att det håller på att framkallas bilder i de där inre mörkrummen. Då får man inte öppna och släppa in ljuset. Inte överallt.
Fast just i skrivande stund önskar jag mig en annan resistens. Mot höstbacillerna. Känns som de hittat in i varenda hålrum. Inte bara de mörka.

Krustader

Krustad. Jag smakar. Inte på krustaden, utan på ordet. Det är ett ord, och även en smak, som är starkt förknippad med min uppväxt. Denna lilla "sak" får mig att tänka på mamma. Min mamma var en matmamma. Lagade mycket mat, och god mat. Men just krustaden blev liksom ett signum. För fest. Eller åtminstone för främmande. Som vi sa när det kom gäster.
Då, på mammas storhetstid i köket, serverades alltid krustaden som förrätt. Alltid med varm/ljummen fyllning. Alltid med en stuvning. Svamp eller sparris, kanske räkor.
Idag ser jag att krustader fortfarande existerar. Dock verkar de ha krympt. Samt serveras som tilltugg, snittar.
På mammas matbord tronade krustaden i ensamt majestät som förrätt. Inga krusiduller, kanske en persiljekvist som garnering.
Gott var det. Minns den där frasiga första tuggan, innan krustad-degen så småningom blev aningen...just degig.
Jag minns också när frukten gjorde sitt intåg i mammas mat. Då var jag i början av tonåren. Säkert fler som har matminnen av ananas och kassler?  Eller min favorit; Parisare. Stekt hemgjord hamburgare med ananas och ost på. Allt läggs på en brödskiva och skjuts in i ugnen. Varm macka alltså.
Icke att förglömma när avokadon gjorde entre' i köket. Under många, många år serverades den enbart på ett sätt. Jag vet faktiskt inte om lilla mamma någon gång åt den på annat vis. I halvor. Med gräddfil, lite lök och ett mindre berg av räkor. Varför ändra ett vinnande koncept?
I rättvisans namn ska sägas att pappa också deltog i köket. Framförallt när pensionsåldern närmade sig. Deltog och deltog förresten. Han ville ha köket för sig själv. Överraska mamma. Han hade två paradrätter, varav den ena knappt krävde någon matlagning. Delikatesstallrik.
"Vad ska ni äta i kväll?" kunde jag fråga i telefon. "Pappa håller på att göra delikatesstallrikar", svarade mamma. Titt som tätt. Det tog aldrig slut på uppfinningsrikedomen. Vad som kunde hamna på en Delikatesstallrik? I princip vad som helst. Men alltid ägghalvor.  Lite som ett smörgåsbord i miniatyr.
Han hade en specialitet till, min ack så matglade far. Fiskbullar under täcke. Betydligt godare än det låter.

Omständighet

Ett citat. Något som en av mina bästa vänner sa. Just då, när hon sa det, så gapskrattade jag. Det kom ut så himla roligt. Det var en reflektion min vän gjorde. Över en annan vän. Som jag egentligen inte alls känner. Men det lät så himla kul som sagt.
" Hen förstår inte att alla fattar snabbare än hen pratar."
Handlar alltså om en omständig person. En person som inte bara lägger ut texten i väldigt långa haranger, utan även pratar väldigt l å n g s a m t.
Min vän menar att de som lyssnar, de har fattat kontentan/budskapet/meningen av det hen vill ha sagt,  flera minuter innan personen pratat klart. Och just det förstår inte personen i fråga. Hen bara fortsätter mala på.
Jag har en annan bekant. En verklig motsats. Hen pratar så fort att nästan ingen hinner med att förstå vad hen säger. Man hinner liksom registrera hälften.
Efteråt har jag funderat lite mer över det här.
Funderat över mig själv. Och andra. Hur vi kommunicerar. Pratar vi för fort?  För sakta? För lite? För mycket? För krångligt? Eller rent av för omständigt?
De flesta av oss är antagligen en blandning av allt, även om vi naturligtvis har våra särdrag.
Jag är ju nästan perfekt. Men, i det här fallet vet jag med mig att även jag felar ibland, tro't eller ej. Borde väl fundera över att kanske prata liiiite mindre. Liiiiite långsammare.
Så det är ju en himla tur att allt jag säger är väldigt intressant i alla fall.

Business as usual

Livet efter lovet. Nu är det igång. Ngn dag senare än tänkt för min del. Orsak: smärtan. Missade tyvärr en väldigt bra upptakt tydligen, på annan ort. Men som min rektor säger; man kan inte vara med på allt. Inte när man jobbar halvtid i alla fall.  Men nu testar jag och hoppas kroppen håller. Att kroppen vill lika mycket som knoppen liksom.
Det är lika märkligt varje år. Hur fort ett sommarlov försvinner. Fast konstigt nog går helt vanliga skolveckor även de rätt fort. Nuförtiden.
Lika märkligt är hur snabbt man/jag kommer in i jobbvärlden igen. Från att hjärnan snudd på varit avslagen under x antal veckor. Avslagen från allt vad arbetsplaner, kvalitetsredovisningar, scheman och planeringar heter.  Lika snabbt slås den på igen. Hjärnan. Åtminstone är det vad jag tror. Kan vara så att mina kollegor skulle säga något annat. Om min hjärna alltså. Låter det vara osagt.
Än så länge är skolan tom på elever.  I klassrummen i alla fall. Så är det ett par dagar till. Som vanligt gäller det att få ut så mycket som möjligt av den tiden. Så att så mycket som möjligt är klart. När de strömmar in, de små liven. Liv i luckan. Återseenden och nya möten.
Det första mötet som är så viktigt. Bemötandet. Glädjen.
Vi skämtar ibland om att det är så tyst och skönt på skolan under t.ex. studiedagar. Men så kan vi säga eftersom vi vet att dagen eller veckan därpå, eller efter lovet, är allt som vanligt igen.   Som det ju ska vara.

Den blå maten

Den blå maten. Har ni kanske hört talas om den? Naturligtvis handlar det inte om färgen på själva maten. Nej, det handlar om det som kallas De blå zonerna. De områden i världen där människor lever längst och är friskast.
Forskningen visar såklart på flera anledningar till detta, men en av de viktigaste är vad befolkningen i zonen äter. Den blå maten.
Jag hörde talas om det här i en intervju med min favorit-kock Niklas Ekstedt, i vintras. Och vid ett av mina otaliga biblioteksbesök hittade min blick till en bok med samma namn. Den blå maten. Skriven av just Niklas och en journalist.
Här kan man läsa om vad de långlivade människorna har ätit och vilka råvaror som använts, samt fakta om respektive zon. Dessutom en rad recept framtagna utifrån dessa råvaror.
Zonerna finns bl a på Sardinien, Okinawa, i Costa Rica och Grekland. Dessutom har författarna valt att lägga till en egen zon, ett  område i Småland. Där det visat sig att människor blir väldigt gamla.
Jag läser och funderar.
Min mathållning är inget att klaga på. Om det bara var den faktorn som var avgörande, så skulle jag nog ha chansen till ett långt liv. Det handlar om att äta lite men bra. Då är det än viktigare med råvarorna.  Lågt processade råvaror. Samt att äta sig 80 % mätt.
Men, det är ju det där med motionen också. Lite problem där för mig.  Och den nästan ännu svårare pusselbiten med hemligheten att nå hög ålder: Nan kuru nai sa. Det ordnar sig. På japanska. Kunna ta dagen som den kommer utan att oroa sig.
Hmm....det blir nog där det brister för min del.
Kanske kan det uppvägas till en del av att jag sedan ett tag övar mig? Alltså övar mig i att använda blått. Blåa kläder. Har t o m blåa glasögon. Måste vara väldigt nyttigt.

Tankar

Tankar. Har jag många.  Jag läste att människans hjärna tänker ca 50 tankar i minuten.
Nyss hemkommen från väninnan P. Med henne har jag spenderat 5 intensiva dygn. Intensiva på så sätt att samtalen varit många.
Hon hävdar att min hjärna tänker 1000 tankar per minut. Hmm...det är nog att ta i. Men visst, jag kan hålla med om att 50 räcker nog inte. Kanske det dubbla i alla fall.
Det är det här med ditt grunnande. Så säger P.  Som själv hamnat i en livssituation ingen önskar sig. Ändå är jag den som grunnar mest. Som att min hjärna inte kan släppa. Inte släppa taget om en tanke som poppar upp.
P menar att om hon nämner på kvällen, att nästa dag ska hon ta sig iväg och slänga massa sopor. Ja då går jag igång morgonen därpå. Undrar när hon ska i väg? Hur hon ska i väg? Hur resten av dagen ska inplaneras utifrån besöket på sopstationen?
Och då behöver jag alltså inte bry mig alls egentligen. Det där fixar P utan min inblandning.  Jag kan bara ligga där på solsängen och läsa vidare i min bok.
Hon har en teori om att det här beror på att jag är så van vid att behöva planera allt. Stort som smått. Utifrån hur mycket jag klarar. Hur och var jag ska hitta hjälp om jag behöver.
Jag tycker det låter som en bra teori. Bra mycket bättre än KONTROLLBEHOV.

Pippi

Det var ett tag sedan. Lite semester för bloggen också. Lite sommar-sporadiskt.
Men nu kom jag på något, något som jag naturligtvis läste. Någonstans. Någonting ungefär såhär: Den absoluta majoriteten av svenska folket är som Tommy eller Annika. Fast vi alla helst skulle vilja vara som Pippi.
Tommy/Annika- mentaliteten. Lite tråkig. Lite alldaglig. Lite safe och försiktig. Att kanske vilja mer än man vågar. Ja, så är vi nog många av oss. Fast vi hellre skulle vilja ha mer av Pippi-mentaliteten. Att inte tveka. Att våga göra något nytt, bara för att man aldrig gjort det tidigare. Och dessutom vara övertygad om att klara det. Att rent av vara bra på det. Det nya. Utmaningen.
Där Tommy/Annika tvekar, där kör Pippi bara på.  Ibland kanske hon skulle må bra av att ha en aning  av kompisarnas tankesätt. Inte för mycket dock, vi behöver ju Pippi som en stark kvinnlig förebild.
Ingen sätter sig på henne. Jag är ganska säker på att ingen skulle våga tafsa på henne heller. Ingen skulle våldta henne under en festival. Och om någon skulle göra det misstaget; ja då jäklar!
Näe, mer Pippi åt folket. Jag ska verkligen försöka. Att inte vara så mesig och kontrollerande över tillvaron. Som Annika.
Fast jag måste erkänna en sak. När jag var barn och var på semester på Gotland. Vi hamnade mitt i inspelningen av en Pippi-film. Med Inger Nilsson som Pippi. Det var häftigt, jag minns det som igår.
Mitt erkännande gäller följande. Att jag under alla dessa filmer och tv-avsnitt, helst skulle velat vara  Annka. Alltså, haft den rollen. Måste väl ha identifierat mig med henne. Den ordentliga.
Har ingen aning om vad hon hette, hon som spelade Annika. Det måste väl ändå stå för något?

Fri vilja

Den fria viljan. Vi väljer vad vi tänker. Väljer vad vi säger. Vad vi gör.  Vi kan välja att agera på våra impulser, eller välja att inte leva ut dem.
Men är vi verkligen så fria? Det är en ständig fråga. Framförallt för filosofer, men ibland även för lilla mig.
Är mitt agerande egentligen bara  oundvikligt, förutbestämt? Och min upplevelse av att jag själv bestämde skulle då bara vara en efterkonstruktion?
Har jag alltid möjlighet att handla annorlunda, eller säga andra saker?
Det är som exemplet med äpplet. Äpplet faller inte till marken för att det själv bestämt så. Det faller ju pga mognad, temperatur, årstid, storlek mm.  Hela naturen är på så sätt förutbestämd. Skiljer sig människan från resten av naturen? Jag vill ju tro det. Att vi har förmågan/ möjligheten att själva fatta beslut.
Ett äpple strävar väl t.ex. inte efter lycka, något som tycks självklart för människan.
Stora och svåra frågor. Förstår inte varför jag ska fundera på dylikt. Får tänka att det är bra att gymnastisera hjärnan även på sommarlovet.
Och betänk - om den fria viljan inte är så stor som vi tror, då valde du inte själv att läsa ända hit - det var liksom oundvikligt.

Till hängmattan

Hängmatta. Har jag ingen. Om du har en, får du några passande boktips här. Lagom lättlästa. Lagom sommar-spännande.
1. "Sjuka själar" av Kristina Ohlsson. Kanske nämnt hennes böcker Lotus blues och Mios blues tidigare? De är rena deckare, den här senaste är mer av psykologisk thriller. Kanske rentav en aning skräck? Stephen King på svenska? Eller, nja. Man vet i alla fall inte riktigt vem man kan lita på till slut. Men bra i vilket fall som helst.
2. "Första gången jag såg dig" av Tasha Kavanagh. Av titeln att döma, kan man luras att tro att det innanför omslaget gömmer sig en ordinär romantisk skildring. Icke sa Nicke. Huvudperson är den starkt överviktiga tonåringen Yasmin, som dras in i en kidnappnings/mord-historia. Eller blir man lurad? Läs!
3. "Jag lät dig gå" av Clare McIntosh. Psykologisk spänning. En femåring dödas i en smitningsolycka. Mamman flyr det förflutna. Vem är skyldig o vem lurar vem?
Som ni märker gillar jag historier där det inte på förhand kan ses ett givet slut. Detsamma gäller film. Jag tycker om att bli lurad. I den fiktiva världen alltså. Bara där.
Att jag dessutom bara läst kvinnliga författare ett tag, ja det får väl ses som ett plus.
Enjoy!

Anekdoter 4

En kortis. En anekdot som jag tror jag skrivit  ner här vid ett tidigare tillfälle.
För x antal år sedan var jag klasslärare. Vid just den här tiden arbetade två resurser/assistenter i klassen.
Varje dag när eleverna slutat, hände något. När vi samlades för att efterarbeta, planera ed, så hände det. Min mobil pep. Och pep. Och pep.
På den här tiden var det inga smartphones. En gammal hederlig 3210. Men jag hade precis upptäckt  funktionen "påminnelser".
Vilken lycka! Jag kunde släppa ifrån mig en massa saker som jag skulle komma ihåg.  Utan att behöva skriva listor.  Telefonen påminde mig. Om vad jag skulle komma ihåg, och när. Med sitt pipande.
Ja, jag hade mycket att komma ihåg. Mycket runt mig själv. Mycket runt barnen, på den tiden runt båda två. Mycket runt jobbet. Och en hel del runt mina föräldrar.
Så en dag när vi tre var i klassrummet, efter att eleverna slutat. Då brast det. För assistenterna. En av dom tog min telefon, när den pep för säkert femte gången på en kvart. Så läste de. Min påminnelse. För att se vad som var så himla viktigt. Ska sägas att de gjorde det med en stor glimt i ögonen.
Jag kan verkligen förstå deras reaktion. Total förvåning/ förvirring/ förundran.
För på displayen ( sa man så om 3210?) stod det "Tvätta håret".  Hmm...Inte ok. Klarade jag inte längre av min personliga hygien? Var jag skitig?  Tidig demens?
Som tur var stämde inget av ovanstående. Det gällde inte ens mitt eget hår.
 Dottern hade tid hos frissan. På den tiden vägrade hon att låta frissan tvätta håret, utan det skulle  prompt  ske hemma, innan besöket. Eftersom hon pga funktionshindret behövde assistans vid hårtvätten, så var jag ju tvungen att komma ihåg det. Att jag var tvungen att åka lite tidigare för att hinna det. Är det så konstigt? Det blev ett gott skratt kan jag säga.
"Mina" assistenter kollade under en tid efteråt , graden av renhet i mitt hår varje morgon.

Anekdoter 3

Nr 3. Länge sedan. Minns inte exakt, men kanske 25 år sedan. Typ. Låter helt galet. 25 år sedan. Var jag ens vuxen då? Jaa faktiskt, med råge. Konstigt. Känns som om jag är i den ålder där mina barn nu är. Får inte  ihop det. Men nu skulle det inte handla om min dåliga självinsikt, utan om en anekdot.
Alltnog. Nr 3.
Det var en gång ett gäng småbarns-mödrar i ett samhälle uppbyggt runt järnvägen. Dessa mödrar fick en gång ett gyllene tillfälle att slå sig lösa. Hela gänget lyckades ordna så att barnen omhändertogs av  barnens fäder alt barnvakter. En fredag-kväll.
Det bestämdes att alla vi skulle in till stora staden Ö (som i Örebro). Kvällen skulle inledas med restaurangbesök. Detta är så länge sedan, att det fanns en restaurang vid Södra stationen. Med uteservering dessutom.
Dit anlände mödrarna. I små konstellationer, eller en och en. Mestadels med tåg, av givna anledningar.
Av någon annan anledning kunde jag inte hinna med det tåg som de andra tog. Jag inriktade mig på en något senare avgång.
Väl ombord på detta tåg, träffade jag omgående en fd praktikant från jobbet. Prat, prat, babbel, babbel.  Kanske fem minuter efter avgång, upptäckte vi båda: tåget kör åt fel håll ju! Jag fick fatt i konduktören; vad händer? Jag/vi ska ju till Ö! Alla mina vänner sitter och väntar ju!
Oj då, säger konduktören ( som jag konstigt nog inte kände. I ett järnvägssamhälle och med en lokförare som fader till barnen - ja ni fattar att det var konstigt...) ; nu stannar vi inte förrän i S ( som i Skövde). Men!
Efter att han (konduktören) haft kontakt med lokföraren ( som jag inte vet om jag kände...), så kunde de sträcka sig till att vi fick hoppa av i L (som i Laxå). Tåget skulle inte stanna, bara sakta in tillräckligt för att vi skulle kunna hoppa av!
Ok taget, sa vi. Och jag måste erkänna att jag var lite orolig. För avhoppandet. Dock saktade tåget in så pass att det kändes som om det stannade. I ca 20 sekunder.
Tack o farväl o hälsa Skövde! Nu tar vi nästa tåg till Ö. Där bedrog vi oss. Nästa tåg till Ö gick dagen därpå. På lördagen. Ok. Då tar vi en buss. Nästa buss till Ö gick om två dagar. Söndag eftermiddag.
Men! Jag var snudd på desperat. Det var inte direkt ofta på den här tiden, som tillfälle till en utekväll gavs. Min fd praktikant hade gett upp och gått hem till någon hon kände i Laxå. Det ville inte jag.
Så. På stationsplanen i Laxå står en skruttig gammal folkabuss. Målad med blommor. En fredagkväll i Laxå innebar/innebär inte något större folkliv...Här gällde det att passa på. Jag lyckas få folkabussen med en udda samling personer i , och blommor utanpå, att köra mig till Södra station. I Örebro.
Döm om förvåningen hos  mina vänner på uteserveringen, när jag hoppar ut ur en dylik farkost. Några timmar försenad bara. Hungrig som en varg.
Betänk att detta utspelar sig före mobil-eran. Sent, väldigt sent åttiotal. Tänk att jag faktiskt överlevde utan att kunna ringa/sms:a mina oroliga vänner. Märkligt. Resten av kvällen har jag inga minnen av. Jag var alltför uppfylld av mitt lilla äventyr.

Anekdoter 2

Anekdoter. Andra omgången.  Den här har nog ännu fler av er hört. Dock inte så många som var med när det inträffade. Faktiskt bara en person. Väninnan K.
Läs eller strunta i det.
För ett antal år sedan, kanske 5-6 stycken år. Tiden går ju rasande fort. Alltnog. Jag hade tidigare samma år upplevt mitt livs första Mojito.  Mmmmm....sååå gott! Det vet  ju alla ni som provat.
Jag hade sagt detta till väninnan K, och höjt denna drink till skyarna.
Bjöd in henne en kväll, för att smaka. "Jag är inte så förtjust i drinkar" blev svaret. Jag kontrade då med att just Mojito är så frisk o fräsch, inget sötslisk här inte.
Väninnan K föll till föga och kom framåt kvällningen.
Då började jag.....
1."Egentligen ska det vara rom i en Mojito, men det har jag ingen. Vi tar vodka."
2. "Sedan ska man mortla lime. Det har jag visst inte heller. Vi tar citron."
3. "Sockerlag ska det vara. DET kan jag fixa!"
4. "En annan viktig ingrediens i just Mojito, är mynta. Men det är visst basilika som står i mitt köksfönster. Äh, vi tar det."
Vid det här laget såg väninnan ut som ett frågetecken.  Hur jag såg ut vet jag lyckligtvis inte. Antagligen speedad. Utan att ha intagit varken alkohol eller annan drog.
Hur "Mojiton" smakade? Det minns jag lyckligtvis inte heller...
Som en salladskryddad vodka sour kanske?
Det var inte det som var det väsentliga. Det var upplevelsen.  Målet är ingenting, vägen är allt. Eller hur det nu var.

Anekdoter 1

En ovanlig händelse ägde rum häromsistens (konstigt ord, men det ska faktiskt vara så). Pga en viss födelsedag. Fest. Det var fest. Min fest. Allting var precis som jag önskat. Bl.a. berättades det lite anekdoter. Om mig.  Finns lite att ta av. Jag kommer att skriva en i taget här.  Många av er som läser har redan hört. Eller var kanske med när det hände, det som sedan blev en anekdot. Alltnog, jag skriver här. Istället för på papper. För min egen skull. För att inte glömma.  
En händelse som egentligen är två, utspelade sig i ett annat land. På en  ö i Medelhavet. För väldigt länge sedan, snart 30 år sedan.
Jag, väninnan S och våra ganska små barn.  Efter middagen gick vi en kväll vidare till en bar av något slag. Medan vi väntade på att kyparen skulle komma, lekte barnen på uteserveringen. Min dotter K och ett annat barn ägnade sig åt "gosedjurs-kastning". Att kasta lejonet Manne emellan sig.  Kyparen sprang runt med brickor fullastade med drycker av olika slag. Ja, ni kan ju räkna ut vad som hände. Ett av K:s kast träffade perfekt brickan. Underifrån. Glas och vätskor for åt alla håll. Jag tänkte att nu blir vi inte serverade.
Men kyparen verkade van vid att bli träffad av  mjukislejon. Han kom efter diverse städinsatser, för att ta vår beställning.
S beställde en öl och jag ville så gärna ha en liten Drambouie. En liten. So, I said: I'd like Drambouie. One. Please.
Mycket riktigt. Jag fick in one. One bottle.  Pga incidenten med Manne, vågade jag inte bråka.
Än i dag funderar jag över om kyparen verkligen missförstod mig. Eller bara ville hämnas.
Konstigast av allt är att jag fortfarande älskar denna dryck.

Röda dagar

Undrar om jag kan inleda med att jag läste något?  Det börjar bli en standard-fras här på bloggen. Den här gången vet jag i alla fall var jag läste det, som jag läste. Det var i lokaltidningen. Som jag inte läser i pappersformat. Utan på nätet. Men det hör inte hit. Det var någon form av kåseri. Eller kanske säger man inte så längre? Kanske heter det blogg även i lokaltidningen? Skit samma.
Det handlade om röda dagar. Det har ju precis varit en sådan. Kristi Himmelsfärd. Med som alltid, efterföljande fredag som en klämdag.
Alltså för många av oss: fyra lediga dagar. Varav två borde varit helt vanliga vardagar.
Jag har lite svårt för röda dagar. Visst, det är alltid skönt att vara ledig. Men jag har, precis som kåsören/bloggaren i tidningen,svårt att hålla reda på var jag befinner mig. Inte rumsligt, men att hålla koll på vilken dag det faktiskt är. Det kan vara krångligt. Som förra veckan när torsdagen blev en söndag. Följt av en fredag som egentligen var en helt vanlig dag. Fast ledig. Och sedan en söndag till så snabbt inpå. Krångligt. Kontrollbehovet har det lite jobbigt då.
Den här gången löste jag problemet genom att ligga sjuk från fredag em till  måndag morgon. Dagarna bara försvann.  Plötsligt var det en vanlig måndag morgon. Skönt på något knasigt vis.
Diagnos? Förmodligen.

Morfin eller vin?

Morfin eller vin? That's the question. Every day. Eller,  inte riktigt. Inte varje dag. Inte nu när jag är igång och jobbar igen. Då minimeras valmöjligheterna. Till att inte bli ett val alls. Då blir det morfin. Vid behov.
Men fredag och lördag kväll. Då står valet dem emellan. En låg dos morfin, typ 1 tablett. Eller 2 glas vin. That's the question.
Lindringen av nervsmärtan blir mer påtaglig av morfinet, kickar in på ett annat vis liksom. Med vinet blir det mer en lite avtrubbad smärta, udden av den minskar.
Efter mycket provningar av dessa båda, hävdar jag att rödvinet trots allt är det som passar bäst till spaghetti bolognese.
Ifall du ville veta.

In absurdum

Läste något igen. Någonstans. Högsta igenkänningsfaktor. Egentligen tror jag det handlade om hur vi svarar varandra. Inte så hög igenkänningsfaktor där. Återkommer om den. Faktorn.
Det handlade om hur vi svenskar svarar varandra. Ni vet, klassikern: "Hur är läget? Bra. Själv då. Jodå, helt ok."  Och där tar det slut. I korridoren. För vissa vid kaffeautomaten.
Nu vill inte jag hålla med om att detta gäller alltid och alla ( framförallt inte mig). Men - i vissa lägen och med vissa personer - svar ja.
För egen del får jag jobba på att inte gå för långt åt andra hållet. Bara för att någon frågar hur läget är, så vill den personen inte få min sjukjournal uppläst. Jag har börjat att inte svara "Bra", om det inte är bra. Vilket det tyvärr sällan är i mitt fall. Har jag normal-ont så säger jag att det är som vanligt. Har jag som nu, extrem-ont, ja då är det lugnast att inte ställa frågan alls. För det är då jag vill förklara. Hur och varför och på vilket sätt. Orsak och verkan. Min smärta. Förklara in absurdum. För att vederbörande ska förstå. Inte att jag har ont, för det tror jag förstås. Nej, mer för att förklara varför jag måste säga nej, avstå vissa saker. Inte delta i sådant jag oftast klarar annars.
Jag förstår att ingen orkar lyssna. Så - jag jobbar på det. Att inte förklara så mycket.

Det där med igenkänningsfaktorn då? Jo det stod att läsa i samma stycke. Om en komiker som i en sketch lärt sina SFI-elever att kika i titthålet innan man öppnar ytterdörren. Så att ingen granne befinner sig i trapphuset. För svenskar vill gärna undvika ett möte i trappen.
Så illa är det inte. Inte riktigt. Men jag erkänner villigt att jag tycker det är skönast om trappuppgången är tom.
Märkligt. Jag som är så social.
Precis nu i skrivande stund slår det mig. Mina grannar kikar naturligtvis i sina titthål. För att undvika att få min sjukhistoria i trappen. Det är därför det oftast är så tomt där ute.

Säg nå't!

Livet. Inte alltid en räkmacka. Rätt sällan faktiskt.  Men ibland får jag lite perspektiv. Stannar upp och ventilerar lite. Jag lever. Visserligen inte ett liv som jag tänkt mig. Visserligen ett liv som gör ont,  just nu mest fysiskt. Fast långvarig fysisk smärta gör något med psyket. Med hjärnan. Tröttar ut den liksom. Så är det. Men jag lever. Visserligen mest i liggande position just nu. Men jag lever.
Veckan som gick innehöll diverse tunga saker. Som alltså fick mig att fundera. Lite extra.
Dottern var på begravning. Om jag räknar rätt så var det hennes nionde. Denna gång en släkting på faderns sida.
Samtidigt kom dåliga besked från annat håll. Från en mycket nära vän. Går inte in mer på det, än att det är för jävligt. Att inget mer finns att göra.
Här handlar det inte om gamla människor. Ja, allt är ju relativt. Kanske måste börja se på mig själv som tillhörande det äldre gardet. Men 60+ är för ungt för sådana besked. Så är det bara.
Önskar jag kunde göra mer. För de som drabbas. För de som finns runtomkring. Mer än att finnas där i telefon. Från min soffa. Otillräcklig är ordet.
I svåra stunder gäller det väl att hitta rätt ord? Att kanske tänka innan man pratar. Inte alltid min starka sida. Jag liksom multitaskar även där. Tänker och pratar samtidigt. Blir väl bra ibland, men kanske inte alltid. Dock är jag av övertygelsen att det är bättre att säga något, och säga fel - än att inte säga något alls. I svåra stunder.
Minns än idag hur flera, ganska många faktiskt, av bekanta och s.k. vänner, gick över till andra sidan gatan. Då, för typ 32 år sedan. När vi äntligen fick hem dottern. I väntan på den stora hjärtoperationen. 50 % chans till överlevnad. När jag promenerade ( ja, det kunde jag på den tiden!) med barnvagnen på ortens trottoarer. De gick över till andra sidan. Att det ska vara så svårt. Säg något! Nästan vad som helst är bättre än inget. Även om det bara är "Jag vet inte vad jag ska säga...". Det visar att man bryr sig.
Så tycker jag, ända sedan de där dagarna för 32 år sedan.
Det här inlägget har ingen komisk knorr. Går liksom inte.
Men var bara inte tysta.

Stadens puls

Stadens puls. Stadens utbud. Kultur. Mat och dryck. När jag flyttade hit för sexton år sedan, var det en av de största anledningarna. Teater. Konserter. Restauranger och pubar. Uteserveringar. För att inte tala om alla butiker. Stadsparken. Museum. Utställningar.
Nu har allt detta blivit platt fall typ. Kroppen min är en j-a svikare. Allt detta är inom räckhåll, och så kan jag inte.
Snacka om antiklimax.
Men jag ger inte upp. Jo, en del har jag gett upp. Skulle inte släpa med mig solsängen in på stadens nya konserthus. Inte heller på en biografsalong.
Däremot har jag inte längre några problem med att boka bord på restaurang med lämpligt soffhörn. Gärna kommer jag då släpande på endast dynan till solsängen. Endast....
Detta gör jag när jag bara har normal-ont. I skrivande stund är det mer än så. Jag är i en riktig svacka. Smärtmässigt. Genast kommer tankarna på förra våren och sommaren. Då jag åsamkade mig själv samma skada. Genom en felvridning. Av ryggen. Mina strukturer är sköra, säger ortopeden. Som jag litar på. Han är lika mycket terapeut som ortoped. Ändå är jag i mitt svarta hål.
Förra året tog det tre månaders sjukskrivning med ryggvila. Innan jag var på banan igen. TRE månader. Det har jag varken tid eller lust med i år. Så jag jobbar hårt med att mota undan katastrof-tänket.
Ibland när jag tänker på framtiden, så undrar jag. Hur ska det bli? De flesta äldre människor är sittande personer. På bänkar. I rullstolar. Ja, ni förstår. Äldre människor sitter mer än de står. För mig inget alternativ. Med sittandet. Jag har ju redan i snart tjugo år varit mer eller mindre beroende av att kunna ligga ner. När jag är ensam likaväl som när jag är social. Umgås som på Jesu tid. Liggandes till bords.
Därför blev jag så glad när jag läste en sak. En i sändare. I lokaltidningen. Det har varit en lång diskussion/debatt om en restaurang-paviljong på ett av stadens torg. Om den ska byggas eller ej. Insändaren hade en strålande ide'. Om att bygga för äldre. Rent utav för att nyttjas av brukare av hemvård/hemtjänst. För att kunna få transport dit varje månad. Äta god mat. Dricka vin. Och, skrev insändaren, det måste finnas plats för både rullstol och SÄNG. Det ni! Jag är som gjuten på den krogen. Kanske rent av kan få boka bord även fast jag ännu inte nyttjar varken hemtjänst eller hemvård? Bara säng.
Och det viktigaste av allt, som insändaren så riktigt poängterar. Att kunna fortsätta få vara en del av staden. Att få känna stadens puls. Som vibrerar även i säng.

Självsamhet

Läste ett nytt ord.  Självsamhet.  Ett ord i min smak. Att vilja vara själv. Tycka om det rent utav. Utan att känna sig ensam. Det är så mycket jag i det. Jag gillar att vara själv.  Att rå om min tid själv. Att rå om mitt utrymme. Både fysiskt och mentalt. Å andra sidan är jag en väldigt social person. När jag vill.  Det är ju det alltihop handlar om. Att jag får bestämma över min egen tid. Jag gillar också att vara med i svängen runt sociala medier. Det skäms jag inte över. Det händer ofta att jag plockar upp mobilen när det uppstår en paus någonstans. Men lika ofta lägger jag mig bara ner (om det finns en soffa...) och tittar i taket.
Jag är också av den fasta övertygelsen att det är nyttigt att ha lite tråkigt. Mellan varven. Inte bara för barn. Ur tråkighet föds kreativitet. På det är jag alldeles säker. Kanske framförallt hos våra barn.
Så, jag gillar både att vara själv/ensam OCH att ha lite tråkigt. Låter som en kuf. Eller en eremit. Kuf, ja det får andra svara på. Eremit? Verkligen inte!  Jag menar bara att jag hör till dom som inte behöver träna på att vara själva/ensamma. Jag är jättebra på det. Som kontrast till mitt sociala liv.
Men inga regler utan undantag. När jag som nu, har förstört min redan onda rygg och nerv, då har jag en tendens. En tendens att verkligen bli en eremit. Jag går in i mitt svarta hål. Ligger här och ligger. Vill helst inte prata med någon annan än mig själv. Helst inte öppna om det ringer på dörren. Det är för mig mycket lättare att hantera smärtan själv. I min självsamhet.  Kanske, jag säger kanske, skulle jag i dessa lägen behöva träna. På att vara social. Bara jag får bestämma när och hur.

More fun?

Så här i påsktider, kom jag att tänka på en incident. En anekdot nästan. Om mig själv. Finns några sådana. Just den här inträffade första påsken efter millenieskiftet.
Jag var på väg upp till ytan efter en jobbig separation. Hade en lång, oplanerad och barn-tom påsk framför mig.
Försökte rycka upp mig. Hur? Genom att få fatt i den där konstiga föreställningen att Blondes have more fun. Ni vet.
Sagt och gjort. Dymmelonsdagen, år 2000. Då skulle det ske. Jag skulle bli blondin. På egen hand. Eller, med hjälp av en kompis och hennes händer. Vi inhandlade hårblekning på första bästa Ica-butik. Inte var jag så noga med innehållet inte. Inte på den tiden.
Hem och satte igång processen. Med varsitt vinglas på bordet. Såklart.
Några timmar senare. Väninnan var tvungen att gå innan resultatet var klart. Ensam framför spegeln.
What!?!?!? Där mitt kastanjebruna hår, av god kvalité suttit, där fanns nu ett ihoptrasslat, gult ludd. Nu är det lätt att tro att jag överdriver. För att få till en anekdot. Tyvärr inte. GULT. Med en kvalité som ni i min ålder känner igen. Om jag säger "änglahår". Som mormor hade runt ljusen i julgranen. Är ni med? Som ett sprakande, kärvt ludd. Nästan som isolering.
Grät jag? Skrek jag? Ringde jag väninnan? Ja, ja och ja.
Nu hade det hunnit bli rätt sent på kvällen. Vågade nästan inte gå och lägga mig. Livrädd att håret skulle lossna. Ligga kvar på kudden när jag reste mig på morgonen.
Det gjorde det inte. Dock sov jag knappt den natten.
Morgonen efter letade jag på en av sonens kepsar. Samlade ihop änglahåret under den. Solglasögon. Gick ner för trapporna. Ut på trottoaren. Behövde bara smyga längs väggen 15 meter för att komma till min frissa. Då slog det mig: det är Skärtorsdag. Kan vara stängt. Hjälp!
Det var det. Stängt. Men- jag såg genom glasdörren att hon var därinne. Frissan. Fixade med något. Så jag bultade på dörren. När hon kikade ut så hon någon hon inte kände igen. Hon pekade på skylten att det var stängt.
Då grät jag. Då kände hon igen mig. Hmm...konstigt egentligen? Men visst, hela orten kände väl igen mig och mina tårar på den tiden.
När jag kom in o drog av mig kepsen, sa hon tre saker.
1. Vad har jag sagt om att bleka håret hemma?
2. Jag klipper bort det mest förstörda o slänger i en vårdande toning.
3. Å andra sidan - det är ju påsk! Är det någon gång man ska se ut så där, så är det väl nu?
Det blev en kastanjebrun toning.
Resten av den påsken var så himla rolig. Omöjligtvis kunde jag haft roligare som blondin....

Besatt?

Jag heter Helena Hasslinge. Jag är lärare och besatt av tv-serier. Låter inte lika bra som när Josephine Bornebusch säger det. Hon har ju bytt ut "lärare" mot "skådespelare". Det blir en annan klang i det.

Men, men. Nu är jag lärare. Och besatt. Fast kanske jag inte skulle valt det ordet, om det inte varit för Josephine.

Besatthet är rätt tunga grejer. Kanske skulle jag säga uppfylld. Möjligen fixerad.

Och nu kommer den. En tv-serie om tv-serier. Ett program om program. Kan inte tro annat än att det borde passa mig. Faktum är att det borde varit jag som gjort den serien.

Att prata om och diskutera tv-serier har blivit en del av livet. Inte bara för mig, det märker jag. Då skulle jag ju inte ha någon att prata med. Om mina tv-serier.

Och tack vare plattformar som mitt älskade Netflix, är möjligheterna nästan oändliga. Jag tänker tanken ibland att det är tur att jag inte kan kosta på mig en streamingtjänst till. Då skulle jag nog verkligen kunna kalla mig besatt.

Dock är mina närmaste inte inne på samma bana som jag. Möjligen sonen i viss utsträckning. Så, jag får istället ha mina tv-seriesnack med vänner och bekanta. Kollegor inte minst. Vi bubblar nästan över i vårt chattande under avsnitten av Grey's, min vän o kollega S. Ibland blir det så mycket utbyte av åsikter och tankar på messenger, att jag rentav inte hänger med på allt som händer. I rutan. Men vad gör det, bara att fråga S.  Andra vänner och kollegor både ger och får tips. Till och av mig. Ingen har ju liksom sett allt. Alltid finns nya serier att tipsas om. Och redan i kväll börjar en ny. Säsong 2 av True detective. 

Jag ser fram mot morgondagen. Då är det premiär. På serien om serier. Skulle den krocka med en av mina serier , ja då spelar jag in. Fattar inte hur jag överlevde innan min Tivo-Box? 

Dock går jag inte så långt som Bornebusch, i besattheten.  Jag vill INTE ha pålagda skratt i mitt liv.

Simma lugnt

Plötsligt händer det. När jag vrider på kökskranen. Egentligen händer det INTE. Endast en tunn liten ynklig stråle. Som dessutom är brun. Urk! Går till badrummet och testar. Samma sak. Synd att jag inte hann duscha. Men det är säkert något tillfälligt. Snart ska jag både duscha och dricka kvälls-te.
Ack vad jag bedrog mig. Detta hände i går kväll vid 19-tiden. Det lät som en folksamling utanför, på gatan. Öppnade balkongdörren. What?! Trodde faktiskt inte mina ögon. Upptryckta längs husväggarna stod stadsdelens befolkning. Stirrandes på gatan. Eller, det som brukar vara gatan. Som nu var en flod. Ibland kanske jag har en tendens att överdriva lätt, men inte nu. Flod. Större vattendrag.
Begrep ju snart att det här inte skulle "gå över" snabbt. I ärlighetens namn var det ganska mäktigt. Att stå på balkongen. Kunde nästan låtsas att jag var på ett hotell. Venedig. Dock utan gondoler.
Inser att jag snabbt måste tappa upp brunt vatten i en hink. Till toalett-spolning. Inser också att jag på något sätt måste ta mig till affären. Köpa flaskvatten. Var är gummistövlarna? Ut med cykeln. Nja, inte vanliga vägen. Där fanns ingen väg, bara en stor å.
Till slut kunde jag ta mig runt - vet inte riktigt hur - och in i affären. Där insåg jag att jag reagerat i grevens tid. Plockade åt mig de sista flaskorna  ej kolsyrat vatten. "Nu är lagret slut, folk handlar som galna", sa killen i kassan. När jag kom hem igen, efter samma omväg, stod en sorts pumpbil uppkörd på snön bredvid det som brukar vara trottoar. En bil med mycket stora hjul, så det gick ju. Jag såg då att det den pumpade läns var garaget. Som ligger under markytan. Där jag har min lilla bil. Valde att inte fokusera på det.
Fick veta av grannen att det var en STOR vattenläcka (jo tack, det hade jag räknat ut) på nästa gata. Såg sedan att där fanns ett jättestort hål. Asfalten hade bara gett vika. Funderade en stund på vad som hade hänt om jag kommit körande med min lilla röda. Bil. Gissar att hela lilla bilen och jag bara hade försvunnit. Som i ett slukhål. Ett svart hål. Valde att släppa även den tanken.
Fotade floden från balkongen. La ut på Facebook. Fick en massa bra tips. Flytväst. Kanot. Kom ihåg årorna. Armpuffar. Allt för kunna ta mig till jobbet i dag.
Nu ett dygn senare finns det vatten. Inne. Svag stråle. Missfärgat. Gatan däremot är vattenfri nu. Garaget har jag inte kollat.
Funderar på att ta en dusch. Eller ska jag åka hem till dottern? Äh, som en kollega sa: "Det finns ju folk som betalar för att ta en brunfärgande dusch. Låtsas att du har gratis spray-tan". Positivt tänkande.
Och som grädde på moset åt dottern och jag stora portioner köttfärslimpa i lördags. Gjord på ICAs salmonella-smittade färs.
Så kom inte och säg att jag lever ett händelselöst liv....

Reflektion

Tänk att så mycket knas kan hända på så kort tid. En liten reflektion över gårdagen. Min lediga onsdag tillbringades (som vanligt) på en av stadens vårdinrättningar. Denna gång universitets-sjukhuset. På en av medicinmottagningarna. Som jag av gammal vana benämner magotarm-mottagningen. Det var dags för mitt dropp. Som jag benämner det. Infusion säger vården.
Alltnog. När jag kom till kassan var det kö. En lång sådan. En liten tant först i kön. Inte hennes fel att kön var lång. Personalen på andra sidan glaset personifierade ordet sävlig. När jag efter 15 min stod först i kön - då kom en kille farande. Civilklädd. Viftande med polislegitimationen. Han sa att det gällde ett hastande polisärende och var tvungen att gå före. Kan man ju inte säga nej till. Kunde ju ha varit vad som helst. Fara för någons liv, på annat sätt än alla de sjukdomar som finns på stället.
Det visade sig att han ringt och bett att få ut journaler. Inte för egen del, utan för någon intressant för polisen. När han fått dem frågade sävligheten om han även ville ha röntgenbilder. Ja tack sa polisen. Och så tog det 10 minuter till.
Vid det här laget var jag redan försenad till mitt besök. Men det var väl samtliga i kön. Som växte.
Det tar några timmar att få droppet (infusionen). Tidigare fick jag alltid en säng. Numera är det sådana där moderna stolar som kan tippas. Bekväma säger andra. Ajajaj säger min kropp. I går visade sköterskan mig ändå till sängen. Då kom en annan personal och sa nej. Sängen behövdes till annan patient. En diskussion uppstod. Jag la mig inte i. Vill inte stöta mig med någon som jag är så beroende av. Efter ytterligare 10 minuter slutade det med att jag vann. Sängen var min.
Då ska lösningen /medicinen blandas. Det görs aldrig förrän man vet säkert att jag verkligen ska ha den. Medicinen är dyyyyr.
När sköterskan var iväg och fixade detta, klev en man in på mitt lilla rum. "Jag ska montera en tv här".  Jaha, så bra!  Varsågod, sa jag. Jag ska bara få dropp, så det är lugnt. Så när sköterskan kom med alla doningar kom hon inte fram till mig för alla verktyg och platt-tv lådor. Vi fick flytta sängen och ställa den på tvären. Då gick det. Samtidigt som hon skulle till att sticka mig, började mannen borra i väggen. Jag började skratta. Situationen var nästan lite absurd. Sköterskan skrattade med mig. Det gjorde inte tv-mannen. Han vände sig om för att se vad som var så roligt. Betänk att han då stod uppe på en diskbänk. Med borrmaskinen som ett vapen. Både sköterskan och jag såg hur snabbt han blev kritvit i ansiktet. "Åhh", sa han - " jag tål inte att se sprutor och nålar!"
-Men titta inte häråt då, ropade sköterskan. "Vi har inte tid att ta hand om avsvimmade hantverkare". Jag bara skrattade.
Till slut var han färdig och tog sig blundande förbi min säng.
Jag fick fatt i fjärrkontrollen. Funkade inte.
Då knackade det på dörren. En blundande man stod i dörröppningen och meddelade att tv: n kommer inte att fungera. Inte förrän i morgon. "Då skickar jag någon annan som får fixa antenn-kopplingen. Jag klarar inte mer nu".

Parallellt liv

Jag läser. Alltså finns jag. Kanske är att hård-dra, men snudd på. För mig är läsandet en stor del av tillvaron. Ja, av själva livet faktiskt. Kanske blir det ännu mer tydligt när kroppen inte riktigt vill leva det liv jag tänkte mig? Läsandet ger mig nya infallsvinklar och tillträde till miljöer jag aldrig får se. Tillståndet att se in i andras liv och insikten om att de inte alltid är så mycket bättre. Eller tvärtom; ger mig en väldigt stark längtan att uppleva miljön irl.
Jag läser om inte allt, så nära på. Har ingen förkärlek för chic lit eller för vissa genrer inom fakta, undantaget historia. Men jag läser mest skönlitteratur numera, en salig blandning av romaner och thriller.
Nyligen hittade jag en bok av Karin Fossum, den norska författaren som jag tidigare läst inom deckar-genren. Men den här boken var något annat. Trots sin titel. "Brott". Handlar om en ensam man i Norge, och hur hans liv totalt förändras genom mötet med en ung och trasig flicka. Ett intressant grepp är hur vissa kapitel är skrivna så att författaren själv är med i handlingen. Läs den!
Inläggets titel syftar på Leif GW Persson. Något han sa i en intervju. Ungefär så här:  "Tips vid ångest - Läs en bra bok. En bok som du kan försvinna in i. Då får du ett parallellt liv för en stund. När vardagen blir för svår."
Som vanligt ett klokt uttalande av den mannen.
Nu ska jag ta mig ett snack med kroppen. Vill höra hur den tänker ang bokrean. Klarar vi en liten sväng? Bra att vara rustad. Med eller utan ångest.

Flix flax

Flix. Netflix. Jag har skrivit om det tidigare. Då, när det kom in i mitt liv. I somras. Sedan dess har otaliga serier passerat revy. En del bra, andra sämre. Jag är ju inte så dum att jag tittar vidare på de sämre. Men ger dem ändå en chans liksom. För att nämna några som jag fastnat för: House of Cards - förstås!  Tänkte att en serie om amerikansk politik är väl sådär - men ojojoj! Längtar efter och väntar på nya säsongen. Tyckte också rätt bra om The  Blacklist. Tidigt 90-tal såg jag en ung James Spader i en film , "Laddat möte", som satte spår i mig. Nu är han en medelålders, tunnhårig man. Inte alltför vältränad. Men så bra i the Blacklist!
Men; just nu är det en serie som stavas med extra stort S. Även rent bokstavligt. Suits. Jag säger bara: Suits. Jag hade sett att den fanns, men tänkte lika förutfattat som om House of Cards, att en advokatserie? Nja.  I det läget var jag när en kollega pratade sig varm om serien. Och vad hade jag att förlora?
Jo jag förlorade mig själv, totalt! Helt förlorad blev och förblir jag. Nu inne på säsong fyra. Visst, säsong ett är ju solklart bäst, men den håller tack vare karaktärerna. Mer än tack vare storyn. Där är Harvey Specter, den hårdföra advokaten som kämpar med att inte ha kontakt med sina känslor. Mike Ross, vars brist på utbildning måste hållas hemlig. Jessica Pearsson,  coooola högsta hönset som verkar slipad som en diamant. Louis Litt, ja vad kan man säga? Måste ses! Rachel Zane, sötnosen med ambitioner. Och sist men inte minst: Donna Paulsen. Sekreteraren med järnkoll. På allt och alla. Det inte Donna vet, är inte värt att veta. Och hon vet dessutom allt en liten stund innan det händer. Känns det som. Jag kan identifiera mig en aning med Donna. Måste vara vårt gemensamma kontrollbehov.
Att samtliga är vältränade ( kanske inte Louis) , snygga (kanske inte Louis) och välekiperade (även Louis) gör ju inte saken sämre. Den perfekta serien att slå igång när hjärnan bara inte orkar hänga med i komplicerade thriller-intriger. Men är tillräckligt skärpt för lite juridiska fall och relationskomplikationer. Och att inte förglömma; väldigt bra musik. Kommer på mig själv att nynna runt på "Greenback boogie".....
Så - har du Netflix får du inte missa Suits helt enkelt. Skulle bara önska att de åt lite oftare. Inte undra på att de är så tighta i hullet.

Alla dessa dagar...

Alla dessa dagar. Tema-dagar är visst namnet. Menar då inte dagar i skolans värld. Nej, nu menar jag när en företeelse får en speciell dag till sin ära.
Detta skrivs ju  en sådan dag. Alla Hjärtans dag. Som ändå är en relativt gammal tema-dag, även här i vårt land.  Men som jag känner är handlarnas dag. Kommersens. Naturligtvis är det fint att visa omtanke och kärlek, men jag blir lite anti till den speciella dagen.
När jag växte upp fanns inte Alla Hjärtans dag. Inte vad jag minns. Inte heller firades Halloween. Men  mor och far hade varsin dag. Samt fettisdagsbullen och våfflan. Som ju ändå hade/har någon slags förankring historiskt/religiöst. Det räckte.
Nu finns dagar för allt.
Självklart tycker även jag att det bra att särskilt uppmärksamma vissa saker, och då med extra tryck en specifik dag. Saker som Dagen för social rättvisa, instiftad av FN.  Den dagen infaller redan nästa vecka (20/2). Men att den sammanfaller med Slarvighetens dag känns lite märkligt? Liksom att Internationella barncancerdagen tvingas dela dag med geléhallon (15/2)?
Som ni förstår har jag nemas problemas med Internationella Downs Syndrom-dagen (21/3),  och inte heller med dagar för andra diagnoser eller sjukdomar. Bara bra med extra fokus.
Däremot har jag svårt att fatta varför grapefrukten(25/2), linssoppan (12/4) och salamin (7/9) behöver ha egna dagar?
Funderar på att fira 3/5. Då är det Asociala dagen. Kanske är något för mig...?

Panik!!!!

Panik. I torsdags utbröt den. Under dryga halvtimmen. Hjärtklappning. Hyperventilerande. Tunnelseende. Ja, ni vet.
Som jag skrev i förra inlägget är min arbetsplats under renovering. Sedan länge. Det innebär bl.a. att ordinarie plats för cykelställ - ja det är inte ordinarie längre. Cykelställen finns nu på andra platser. Betydligt längre bort från någon av ytterdörrarna.
Detta har i sin tur lett till att jag clearat med ledningen om att parkera min käraste ägodel, där man egentligen inte alls ska parkera en cykel. Precis utanför huvud-entrén. Så där har min cykel stått nu i x antal månader. Jag har vid några tillfällen sagt att det här känns inte som ett riktigt säkert parkeringsställe. Men, men, so far so good. Och jag behöver bara ta 10 steg för att komma in i huset.
I torsdags gick jag ut genom porten kl 15. För att förflytta mig via cykel till ett av skolans andra hus. I ca 10 sekunder stod jag där som ett fån. Ingen cykel! Innan hjärnan registrerat det, ja det tog 10 sekunder. Sedan kom paniken. Vad gör jag nu? Visserligen min äldsta cykel av de två jag äger, men den här har två ganska nya dubbdäck = åtråvärt.
Alltnog. Jag spred snabbt nyheten. Fick låna en kollegas cykel för att spana runt. Ett par elever samt ett antal kära kollegor deltog i sökinsatsen. Det var nära nog att jämföra med Missing People. Missing Bike.
Själv var jag vid det här laget rätt kass på att leta. Tunnelseende, som sagt. Dessutom helt övertygad om att cykeln var stulen. Till skillnad från några av kollegorna som gissade på att NÅGON flyttat den.
Så småningom kunde jag börja andas igen. Kollegan L hittade cykeln i ett cykelställ. På helt annan plats, alldeles för långt bort för mig. Att ens överväga en parkering där, finns inte på min karta.
Nu återstod att lösa mysteriet. Vem var NÅGON? Knappast en liten busunge som parkerat min cykel så prydligt i cykelstället. Nyheten spred sig snabbt.
Då fick jag höra av kollegan C att hon faktiskt t o m sett när NÅGON kom körande med flakmoppen. Med min cykel på flaket då alltså. Och sedan parkerat den så fint i cykelstället. Min cykel alltså, inte flakmoppen.
Nu har ju ni som är mina kollegor listat ut vem NÅGON är. Till er andra säger jag bara att NÅGON väl egentligen bara gjorde sitt jobb. Som vaktmästare ska man forsla bort felparkerade cyklar, till annan plats.
Nu vet han att det är min hoj, och den rör han inte mer. Funderar på om jag ska fixa en Handikapp-skylt och stoppa ner i leran. Där jag kommer att vara nödd och tvungen att parkera ett tag till. Tills renoveringen är klar. Bästa alternativet skulle ju vara att ta in cykeln. Undrar om jag kan cleara med ledningen om att cykla i korridorerna?

Vikten av ett personalrum

Personalrum. Kan ju verka konstigt att skriva ett inlägg om. Men trots att jag mycket väl vet hur viktigt det är att ta en paus. Att fika. Att träffa kollegor. Ja, allt detta vet jag.  Men ändå. Det är som att jag inte riktigt förstått ändå. Hur viktigt detta rum är. Inte förrän det försvann.  Man saknar visst inte kon förrän båset är tomt.
Min arbetsplats har varit och är fortfarande föremål för renovering. En omfattande sådan. I många steg. Under flera års tid. Även en del nybyggnation.
All denna förändring har inneburit flyttar. Otaliga flyttar. Detta läsår har flyttarna berott på att en del i taget av ett hus renoveras. Då måste verksamheten flytta på sig. Till en paviljong. Och sedan tillbaka förstås. Ett jäkla slit helt enkelt. Men, vi är ett tåligt släkte. Gör det bästa av situationen.
För min egen del rågades måttet när turen var kommen till personalrummet. Som dessutom var mycket nyrenoverat. Men nu skulle fönstren bytas bl a.
Tillfälligtvis hamnade personalrummet i konferensrummet. Och på förmiddagsrasten i matsalen.
Mysfaktorn sjönk. Till minussidan. Det var som att sitta på möte helt enkelt. Och inte en soffa i sikte.
Det hela ledde till att jag knappt tog någon rast under alla dessa veckor. Blev kvar på mitt rum mesta tiden. Där finns ju en soffa. Dock inga kollegor.
Men nu! Vi har återtagit vårt personalrum!  Visserligen  inte så mysigt där heller just nu. Men sofforna är på plats, och så är jag.
Hela skolan är som en enda stor byggarbetsplats. Ibland funderar jag på hur det kommer att kännas när allt är klart? Kommer jag att sakna allt material i korridorerna? Eller är det byggarbetarna det blir tomt efter?
På ett sätt är det som om röran blivit normaltillståndet. Jag tänker att jag kommer inte sedan att förstå hur jag stod ut. För det gör jag ju såklart.
Särskilt nu när jag har återtagit mitt revir. Soffhörnet. Tänker aldrig mer släppa det ifrån mig....

Havre

Ja, man kan göra ett blogg-inlägg om nästan allt. T.o.m. om havre. Så det tänkte jag skriva om nu. Bara ett kort inlägg. Tömmer nog ut ämnet rätt snart.
Först ska jag säga att jag älskar havre. Och som tur är älskar även min mage havre. När tarmen min mått som sämst, då funkar alltid havre. Dessutom är det väldigt näringsrikt. Och glutenfritt, om man använder den rena havren. Sänker tydligen kolesterolet. Inga jättelånga transporter, odlas i Sverige. Och denna underbara produkt är dessutom billig. Riktigt billig.
Oftast köper jag havre i grynform. Till gröt, bakning och müsli. Ibland havrekli. Någon gång har jag inhandlat mat-havre. Gott att koka, blanda med olivolja och grönsaker.
Nu har jag läst att det också finns havrekärnor och havrepasta. Det senare måste jag få tag i! Att det finns alternativ till mjölkprodukter, gjorda på havre - ja det vet jag ju. Nu gör jag reklam för Oatley. Slut på reklam.
So far so good. Men nu har jag läst någonstans att det i hyllorna ska finnas nakenhavre. NAKENHAVRE? Jag har inte googlat. Gissar att man kanske skalat havren på något sätt. Ingen aning.
Nja, håller mig nog till havregrynen. Det är något tröstande i en tallrik gröt. Och som bomull för magen.
Kan man bjuda på stora skålar ångande havregrynsgröt på kalas som komma skall? Bra för både hälsan och plånboken. Passar det med rödvin till?

Den där känslan...

Ni vet. Den där känslan. Som kan komma smygande på. Den där känslan av att liksom bli avslöjad. Fast egentligen inte avslöjad. För det som slöjas av är liksom inte riktigt sant. Nu blev det lite krångligt. Jag beskriver en dröm jag hade. Om den där känslan:
Jag är lärare. Har så varit hela mitt numera väldigt långa yrkesliv. I begynnelsen var jag förskollärare. Sedermera grundskollärare. Tycker väl att jag är en hyfsad pedagog. Fortfarande intresserad av att lära nytt. Drömmen jag hade utspelade sig såklart på en skola. Inte min faktiska skola, dock. På drömskolan undervisade jag för fullt och ledde även andra pedagoger i olika fortbildning.  Tills en dag.  Kollegor avslöjade mig. Jag var egentligen inte alls lärare. Hade ingen pedagogisk utbildning what so ever. Egentligen var jag optiker! Hmm...Det blev ju inte så bra. Och den där känslan av att ha blivit avslöjad. Av att de kommit på mig. Den känslan hängde kvar över mig i flera dagar. Som ett mörkt moln. Nästan så att jag var tvungen att leta på min läkarlegitimation för att vara säker.
Jag tror det var Sissela Kyle som sa: "Tänk att vakna upp en morgon och inse att ingen tycker att man  är rolig. Det vore ju tråkigt."
Ungefär så.

Still going strong

Senaste veckan har inneburit ett flertal besök i vården. Det är inget konstigt med det. Inte i min värld.  Jag inte orda om anledningen till besöken. Inte i det här inlägget i alla fall. Ev får jag anledning att återkomma om det. Men förhoppningsvis inte.
Alltnog.  Två av tre besök under veckan gällde vårdcentralen. Ska som sagt inte säga varför.
När jag var i väntrummet den första dagen, råkade jag höra en annan patient. När han pratade med receptionisten. Hon frågade efter hans personnummer. Patienten svarade högt och tydligt att han var född 1923. Han var helt klar och redig, och han berättade - högt och tydligt- för receptionisten varför han var där. För att han fått lite klagomål från nära och kära. Nu började det bli intressant att lyssna. Jag vill då poängtera att det var liksom inte bara jag som lyssnade. Det var svårt att undvika att höra. Om jag säger så.
Kvinnan i kassan frågade då vad det var för klagomål han fått. Hon ställde frågan lika högt och tydligt som mannen själv talade. Och när 93-åringen svarar att omgivningen tycker sig märka att hans hörsel försämrats, ja då liksom bredde ett litet leende ut sig i så gott som samtliga mungipor i väntrummet.  Så det är väl lugnast om jag träffar doktorn, sa 93-åringen, så att jag får svart på vitt att jag hör lika bra som förr. Det är inga fel varken på mig eller min hörsel.
Underbart!
Inte nog med det. Dag två när jag åter befann mig på samma vårdcentral. Dock i ett mindre väntrum. Där fanns bara jag och en kvinna till. När det promenerar in en man. Skulle gissat runt åttio år. Lite Sven-Bertil Taube i stilen. Lilla röda halsduken och allmänt himla proper.
Han slår sig ner efter att mycket artigt hälsat på "damerna", dvs säga mig och den andra kvinnan.
När han noterar mina kryckor, säger han att det är nog bra med något att stödja sig på i den här halkan. Ja, säger jag, jag har sådana här isdubbar på kryckorna, det är bra.  Då säger han lite pillemariskt: Fast jag tror nog att jag väntar lite med att skaffa mig några hjälpmedel. Jag är ju nyss fyllda 93 bara, så tids nog blir det väl min tur!"
Två fantastiska män. Som jag fick möjlighet att träffa på. Tack vare min egen skröplighet😜

Rondeller

En söndags-kortis. Hinner inget långt inlägg, kvällen kräver att tankarna är  i skolans värld.
Läste att på någon ( eller flera) av öarna i Västindien kör man mycket bil. Fort. Att det är därför ön nu är invaderad av rondeller. För att minska hastigheten och olyckorna.
När jag tänkte på det, kom en annan tanke. Om att länka detta till själva livet. Att det är bra med rondeller. I livet alltså, inte bara i trafiken. För att jag ska sakta ner. Köra ett varv i en mental rondell. Fundera ett varv till. Inte bestämma mig så snabbt. Kanske kommer jag på något smart, där i rondellen. En annan lösning. Vore ju inte helt fel ibland. Eller också hinner jag känna efter att det jag tänkt verkligen är rätt. För mig.
Bara jag inte glömmer att ge tecken när jag funderat klart. Blinka. När jag ska ut ur rondellen och iväg igen. För jag får inte köra runt hur många varv som helst. Det är inte heller ok.

Sömn

Sömn. Har jag skrivit om förut. Om vikten av sömn. Eller frånvaron av densamma. Finns nog inget som påverkar mig så mycket. Som frånvaron av sömn. Det är såklart inte ofta jag inte sover alls om natten. Men det är tillräckligt illa med ett par nätters dålig sömn efter varandra. Dålig sömn i mitt fall, är lika med mindre än 5 timmar. På ett ungefär.
Som i natt. Jag gick och la mig efter en trevlig kväll med goda vänner. Inte särskilt sent, runt 23. Somnade. Men 03.30. Då var det kört. För denna natt.
Oftast beror min sömnbrist på att kroppen värker. Omöjligt att ligga stilla tillräckligt länge för att somna om.
Men det vet vi ju alla, att när sömnen uteblir - då har hjärnan en märklig förmåga att snurra igång. Inte alltid med positiva tankar.
Jag läste någonstans om någon som funderade över livet. Någon annan än jag alltså. Denna någon funderade över om människan ska nöja sig med korta ögonblick av lycka. Liksom tacka för små korta stunder av tillfredsställelse. Svaret hon får är att det får väl var och en själv välja. Hmm?
Är det så enkelt?
Många av oss väljer ju att använda delar av dygnet till någon slags lindring. Någon slags "lycka". Kanske i form av träning. God mat. Lite rödvin. En lugnande tablett. En kram. Ett samtal.
Någon sa till mig: Gud var mycket god. Han gav oss natten så att vi får vila.  Det gjorde han säkert, men inte till mig. Eller är det bara jag som inte fattar hur man gör? När man sover?
Mera träning alltså. Undrar om jag kan hålla mig vaken så att jag kan börja redan ikväll?